Penelopiaden : Myten om Penelope och Odyssevs - Margaret Atwood (2005)

Den här har jag läst tidigare, min första reaktion finns här, september 2008. Jag minns den som en ren  pärla. Ville läsa om den nu när jag just läst Odysséen och har hela den myt-världen i färskt minne. Lysande! Drabbades genast av hur intrikat Atwoods text är, lekande lätt och med humor. (Och fantastiskt översatt av Peter Samuelsson.)

Boken var en av de första i det världsomspännande projektet att låta kända författare omtolka gamla myter. Så här har vi den väntande Penelopes synvinkel på de 20 år som Odysseus var frånvarande, och hon hade fullt upp att hålla unga lycksökande friare ifrån sig. 'Penelopiad' är ett ord bildat med samma ändelse om 'Olympiad', och i början får vi veta hur Odysseus 'vann' sin hustru genom en löpartävling - och att detta tydligen varit sed i Sparta, där Penelope föddes som dotter till Spartas kung. 

Att friarna 20 år senare återigen tävlar, handlar mest om att visa upp sin rikedom. Men Penelopes får idén, vilket står i Odysséen, att låta friarna spänna Odysseus stora båge, och skjuta prick genom öglorna på i tolv dubbelyxor uppställda på rad, alltså alla tolv med ett skott. Atwood menar att Penelope genast känt igen sin make, naturligtvis, och vet att 'tiggaren' är hennes make utklädd. Och att hon vet att ingen kan slå honom, ingen annan kan spänna den bågen, alltså kan han vinna henne i en 'sportslig' tävling, en andra gång. 

De första sidorna blev lite chockartat modern i språkstil, direkt efter min läsning av Odysséen. Men Atwood vann genast över mig, med den fantastiskt genomförda kvinnliga synvinkeln på i stort sett allting, inte bara från eposet, men även alla andra fakta och myter, kring dessa mytologiskt kända personer. Penelope befinner sig i Hades, i andevärlden, och väljer att fortsätta att vänta, alltså att inte återfödas, men nu är det 2000-talet, och hon har hållit uppsikt över världens utveckling dessa 3000 år, andligen. . 

Det finns en hel del humor, inte minst hennes förhållande till den 'sköna Helena', hennes kusin, sexsymbolen, coola-tjejen, som hela tiden småretas med sin hemmasittande kusin. Det är ju Helena som är orsaken till allt elände som drabbade Penelope, genom att rymma från sin äldre make, med vackre prins Paris, och därmed sätta igång hela Trojanska kriget, som höll Penelopes make bort i 20 år. Allt har lite cynisk udd. 

Betydligt allvarligare är Atwoods protest mot att Odyssevs låter mörda Penelopes 12 tjänande tärnor, lika lättvindigt som alla friare slaktades. De unga pigorna som friarna förlustade sig med under åren av väntan. Våldtäkter var 'standard', men precis som med maten, är det värden som ska bjuda ut pigorna, inte något gästerna ska ta för sig på egen hand. Det är en skymf.

Vad gäller det mytologiska innehållet, har Atwood infogat ett intressant kapitel som hon kallar 'antropologisk föreläsning'. Det första jag reagerade på i Odysséen, är att allt tycks räknas i dussin och halvdussin, alltså 12 eller 6. Odyssevs har tolv skepp, med tolv män i varje, eller multiplicerat. Vid äventyret hos Kyklopen har han med sig 12 kamrater, men Kyklopen hinne räta upp sex av dem innan han klarar dem därifrån. Och så där räknas det i stort sett hela eposet igenom. Ända tills de 12 tärnorna avrättas. 

Och jag vet att mänskligheten sedan gammalt ofta räknar med sex som bas, därför har vi alltid haft 360 dagar, vi har 360 grader, Och annat som rester av detta tänkesätt. Extra tydligt i fransk räknelära, dussin och tjog. Flera språk räknar till 12, (och därefter kommer -ton/-teen osv).  Men man kan också tänka på tolv månader, tolv apostlar, kung Arthurs tolv riddare osv. Detta tar Atwood upp, med intressanta vinklar på myterna, att det fanns redan före denna manliga bronsålderskult, och tillhörde en gudinnekult, med en jungfru för varje månvarv, symboliserat av dubbelyxornas halvmånar, och hur de hängdes, när de nya bronsåldersherrarna, tog över ledningen från tidigare matriarkat. 

Läs gärna! Det är mycket intressant. 

Baba Jaga la ett ägg - Dubravka Ugresic (2007)

Mytserien tycks komma med två böcker om året. Så nu far det länge sedan sist. 1,5 år. December 2009 kom den svenska översättningen av Dubravka Ugresics bidrag: Baba Jaga la ett ägg. Ugresic är litterasturhistoriker, essäist och författare, från Kroatien, men lämnade hemlandet av politiska skäl 1993 och bor nu i Amsterdam.

Baba Jaga la ett ägg är indelad i tre delar och mycket mångsidig. Den är så rik att jag kommer att kunna läsa om den och gräva i dess rikedom lång tid framöver. Första delen handlar om hur en dotter besöker sin gamla mor, på väg in i seniliteten. Den är så omedelbar och har så stor igenkäningsfaktor för mig, att jag genast tar den till mitt hjärta. Den gamla kvinnan, modern, förtorkad till bilden av en urtorkad fågelkropp. Envisheten. När ålderdomen gör det för sent att inte stå på sig. När man fastnat i sina egenheter. Jag har själv en gammal ihopskrumpen mor, ochd enna text väcker en än större medkänsla med henne, 'trots allt' ... om man så säger.

Den andra delen känns mer som fri roman. Tre kvinnor, en gammal vid dödens rand (Pupa), och två mer medelålders (Beba och Kukla). Symbolerna hör ine till min kulturkrets, så jag förstår bar aen bråkdel. Men jag insre att temat i boken är den äldre kvinnan, den icke vackra, den som står utanför skönhetsidealet. Den som inte passar in i fotomodellsidealet. För det är ju så, även de som är unga och vackra, skommer strax att åldras och är man då inte mor och välanpassad och tyst följer fårskocken utan hävda sina egna rättigheter, då blir vi förpassade ut i periferin.

Tredje delen är mer en ansamling av fakta och exempel kring symboler och metaforer i sagans och mytens form. Här får vi - som inte redan är mytforskare - en inblick i alla symboler som de första två delarna anspelar på. Och det är så rikhaltigt, att hon själv på e sista sidorna skojar med att det för läsaren, eller snarare utgivaren?, kan komma att kännas för mycket. Men hon har ju bara snuddat på ytan!

Jag det är så mycket information i boken att jag kommer att kunna läsa om och läsa om denna en lång tid framöver. Och åter känner jag hur oerhört fascinerad jag är av myter och folksagor. Och det blir så tydligt att sagor och myter handlar inte enbart om 'så tänkte man förr'. Nej, de består av symboler och metaforer, som förändras med varje mänsklig förändring.

Baba Jaga idag, eller åtminstone under 1900-talet, kan närmast liknas vid häxan i Hans och Greta. Den utstötta, häxan ensam i skogen, som lurar in barnen för att stoppa dem i sin bakugn och äta upp dem. Men egentligen är detta en förvrängning av Modergudinnan. Ugnen är hennes livmoder. Där skapas barnen. Hon sväljer, äter, föder till nytt liv. Men detta har förvrängts. I takt med att kvinnans roll i samhället marginaliserades. Men Baba Jaga var ursprunglingen ofta en fågelkvinna, hälften kvinna, hälften fågel, som på schamanernas tid. Hon ruvar ägget, och blir därmed del av gåtan kring vad osm är först hönan eller ägget. Och att ägget är världen som skapas. Himmel och jord. När Baba Jaga lägger ett ägg, då kommer hon med rikedom, med hela skapelsen, med något mycke viktigt. Kvinnor är halva mänskligheten och minst lika viktiga som andra hälften av världen.

Jag tänker vidare och inser att ingen nedskriven folksaga är statisk nog att betecknas som 'den enda sanna versionen'. Den utvecklas hela tiden med våra tankar om världen. Varje roman, varje berättelse har en rad underförstådda bilder av världen. Varje gång de berättas ändras de litegrann, utifrån berättaren. Det är det myterna handlar om, även i dessa sina nya versioner. Det är med dessa bilder vi bearbetar vårt liv och vår världsbild.

Flicka möter pojke av Ali Smith (2007)

Hux flux har jag läst ut ännu en av böckerna i den internationella Mytserien:
Flicka möter pojke av Ali Smith. Hennes version av myten om Iphis - flickan som uppfostras till pojke för att överleva och med tiden blir kär i en annan kvinna - allt i en av Ovidius metamorfoser.

Som majoriteten av de inledande böckerna i mytserien, är detta en nätt liten bok på 150 sidor. Och Ali Smiths ord och meningar flyter fram med otålig snabbhet. Mycket lättläst. Men å andra sidan även en bok, som trots att den är lätt att greppa, ändå kan, kanske t.o.m. bör, läsas om och om igen.

För denna nätta lilla historia innehåller många teman. Huvudtemat är betydelsen av kön, könsroller, vilket leder vidare till kvinnors position i samhället, kravet på rättigheter, vilka ännu långt ifrån är uppfyllda. Än idag dödas kvinnofoster, medan pojkfoster sparas, likaväl som flickor för 3000 år sedan dödades, som Iphis skulle ha dödats, om inte modern låtsats att hon var en pojke och uppfostrat henne så.

Hos Ovidius, när Iphis i tonåren blir kär i en kvinna, måste hon förvandlas till man för att få sin kärlek, och så sker och slutet blir lyckligt. Hos Ali Smith är kärleken lesbisk och drömmen är att bli accepterad av alla, men detta är trots allt bara en dröm. Så långt har vi inte kommit.

De tonåringar Jag haft kontakt med på senare år har inställningen att homosexuell kärlek är större och vackrare än annan kärlek, för att den har så mycket att slåss för och kämpa emot innan den kan uppfyllas.

Själv kan jag inte vara annat än lycklig över att jag sent omsider fått möta min tvillingsjäl, och som jag tror att jag antagligen redan på ett andligt stadium bestämt att få möta i detta liv. Vi råkar vara av motsatt kön. Det har ändå inte varit enkelt. För även om det inte har varit någon öppen strid med omgivningen, så finns det alltid något som inte accepteras, något man måste strida med. Vad vore meningen med livet om det inte hade något att lära oss?

Min tro är att när vi möter den vi kommit hit för att älska i detta liv, då är den personen viktigast - inte könet. Att fixera sig vid sexualiteten är att slåss mot väderkvarnar.

Binu och den stora muren - Su Tong (2008)

Nu satte jag mig ner denna julefridens morgon och läste ut Su Tongs bidrag till den internationella mytserien: Binu och den stora muren.

Citat s. 422:
"Man kan hejda en skenande häst men inte hjärtat hos en kvinna som är villig att lida för andra."

Jag läste en intervju med Su Tong på Adlibris web-sida. I den säger han att Kinesiska myter är annorlunda än våra västerländska. I Kina handlar myter om moraliska dilemman i buddhistisk tolkning. Därför valde han i stället att tolka en 2000 år gammal folksaga om Meng Jiangnü som grät vid Kinas långa mur. Han döpte dock om henne till Binu.

Han kallar myten ett svävande stycke verklighet. Och Su Tongs sätt att skriva får verkligen fantasin att sväva. Han har velat återskapa folksagans ohämmade fantasi som han anser är den vackraste. Och jag kan inte annat än hålla med. Denna bok är en pärla på högsta nivå.

Texten flyger fram i klara bilder. Bara en sådan sak som namnen: Persikobyn, Blågräsklyftan, Blå molnets prefektur, De hundra vårarnas terrass, Himlahöjden, Den väldoftande skogens garnison ...

Men låt er inte luras. Detta är en grym historia om mänskligt lidande och maktmissbruk hela tiden riktad uppifrån och ner. Och Binu befinner sig hela tiden längst ner i botten. Där finns kapitel också om Människomarknaden, Sjumilahålan och Femkornsstaden. Hjortpojkarna är en variant av gatubarn. De kanske skuttar fritt omkring i skogen, men de måste lita helt till sig själva, för ingen annan tar hand om dem. Deras funktion är att spela jaktbyte när överheten vill gå till jakt. Liksom Hästmännen skall ersätta de hästar som inte längre existerar, eftersom alla hästar gått åt vid byggandet av den stora muren.

Binus make tvångsrekryteras till byggandet av den kinesiska muren, ett omänskligt arbete som ingen slipper levande ifrån. Den evigt trogna makan Binu kan inte fortsätta sitt liv som vanligt, hon beslutar sig för att vandra genom hela Kina till sin make Quiliang, för att ge honom hans vinterrock som han inte hann få med sig. På vägen möter hon ett myller av människor som alla finner hennes tilltag vansinnigt dumt.

Berättelsen rör dig framåt, liksom Binu hela tiden rör sig framåt, via en outsinlig ström av människor och rapp bjäbbig dialog dem emellan. Allt uttrycksfullt bildrikt. Överallt pyser det av ilska och förakt människor emellan. För mig, ensam här uppe i de glesa svenska skogarna, får jag en känsla av det folkrika Kina,där ingen någonsin är helt ensam, men ändå kan sakna gemenskap. Det eviga mänskliga behovet att slå neråt och bakåt när livet är tungt.

Förtrycket är allenarådande. Ett exempel: i Binus hemby är det förbjudet att gråta. Men eftersom det hör till livets välkända faktum att det är omöjligt att helt hindra kvinnor från att gråta, så tvingades flickorna i Persikobyn att göra sig av med sina tårar på andra sätt. De kunde rinna genom näsan eller öronen, från handflatorna eller håret ...

Hela boken igenom lever fabulerandet med de mest underbart levande bilder man kan tänka sig. Jag älskar denna bok.

Forntid & Egypten

November försvann med stormsteg. Mörkt och rått, några få dagar upplyst av snö, som sedan moddade till sig och försvann. Två dagar hann jag se min nya balkongbelysning (små lampor i fejkad grangirlang) visa sig i hela sin glans, inbäddad i snö, så lamporna lyste som i snölyktor. Utan snö är intrycket inte lika förtrollande.

Jag har inte varit sysslolös, även om privata plikter har tagit överhand. Ibland har jag piggat upp mig med inspirerande sköna trädgårdsbilder - bl a i Hannu Sarenströms bok Rimfrost och Trädgårdsdrömmar. Hannu visar sig vara en totalt ohämmad odlare och skaparsjäl. Jag känner igen önskan att 'äga alla vackra växter'. Överdåd som tvingar växterna att trängas. Den helt bedårande växtkraften.

I övrigt har jag trasslat in mig i olika böcker kring forntid och mytologi, som en fortsättning på min läsning av det babyloniska skapelseeposet Enuma elish. Alla böcker är mycket läsvärda, önskar bara att jag kunde ta en sak i taget.

Den internationella Mytserien fick denna november två nya utgåvor. En av dem ligger nu på mitt sängbord. Binu och den stora muren av Su Tong. Han som skrev novellen som blev till filmen Den röda lyktan. Jag hade fått för mig att Su Tong var kvinna. Jag skäms, så lite begriper jag mig på kinesiska namn. Men är alltså en av Kinas mest berömda manliga författare just nu. Och boken Binu är absolut en pärla.

Jag behövde en ny pocketbok till bussresorna. Är ju inne på forntiden nu och såg att det i vår bokhylla fanns serie böcker kring Farao Ramses II. Min sambo, som sällan har samma boksmak som jag, ansåg att de var spännande äventyr. Nu har jag läst första boken i serien (från 1995) av franske författaren Christian Jacq: Ramses : ljusets son. Serien lär ha varit uppskattad på sin tid, men tyvärr finner jag den träig. Tror inte att det är översättningsproblem.

Ämnet intresserar mig mycket, därför blir jag så besviken. Ett gammalt avskalat ämne, som kunde ha framstälts mytiskt, har så många möjliga synvinklar. Men jag sitter och är tacksam för att boken främst består av dialog, skå det blir lite lättare att ta sig igenom den. Däremellan är beskrivningarna så oengagerade att jag känner det som en skolelevs sammanfattningar ur en faktabok om egyptisk kultur.

Hade jag inte redan läst en lång rad böcker om Egyptens forntid, skulle inga intressanta bilder ha skapats i mitt inre. Nej, vill man ha en levande, rikhaltig bild av Egypten vid den här tiden kan man leta fram Sinue, egyptiern av Mika Waltari (1945). En tegelsten, men oj så levande och fascinerande. Han rör sig dessutom runt hela den tidens Mellanöstern och ger alla olika kulturer röst, och ofta roande vanvördigt, men därigenom känns allt trovärdigt och fantasifullt på samma gång.

Lite road kan jag dock bli även av Christian Jacqs referenser till mer eller mindre historiska personer. Jag tycker om idén att bygga samman olika litterära arv. Därför roar det mig att greker, med Menelaos och 'sköna Helena' kommer seglande på trasiga skepp efter att ha besegrat Troja. Med sig har de poeten Homeros, som just jobbar på Iliaden, en berättelse om kriget. -- Upplägget blir för mig en roande skröna. Om Homeros fanns, så sammanställde han inte texten förrän minst 400 år senare, efter ett muntligt mytiskt berättararv.

Hypotetiskt kan tiden stämma. Visserligen är kronologin alltid osäker. Olika böcker säger olika, allteftersom vetenskapsmännen ändrar sig. Men Ramses II regerade någon gång ca 1300-1230 f Kr. Arkeologisk fynd efter en stad som kan ha varit Troja, Ilion, verkar ha brandskattats ca 1200 f Kr. Enligt en rad olika källor härjade sjöfolk i Medelhavet från ca 1200 f Kr. En vida spridd teori pratar om filistéerna bosatta vid Levantens kust, som indoeuropeiska invandrare och sjöfolk. Enligt Egyptiska källor hejdades dessa av farao Ramses III, ca 1186 f Kr. Dessa omtalas dessutom som Egyptiska legosoldater.

Alltså fel Ramses, 100 år för tidigt ... eller så är detta bara upptakten. En av Ramses vänner är hebréen Moses, som tycks ha arkitektoniska intressen. Är det Ramses som är farao i alla filmer om Moses? Jag hittar i NE att det är Ramses II:s son och efterträdare Merenptah blivit känd som 'Exodus-faraonen'. Tydligen finns en inskription på en segerstele från hans regering som första gången tar upp namnet Israel. I alla fall tvingades han försvara sig mot libyer och sjöfolken. Han drunknade dock inte i Röda havet, eftersom man funnit hans mumie i Konungarnas dal.

Men tyvärr är Jacqs beskrivningar oengagerade för mig. Karaktärerna platta. En myt kan ha en platt karaktär som arketyp. Men denna bok vill vara realistisk roman, då bör personerna vara psykologiskt trovärdiga. Men för mig lever de inte. Deras handlinger tycks mig inte motiverade. Författaren bara talar om för mig, det ena elelr andra, på ett mycket förvirrat sätt. Den inre monologen är så kluven och otydlig att det blir en ohelig allians mellan en konstaterande berättare och vad som skulle kunna vara karaktärens tankar. Mycket splittrande.

Jacq försöker mitt i detta 'kvasirealistiska' ändå få oss att tro på faraonernas andliga upplevelser av gudastatyer och andliga bevekelsegrunder för sitt handlande, utan att förmå uppamma en psykologiskt trovärdig inramning av dem. Jag skrynklar ihop pannan och förstår inte. Jag undrar också om Jacq förstår det andliga? Eller tror han att 'Då trodde de ungefär så här, men nu i den vetenskapliga eran kan vi inte längre förstå detta, du måste bara ta mina ord som de står där ...' Vilket jag alltså inte kan.

Istället: läs Karen Armstrongs Myternas historia.

Myter

Jag har sedan tonåren alltid undrat vad historiker och teologer menar, när de säger att folk i olika tider tror på Gud eller gudar. Jag har min världsuppfattning, liknar den andra människors?
Vår vetenskapliga tid rationaliserar. Jag är uppfödd så och rationaliserade länge, tills jag fick mina egna upplevelser att fundera över. Skiljer sig mina tankar från andras? Beror det på trossatser eller upplevelser? (Obs! vetenskap är en trossats.) Hur skiljer det sig över tid? Men om hjärnan inte har förändrat sig de senaste 100.000 åren tänker och upplever vi då verkligheten så annorlunda (förutom skillnader i rent intellektuella trossatser)? Hur upplever vi en andlig dimension? Är myterna skapade av vanligt folk? Eller är de prästskråets försök att uppfostra och styra folket? Eller en blandning av allt detta?

Vetenskapstro har en tendens att sprida nedlåtande attityder omkring sig. Vi kan förledas tro att tidigare människors världsbild var okunnig och naiv.


Periodvis återkommer jag till litteratur som antar saker om människans utveckling, stenålder, forntid, ursprungsbefolkningar. Mesopotamien och Egyptien var först med att fästa myter på papyrus och lertavlor. Alltså på gränsen till det okända vi inget vet om. Det intresserar mig. Skrivarna då, som alltid, speglade sitt samhälle.
Läste för ett antal år sedan en mycket intressant bok av Walter Ong, om skillnaden mellan Muntlig och skriftlig kultur. En stor AHA-upplevelse. Myter var det naturliga sättet att förmedla kunskaper innan vi blev läs och skrivkunniga. Vilket procentuellt sett är större delen av vår tid här på jorden. Myten var mänsklighetens minne och samlare av kunskap. Självklart när man väl tänker på det. Myter lär oss hantera problem vi möter, förbereder oss för livet och samhället i alla dess stadier och nivåer.
Vår tids romaner har samma grundfunktion, att med fantasins hjälp visa på större sammanhang och underliggande mönster. Samla mänskliga erfarenheter. Mönster och igenkännande som ger läsaren en känsla av mening i livet, stigar att följa.
Det mänskliga psyket registrerar inte bara den närvarande materien. Vi minns det förflutna och kan lägga upp planer för framtiden och erfara det icke-materiella, saker som inte kan förklaras rationellt. Med hjälp av fantasin kan vi skapa nya lösningar. En del av allt detta betecknas som religion eller mytologi. Vetenskapstron har avfärdat det som irrationellt och oseriöst. Trots att även teknik och vetenskap hör till det som behöver fantasi för att utvecklas och vidga vår horisont.
Tog idag och läste om början av Karen Armstrongs Myternas historia. Hon säger att Myten möjliggör en stegrad livskänsla. Jag tolkar det som en andlig dimension här och nu. Extas. Instinkter. Intuition. Myt och rit hör ihop. Riten förankrar myten i kroppen, gör den påtaglig, samtidigt som den tar oss till det okända vi saknar ord för. Förbereder oss - andligt eller psykiskt.
Karen säger att all mytologi talar om en parallell verklighet, en osynlig stark nivå som i viss mening bär vår värld. Ibland kallad gudavärlden. Att vår värld har en gudomlig mer bestående motsvarighet. Myterna gestaltar den realitet människor anar intuitivt.
Vetenskapstroende stegrar sig naturligtvis inför tanken på Gud eller gudar. Jag har alltid stegrat mig mot myten om vitskäggige mannen på himlatronen. Den bilden av Gud kan jag inte rikta mig till. Jag lever mitt liv huvudsakligen mitt i materien här på jorden. Men jag har haft ett antal andliga upplevelser, förutom extatiska känslor och tankeöverföring med nära och kära, kontakt med en annan nivå av verkligheten, som hjälpt mig när livet varit svårt. Fullständigt oförklarliga saker om man vill beskriva det vetenskapligt eller enbart psykologiskt.
Karen säger att vår tid förenklar bilden av det gudomliga, till en metafysisk avskildhet. Jag tänker att eftersom religion och kyrka osm institution, kan ta sig dimensioner av översitteri så ökar behovet att förneka den. Vilket dock för med sig att även vår inneboende medfödda andliga sida förpassas till något avlägset och sagolikt.
Myter handlar om att gudar, människor och natur är oupplösligt förenade, är av samma gudomliga materia, underkastade samma lagar. Myter skiljer inte på människor och gudar, materiellt och andligt. Heligt är en aspekt av världsligt. Gudar var ett med storm, hav, flod, kärlek, vrede, lusta, allt som får oss att se tillvaron med nya ögon.
När jag hör detta, då känner jag att mina upplevelser har stöd. Känslor kan vara meddelanden från andliga djup. Att jag går rätt väg, eller just gett mig in på en onödigt besvärlig väg som jag kanske hellre borde undvika.
De eviga filosofiska frågorna: Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Hur förklarar man en transcendent (osinnlig) upplevelse som rycker oss bortom vardagen? Karen menar att vi skapat våra myter om förfäder och gudar, just soms var på dessa frågor. För att vi har en medfödd känsla att människa och materia är mer än vi ser med blotta ögat.

Myter är tidlöst upprepade cykler av mänsklig erfarenhet (inte historiskt kronologiska punkter).
Transcendenta upplevelser har alltid ingått i mänskligt liv. Stunder av extas lyfter oss ur oss själva, traditionellt via religion. Finner vi den inte där, kan vi söka det i konst, musik, poesi, dans, droger, idrott. Myten ska väcka hänförelse. Upphör den att hänföra oss, dör den och kan inte längre användas.

Myten är inte naiv, eller en sämre sort (falska) fakta. Myt och litteratur låter oss ana nya möjligheter: 'Tänk om ...' vårt materiella liv inte är det enda? Skulle det förvandla oss, göra oss fullständiga? Myten är sann även utan fakta, om den säger något viktigt om vår mänsklighet. Vår förmåga till lek och fantasi är unik. Leka med möjligheter, skapa fantasivärldar. Konsten är fri från logik och förnuftstvång, men väcker insikter och känslor av en djupare sanning. Förändrar oss, skänkar nytt hopp, manar på oss.

Vår nutida alienation från myten saknar motstycke. I förmoderna samhällen var myten omistlig, gav livet mening, blottade det inre (tidig psykologi). I slutet av boken konstaterar Karen Armstrong att vår tids profeter är författare som återskapar myterna i romanens värld.

Jag ser en mycket tydlig koppling mellan å ena sidan det framväxande vetenskapliga tänkandet som tar avstånd från myten (religionen tappar fotfästet), parallelt med å andra sidan romanens framväxt i takt med ökad läskunnighet. Romanen exploderade i takt med 1900-talets utrotande av analfabetism. Och in i romanerna begav sig myterna. Freud o Jung använde spontant klassisk mytologi i nya tolkningar för att spegla sina insikter om själen. Romaner vi kallar klassiska innehåller outslitliga myter - hjältar och hjältinnor som söker meningen med livet - berättelser som ger oss hopp och styrka i vår egen livskamp.
Myter revideras ständigt i takt med vår föränderliga värld, för att synliggöra tidlösa sanningar. Men människans natur förändras inte. Urbefolkningar är djupt medvetna om att vi är inneslutna i andliga dimensioner. Gudomligt är verkligare än det materiella, utan någon klyfta mellan heligt och profant. Australiernas Drömtid är tidlös, en samtidig fond, bebodd av förfäderna, de som lärt oss allt vi kan. Vardagliga rutiner blir ceremonier i förbund med drömtiden. Mystik som ger livet mening och delaktighet med det eviga.
Stenen förkroppsligar styrka, fasthet, beständighet, är Helig för att den skiljer sig från mänsklig sårbarhet. Trädets inkarnerar mirakulös livskraft. Månskivan i ny och nedan uppenbarar pånyttfödelsens heliga krafter. Träd, stenar och himlakroppar tillbeds inte. De vördas som uppenbarelser av fördold kraft, synlig i naturfenomenens mäktigare verklighet.
Myten måst ha mänsklig vinkling för att nå fram. Skapelsemyt och himmelgud är spekulationer om världsalltets uppkomst. Men säger inget om oss människor och våra eviga frågor, och mister därför sin betydelse, säger Karen Armstrong. Varför har jag alltid fascinerats av skapelsemyter? Är det för att min tid är vetenskapens, att skola och tidningar handlar om just detta, att lösa gåtan om universums skapelse? Att moderna vetenskapsmän börjar komma den på spåren... Eller är det mest mitt intellektuella intresse för spekuklationer?

Logos, logik, objektiva fakta, är motsatsen till Myt. Men de kompletterar varandra. Människor behöver båda tänkesätten. Det effektiva, praktiska, rationella, som ledde till vetenskapen, säger dock inget om mäniniskolivets yttersta värde. Logos kan inte lindra smärta och sorg.

Myten ingår i en omdaningsprocess från död till pånyttfödelse. Utanför den ramen har den ingen mening. Myten får oss att lämna tryggheten och följa vägen till vår fullbordan.
Inget nytt liv utan att det gamla först dör.

Orkanpartyt : roman om en myt - Klas Östergren (2007)

Så är jag framme vid Klas Östergrens bidrag till den internationella Mytserien. Klas Östergren hör till de författare jag 'växte upp med'. Noterade hans debut redan när det begav sig, Attila (1975). Läste en notis och letade förgäves efter den i bokhandeln. Jag blev tvungen att beställa och fick en häftad upplaga, ouppsprättad, som oftast debutantverk var på den tiden. Handlade om en ung man och hans tjej på gymnasiet - plus historiska referenser till bl.a. Attila (sånt jag gillade). Inledningsrad: Regnet gned ryggen mot var fönsterruta.

Enligt baksidestexten sa sig Klas vara en produkt av - och rikta sig till - ett traditionslöst mellanskikt, med rötter bland arbetarna men med kronan i salongerna. Ungdomar som gått ut den moderna skolan men inte riktigt vet var de hör hemma. Nästa verk kom 1977, en lika osprättad häftad upplaga. Inledningsrad: Regnet gned brösten mot var fönsterruta.

En ung författare med genomtänkta litterära ambitioner. Böckerna citerar gärna låtar som berättaren lyssnar till. Källan angavs inte i texten, men det behövdes inte. Alltihop var musk jag kunde utantill eftersom även jag lyssnat på dessa låtar var och varannan dag.

Så jag fortsatte att läsa hans böcker: Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Fattiga riddare och stora svenskar, Plåster, Ankare. Jag hoppades få återfinna samma känsla av igenkänning. Men det gjorde jag aldrig. Gentlemen var en stor roman, skickligt hantverk, men för skicklig. Det stora romanbygget föll över mig - Giganternas brunn är en fullständigt vidrig tanke - Fattiga riddare fortsatte att kväva mig. Men så kom Plåster och jag begrep inget annat än att, det här, det är en man som mår dåligt. Och vid Ankare tog det tvärstopp. En gammal sjöman i Skåne? Osade det Hemmingway?? Eller annan manlig 30-40-talslitteratur. Det var ingen genre jag var insatt i. Men känslan liknade de gamla svartvita filmer TV visade på 70-talet, som jag m inns det var det nästan bara gamla amerikanska 1930- och 40-tals filmer, typ Humphrey Bogart.

Jag tvingades inse att Klas Östergren skrev böcker om män för män. Jag hittade kvinnor att relatera till. (Varför fick han skriva en julkalender för barn??)

Så hur upplevde jag Orkanpartyt? Det måste ju ses som ett hedersuppdrag att få skriva Sveriges bidrag till den internationella Mytserien. Jag är kluven, fågel eller fisk, eller mitt emellan? Och varför ser omslaget ut som det gör? Som en kioskdeckare från 40-50-talet? Lägsta betyg: 1.

Boken är en dystopi. Alltså beskriver en miljöförstörd havererad värld, där kärlek och omtanke inte längre existerar. Myten som 'moderniseras' är naturligtvis gamla nordiska asagudar och deras slut i ett Ragnarök, världens undergång.

Serien inleddes med Karen Armstrongs faktabok kring myternas historia, där hon förklarade att myter lever så länge de tolkar och lär oss något om den värld vi lever i, något dess samtid kan relatera till. Med alla miljö- och klimathot vi lever under nu, borde Ragnarök passa in. Ändå har jag svårt för dystopier, som varit så vanligt förekommande under större delen av 1900-talet, för trots att våra kroppar är nedsmutsade av alltfler kemikalier - upplever jag inte att känslokalla människor tagit över världen.

Orkanpartyt inleds med en katastrofbild av världen. Varenda Science Fiction-serie på TV ser likadan ut. Språket är torrt och känslokallt, för att huvudpersonen Hanck Orn ännu inte lärt sig vad kärlek är. Så okej då. Men hur ska jag bli känslomässigt berörd? Var tilldrar sig historien? Språkligt och namnmässigt tyder på en blandning av Storbritannien, Tyskland, Norden ... och så hans hopplösa namn - Hanck Orn.

Tills vi förstår att hans namn Orn, egentligen är Örn utan prickar! Det roade mig - jag känner igen vår internationella internet-värld, där prickar över bokstäver är obsoleta, liksom Hanck själv, som kan konsten att reparera mekaniska skrivmaskiner, i hans värld åter helt nödvändiga, men en bristvara när världen åter måste klara sig på minimal mängd elektricitet.

Detta roar mig, jag har själv ett efternamn med nordisk bokstav som inte fungerar i mailform. Jag tänker på Skanska, som antagligen nästan ingen längre kommer ihåg ursprungligen hette 'Skånska cementgjuteriet'. Höganäs kakel hittar man nu som "cchoganas.se" ... och alla andra stympade ord vi vant oss vid dagligen, t ex sjukvardsradgivningen ...osv

Hanck blir far och grips av faderskärlek, här börjar jag ta till mig historien, men fortfarande känns det trögt för mig att komma överens med språket. Klas Östergren sa själv i någon intervju att tidspressen gjorde att han inte hade tid att fila på sina meningar så som han vanligen gör. Det känns. De av hans böcker som jag upplevt som övermäktiga, hade säkert maximalt filade meningar, utbroderat intill andningsbrist - för mig.

Denna bok tycks mig ha för mycket ord, för ordens egen skull. Manligt språk tungt att svälja. Jag vill ha ord som väcker bilder inom mig, som jag kan minnas när orden själva bleknat bort.

Vad sägs om den här meningen, som är ett helt stycke, på sid 365: En beryktad person som möter en som förefaller oberörd av detta dåliga rykte står inför en underbar möjlighet att låta vederbörande göra en erfarenhet som styrker och bekräftar ryktet eller tvärtom, visa en annan sida som kan vara god och älskvärd och därigenom lustigt nog bli ännu mer illa beryktad, nu som desutom opålitlig.

Begriplig? Det tog en del omläsningar får jag säga. Den meningen är för mig ord, utan konkret förankring. Kanslitorrt. Den beryktade personen är Hel, dödsrikets föreståndare. Den hon möter är alltså Hanck, som här alltså skall vara oberörd på något Humphrey Bogart vis? Hmm. Vad hette egentligen huvudpersonen i Ankare? Kan inte minnas. Har inte boken kvar så här 20 år senare. Men det är inte omöjligt att det var just Hanck.

En klar bild: Äktenskapet blev emellertid misslyckat. Njord ville bo vid havet. Skade i skogen. Båda fick sin vilja fram.
Detta kan jag skratta åt. Detta är också essensen i den ursprungliga asaberättelsen. De levde separerade. Man kan säga att Njord lottades att bli Skades man genom utseendet på sina fötter, (Skade hoppades att fötterna tillhörde Balder). De gifte sig alltså inte av kärlek.

Mittpartiet av boken, själva Orkanpartyt, är i den stilen, att de nordiska asagudarna svischar förbi med små hänvisningar till kända berättelser om deras öden och äventyr, hur Tor fångar midgårdsormen med en tjur som bete (hornen som krok antar jag), fagre Balder, Lokes nidingsdåd att få honom mördad, och mycket annat. Då känner jag igen mig. Och kanske är det just Östergren, författaren för män om män, som skall tolka just asagudar, hur än mycket de nu visar sig ha förlorat sin manlighet. Några kvinnor som jag kan relatera till finns inte. Visst finns där Asynjor, men jag kan inte relatera till dem i Östergrens form.

Jag menar inte att det skulle vara något fel i att Östergren skriver om män för män. Det behövs säkert. Det finns en hel del kvinnor som skriver om och för kvinnor. Det är naturligt. Men för att bli klassiskt och allmängiltigt så vill jag som läsare få ta del av hela människor av båda könen.

Lokes straff för sitt dåd mot Balder, är att sitta fjättrad under en etterdrypande orm, med Sigyn som stannar hos honom trots allt, och tålmodigt fångar upp ettret, som ändock bränner honom varje gång hon måste vända sig bort och tömma sin skål. Plötsligt flammar det upp en egen Östergrensk tolkning på Sigyns mål och mening med att stå där. Han menar att ifall hon låtit ettret falla obehindrat, så skulle han lätt kunna begå självmord genom att svälja det, och därmed slippa ifrån sitt helvete. Men att Sigyn på detta sätt förlänger hans straff. Att hon gör det med med den hämndfyllda tanken: Vad var det jag sa!

Den synen gör mig bara deprimerad. Detta är inte min värld av mänskliga relationer.

För att knyta ihop asagudarna med den 'framtida dystopin', bär den styrande klanen alltså asagudarnas namn, och har deras livshistorier. Var Hanck Orn och hans son Toby kommer in, vet jag inte. Men där förekommer en nysning, som sätter igång något, Orkanpartyt? Partyt pågick ju redan när Toby nyser, men det är väl just nysningen som sätter igång Orkanen. Och det får mig genast att tänka på Kaosteori - att vindfläkten från en fjärils vingslag, skulle kunna ackumuleras till att sätta igång en orkan i en annan del av världen.

Nysningen får Loke att slå ihjäl Toby, alltså så slumpartat - irriterad över tjänstefolket. Eftersom Loke då fortfarande inte är fjättrad, så borde detta vara innan Balder blev mördad. Balder som var ljuset och glädjen personifierad, ungefär som Jesus förespråkade kärlek, men blev korsfäst. Men om detta verkligen inledde Ragnarök, så känns hela historien som en evighetsspiral utan början och slut. Eftersom Jorden redan var förödd, kärleken gått under, långt innan Toby föddes.
Nåväl, den Gamle (Oden) ser med sitt vishetens öga, att Hanck till sin son upplevt kärlek, som ingen annan upplevt. Han sitter inne med kunskap om kärlekens äkta väsen. Så han ber honom skriva ner den, så att den kunskapen kan bli känd och ihågkommen. Hanck tvekar.

Loke sitter fjättrad och straffas, i väntan på att någon skall kunna förlåta honom, men endast den som upplevt kärlek kan förlåta. Men Hanck kan inte förlåta att hans barn har mördats, han vill hämnas. Så länge Loke är fjättrad, hänger Världen, Universum i detta interregnum av tillfälliga lösningar, inget är avgjort. Det är när Loke befrias som världen kommer att ödeläggas under den slutgiltiga striden. Innan dess - en perfekt terrorbalans.

Hanck inser också att den kommission som är tillsatt att utreda och beskriva känslor - de kommer aldrig att klara det. För en vetenskaplig beskrivning har trots väldigt lite med själva ämnet att göra. Känslor kan inte beskrivas vetenskapligt. Rubriken 'Kärlek' ... en av dessa rubriker som tycktes ha så stark dragningskraft på bråkstakar, grälsjuka och självutnämnda experter som kunde göra vilken enkel utsaga som helst till ett olösligt tvisteämne.

Det är den här - pudelns kärna - som jag vill sätta betyg 4 på. Känsla och logik är varandras
motsatser. Glädjen Hanck känner när han inser att ... Ingen någonsin kommer att kunna förklara någonting. Kärleken är outgrundlig! Världen har sin gång!

Älska kan bara den som vågar sätta hela världen på spel. Alltså är han fri att beskriva den faderskärlek han har upplevt. Men det kommer att ta tid ... hela hans liv, många ark papper ...

Ett evighetshjul, eller hur...?

Mera myter

Nästa bok i mytserien blev Drömguden : myten om Angus, av Alexander McCall Smith. Angus är den keltiska mytologins mest ogripbara gud, kärlekens, drömmens, ... står det.

Och nog är den ogripbar allt. Boken blev för mig en stor besvikelse. Okoncentrerat språk. Om jag anstränger mig till det yttersta kan jag tolka det som att drömmar oftast är virriga och upplevs som okoncentrerade. Är det det McCall Smith's medvetna konstnärliga mål? Betvivlar det dock.

Borde väl inte ha väntat mig mer. Läste en av böckerna om Damernas detektivbyrå och gäspade mig igenom den. Stämmer det att han är pensionerad domare? Förstår i så fall att hans huvud är fullt av funderingar kring brott och moral, på något sätt en tro på det goda inom oss vanliga gräsrötter. Och jag är helt klart tacksam för att slippa blodigt våldsamma historier.

Men språkliga ambitioner kan jag inte hitta. Och det är viktigt för mig att språket är klart, och målsättningen likaså, om än inte nödvändigtvis poetiskt. Har hört att filosofiska söndagsklubben ger mer ... filosofiskt? Men jag avstår hellre. Trots att jag tycker om Skottland.

Om jag söker en känsla för södra Afrika, då läser jag hellre Doris Lessings böcker därifrån. Även hon har ju förstahandsinformation.

Måste dock säga att jag älskar omslaget till Drömguden, den lila och murriga tonen på det mycket vaga molnhöljda eller skummande vatten ... eller vad det nu ska föreställa. Jag älskar färgen och förväntningarna det väcker. Synd att det inte infrias.

Sveriges bidrag har dock ett fruktansvärt omslag. Bloddrypande, som en billig deckar från 40-50-talet. Är det så de vill vinna en publik som uteblivit med minimal marknadsföring?

Klas Östergrens Orkanpartyt. Började på den härom dagen. Har ännu inte fått något grepp om den. Den knubbigaste boken (399 s.) hittills i serien. Och eftersom jag läser annat parallellt så kommer det ta ett tag innan jag tagit mig igenom den. Jag läser ett stycke varje kväll strax innan insomnandet. Och jag har kommit i säng så sent på sista tiden, så det blir inga långa stycken.

Men vad är det för myt Östergren behandlar? Undergångsstämningar. Ragnarök? Finns en referens på webbsidan som talar om ett berömt kväde ur Eddan ... En myt om en myt, har jag läst någon annan stans. Hur då? undrar jag .... får väl se vad det lider.

Lejonhonung av Grossman

Nästa bok i mytserien - Lejonhonung av David Grossman : myten om Simson - höll jag alldeles på att missa, innan Myt-serien fick sin egen webbsida förra hösten. Och det hade varit en stor brist.

Fantastisk - i mitt tycke. Kanske blir någon besviken för att den inte är i romanform, utan mer en grundlig textanalys. Men jag älskade det.

Jag älskade myten om Simson och Delila när jag var barn. Simson vars styrka satt i håret, men förlorar den när håret klipps av. Men får tillbaka den när håret växer ut igen. Det var den bild jag fick. Det stämmer inte riktigt. Jag fick antagligen en barnanpassad version. Enbart kapitel 16 ur Domarboken (GT). Men älskade den gjorde jag, jämförde honom med indianernas långa hår, ett bevis på att de inte anpassat sig under västerlänningarna. Eftersom jag själv hade långt yvigt hår beslöt jag att aldrig klippa mig för att slippa förlora den lilla styrka jag ägde. Och ännu mer så sedan jag i tonåren fick håriga ben, beslöt jag att ignorera hela trenden att raka mer eller mindre hela kroppen - något jag hållit fast vid, trots det sociala trycket.

David Grossmans bok inleds med en avskrift av de fyra kakpitel i Bibeln som handlar om Simson. Totalt ca 6 sidor. De läser man på några minuter. De följande 100 sidor är David Grossmans tolkning. Mening för mening går han igenom och förklarar och tolkar. Bibeln är kortfattad och lakoniskt, utan känslor, likt isländska sagor. Så David Grossman har alla chanser att brodera ut det - och gör det med bravur. Och de 100 sidorna tar tid att smälta. Det är lättläst, men fullspäckat.

En lustig detalj - Grossmans tolking inleds med ordet Förord - och fortsätter så alla hundra sidorna igenom, tills litteraturnoterna i slutet. Med andra ord. Det är bibeltexten som är huvudnumret.

Tydligen är Simson än idag en av de stora hjältarna i Israel. Ganska svårt att begripa efter omläsningen av bibeltexten. Han som mest tycks ägna sig åt massmord och förstörelse. Han som flyttade från Israelerna för att gifta sig med en filisteisk kvinna.

Första anblicken blir att det inte är en modernisering, förutom några hastiga referenser till geografin, samma ortnamn för 3000 år sedan som nu, samma konflikter mellan israeliter och filisteer som idag mellan israeler och palestinier. Men den synvinkeln förändras ju mer jag smälter texten. Som sagt, slutet var inte allt gott, som jag uppfattade det i min barndom. Simsons fiender hade redan stuckit ut hans ögo, så livet återgår aldrig till vad det varit, bara för att håret växt ut.

Han återfår styrkan i slutet, men använder den enbart för att hämnas. Han river en hel byggnad och förolyckas däri själv tillsammans med sina fiender. Bilden slänger mig in i nutiden och konflikterna i mellanöstern. Simson var den förste 'självmordsbombaren'.

Och idag som sagt en stor hjältesymbol i Israel. Trots, eller tack vare, sin våldsamhet och stridbarhet.

Men efter att ha satt mig in i Grossmans tolkning av Simsons livsöde, så inser jag att den frustrerade förstörelselustan inte är det enda som anknyter till vår tid. Han personifierar den moderna allienerade människan. Bristen på andlig insikt. Känslan av otillräcklighet. Känslan att vara fast i en livsuppgift (att strida för Israelernas Gud) som han inte valt själv, utan blivit tilldelad uppifrån.

Det väcker många känslor att läsa om Simsons brist på samhörighet med sina föräldrar. Främlingskapets förbannelse. Längtan efter den kärlek han aldrig får ge eller ta emot.

-- Boken rekommenderas.

Tyngd - Jeanette Winterson (2005)

Jeanette Wintersons bidrag till 'Mytserien' (ett globalt projekt där författare fått modernisera en valfri myt) heter Tyngd (2005)  och är så språkligt underbar att jag redan hunnit läsa den flera gånger (trots alla böcker i min läs-kö).

Tyngd rör två gamla grekiska mytgestlater, titanen Atlas och heroen Herakles. En nätt liten bok på 142 sidor och mycket luft mellan avsnitten. Det är bra, för boken är stark, fylld av utkristalliserade väsentligheter. Den sveper från universums skapelse - Big Bang - till Laika (första hunden i rymden 1957) och Mir (ryska rymdsonden som ramlade ner 2001). Mytisk avklarnad storhet. Hon väjer inte för det köttsliga och smärtan finns där hela tiden under ytan.

På varje sidan finns meningar jag skulle kunna citera. Men boken är lika svår att dissekera som att  sammanfatta. Boken är en oöverträffad helhet i sin splittring. Tankeväckare. Kring Herakles huvud surrar en 'tankegeting', frågan Varför? Som han aldrig kan lösa. Som sputnik med Laika surrar kring Atlas som bär upp Jorden.

Citat: "Atlas såg sig om över det pussel som var jorden. Bitarna skars ständigt om och om igen, men bilden förblev densamma: en diamantblå planet med kalotter av is som virvlade runt i rymden. Det fanns ingenting så vackert. Inte den koleriske Mars eller den dimhöljda Venus, inte kometerna med sina solvindsblåsta svansar. Då fick Atlas en märklig tanke. "Varför inte ställa ner den?"
"Det finns två fakta som alla barn förr eller senare måste bestrida: mor och far. Om man fortsätter att tro på sina föräldrars fiktion är det svårt att åstadkomma något eget berättande."

"Jag kunde inte låta mina föräldrar vara mitt livs fakta. Deras version av historien var något jag kunde läsa men inte skriva."

Jag känner smärta, vid tanken på adoptivflickan som aldrig känt sina biologiska föräldrar:
"Jag vet inte vid vilken tidpunkt jag föddes. Jag är inte helt säker på datumet."... "Än idag ligger vreden djupare hos mig än förlåtelsen. Mina rödglödgade monster är inte utdöda. Jag har bevarat deras skog från juratiden, dold men komplett. Där finns de kvar, vasstandade, bepansrade, rasande. Himlen är rödbrun. Jag är förstås en homo sapiens, åtminstone på papperet." ... "Jag försöker låta bli att bränna upp min värld med min vrede."

Penelopiaden - Margaret Atwood (2005)

Efter Karen Armstrongs inledande Myternas historia, inleds serien nyomtolkade myter med Kanadas fantastiska Margaret Atwood. Penelopiaden är Odysséen ur kvinnans synvinkel, den väntande Penelope.

De flesta böckerna hittills i myt-serien har ett nätt och behändigt format, dryga 100 sidor, men mer behövs inte. Margaret Atwood är beundransvärd med sin klarhet i språk och tanke och logiska resonemang. Penelopiaden är ett litet mästerverk.

Till att börja med känner jag mig - trots det moderna tilltalet - mest förflyttad till de förantika grekerna, ca 3000 år bakåt. Iliaden och Odysséen ur Odysseus fru Penelopes perspektiv. Den väntande. Men hon talar till oss från sin spöklika andetillvaro i dödens rike. Och den världen har titthål även in i vår tid.

Där fortsätter hon att vänta på sin Odysseus (hon litar inte på att hon kan få ett bättre liv på jorden en andra gång), medan han återföds det ena livet efter det andra för att genomlida straffet för sina synder? (Ska inte avslöja varför). Allt känns härligt trovärdigt. Slutet innehåller tankeväckare när det gäller gömda och glömda gudinnetolkningar. Jag blir upplivad, får nya råvaror till livs.

Exempel på friskheten och skönheten i Atwoods språk (skönt översatt av Peter Samuelsson), här några citat som beskriver Penelopes mor, en najad (vattenvarelse):
s.24: "I likhet med alla najader var min mor vacker man hade ett kallt hjärta. Hon hade vågigt hår och glittrande ögon och ett porlande skratt. Hon var undflyende. När jag var liten försökte jag ofta slå mina armar om henne, men hon hade för vana att glida undan. /.../ Hon simmade hellre i floden än tog hand om småbarn, och hon glömde ofta bort mig. Om min far inte låtit kasta mig i havet hade hon kanske själv slängt i mig, i ett anfall av tankspriddhet eller irritation. Hon var rastlös och hennes känslor växlade snabbt."
s.96: "Jag visste att det inte skulle gått att bara kasta ut mina oönskade friare /.../ Men jag var dotter till en najad; jag mindes min mors råd till mig. Bete dig som vattnet, sa jag till mig själv. Försök inte stå emot dem. När de försöker få tag i dig, glid genom deras fingrar. Flyt runt dem."

Kort sagt - jag kan varmt rekommendera Penelopiaden.

Myter

Ett av mina mer sporadiska läsprojekt rör sig kring myter.

1991 gav Walter Ong ut Muntlig och skriftlig kultur, en i mina ögon mycket intressant bok. Den behandlade skriftens historia med avstamp i människans mest ursprungliga, skriftlösa samhälle. Boken gav mig många mind-openers när jag läste den för ett antal år sedan, saker jag aldrig slutat fundera på.

Myter var inte ett utslag av vilda fantasier. Innan människan fick skriften som hjälp för minnet så var det myter som var det gängse sättet att samla kunskap på. Återberättandet av alla dessa myter var kunskapsförmedlande, det var den enda skolgång vi då hade tillgång till. Där samlades all kunskap man ägde om världen och människorna, vårt inre, psykologi, hur vi lär oss hantera relationer. Och det fungerade årtusenden igenom.

Detta gav mig ett djupare intresse i myter av alla slag. Kunskap i mytform är betydligt rikare och mer mångfacetterad än naturvetenskapen.

2005 sjösattes ett till synes mycket ambitiöst bokprojekt på temat myter. Det är ett samarbete mellan förläggare i 35 länder. Man har gett moderna kända författare i uppdrag att välja sig en myt att återberätta i modern form, eller med anknytning till vår tid - helt enkelt att levandegöra myten på nytt för oss, här idag. Eftersom myter är kunskapsförmedling så kan de behöva nyare tolkningar för att stämma med ett förändrat samhälle.

Projektet väckte genast min nyfikenhet. Serien inleddes med Myternas historia av Karen Armstrong. En härlig genomgång från forntid till nutid. Kort och koncist. Alldeles lagom och oerhört upplysande.

Vad som dock förvånade mig var bristen på information från det svenska förlaget, Albert Bonniers. Eftersom det är en serie - med benämningen Mytserien - då vill jag naturligtvis ha en möjlighet att följa utgivningen, veta att jag inte missar någon intressant titel. Jag köper böcker främst på nätet, där sorteras de på titel och författare, inte efter serie. Där finns inte ens alltid text om innehållet, eller info om anknytningen till traditionella myter. Om jag gått till en bokhandel borde jag finna böckerna tillsmmans i samma hylla - på webben gör jag inte det.

Jag hittade dock ett utländskt förlag, Canongate, som skriver om de utgivna böckerna. På engelska har dessutom alla böcker undertiteln 'the myt of ...' så det går att söka den vägen och troligtvis få fram allt hittills utgivet på engelska. Jag saknade samma sak för svenska översättningar. Men sökte den vägen efter översättningar. En del har kommit, en del är på väg ...

April 2007 mailade jag därför Albert Bonniers och frågade efter någon webbsida om Mytserien. Och jag fick ett vänligt svar om att det tyvärr inte fanns, men att de skulle försöka ta till sig idén, och se om det kunde genomföras på förlagets nya hemsida som låg på planeringsstadiet. Och de gjorde faktiskt det. Tack! För ett år sedan fick mytserien en egen webbsida. Dock fanns inte alla då utgivna böcker med på sidan, utan jag fick påminna dem om att Jeanette Wintersons Tyngd, tidigare utgiven, borde läggas till. (lite pinsamt, eller hur?)

Förlaget sade dessutom att jag inte kunde vänta mig att olika länder gav ut böckerna i samma ordning. Nej, det var ju inte riktigt så jag menade. Hittills har jag dock inte funnit någon skillnad mellan England och Sverige, annat än att Klas Östergrens bidrag ännu inte är översatt till engelska.