För någon vecka sedan kom jag äntligen till slutet i Jacq's femboksserie om Ramses. Min busslektyr i drygt två månader. Drog en suck av lättnad. Min dotter undrade om jag inte ångrade att jag lagt någon energi på böckerna... jo...
Jag hade ju förhoppningen att han inte bara diktade fritt utan utgick från någon sorts historiska fakta. Men förutom de välkända militärhistoriska fakta, som slaget vid Kadesj, så verkar det inte som om han har det.
Jag inser att temat är kittlande att fantisera omkring. Men välj inte en historisk person. Även om fakta är få så här efter över 3200 år, så måste man i alla fall använda de som finns. Anser jag.
Egyptologen Joyce Tyldesley är expert på området och har skrivit många böcker, inte minst kring egyptiska drottningar, men även en om Ramses. Köpte den i förra veckan på engelska. Behöver inte bläddra många sidor förrän jag inser att Jacq inte hållit sig ens till basfakta. De enda som stämmer verkar vara namnen på Ramses, Nefertari, sonen Merenptah och dottern Meritamun. Men som sagt han hade många fler barn och fruar än i boken, och de som nämn har varken rätt namn, rätt kronologisk ordning, eller rätt släktskap ... suck.
Nej, jag borde ha letat upp Joyce Tyldesleys faktaböcker från början. De är otroligt mycket mer fantasieggande och intressanta att läsa än Jacq.
Hennes bok om Kleopatra kom på svenska förra året. En avmytifiering av den bild av Kleopatra som skapats i litteraturen genom årtusendena. Och som kvinna i en patriarkal värld också misstolkad, mer eller mindre medvetet. Tyldesley benar därför upp fakta och skiljer dem från myterna. Hon var betydligt mer skicklig politiker, än femme fatale.
Kleopatra har tydligen legat och grott i bakhuvudet på flera, för alldeles häromveckan utkom en svensk historiker med sin bok om Kleopatra. Hoppas att den är lika nykter som Tyldesleys.
Visar inlägg med etikett Egyptologi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Egyptologi. Visa alla inlägg
2009-03-10
2009-02-20
Ramses-grums
Nu sitter jag här igen med ihoprynkad panna och grumsar ... har just läst ut fjärde boken om Ramses. Är det översättaren jag ska gnälla på nu, eller? Varför kallas den onde magikern Ofir ibland libanes och ibland för libyer? Suck.
Läste denna bok för att jag var nyfiken på hur han skulle tolka det här med Moses 'uppror', de tio plågorna som skulle drabba Egypten och hur uttåget gick till. Tyvärr blev det suck och Tja...
Först framträder Moses som en religiös fanatiker, mycket stark i sin tro. Självklart. Alla fenomen ges naturliga förklaringar ... jo, det är ju populärt och förståeligt i en realistisk roman. I den här boken blir det ett antiklimax, precis som hela bokserien, som inte har bestämt sig för om den ska gå på den realistiska linjen eller inte. För Farao och några av hans präster, de har övernaturliga krafter. Där ska man försöka ta det på allvarligt, utan vidare övertalning ... suck.
PS. Dessutom grumsar jag över att det inte skrivs något om att Farao gifte sig med den hettitiske kejsar Hattusilis dotter. Bok fyra slutar med att fredsfördraget mellan Hettiter och Egyptier äntligen går i hamn. Det är vid slutandet av sådana fördrag som giftermål ingick som en naturlig del, det fungerade som ett sorts sigill på att man menade vad man sa och skrev. Men inte ett knyst. Inte förrän nu i sista boken, femton år senare ... (?) påstås det att Hattusili börjar grumsa och hota att nu måste hans dotter bli gift med farao och dessutom unämnas till Stor Gemål, alltså First Lady. --- ologiskt anser jag. Förstår inte heller hoppet i tiden. Först kapitlet i del 5 verkar befinna sig högst ett år från del 4, där farao och vänner är ca 35 år, så vips i nästa lilla kapitel är alla ca 50 år.
Läste denna bok för att jag var nyfiken på hur han skulle tolka det här med Moses 'uppror', de tio plågorna som skulle drabba Egypten och hur uttåget gick till. Tyvärr blev det suck och Tja...
Först framträder Moses som en religiös fanatiker, mycket stark i sin tro. Självklart. Alla fenomen ges naturliga förklaringar ... jo, det är ju populärt och förståeligt i en realistisk roman. I den här boken blir det ett antiklimax, precis som hela bokserien, som inte har bestämt sig för om den ska gå på den realistiska linjen eller inte. För Farao och några av hans präster, de har övernaturliga krafter. Där ska man försöka ta det på allvarligt, utan vidare övertalning ... suck.
PS. Dessutom grumsar jag över att det inte skrivs något om att Farao gifte sig med den hettitiske kejsar Hattusilis dotter. Bok fyra slutar med att fredsfördraget mellan Hettiter och Egyptier äntligen går i hamn. Det är vid slutandet av sådana fördrag som giftermål ingick som en naturlig del, det fungerade som ett sorts sigill på att man menade vad man sa och skrev. Men inte ett knyst. Inte förrän nu i sista boken, femton år senare ... (?) påstås det att Hattusili börjar grumsa och hota att nu måste hans dotter bli gift med farao och dessutom unämnas till Stor Gemål, alltså First Lady. --- ologiskt anser jag. Förstår inte heller hoppet i tiden. Först kapitlet i del 5 verkar befinna sig högst ett år från del 4, där farao och vänner är ca 35 år, så vips i nästa lilla kapitel är alla ca 50 år.
2009-02-08
Babel, hettiter och faraoner ... ?
Till favoriten på TV hör Babel, med Daniel Sjölin som programledare. Det verkar ha en enorm genomslagskraft. Blir jag nyfiken på någon av böckerna som tas upp i programmet, visar de sig snabbt ta slut i webb-butikerna, ja ofta redan samma kväll.
Aldrig glömmer jag hur Sjölin inledde sin intervju med P O Enquist, om hans självbiografiska bok Ett annat liv. Han sa: - Förlåt att jag svär i mitt eget program, men vad i helvete är det här för bok?
Och trots efterstrycket, sa Sjölin det med så nertonad röst, att svordomen nog knappt hade märkts om han inte inlett med att förklara att han just planerade att uttala en svordom. Själin ville inte säga något negativt om Enquists bok. Tvärtom.
Tänker dock på just dessa ord när jag nu läst ut min 'busslektyr', Christian Jacq's tredje bok om Ramses (I solgudens namn), - Vad i helvete är det här för slags bok?
Jag har så svårt att stå ut med Christian Jacqs böcker, trots att perioden alltid intresserat mig. Men jag undrar ifall Jacq själv vet 'vad för slags bok' han vill skriva. Han har i alla fall inte förmedlat det till mig. Den ger mig en dammiga känslan av urvattnad historiebok för högstadiet.
Det som roade mig mest i tredje boken i serien, är de hettitiska breven. Tror de är autentiska. Jag har sett andra liknande brev från samma tid, till och från hettiter. De skrev så där, kungligheter emellan. Troligtvis i diplomatisk 'kod'.
Jag tänker på Kejsar Muwatallis fråga i sitt brev till Farao Ramses, där han undrar ifall faraos hästar mår lika bra som hans egna. Hästdragna stridsvagnar var Hettiternas främsta krigsvapen. För egyptierna en närmast ny teknik, eftersom de inte sig av hästar alls under sitt första årtusende som nation, utan först efter att de invaderats av främmande folk, några århundraden före Ramses. Med det i åtanke känns kejsarens fråga faktiskt som en rå pik. Ungefär: "Våra stridsvagnar står beredda, hur är det med era?"
Men det som sedan fick mig att höja på ögonbrynen mitt i den torra historien, var beskrivningen av det för historiker kända krigsslaget vid Kadesh. Det som både Hettiter och Egyptier hävdar att de vann. Hettiterna ligger i bakhåll och verkar först bli segrare, då ber Ramses till sin Gud:
- Fader varför har du övergivit mig?
Snacka om biblisk hänvisning! Men nejdå. Amun överger inte sin son. Ramses får helt plötsligt överjordiska krafter och mejar för egen hand, med egen båge ner ett 1000-tal fiender (dock med assistans av sitt tama lejon!? som biter huvudet av fiender som närmar sig!?) medan alla andra egyptier flyr. Och det är denna 'gudomliga' kraft som vänder utgången av slaget. Egyptiska hjälptrupper som kommer från en annan riktning än huvudhären, hinner komma till undsättning.
Bilderna i mig blir så absurda - i den i övrigt torra realismen, med små oengagerade hänvisningar till gudar och annat som aldrig blir trovärdigt - att jag helt plötsligt vaknar till och blir road. Och det är inte normalt för mig. Att bli road av en krigsscen...
Något sjukt är det här ...
Andra saker som stör mig är - tomheten. Tomt på folk. Fast vi vet att Ramses hade mellan 50-100 fruar så finns där bara Nefertari och Iset. I övrigt verkar det ödsligt i salarna.
Något riktigt otroligt är dessutom när Acha sänder bud till Ramses via en hettitisk 'bondflicka'. Som alltså påstås ta sig alldeles ensam - ensam kvinna! - hela vägen från dagens Ankara till det Egyptiska deltat? På kort tid, utan språkkunskaper och kommer helskinnad fram?
Haremet var inte vad vi kan tänka idag. En luxuös samling sexslavar åt farao? Avtal furstar emellan beseglades ofta genom ett 'äktenskap'. Det gjorde dem dock inte till inlåsta sysslolösa fångar. Nej, Haremet var snarast en stor industrianläggning för vävning, sömnad, och alla möjliga viktiga hantverkskonster. Arbeten som drottningen och andra hovdamer leder och administrerar.
Detta nämns som hastigast i början av fjärde boken ... Och då känns det som för sent att bli av med känslan av 'tomhet' snarare än den febriala aktivitet och det folkmyller som troligen rådde.
Aldrig glömmer jag hur Sjölin inledde sin intervju med P O Enquist, om hans självbiografiska bok Ett annat liv. Han sa: - Förlåt att jag svär i mitt eget program, men vad i helvete är det här för bok?
Och trots efterstrycket, sa Sjölin det med så nertonad röst, att svordomen nog knappt hade märkts om han inte inlett med att förklara att han just planerade att uttala en svordom. Själin ville inte säga något negativt om Enquists bok. Tvärtom.
Tänker dock på just dessa ord när jag nu läst ut min 'busslektyr', Christian Jacq's tredje bok om Ramses (I solgudens namn), - Vad i helvete är det här för slags bok?
Jag har så svårt att stå ut med Christian Jacqs böcker, trots att perioden alltid intresserat mig. Men jag undrar ifall Jacq själv vet 'vad för slags bok' han vill skriva. Han har i alla fall inte förmedlat det till mig. Den ger mig en dammiga känslan av urvattnad historiebok för högstadiet.
Det som roade mig mest i tredje boken i serien, är de hettitiska breven. Tror de är autentiska. Jag har sett andra liknande brev från samma tid, till och från hettiter. De skrev så där, kungligheter emellan. Troligtvis i diplomatisk 'kod'.
Jag tänker på Kejsar Muwatallis fråga i sitt brev till Farao Ramses, där han undrar ifall faraos hästar mår lika bra som hans egna. Hästdragna stridsvagnar var Hettiternas främsta krigsvapen. För egyptierna en närmast ny teknik, eftersom de inte sig av hästar alls under sitt första årtusende som nation, utan först efter att de invaderats av främmande folk, några århundraden före Ramses. Med det i åtanke känns kejsarens fråga faktiskt som en rå pik. Ungefär: "Våra stridsvagnar står beredda, hur är det med era?"
Men det som sedan fick mig att höja på ögonbrynen mitt i den torra historien, var beskrivningen av det för historiker kända krigsslaget vid Kadesh. Det som både Hettiter och Egyptier hävdar att de vann. Hettiterna ligger i bakhåll och verkar först bli segrare, då ber Ramses till sin Gud:
- Fader varför har du övergivit mig?
Snacka om biblisk hänvisning! Men nejdå. Amun överger inte sin son. Ramses får helt plötsligt överjordiska krafter och mejar för egen hand, med egen båge ner ett 1000-tal fiender (dock med assistans av sitt tama lejon!? som biter huvudet av fiender som närmar sig!?) medan alla andra egyptier flyr. Och det är denna 'gudomliga' kraft som vänder utgången av slaget. Egyptiska hjälptrupper som kommer från en annan riktning än huvudhären, hinner komma till undsättning.
Bilderna i mig blir så absurda - i den i övrigt torra realismen, med små oengagerade hänvisningar till gudar och annat som aldrig blir trovärdigt - att jag helt plötsligt vaknar till och blir road. Och det är inte normalt för mig. Att bli road av en krigsscen...
Något sjukt är det här ...
Andra saker som stör mig är - tomheten. Tomt på folk. Fast vi vet att Ramses hade mellan 50-100 fruar så finns där bara Nefertari och Iset. I övrigt verkar det ödsligt i salarna.
Något riktigt otroligt är dessutom när Acha sänder bud till Ramses via en hettitisk 'bondflicka'. Som alltså påstås ta sig alldeles ensam - ensam kvinna! - hela vägen från dagens Ankara till det Egyptiska deltat? På kort tid, utan språkkunskaper och kommer helskinnad fram?
Haremet var inte vad vi kan tänka idag. En luxuös samling sexslavar åt farao? Avtal furstar emellan beseglades ofta genom ett 'äktenskap'. Det gjorde dem dock inte till inlåsta sysslolösa fångar. Nej, Haremet var snarast en stor industrianläggning för vävning, sömnad, och alla möjliga viktiga hantverkskonster. Arbeten som drottningen och andra hovdamer leder och administrerar.
Detta nämns som hastigast i början av fjärde boken ... Och då känns det som för sent att bli av med känslan av 'tomhet' snarare än den febriala aktivitet och det folkmyller som troligen rådde.
2009-01-18
Ramses-gnäll, igen
1 december beskrev jag min aversion mot Christian Jacq's första bok om Ramses. Trots detta har jag nu (som busslektyr) läst även andra boken: Ramses - Evighetens tempel. Min dotter tycker att jag är galen som plågar mig själv. Problemet är att jag är historiefreak och intresserad av ämnet. Kan alltså inte låta bli att kolla ...
(Min dotter kommer även ihåg hur jag plågade mig igenom Jean Auels alla Ayla-böcker, vilket jag anser vara en av de mest överskattade best-sellers som skrivits (och gräsligt tjocka). Ämnet är dock ett av de mest fantasieggande. Stenålder ger en Robinson Crusoe-känslan.
Varför skriva här om Ramses? Jag anser att man lär sig saker även av sämre böcker. Min åsikt är ju uppenbart inte i överensstämmelse med alla andras. Jag upplever dock Ramses-böckerna som en småunken historiebok, med dialog för att få trötta högstadieelever att lyssna. Det lyckas dock inte speciellt. Alltför många banaliteter, fördomar som tas för givna. Ramses blir aldrig den myt han är. En mytisk hjälte i en 'realistisk' roman blir en omöjlighet i sig själv.
Berättaren är luddig men skapar i mig en anakronistisk känsla av 1900-tal efter Kristus. Inte 1300 före. Det andliga brister väldigt mycket i trovärdighet. Farao Ramses bror Chenar, tycks inte hysa sitt folks tro (visst, vem kan på allvar se sin lillebror som Solgudens son?). Ändå verkar han mer representera en nutida vetenskapstro - anakronistiskt. Enligt Chenar har Ramses tur. Har en mytisk hjälte TUR?
Ramses omges av intriger, men att han ändå klarar sig sägs bero på 'tur', även om jag uppfattar intrigörerna som tafatta, utan förmåga atat sätta sina planer i verket. Så vad vill författaren frammana för bild?
Även bok 2 består främst av dialog. Beskrivande text tillför inget, utan känns mer som utdrag ur arkeologi och historieböcker. Inget av detta, inte ens dialogen låter mig lära känna karaktärerna, inget som ger insikt om deras motivation. Det är tomt mellan raderna om vad de 'egentligen' menar och vill.
Moses har en viktig roll som Ramses barndomsvän (även om detta är fel farao mot vad som skrivs i Bibeln, vad jag förstår) och utnäms till arbetsledare för projektet att bygga den nya huvudstaden Pi-Ramses i Egyptens Deltalandskap. Någonstans försöker väl Jacq ge en mer realistisk än andlig bild av Moses. Han stuvas in i historien. Men att koppla ihop honom med intrigmakar som vill återinföra sedan över 50 år döda (och fördömda) farao Akhenatons tro på Solksivan Aton som den ende guden, blir inte trovärdigt. Hans religiösa revolution påstås vara upprinnelsen och ursprunget till monoteismen. Alltså att bakgrunden till Judarnas monoteism skulle komma från Aton. Mycket långsökt, anser jag idag.
Jag hade visserligen själv sådana funderingar i tonåren, men snarare tvärtom då. Att farao Akhenaton mötte några av alla invandrande hebréer som befann sig i Egypten, och diskuterade trosfrågor med dem, och ur detta bildade sig en egen Monoteistisk tro.
Numera, efter att ha läst Karen Armstrong m fl om mytologi, så inser jag att vår bild av polyteism är mycket rudimentär, ett grovt missförstånd. Vi tolkar fel. Det är inte så enkelt som att säga att alla folk med flera gudar är naiva, och att människan först sen i sin historia, via judar och Jesus, över Muhammed, äntligen mognat tillräckligt för att inse att det bara finns EN Gud.
Snarare var Akhenatons försök till religiös revolution snarare ett försök att lösgöra sig från guden Amons mäktiga prästerskap. Det var en mänsklig maktinstitution, som lutade sig mot religiösa dogmer. Utan att för den saken skull behöva bete sig särskilt andligt. Det finns många exempel i historien på hur makt korrumperar.
Som jag skrev tidigare om Sumerer och babylonier, och samma sak gäller säkerligen Egyptier. Alla tror på EN gudomlig kraft, men som uppenbarar sig i olika skepnader. Än idag är vi polyteistiska i en eller annan form. Vi har mängder med myter fulla av arketypiska former som kan ses antingen som andliga eller mer profant psykologiska. Idoler, förebilder, ledare, hjältar ... Det är mänskligt. I århundraden har den ende guden fått kumpaner i form av änglar och helgon. Bilden av den avlägsne ENDE är svår att ta till sig. Även om vi ibland känner på oss att allting nog är ETT HELT, som vi och allt omkring oss är ett myller av atomdelar av.
Det är inte förrän på de sista sidorna i boken som det kommer några andligt tänkvärda ord. Moses vill lämna Egypten, och söka sin egen Gud via sin egen inre glöd, hellre än följa Ramses. Jag kan dock inte tro att Moses såg den hebréiska guden som identisk med Aton, och att upproret mot hans vän Ramses skulle vara det enda han opponerade sig mot. Innan Moses ger sig av vill han dock varna Ramses för de hemligt oppositionella och börjar samtidigt tala om sin tro på En Enda Gud. Ramses svarar:
" ... din ende gud, han som inte har någon gestalt och som man inte känner, är ingenting annat än den kraft som finns gömd inom varje levande varelse."
Det är ett uttalande jag kan ta till mig. Här vill det säkert visa på Ramses andliga kunskap, eftersom egypterna delade in människans inneboende krafter i Ka och Ba och allt vad det var, och detta är mycket intressant och går säkert att jämföra med vår tids livsenergi, ande, själ.
Alltså trovärdigt för mig. (Obs bokens undertitel Evighetens Tempel, är det tempel Ramses byggde åt sin Ka, det tempel som skulle skydda hans Ka, och därför hela Egyptens lycka och välstånd. Och så kom två viktiga citat till:
"Guden förökar sig i sin skapelse, men förblir ändå EN."
"Om din gud gör dig intolerant bör du akta dig för honom."
Detta är universella andliga sanningar.
Dock innan Moses ger sig av råkar han döda en man som förgriper sig på en annan hebré, och känner sig tvungen att fly, rädd för att ingen skall tro honom. Detta följer Bibeln. Även om det där inte står att den dödade egyptern är Ramses rasistiske svåger, som gör allt för att hämnas på de straff han fått för sina intriger.
Jag letade upp både Moses och Ramses II på wikipedia. Där står Ramses II som 'en' av flera möjliga faraoner. Men osäkert vilken, eftersom det saknas skrivna vittnesmål. Ramses son Merneptah har varit kandidat för att han är den enda som omnämner Israelerna, det görs på hans segerstele. Men detta är alltså senare. Ramses mor Tuya var inte en av Sethis huvudhustrur, eftersom hon inte var av kunglig börd. Hon regerade alltså inte tillsammans med Sethi, att hon avbildas med honom är naturligtvis något som kom efter atat Ramses blivit farao och ville hylla sina föräldrar. I alla fall så samregerade Ramses II med sin far innan denne dog, så visst var han sin fars val av efterföljare. -- Enlit Konungaboken i Bibeln skulle dock Moses ha levt ca 1450 f Kr.
(Min dotter kommer även ihåg hur jag plågade mig igenom Jean Auels alla Ayla-böcker, vilket jag anser vara en av de mest överskattade best-sellers som skrivits (och gräsligt tjocka). Ämnet är dock ett av de mest fantasieggande. Stenålder ger en Robinson Crusoe-känslan.
Varför skriva här om Ramses? Jag anser att man lär sig saker även av sämre böcker. Min åsikt är ju uppenbart inte i överensstämmelse med alla andras. Jag upplever dock Ramses-böckerna som en småunken historiebok, med dialog för att få trötta högstadieelever att lyssna. Det lyckas dock inte speciellt. Alltför många banaliteter, fördomar som tas för givna. Ramses blir aldrig den myt han är. En mytisk hjälte i en 'realistisk' roman blir en omöjlighet i sig själv.
Berättaren är luddig men skapar i mig en anakronistisk känsla av 1900-tal efter Kristus. Inte 1300 före. Det andliga brister väldigt mycket i trovärdighet. Farao Ramses bror Chenar, tycks inte hysa sitt folks tro (visst, vem kan på allvar se sin lillebror som Solgudens son?). Ändå verkar han mer representera en nutida vetenskapstro - anakronistiskt. Enligt Chenar har Ramses tur. Har en mytisk hjälte TUR?
Ramses omges av intriger, men att han ändå klarar sig sägs bero på 'tur', även om jag uppfattar intrigörerna som tafatta, utan förmåga atat sätta sina planer i verket. Så vad vill författaren frammana för bild?
Även bok 2 består främst av dialog. Beskrivande text tillför inget, utan känns mer som utdrag ur arkeologi och historieböcker. Inget av detta, inte ens dialogen låter mig lära känna karaktärerna, inget som ger insikt om deras motivation. Det är tomt mellan raderna om vad de 'egentligen' menar och vill.
Moses har en viktig roll som Ramses barndomsvän (även om detta är fel farao mot vad som skrivs i Bibeln, vad jag förstår) och utnäms till arbetsledare för projektet att bygga den nya huvudstaden Pi-Ramses i Egyptens Deltalandskap. Någonstans försöker väl Jacq ge en mer realistisk än andlig bild av Moses. Han stuvas in i historien. Men att koppla ihop honom med intrigmakar som vill återinföra sedan över 50 år döda (och fördömda) farao Akhenatons tro på Solksivan Aton som den ende guden, blir inte trovärdigt. Hans religiösa revolution påstås vara upprinnelsen och ursprunget till monoteismen. Alltså att bakgrunden till Judarnas monoteism skulle komma från Aton. Mycket långsökt, anser jag idag.
Jag hade visserligen själv sådana funderingar i tonåren, men snarare tvärtom då. Att farao Akhenaton mötte några av alla invandrande hebréer som befann sig i Egypten, och diskuterade trosfrågor med dem, och ur detta bildade sig en egen Monoteistisk tro.
Numera, efter att ha läst Karen Armstrong m fl om mytologi, så inser jag att vår bild av polyteism är mycket rudimentär, ett grovt missförstånd. Vi tolkar fel. Det är inte så enkelt som att säga att alla folk med flera gudar är naiva, och att människan först sen i sin historia, via judar och Jesus, över Muhammed, äntligen mognat tillräckligt för att inse att det bara finns EN Gud.
Snarare var Akhenatons försök till religiös revolution snarare ett försök att lösgöra sig från guden Amons mäktiga prästerskap. Det var en mänsklig maktinstitution, som lutade sig mot religiösa dogmer. Utan att för den saken skull behöva bete sig särskilt andligt. Det finns många exempel i historien på hur makt korrumperar.
Som jag skrev tidigare om Sumerer och babylonier, och samma sak gäller säkerligen Egyptier. Alla tror på EN gudomlig kraft, men som uppenbarar sig i olika skepnader. Än idag är vi polyteistiska i en eller annan form. Vi har mängder med myter fulla av arketypiska former som kan ses antingen som andliga eller mer profant psykologiska. Idoler, förebilder, ledare, hjältar ... Det är mänskligt. I århundraden har den ende guden fått kumpaner i form av änglar och helgon. Bilden av den avlägsne ENDE är svår att ta till sig. Även om vi ibland känner på oss att allting nog är ETT HELT, som vi och allt omkring oss är ett myller av atomdelar av.
Det är inte förrän på de sista sidorna i boken som det kommer några andligt tänkvärda ord. Moses vill lämna Egypten, och söka sin egen Gud via sin egen inre glöd, hellre än följa Ramses. Jag kan dock inte tro att Moses såg den hebréiska guden som identisk med Aton, och att upproret mot hans vän Ramses skulle vara det enda han opponerade sig mot. Innan Moses ger sig av vill han dock varna Ramses för de hemligt oppositionella och börjar samtidigt tala om sin tro på En Enda Gud. Ramses svarar:
" ... din ende gud, han som inte har någon gestalt och som man inte känner, är ingenting annat än den kraft som finns gömd inom varje levande varelse."
Det är ett uttalande jag kan ta till mig. Här vill det säkert visa på Ramses andliga kunskap, eftersom egypterna delade in människans inneboende krafter i Ka och Ba och allt vad det var, och detta är mycket intressant och går säkert att jämföra med vår tids livsenergi, ande, själ.
Alltså trovärdigt för mig. (Obs bokens undertitel Evighetens Tempel, är det tempel Ramses byggde åt sin Ka, det tempel som skulle skydda hans Ka, och därför hela Egyptens lycka och välstånd. Och så kom två viktiga citat till:
"Guden förökar sig i sin skapelse, men förblir ändå EN."
"Om din gud gör dig intolerant bör du akta dig för honom."
Detta är universella andliga sanningar.
Dock innan Moses ger sig av råkar han döda en man som förgriper sig på en annan hebré, och känner sig tvungen att fly, rädd för att ingen skall tro honom. Detta följer Bibeln. Även om det där inte står att den dödade egyptern är Ramses rasistiske svåger, som gör allt för att hämnas på de straff han fått för sina intriger.
Jag letade upp både Moses och Ramses II på wikipedia. Där står Ramses II som 'en' av flera möjliga faraoner. Men osäkert vilken, eftersom det saknas skrivna vittnesmål. Ramses son Merneptah har varit kandidat för att han är den enda som omnämner Israelerna, det görs på hans segerstele. Men detta är alltså senare. Ramses mor Tuya var inte en av Sethis huvudhustrur, eftersom hon inte var av kunglig börd. Hon regerade alltså inte tillsammans med Sethi, att hon avbildas med honom är naturligtvis något som kom efter atat Ramses blivit farao och ville hylla sina föräldrar. I alla fall så samregerade Ramses II med sin far innan denne dog, så visst var han sin fars val av efterföljare. -- Enlit Konungaboken i Bibeln skulle dock Moses ha levt ca 1450 f Kr.
2008-12-01
Bror & Syster i myterna
När myter vill beskriva skapelsen från urkaoset, så blir oundvikligen de första gudarna både syskon och makar. Tänker man för djupt på det, vaknar frågor kring incest.
Zoologiskt lär djur ha en inbygd instinkt som hindrar dem från att para sig syskon emellan. Det lär ha med lukten att göra. I boken Den mänskliga apans uppgång och fall, av Jared Diamond, har jag läst att människan präglas på liknande sätt. Vi förälskar oss inte, dras inte sexuellt, till de människor vi haft i vår omedelbara närhet under uppväxten (ca 10 år). Syskon är syskon, och barn på barnhem eller internatskolor upplever då varandra som syskon på samma sätt. Oavsett att man har olika föräldrar. Jag känner att samma sak kan gälla de man delat dagis och skolklass med.
När jag läst om Mesopotamien lärde jag mig att äkta makar kallar varann Bror och Syster, som ett bevis på ömhet och respekt. Tänker man efter så är det fullt logiskt. Man gifter sig och bildar en ny familj ihop. De har blivit som bror och syster. Visar den nya täta förbindelsen. Där talas det aldrig om giftermål mellan äkta syskon, vad jag vet.
Så varför blev det så i Egypten? Vet man att det verkligen är så och inte bara en misstolkning av texter? Så inläst är jag inte. Men om skapelsemyten stelnar till ett krav för legitimitet, då leder det väl till att människan bryter mot sitt naturliga arv. Om farao dessutom äktar en lång rad fruar, så kanske det inte heller hade någon större praktisk betydelse...
Kvinnans ställning var stark i Egypten, hon var friare än i resten av Mellanöstern. Vi har hört liknande saker om Etruskerna. Jag tolkar det därför som en äldre jordbrukskultur, med modern i centrum, med det jämlika äkta paret som styrande. I Egypten blev en farao legitimerad till makten, fick del av det gudomliga, endast genom att äkta gudinnan, sedermera gudinnans och gudens dotter. Släktskap via modern var viktigare än via fadern.
Zoologiskt lär djur ha en inbygd instinkt som hindrar dem från att para sig syskon emellan. Det lär ha med lukten att göra. I boken Den mänskliga apans uppgång och fall, av Jared Diamond, har jag läst att människan präglas på liknande sätt. Vi förälskar oss inte, dras inte sexuellt, till de människor vi haft i vår omedelbara närhet under uppväxten (ca 10 år). Syskon är syskon, och barn på barnhem eller internatskolor upplever då varandra som syskon på samma sätt. Oavsett att man har olika föräldrar. Jag känner att samma sak kan gälla de man delat dagis och skolklass med.
När jag läst om Mesopotamien lärde jag mig att äkta makar kallar varann Bror och Syster, som ett bevis på ömhet och respekt. Tänker man efter så är det fullt logiskt. Man gifter sig och bildar en ny familj ihop. De har blivit som bror och syster. Visar den nya täta förbindelsen. Där talas det aldrig om giftermål mellan äkta syskon, vad jag vet.
Så varför blev det så i Egypten? Vet man att det verkligen är så och inte bara en misstolkning av texter? Så inläst är jag inte. Men om skapelsemyten stelnar till ett krav för legitimitet, då leder det väl till att människan bryter mot sitt naturliga arv. Om farao dessutom äktar en lång rad fruar, så kanske det inte heller hade någon större praktisk betydelse...
Kvinnans ställning var stark i Egypten, hon var friare än i resten av Mellanöstern. Vi har hört liknande saker om Etruskerna. Jag tolkar det därför som en äldre jordbrukskultur, med modern i centrum, med det jämlika äkta paret som styrande. I Egypten blev en farao legitimerad till makten, fick del av det gudomliga, endast genom att äkta gudinnan, sedermera gudinnans och gudens dotter. Släktskap via modern var viktigare än via fadern.
Forntid & Egypten
November försvann med stormsteg. Mörkt och rått, några få dagar upplyst av snö, som sedan moddade till sig och försvann. Två dagar hann jag se min nya balkongbelysning (små lampor i fejkad grangirlang) visa sig i hela sin glans, inbäddad i snö, så lamporna lyste som i snölyktor. Utan snö är intrycket inte lika förtrollande.
Jag har inte varit sysslolös, även om privata plikter har tagit överhand. Ibland har jag piggat upp mig med inspirerande sköna trädgårdsbilder - bl a i Hannu Sarenströms bok Rimfrost och Trädgårdsdrömmar. Hannu visar sig vara en totalt ohämmad odlare och skaparsjäl. Jag känner igen önskan att 'äga alla vackra växter'. Överdåd som tvingar växterna att trängas. Den helt bedårande växtkraften.
I övrigt har jag trasslat in mig i olika böcker kring forntid och mytologi, som en fortsättning på min läsning av det babyloniska skapelseeposet Enuma elish. Alla böcker är mycket läsvärda, önskar bara att jag kunde ta en sak i taget.
Den internationella Mytserien fick denna november två nya utgåvor. En av dem ligger nu på mitt sängbord. Binu och den stora muren av Su Tong. Han som skrev novellen som blev till filmen Den röda lyktan. Jag hade fått för mig att Su Tong var kvinna. Jag skäms, så lite begriper jag mig på kinesiska namn. Men är alltså en av Kinas mest berömda manliga författare just nu. Och boken Binu är absolut en pärla.
Jag behövde en ny pocketbok till bussresorna. Är ju inne på forntiden nu och såg att det i vår bokhylla fanns serie böcker kring Farao Ramses II. Min sambo, som sällan har samma boksmak som jag, ansåg att de var spännande äventyr. Nu har jag läst första boken i serien (från 1995) av franske författaren Christian Jacq: Ramses : ljusets son. Serien lär ha varit uppskattad på sin tid, men tyvärr finner jag den träig. Tror inte att det är översättningsproblem.
Ämnet intresserar mig mycket, därför blir jag så besviken. Ett gammalt avskalat ämne, som kunde ha framstälts mytiskt, har så många möjliga synvinklar. Men jag sitter och är tacksam för att boken främst består av dialog, skå det blir lite lättare att ta sig igenom den. Däremellan är beskrivningarna så oengagerade att jag känner det som en skolelevs sammanfattningar ur en faktabok om egyptisk kultur.
Hade jag inte redan läst en lång rad böcker om Egyptens forntid, skulle inga intressanta bilder ha skapats i mitt inre. Nej, vill man ha en levande, rikhaltig bild av Egypten vid den här tiden kan man leta fram Sinue, egyptiern av Mika Waltari (1945). En tegelsten, men oj så levande och fascinerande. Han rör sig dessutom runt hela den tidens Mellanöstern och ger alla olika kulturer röst, och ofta roande vanvördigt, men därigenom känns allt trovärdigt och fantasifullt på samma gång.
Lite road kan jag dock bli även av Christian Jacqs referenser till mer eller mindre historiska personer. Jag tycker om idén att bygga samman olika litterära arv. Därför roar det mig att greker, med Menelaos och 'sköna Helena' kommer seglande på trasiga skepp efter att ha besegrat Troja. Med sig har de poeten Homeros, som just jobbar på Iliaden, en berättelse om kriget. -- Upplägget blir för mig en roande skröna. Om Homeros fanns, så sammanställde han inte texten förrän minst 400 år senare, efter ett muntligt mytiskt berättararv.
Hypotetiskt kan tiden stämma. Visserligen är kronologin alltid osäker. Olika böcker säger olika, allteftersom vetenskapsmännen ändrar sig. Men Ramses II regerade någon gång ca 1300-1230 f Kr. Arkeologisk fynd efter en stad som kan ha varit Troja, Ilion, verkar ha brandskattats ca 1200 f Kr. Enligt en rad olika källor härjade sjöfolk i Medelhavet från ca 1200 f Kr. En vida spridd teori pratar om filistéerna bosatta vid Levantens kust, som indoeuropeiska invandrare och sjöfolk. Enligt Egyptiska källor hejdades dessa av farao Ramses III, ca 1186 f Kr. Dessa omtalas dessutom som Egyptiska legosoldater.
Alltså fel Ramses, 100 år för tidigt ... eller så är detta bara upptakten. En av Ramses vänner är hebréen Moses, som tycks ha arkitektoniska intressen. Är det Ramses som är farao i alla filmer om Moses? Jag hittar i NE att det är Ramses II:s son och efterträdare Merenptah blivit känd som 'Exodus-faraonen'. Tydligen finns en inskription på en segerstele från hans regering som första gången tar upp namnet Israel. I alla fall tvingades han försvara sig mot libyer och sjöfolken. Han drunknade dock inte i Röda havet, eftersom man funnit hans mumie i Konungarnas dal.
Men tyvärr är Jacqs beskrivningar oengagerade för mig. Karaktärerna platta. En myt kan ha en platt karaktär som arketyp. Men denna bok vill vara realistisk roman, då bör personerna vara psykologiskt trovärdiga. Men för mig lever de inte. Deras handlinger tycks mig inte motiverade. Författaren bara talar om för mig, det ena elelr andra, på ett mycket förvirrat sätt. Den inre monologen är så kluven och otydlig att det blir en ohelig allians mellan en konstaterande berättare och vad som skulle kunna vara karaktärens tankar. Mycket splittrande.
Jacq försöker mitt i detta 'kvasirealistiska' ändå få oss att tro på faraonernas andliga upplevelser av gudastatyer och andliga bevekelsegrunder för sitt handlande, utan att förmå uppamma en psykologiskt trovärdig inramning av dem. Jag skrynklar ihop pannan och förstår inte. Jag undrar också om Jacq förstår det andliga? Eller tror han att 'Då trodde de ungefär så här, men nu i den vetenskapliga eran kan vi inte längre förstå detta, du måste bara ta mina ord som de står där ...' Vilket jag alltså inte kan.
Istället: läs Karen Armstrongs Myternas historia.
Jag har inte varit sysslolös, även om privata plikter har tagit överhand. Ibland har jag piggat upp mig med inspirerande sköna trädgårdsbilder - bl a i Hannu Sarenströms bok Rimfrost och Trädgårdsdrömmar. Hannu visar sig vara en totalt ohämmad odlare och skaparsjäl. Jag känner igen önskan att 'äga alla vackra växter'. Överdåd som tvingar växterna att trängas. Den helt bedårande växtkraften.
I övrigt har jag trasslat in mig i olika böcker kring forntid och mytologi, som en fortsättning på min läsning av det babyloniska skapelseeposet Enuma elish. Alla böcker är mycket läsvärda, önskar bara att jag kunde ta en sak i taget.
Den internationella Mytserien fick denna november två nya utgåvor. En av dem ligger nu på mitt sängbord. Binu och den stora muren av Su Tong. Han som skrev novellen som blev till filmen Den röda lyktan. Jag hade fått för mig att Su Tong var kvinna. Jag skäms, så lite begriper jag mig på kinesiska namn. Men är alltså en av Kinas mest berömda manliga författare just nu. Och boken Binu är absolut en pärla.
Jag behövde en ny pocketbok till bussresorna. Är ju inne på forntiden nu och såg att det i vår bokhylla fanns serie böcker kring Farao Ramses II. Min sambo, som sällan har samma boksmak som jag, ansåg att de var spännande äventyr. Nu har jag läst första boken i serien (från 1995) av franske författaren Christian Jacq: Ramses : ljusets son. Serien lär ha varit uppskattad på sin tid, men tyvärr finner jag den träig. Tror inte att det är översättningsproblem.
Ämnet intresserar mig mycket, därför blir jag så besviken. Ett gammalt avskalat ämne, som kunde ha framstälts mytiskt, har så många möjliga synvinklar. Men jag sitter och är tacksam för att boken främst består av dialog, skå det blir lite lättare att ta sig igenom den. Däremellan är beskrivningarna så oengagerade att jag känner det som en skolelevs sammanfattningar ur en faktabok om egyptisk kultur.
Hade jag inte redan läst en lång rad böcker om Egyptens forntid, skulle inga intressanta bilder ha skapats i mitt inre. Nej, vill man ha en levande, rikhaltig bild av Egypten vid den här tiden kan man leta fram Sinue, egyptiern av Mika Waltari (1945). En tegelsten, men oj så levande och fascinerande. Han rör sig dessutom runt hela den tidens Mellanöstern och ger alla olika kulturer röst, och ofta roande vanvördigt, men därigenom känns allt trovärdigt och fantasifullt på samma gång.
Lite road kan jag dock bli även av Christian Jacqs referenser till mer eller mindre historiska personer. Jag tycker om idén att bygga samman olika litterära arv. Därför roar det mig att greker, med Menelaos och 'sköna Helena' kommer seglande på trasiga skepp efter att ha besegrat Troja. Med sig har de poeten Homeros, som just jobbar på Iliaden, en berättelse om kriget. -- Upplägget blir för mig en roande skröna. Om Homeros fanns, så sammanställde han inte texten förrän minst 400 år senare, efter ett muntligt mytiskt berättararv.
Hypotetiskt kan tiden stämma. Visserligen är kronologin alltid osäker. Olika böcker säger olika, allteftersom vetenskapsmännen ändrar sig. Men Ramses II regerade någon gång ca 1300-1230 f Kr. Arkeologisk fynd efter en stad som kan ha varit Troja, Ilion, verkar ha brandskattats ca 1200 f Kr. Enligt en rad olika källor härjade sjöfolk i Medelhavet från ca 1200 f Kr. En vida spridd teori pratar om filistéerna bosatta vid Levantens kust, som indoeuropeiska invandrare och sjöfolk. Enligt Egyptiska källor hejdades dessa av farao Ramses III, ca 1186 f Kr. Dessa omtalas dessutom som Egyptiska legosoldater.
Alltså fel Ramses, 100 år för tidigt ... eller så är detta bara upptakten. En av Ramses vänner är hebréen Moses, som tycks ha arkitektoniska intressen. Är det Ramses som är farao i alla filmer om Moses? Jag hittar i NE att det är Ramses II:s son och efterträdare Merenptah blivit känd som 'Exodus-faraonen'. Tydligen finns en inskription på en segerstele från hans regering som första gången tar upp namnet Israel. I alla fall tvingades han försvara sig mot libyer och sjöfolken. Han drunknade dock inte i Röda havet, eftersom man funnit hans mumie i Konungarnas dal.
Men tyvärr är Jacqs beskrivningar oengagerade för mig. Karaktärerna platta. En myt kan ha en platt karaktär som arketyp. Men denna bok vill vara realistisk roman, då bör personerna vara psykologiskt trovärdiga. Men för mig lever de inte. Deras handlinger tycks mig inte motiverade. Författaren bara talar om för mig, det ena elelr andra, på ett mycket förvirrat sätt. Den inre monologen är så kluven och otydlig att det blir en ohelig allians mellan en konstaterande berättare och vad som skulle kunna vara karaktärens tankar. Mycket splittrande.
Jacq försöker mitt i detta 'kvasirealistiska' ändå få oss att tro på faraonernas andliga upplevelser av gudastatyer och andliga bevekelsegrunder för sitt handlande, utan att förmå uppamma en psykologiskt trovärdig inramning av dem. Jag skrynklar ihop pannan och förstår inte. Jag undrar också om Jacq förstår det andliga? Eller tror han att 'Då trodde de ungefär så här, men nu i den vetenskapliga eran kan vi inte längre förstå detta, du måste bara ta mina ord som de står där ...' Vilket jag alltså inte kan.
Istället: läs Karen Armstrongs Myternas historia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
