Afrodites tårar - Theodor Kallifatides (1996)

Ack, ack. Jag som läst så mycket grekisk mytologi denna vår/sommar, inte hade jag räknat med att denna bok av Kallifatides skulle upprepa allt en gång till! Vet inte om det är bra eller dåligt att jag nu känner igen det mesta, men jag tror att det är en fördel, för när författaren besöker sin mor och syskon, och passar på att besöka mytologiska platser i Grekland, så väller alla berättelser om gudar och hjältar fram, kortfattat, men behållningen är i synnerhet att det är en grek som ser på sin egen kultur. Vilket gör att berättelserna får en del nya ingångar och detaljer, folkliga alternativ till de mer uppslagsliknande verk jag läst efter Iliaden och Odysséen. Att läsa Kallifatides är berikande, som alltid. Som tur är, finns i slutet av boken ett register på ca 230 namn, gudar och hjältar, så att även denna bok blir till en uppslagsbok om man vill hitta tillbaka och jämföra berättelser.

Några citat: 

"Den grekiska himmelen är till stora delar en avspegling av det jordiska livet." (s.127) Jo, det är väl uppenbart, och som Kallifatides själv skriver "full av torterade själar". Men på sid 136, ser han också på den erotiska frispråkigheten, och gudarnas kopulerande till höger och vänster, som ett sätt att få skratta, och "omintetgöra avstånden mellan människorna, och mellan människorna och gudarna." Men att vi i nutiden glömt detta och slagit oss till ro "med avstånden mellan varandra, och mellan oss och gudarna." Vilket tål att tänka på...

Något mer förvånande är Kallifatides plötsliga 'insikt' apropå Apollon, ljusets och musikens gud, att han så ofta bar olyckan med sig. Känslan att "Apollon i den grekiska mytologin är vad djävulen är i bibeln. Han var den grekiska djävulen. Egocentrisk, lysande, hämningslös och motsägelsefull var han en riktig djävul, inte en parodi på det onda." (s.167)

Jag tänker vidare, på Satan hos Miltons 'Det förlorade paradiset', alltså den fallne ängeln Lucifer? som förbinder ljus och mörker i sig. Apollon blev en allt viktigare gud med tiden, när den grekiska gudavärlden avlägsnade sig från de äldsta, indoeuropeiska naturgudarna: Åska och Fruktbarhet. Apollon skiljer sig, innebar något nytt, mer rationalistiskt, kanske? Vad kom sig denna skillnad av? Nu blir jag nyfiken igen, på ännu ett stickspår ...

Apollons uppror : de odödliga historia - Villy Sörensen (1989)

 En helt fantastisk bok. Min favorit alla kategorier, den bok jag skulle välja att ta med mig till en öde ö. Läste den flera gånger när den var ny, kunde inte få nog. Det var länge sedan. När jag nu läser om den blir jag precis lika fascinerad. 

Sörensen är filosofen som tydligen grävt sig ner i alla källor kring grekiska myter och gudar, och vaskat fram en kronologi, från världens skapelse, via Zeus maktövertagande, i en tid av sjöfart och ridande erövringar, fram till de filosofiska grekernas favoriserande av Apollon, Zeus son som skiljer sig avsevärt från övriga grekiska gudar, och deras häftiga passioner. Dionysos dök visserligen upp på slutet, för att balansera Apollon, i sitt hellenistiska rus. 

Boken är precis så filosofiskt kontemplativ som jag vill ha dem. Den består av 24 'berättelser', dvs mytologiska stadier återberättade, som alla följs av filosofiska betraktelser, dvs kommentarer som fördjupar förståelsen, och även tar upp motsägelser, förväxlingar, påståenden som ibland hävdats, men som vi kan vederlägga som felaktiga.

Det är så här jag vill se på gudamyter. Inte direkt psykologiskt, men helt klart filosofiskt. 

Iliaden (700-talet f Kr) - översatt av Erland Lagerlöf (1912)

Så nu har jag även läst Iliaden, ett betydligt längre epos och troligen ett tidigare verk än mästerverket Odysséen. Berömda avsnitt har jag läst tidigare, men att läsa hela har tidigare tagit emot, inte minst på grund av ämnet, det krigiska. Erland Lagerlöfs översättning har dock hjälpt mig. Det är inte hans fel att krigsskildringarna känns långrandiga. Han följer originalet. Texten är fylld av liknelser från djur och natur och bronsålderns kultur, vilket väcker till liv den tid det handlar om, för ca 3300 år sedan.

Och det som åskådliggörs är ju faktiskt en sedeskildring, likaväl som Odysséen inpräntade att det går illa för den som inte är en god gäst, likaväl som en god värd. Alltså betydelsen av människors beteenden inför varandra. Odysseus åskådliggjorde också sin intuition, sin lyhördhet. 

Iliaden är uppfylld av vrede och hämndbegär, viljornas kamp, även åskådliggjort via gudarna och deras viljor och lynnen. Vilka håller på vilket lag, när de sitter på molnen, nästan som i en fotbollsarena, och tittar ner på sina respektive hjältar. Förutom allt blodigt mördande, är även kvinnosynen beklaglig. I hela eposet är kvinnor inget annat än en handelsvara.  

Tvisten börjar med att Paris, som varit gäst hos Menelaos i Sparta, tog med sig både dennes hustru Helena (den sköna) och en lång rad skatter (troligen hennes hemgift), hem till Troja. Alltså var han en otacksam gäst. Där skapas Karma, hämndbegär. Dominoeffekten går genom hela skildringen. När Agamemnon (Menelaos bror) rövar till sig Apolloprästens dotter (Apollon beskyddar Troja), och prästen vill lösa ut henne (gisslan är inget nytt begrepp i krigföring) vägrar han dock. Varpå det börjar gå lika illa för akajerna (greker m allierade) som för trojanerna. Bägge sidor har hårdnackat ägnat sig åt samma försyndelser. 

När Akilles påpekar för Agamemnon att han måste låta prästen köpa tillbaka dottern, för att lösa upp dödläget, och bli av med pesten och andra plågor som drabbat dem, då hämnas Agamemnon mot sin egen allierade Akilles, att ta ifrån honom Briseis, den unga kvinna Akilles 'fått', som ärebevis för sina krigiska tjänster. Det är nästa dominobricka. Akilles vägrar att slåss längre. Fördel Troja. Hektor kan fritt rasa som en furie och döda mängder av akajer. 

Ända tills Hektor dödar Akilles vapenbroder och närmaste vän, Patroklos. Akilles går från förnärmad stolthet, envis passivitet, till ohämmad vrede. Nu är det hans tur att döda varje trojan som kommer i hans närhet. Kulmen uppnås när han slutligen dödar Hektor, kungasonen i Troja, som skulle ha blivit stadens nästa härskare. Därmed är Trojas öde beseglat. Men det är inget som sker i texten. Hämnd, vrede och brist på medlidande. Människors dualistiska Vi-Dom, leder till blodbad, förstörelse.

Man säger att Iliaden börjar 'in media res', dvs latin för mitt i handlingen. Kriget, belägringen, har redan pågått i nio år. Men eposet slutar också 'in media res'. Texten är full av förutsägelserna, både att Trojas murar skall förstöras, folket skingras, och att Akilles skall dö där på slagfältet, han får ett 'ärorikt' slut, snarare än ett långt liv. Men det får vi tänka oss, det är det oundvikliga ödet, förutspått. Den trojanska hästen, den slutgiltiga krigslisten, får vi läsa om på annat håll. Den återberättas kortast möjliga i Odysséen, som en av Odysseus listiga påfund. Och på ytterligare annat håll visar den berättelsen om trojanernas egen dumhet, som river sin egen mur för att ta in denna krigstrofé som skall förgöra dem själva.

Siffersymboliken, som i Odysséen nästan enbart handlade om dussin (12) och halvdussin (6), rör i Iliaden främst 9, nio år har kriget pågått när första sången inleds, och 10, handlingen går nu in på sitt tionde avgörande år, då sluts cirkel, och vi kan börja om på en ny vända. Vi kommer dock inte att få läsa/höra alla dessa avslutande eländen, Akilles död och Trojas förgörelse. Det är känt ändå

Iliaden är fylld av namn, som i början kan förvirra, lite som i ryska berättelser där människor har många namn och dessutom ett antal smeknamn. Men förvånande nog vande jag mig ganska snart. Att de alla har minst två, ibland tre namn, är ju egentligen inte värre än att vi alla har både förnamn och efternamn, i eposet angivelsen av faderns namn, och andra smeknamn. Det funkar, jag lär mig en hel dal om släktskap. För de som belägrar Troja, också kallat Ilion, kommer från många andra grekiska småstater, och även andra grannfolk. Troligen är alla närbesläktade indo-européer, utöver från grekiska övärlden, även trakter kring Svarta Havet och Anatolien. Även platser och floder kan ha flera namn, vilket tyder på olika folk med olika språk, och därmed olika namn på samma geografi.

Alla noggranna släktförhållanden som hela tiden klargörs i texten. Mitt i striden, i en duell mellan två krigare, kan vi få detaljer om släktförhållanden, inte bara far och son, utan även om mödrar, vilka söner som 'ungdomshustrun' födde, och vilka mannen fick med andra kvinnor. Detta får mig att känna att det här måste vara gamla släktsagor som hålls vid liv. Varför annars ha två hjältar som båda heter Ajas? De har olika fäder, men det är så mycket krångligare att hela tiden behöva förklara vilken av de två Ajas som befinner sig i blickfånget just nu. Enklare vore att ge dem olika förnamn, om det vore ren fiktion. 

Och nog måste det vara samma person som fått hela eposet nedskrivet, att bevara till framtiden, släktminnena, oavsett vad forskare påstått på 1900-talet. 

Under läsningen har jag i alla fall blivit mer och mer intresserad av att läsa in mig mer på grekiska gudar, en mer eller mindre begriplig företeelse, av att projicera ut mänskliga känslor. Allt sånt som vi idag ofta letar i vårt inre för att återfinna. 

Penelopiaden : Myten om Penelope och Odyssevs - Margaret Atwood (2005)

Den här har jag läst tidigare, min första reaktion finns här, september 2008. Jag minns den som en ren  pärla. Ville läsa om den nu när jag just läst Odysséen och har hela den myt-världen i färskt minne. Lysande! Drabbades genast av hur intrikat Atwoods text är, lekande lätt och med humor. (Och fantastiskt översatt av Peter Samuelsson.)

Boken var en av de första i det världsomspännande projektet att låta kända författare omtolka gamla myter. Så här har vi den väntande Penelopes synvinkel på de 20 år som Odysseus var frånvarande, och hon hade fullt upp att hålla unga lycksökande friare ifrån sig. 'Penelopiad' är ett ord bildat med samma ändelse om 'Olympiad', och i början får vi veta hur Odysseus 'vann' sin hustru genom en löpartävling - och att detta tydligen varit sed i Sparta, där Penelope föddes som dotter till Spartas kung. 

Att friarna 20 år senare återigen tävlar, handlar mest om att visa upp sin rikedom. Men Penelopes får idén, vilket står i Odysséen, att låta friarna spänna Odysseus stora båge, och skjuta prick genom öglorna på i tolv dubbelyxor uppställda på rad, alltså alla tolv med ett skott. Atwood menar att Penelope genast känt igen sin make, naturligtvis, och vet att 'tiggaren' är hennes make utklädd. Och att hon vet att ingen kan slå honom, ingen annan kan spänna den bågen, alltså kan han vinna henne i en 'sportslig' tävling, en andra gång. 

De första sidorna blev lite chockartat modern i språkstil, direkt efter min läsning av Odysséen. Men Atwood vann genast över mig, med den fantastiskt genomförda kvinnliga synvinkeln på i stort sett allting, inte bara från eposet, men även alla andra fakta och myter, kring dessa mytologiskt kända personer. Penelope befinner sig i Hades, i andevärlden, och väljer att fortsätta att vänta, alltså att inte återfödas, men nu är det 2000-talet, och hon har hållit uppsikt över världens utveckling dessa 3000 år, andligen. . 

Det finns en hel del humor, inte minst hennes förhållande till den 'sköna Helena', hennes kusin, sexsymbolen, coola-tjejen, som hela tiden småretas med sin hemmasittande kusin. Det är ju Helena som är orsaken till allt elände som drabbade Penelope, genom att rymma från sin äldre make, med vackre prins Paris, och därmed sätta igång hela Trojanska kriget, som höll Penelopes make bort i 20 år. Allt har lite cynisk udd. 

Betydligt allvarligare är Atwoods protest mot att Odyssevs låter mörda Penelopes 12 tjänande tärnor, lika lättvindigt som alla friare slaktades. De unga pigorna som friarna förlustade sig med under åren av väntan. Våldtäkter var 'standard', men precis som med maten, är det värden som ska bjuda ut pigorna, inte något gästerna ska ta för sig på egen hand. Det är en skymf.

Vad gäller det mytologiska innehållet, har Atwood infogat ett intressant kapitel som hon kallar 'antropologisk föreläsning'. Det första jag reagerade på i Odysséen, är att allt tycks räknas i dussin och halvdussin, alltså 12 eller 6. Odyssevs har tolv skepp, med tolv män i varje, eller multiplicerat. Vid äventyret hos Kyklopen har han med sig 12 kamrater, men Kyklopen hinne räta upp sex av dem innan han klarar dem därifrån. Och så där räknas det i stort sett hela eposet igenom. Ända tills de 12 tärnorna avrättas. 

Och jag vet att mänskligheten sedan gammalt ofta räknar med sex som bas, därför har vi alltid haft 360 dagar, vi har 360 grader, Och annat som rester av detta tänkesätt. Extra tydligt i fransk räknelära, dussin och tjog. Flera språk räknar till 12, (och därefter kommer -ton/-teen osv).  Men man kan också tänka på tolv månader, tolv apostlar, kung Arthurs tolv riddare osv. Detta tar Atwood upp, med intressanta vinklar på myterna, att det fanns redan före denna manliga bronsålderskult, och tillhörde en gudinnekult, med en jungfru för varje månvarv, symboliserat av dubbelyxornas halvmånar, och hur de hängdes, när de nya bronsåldersherrarna, tog över ledningen från tidigare matriarkat. 

Läs gärna! Det är mycket intressant. 

Odysséen (700-talet f Kr) - översatt av Erland Lagerlöf (1908)

Jag läste Odysséen första gången när jag var ung, och den var helt okej. Men inte så att jag ville läsa om den. Trots allt dök den upp i ett antal filmatiseringar under livet. De sagoaktiga avsnitten gör sig mycket bra på film. Men nu har jag alltså läst hela eposet i Erland Lagerlöfs klassiska översättning, som trycktes 1908, men som Svenska Akademien beslutat att trycka upp den - just som klassiker. När jag sent omsider insåg det, blev jag nyfiken. För det jag hade läst var inte Lagerlöfs original, utan en text som man  petat i, velat modernisera. 

När jag nu läst om hans originaltext, inser jag att 'modernisering' inte var till det bättre. För det som är så speciellt med Lagerlöfs text är klarheten, att det svenska språket är så rent och klart, så skönt att läsa, även om det finns viss ålderdomlig meningsbyggnad, så är det just det som håller mitt intresse uppe. Och faktiskt, i mina ögon, gör texten lättläst. Lagerlöf är noggrann med alla grekiska namn, men av någon anledning kallar han Odysseus för Ulysses. Vilket ju är precis vad engelsktalande gör. och det visar sig komma från Latin. Har man läst James Joyce roman Ulysses, känns det lika naturligt som grekiskan. 

En annan lustighet - som man väl ville få bort - var det anakronistiska användandet av 'vikingafärd', även om det bara dök upp ett par gånger. Men för mig känns det helt okej, för vad Odysseus och hans kompisar ägnade sig åt var just att segla, att ta sig runt Medelhavets övärld, så jag förstår anknytningen till den sjöfarande indoeuropeiska kulturen. Och det sköna jag finner i Lagerlöfs svenska översättning är nog att det kännes, som renskuren edda-dikt. Inget ludd. Bara rakt på. Kanske har jag fel, men det är så det känns för mig. 

Så hur än gammalt, ett 2800 år gammalt epos, i hundraårig svensk språkdräkt, det var förvånansvärt upplyftande att läsa. Och gick riktigt snabbt. Och vad gäller innehållet, läste jag förra året Sven Delblancs analys, som menar att Odysséens tema, sens moral, handlar om hur man betar sig som en god värd, alltså hur man trakterar sina gäster, men också hur man i gengäld är en lika god gäst. Just det som Penelopes friare misslyckas med så kapitalt. Och drar på sig gudarnas hämnd - via Odysseus.

Och helt visst är eposet fullt av måltider, offermåltider, festmåltider. Det äts mer än det seglas. Livet är att äta och att resa. Förutom för kvinnorna då, som mest satt instängda. Kanske inte lika mycket som senare, men eposet skrevs under järnåldern, men handlingen tilldrar sig under bronsåldern, som alltså pågick i ännu ett tidigare årtusendet, alltså andra årtusendet före Kristus. 

Jag finner att det inte bara gäller gästfrihet, utan att texten överhuvudtaget talar främst om hur man ska uppföra sig - eller inte - hur människor ska samsas på bästa sätt. Kulturarvet som sade att man skall hämnas oförrätter, för att inte dra på sig skam, är de urgamla seder som under Homeros tid börjar ifrågasätta. Texten vill nog, trots sitt avslutande blodbad, stämma till eftertanke. Odysseus själv, den mångförslagne, är egentligen för klok  och listig för att inte inse att hämnd bara leder till vendettor, eviga blodbad. Att tvingas döda de som skymfat hans hem och hustru och son, kommer att göra honom fredlös, tvinga honom att fly undan deras anhöriga hämnd. 

Men enligt det gamla synsättet var är gudarna roade av att betrakta dessa mänskliga tvister och maktkamper. Pallas Athena skyddar Odysseus, för att hon gillar hans listighet, men hon eggar också hans ilska. han måste visa upp sin styrka. Och verkligen ta sin hämnd. Hon gör honom till sitt redskap. För gudarnas straff över den som förhävt sig. Men Odysséens avslutande sång talar om 'förlikning'. När gudarna diskuterar sinsemellan och finner att 'nu får det vara nog', när de vill att människorna ska sluta mörda varandra. De kyler de ner människornas heta blod, och manar de stridande att sluta fred för evärdliga tider. Det är trots allt den sens moral jag hittar, som det bästa inställningen människor emellan. 

Rövarna i Skuleskogen - Kerstin Ekman (1988)

Jag läste den här boken för 20 år sedan, och mitt minne av den hade luckor och frågetecken, som om den var svårare att 'förstå' än andra Ekman-böcker. När jag nu äntligen läst om den för att undersöka mina frågetecken, inser jag att den är lysande. Lika fantastiskt skriven som Kerstin Ekman alltid tycks skriva. 

Även om det går att läsa den som ett sagoäventyr, med 'trollet' Skord som huvudperson, en nästan odödlig shamanliknande figur, så är Ekmans text som alltid en lök att skala lager för lager. Mångtydig, full av filosofiska tanketrådar, men lika mycket en lek, med tendenser till skröna. Det 'svåra' med romanen är att det inte går att kategorisera den, ingen etikett stämmer. Det närmaste är kanske pikaresk, vi reser med Skord genom Sveriges utveckling, genom århundraden, och vi presenteras den ena episoden efter den andra, möten med olika personer, som byts ut vartefter eftersom människor dör, medan trollet Skord lever vidare. 

Eftersom Kerstin Ekman under 1970-talet fram till 1983, fördjupade sig i de fyra romanerna om "Kvinnorna och Staden", kvinnors väg från 1800-talets patriarkat via järnvägen in i modernismen fram till New Age-psykologi, känns det efter denna roman som om hon har gått varvet runt, 360 grader. För i Rövarna i Skuleskogen börjar hon om, återgår hon till naturen, den stora Ångermanländska skogen, gränslandet mellan Natur och Civilisation. I berget bor troll och jättar, på gränsen får de utstötta försöka överleva. 

Och det är en huvudstupa djupdykning i naturen, romanen börjar långt bort i den mörka medeltid, och ställer frågor om skillnaden mellan människa och djur, hur stor betydelse har språk, ord, namn, bilder, tidsuppfattning, för den mänskliga livskänslan. Och med Skord som ciceron, får vi smaka på mänskligt liv, från den första tuggan pannkaka, till utsatthet, till privilegiet att lära sig namn på djur och växter. Kerstin Ekman är enastående när det gäller närvaron av djur och växter, det är naturlyrik utan romantik, för den rymmer även gift och förförelse. 

Från kvinnor får Skord pannkaka och kristen mytologi, av männen språk och alkemi. Men också våld och hierarkier. De själsliga funderingarna för att rena människans själ, övergår allt mer till en jakt efter guld, männen vill skapa sig rikedom och ställning, och glömmer alltmer bort själen. Kunskapen som skulle höja människan, ger i stället fler vapen, mer våld, mer maktbegär. Från medeltid, via renässans till religionskrig och revolutioner, fram till 'utopiska' drömmar om järnrälsvägar. Alltså varvet runt. 

Där slänger Ekman dessutom in en 'skröna', antagligen är det då 1860-tal trots att den verkar hämtad från 1980-tal, när den utopiske politikern menar att ryssarna redan har möjlighet att forsla soldater till Sverige 'under havet' och de förbluffade lyssnarna undrar om det inte trots allt är 'sälar' de sett??

Nåja - romanen är främst fylld av natur, och funderingar kring hur människan skiljer sig från naturen. Hon namnger växter och djur, skapar bilder, symboler, myter. Naturen är evigt liv, själslig, andas långsamt, medan människan rusar iväg. Ändå är det alltid i naturen  människans strävan kommer att förmultna, och spåren suddas ut. Några har svårare att pass in i civilisationen än andra. Dit hör Skord

Men som sagt, det finns mängder av lager att lösgöra, referenser att botanisera i. Mot slutet blir även några kvinnor mer närvarande. Däribland Xenia, flickan som varit försvunnen i 12 år, bortrövad? I alla fall tycks hon ha förlorat sin mänsklighet. I texten finns Gubben Hatt, vilket tycks referera till sagan 'Prins Hatt under jorden, för det är en av de tillfällen där det Xenia blir sårbar och borttappad. Prins Hatt liknar myten om Amor och Psyke, där Psyke rövas bort till underjorden. Och det var skadligt för Xenias mänskliga psyke, förlorar tidskänsla och språk, blir mer ande, närmast djurisk. 

I civilisationen riskerar hon att hamna på dårhus. Endast Skord kan hjälpa henne, han är den enda som förstår psykets gränsland. De förälskar sig, och kan vara som 'barn', sårbara, naiva, helt utan mänsklig ondska, när de får vara tillsammans. Men det är också med den kärleken som Skord blir mänsklig, och därmed dödlig, han åldras hastigt - efter många århundraden som barn och yngling. Xenias relation till Skord uppnår dessutom jämlikhet. Jag slog upp 'Xenia' och fann att det var et antikt grekiskt begrepp för en jämlik vänskapli relation mellan Gäst och Värd, alltså inte bara gästfrihet, utan mer en sorts 'Gästvänlighet' - läst jag. I Kerstin Ekmans texter går det alltid att fördjupa sig i alla ord och begrepp, det finns många gömda referenser i minsta ord-namn-händelse-bild-symbol.

Den här romanen - pikaresken - eller vad man ska kalla den, är väl värd att läsas flera gånger!

Tarzan, apornas son - Edgar Rice Burroughs (1912)

Myten om Tarzan, skapad 1912 av den amerikanske äventyrsförfattaren Edgar Rice Burroughs, har levt kvar och skapat mängder av varianter inom populärkulturen. Jag läser av nyfikenhet. 1912 stod världen på tröskeln till första världskriget, militarism och den starkes rätt var fortfarande glorifierat. Den koloniala eran hade redan uppnått sin kulmen och stod inför ett sammanbrott. 

Sin tids kiosklitteratur, obearbetad text överlastad av superlativ. Humorn är kliché, som den virrige professorn, och tjänsteflickan som ständigt svimmar av rädsla. Andan är såväl romantisk och sentimental, som våldsam och full av fördomar. Det är ett vilt fabulerande äventyr som inte frågar efter realism. Författaren väjer inte för enkla schabloner och fördomar. 

Den brittiske  gentlemannen, Lord Graystoke, på väg till Afrika med sin gravida hustru, sätts iland av myterister på en 'öde' djungelkust (ca 1889), med all sin packning. Han bygger där en enkel stuga åt dem, där hustrun föda en son, som är nära ett år när föräldrarna dör av det hårda livet/vilddjur i djungeln. Sonen blir omhändertagen av en gorilla-hona, och överlever med bravur, utvecklar styrka och smidighet i trädtopparna, som en medlem i en gorilla-flock. Med tiden finner Tarzan stugan och utforskar alla saker där. 

Daniel Defoe lät 1709 Robinson Crusoe klara sig själv på en öde ö, med hjälp av förråd från skeppsvraket som förlist. Den 'ädle vilden', var en stereotyp som uppstod med romantikerna kring år 1800. Rudyard Kipling skrev 1894 om hur Mowgli växte upp bland vargar. Så författaren har ett litterärt arv att bygga på. 

Tarzan vet inget om sin mänskliga bakgrund, han har endast lärt sig gorillornas språk, men kan även tala med elefanter och lejon. Vilket är lite märkligt eftersom dessa är savanndjur och Tarzan lever med gorillor i regnskog med höga träd där han svingar sig i lianerna. Så trots att han inte har någon kunskap om mänskliga språk, hittar han de ABC-böcker och andra texter som föräldrarna haft med sig, och lär sig själv läsa och skriva (!), utan kunskap om hur det låter/uttalas.

Till fördomarna hör både sättet att beskriva gorillorna som blodtörstiga och aggressiva, och även att den svarta ursprungsbefolkningen som trots allt finns i närheten, genast stämplas som kannibaler. Tarzan söker aldrig direkt kontakt med dessa människor, men spejar och stjäl deras giftpilar och kläder. Han har nämligen utifrån sin ABC-bok klurat ut att han själv är en människa, eller åtminstone en ap-människa, eftersom han ser gorillahonan Kala som sin mor. Författaren tycks förutsätta, att eftersom Tarzan är son till en engelsk lord, så äger hans gener hög intelligens, en gentlemans ideal och är som synes ett språkligt geni. Samtidigt som den djuriska miljö han växt upp får honom att framstå som kallblodig mördare - vid behov. Han fann i tonåren sin fars kniv, vilket gav honom ett övertag inför farliga djur. 

Kärnan i Tarzan-myten visar fram sin tids frågor kring mänskligheten. Är vi djur? Apor? som 1800-talets utvecklingsteorier hävdade, våldsamma och snara att mörda, och äta upp varann? Eller har människan en medfödd intelligent gentlemannaetik? Eller ligger detta bara i vissa 'vita' gener?

Nåväl, det här är en äventyrsbok, år 1909 sker ytterligare ett myteri på samma ställe, och en amerikansk virrig professor, som söker en gammal sjörövarskatt, sätts iland, precis vid Tarzans stuga, och bestjäls på skatten, överges med sin dotter Jane och två andra män, varav en är kär i Jane och visar sig vara Tarzans kusin, som övertagit arvet efter lord Graystoke. Men den intrigen tänker jag inte berätta något om. 

Notera dock, att eftersom Jane är en amerikansk flicka, är hon den stereotypt friare kvinnotyp vid förra sekelskiftet som kan ifrågasätta i alla fall en del av sitt samhälles fördomar. Hon kan röra sig bland män, mer än en viktoriansk brittisk flicka kunde. Hon kan uppröras över de fördomar andra visar denne hjälpsamme djungelman, som räddar dem från den ena kritiska situationen efter den andra. Men visst, svart tjänsteflicka har hon med sig. 

Till slut kommer dock ett fransk kolonialt fartyg med soldater, till deras hjälp. Av någon anledning skrev Lord Graystoke sin dagbok på franska, varför Tarzan aldrig lyckats tyda den. I slutet kommer dock den franske militären d'Arnot, som Tarzan räddat och vårdat, att lära honom franskt tal. Obs! Tarzan läste engelska men talade franska! Han lär sig också franska civiliserade seder, och d'Arnot klurar ut Tarzans ursprung, långt innan Tarzan själv förstår dem.

Kensington Gardens - Rodrigo Fresán (2003)

Kan man hitta en mer perfekt 'postmodern' roman? Att blanda biografi och filosofi och fiktion. I ett sökande efter identitet, och ett försök att gripa den ogripbara verkligheten.

Rodrigo Fresán, född 1963 i Argentina, men är sedan 1999 bosatt i Spanien. Han skrev för tjugo år sedan en för mig närmast perfekt bok. Jag köpte den när jag hittade den på engelska för femton år sedan. Men har inte läst den förrän nu, efter att slutligen ha läst JM Barries originaltext "Peter and Wendy" (1911). Disneys film Peter Pan läste jag som serie redan som barn, men förväntade mig inte att den skulle följa originalet så nära som den gör. Jag visste inte att Barrie var en mycket populär pjäsförfattare under årtionden, ja större delen av sitt liv. Jag visste egentligen ingenting om Barrie, för Peter Pan är den som blivit levande myt, viktig för hela det ungdomsdyrkande 1900-talet. Vill man veta allt om J M Barrie och ursprunget till  myten ska man läsa Kensington Gardens av Rodrigo Fresán.

En närmast perfekt bok för mig, att den både utforskar barndomslandskapet i sig, liksom filosofiska och psykologiska landskap såväl kring sekelskiftet 1900, som 1960-talet, men även dess arvtagare idag. Men jag kan förstå om alla inte 'orkar' ta emot denna glödande passionerade lavaström av ord, ordbilder, som återskapar i stort sett hela 1900-talets populärkultur, böcker och pop/rock som strålade ut från London på 1960-talet.

Författaren lyckas helt fantastiskt smälta samman tidsåldrarna - alltså JM Barries Peter Pan i slutet av den Victorianska eran och det psykedeliska sena 1960-talet - och kanske är det som han själv skriver i sina förklarande slutord, är det vi som var barn på 1960-talet som uppfyllts mest, fascinerats mest av den tiden, det färgglada, kortkorta, nyvakande vägran att 'bli vuxen'. 

Fresán studerade mängder av material JM Barrie och London, såväl då som senare, främst 1960-talet, så att jag själv 'känner igen mig' om så bara genom alla uppräkningar av musiker och författare och böcker. Det var världen jag växte upp i, och tvärtemot författaren har jag varit i Kensington Gardens, tillbringade sommaren 1988 i dess närhet, och allt stiger levande inför mitt inre, genom Fresáns förmåga att återskapa, gestalta. Och inte minst då hur beläst han är på Peter Pans författare JM Barrie. Jag kan inte låta bli att le åt utbrottet i romanen, när berättaren Peter Hook kritiserar filmen 'Finding Neverland', för att inte hålla sig till sanningen utan alltför mycket Hollywood-aktigt stuvar om och klipper bort och låter stjärnskådisar förvanska verkligheten för publiken.

Läs hellre den här boken om ni vill veta något om Barrie och Peter Pan. Texten är oerhört beläst, och är därför mer biografi än roman, men med ett modern flytande lätt språk, och spänningsfaktorer. Men på postmodernt vis befinner den sig i det litterära landskapet, med fiktivt pusslande av jämförelser, som skapar aha-känsla. Fiktion och fakta flyter samman i ett perfekt pussel.

Och så kom jag att tänka på Michael Jackson och hans Neverland Ranch, uppkallade efter Peter Pans Neverland. Fresán började skriva boken 2001, om jag förstår det rätt utgavs den 2003 på spanska, och översattes till engelska 2005, samma år som Michael Jackson beslöt att aldrig återvända till sitt Neverland. 2006 stängdes den som privat nöjespark. Det står inget om detta i romanen. Inget om de likheter som går att hitta även här, med Peter Pan och Neverland som levande legend som står fram i människors medvetande, vårt kollektiva omedvetna medvetande?

Hur mycket identifierade sig Michael Jackson med JM Barrie? Den lille mannen som gick miste om sin barndom, och slutade växa i sitt beslut att aldrig bli vuxen. Peter hette tredje sonen i familjen Llewelyn Davies, spädbarnet som gav Barrie idén till Peter Pan som flög bort. Men fjärde sonen hette Michael, och blev den främsta förebilden för Peter Pans utveckling till pjäs och bok, och också den som levde med mardrömmar livet ut (han drunknade redan vid 20 års ålder). 

Kollektiva myter kan vara oerhört inflytelserika, i synnerhet om omedvetna...

The Passion of New Eve - Angela Carter (1977)

Den brittiska författarinnan Angela Carter (1940-92) blev främst känd för sina omtolkade sagor och myter, och använde det för att ifrågasätta hur vi tänker om könsroller och sexualitet. Hon var alltså queer innan queer blev ett begrepp, så det är inte förvånande att hon uppmärksammats igen nu på 2000-talet.

Jag har just läst Den nya Evas passion (1977), och utifrån originalets engelska titel tolkar jag passion som lidandets väg till upplysning, vilket inte känns lika tydligt för mig på 'ateistisk svenska'. Eva heter som bekant Eve på engelska, vilket också är dubbeltydigt som '(helgdags)afton', alltså i det här fallet kan vara inledningen till en religiös ritual, eller kanske en helt ny religion. Carters roman är en strapatsrik resa för huvudpersonen, en hjältes resa genom ett konglomerat av olika myter som stöts och blöts och tar oss läsare långt ifrån vad vi kanske väntat oss av ämnet.

Den engelske akademikern Evelyn, reser till New York för att jobba på universitetet där, men möts av ett dystopiskt USA upplöst av inbördeskrig. Universitetet har ockuperats av militanta svarta rebeller.  Grupp ställs mot grupp, vad som kanske börjat som rasoroligheter, har utvecklats till såväl könskrig, som krig mellan olika sexuella preferenser. Vad jag först tolkar som en dystopi i svallvågorna efter 1970-talets femministiska kamp, hinner vridas flera varv innan slutet.

Evelyn, nu arbetslös, måste klara sig själv på denna främmande kontinent splittrad av krig. Att det är en andlig resa som inleds antyds av att hans första vän är en tjeckisk alkemist, Baroslav, som framställer guld. Alltså en medeltida symbol för andligt sökande, vars första fas, nigredo, nedstigandet i det  undermedvetnas mörker (för att finna guldet/anden längst in), upptar nästan hela boken. Efter att Evelyn i New York gjort en ung svart kvinna, Leilah, med barn och tvingat henne till abort hos en voodoo-kvackare, flyr han ut i öknen. Evelyn är samvetslös, men ett offer förs in egen inre tomhet.

Den grekiska myten om Tiresias, som fick leva olika perioder som man respektive kvinna, tillhör grunden i romanen. Evelyn, som tillfångatagits av amazoner, blir - som hämnd och experiment, könsopererad till kvinna av plastikkirurgen Moder, ledare för en Cybele-kult/gudarnas urmoder. Denna matriark är lika grym som de patriarker hon bekämpar. Evelyn får alltså både sitt kön och sitt namn amputerat, Evelyn blir Eve (Eva), med bröst och vagina. Moder planerar att befrukta Eve med en ny Messiah, genom de spermier hon samlat från Evelyn före operationen  Men Eve hinner fly. Moder har misslyckats och ger upp sitt projekt.

Eve/Evelyn har svårt att få ihop sin nya kvinnokropp med sina tidigare känslor och tankar som man. I öknen fångas hen igen, våldtas och förslavas, denna gång av 'poeten' Zero, en grym kultledare, enögd och enbent man med ett harem av förslavade passiva hustrur, som inte tillåts prata. Zero är på krigståg mot Tristessa, en tragisk filmhjältinna, symbol för Hollywoods divakult, skulpterad efter manliga ideal. Även Evelyn har haft Tristessa som idol alltsedan barndomen, Tristessa som sina tragiska rollfigurer, inte Tristessa spelande golf privat - det signerade fotografiet gjrode honom bara besviken.

Zero beskyller Tristessa för sin egen infertilitet. (Notera att Zeros namn betyder 'noll'.) När de finner Tristessa i sitt glaspalats, omgiven av ett vaxkabinett av filmstjärnor, är hon gammal och vithårig, men sminkad till skönhet. Men likt Tristessas namn tycks gestalten nu andas hopplöshet. Men när de sliter kläderna av henne visar sig Tristessa vara man, transvestit. Zero blir rasande. Den hämndgirige Zero iscensätter en bröllopsceremoni mellan Eve och Tristessa, men de två lyckas fly just som glaspalatset rasar samman och dödar Zero. Ute i öknen förälskar sig Eve och Tristessa i varann och inser likheten i sina öden, att båda två levt likt Tiresias både som man och kvinna.

Men i öknen dödas Tristessa av en armé 13-åriga pojkar som vill 'rädda' Eve. De leds av en 14-årig general, som är mörkrädd och söker skydd hos Eve. När Eve åter flyr träffar hon på Leilah, som nu visar sitt rätta jag - Lilith (Fresterskan, Adams första hustru, hon som aldrig underordnade sig). Här är hon ledare för rebeller och låter Eve bli deras sjukvårdare, att ta hand om skadade. Eve inser att den Leilah som Evelyn 'kände', aldrig existerat.

Vandringen genom öknen är över, de har nått havet i väster, och Lilith visar var Eve åter kan möta sin skapare, Moder, få sin slutliga initiation, vid sötvattenkällan i en djup trång grotta, livmodersymbol. I grottan finns en PR-bild av Tristessa, som Eve river sönder och en spegel så full av sprickor, att hon inte längre kan se sig själv i den. Den ytliga bilden av kvinnan förkastas, liksom Evelyns patriarkala förflutna. Eve finner en bärnsten som i hennes hand smälter och omvandlas till en urtida skog, ett Eden, där Eve återföds. Hon går bakåt i tiden, finner hällmålningar av bison och hjort från stenåldern, och den urtida ödelfågeln Archaeopteryx.

Ute ur grottan igen förklarar Lilith att Eve är gravid (efter det heliga bröllopet/samlaget med Tristessa) och inte längre får följa med hennes rebellarmé. Eve själv tycks inte veta om detta stämmer. Det guld som alkemisten Bolislav i början tillverkade och gav till Evelyn, och som han sedan gett till Leilah för att betala aborten, det har Leilah/Lilith ännu kvar och ger det åter till Eve, som använder det till att köpa en jolle av en till synes galen gammal kvinna (symbol för åldrad ytlighet) vid stranden. Eve seglar ut i havet med förhoppning om att åter hitta hem - ett öppet slut.

Detta är en 'kort' sammanfattning av romanen, som synes sprängfylld av myter och allegorier, som ger en mängd psykologiska tolkningsmöjligheter.  Helt klart finns inte någon strikt medfödd könsroll, den måste utforskas utifrån individen själv. Symbolerna överlagrar varann och går inte alltid ihop. För även om den gamla galna kvinnan är ytlig nog att bry sig mer om guld än sin båt (vägen ut), så tycks Eve lika lättvindig när hon köper en liten jolle för guldet, ifall man skall tolka det alkemiska guldet som själens innersta rikedom. Å andra sidan var det guldet från alkemistens hopkok, och inte det äkta själsliga guld som Eve själv finner i grottan, dvs bärnstenen, som smälter och blir kåda igen, när tiden backar, och Eden återskapades i grottan.

Nåväl, romanen är full av möjljiga ingångar, och spinna teorier omkring, men någon slutlig utgång finns inte. All symbolism blir till en spännande utmaning för den som vill leta symboler att tolka. Antagligen vill inte Carter att vi ska låsa oss vid gamla myter och tolkningar, utan att vi skall testa nya, och känna efter själva och testa alla möjliga nya identiteter ifall vi vill.

NP 1923 - William Butler Yeats

"för hans alltid besjälade diktning, som i den strängaste konstnärliga form ger uttryck för ett folks anda"

Irländaren William Butler Yeats (1865-1939) fick Nobels litteraturpris 1923, bara några år efter att Irland inlett sitt självstyre. Oroligheterna på Irland var i blickfånget och Yeats själv tog alla chanser att förklara att äran tillkom "den nya fria staten" mer än honom själv.

Yeats var nästan jämngammal med den långdragna kampen för irländskt självstyre. Under 1800-talet var nationalromantiken stark på många håll i Europa, med växande intresse för lokala myter och folksagor. Irländsk folklore genomsyrade Yeats ungdom och inspirerade hans litterära ambitioner. Hans debuterade med en diktsamling 1889, och drogs genast med i 1890-talets irländska renässans som dock satte dramat i centrum, för dess förmåga till politisk sammanhållning. Han var aktiv i skapandet av en irländsk nationalteater och kom att skriva ett 30-tal dramer, mest enaktare, som del av detta kollektiva samarbete.  
Men det var dikter i alla dess former som var Yeats huvudintresse, formfulländade vad gäller versmått och rimteknik. Fyllda med symbolik, i början främst ur iriska myter och sagor, med tiden utökade med såväl historiska filosofer, som rent rent spiritistiska spekulationer.

Den irländska nationalismen till trots, lärde sig Yeats aldrig någon gaelisk dialekt, utan skrev alltid på engelska. Så på 1920-talet, när Svenska Akademiens intresse cirklade främst kring klassiska ideal var det alltså Yeats välljudande sekelskifteslyrik, de formfulländade engelska sonetterna, som belönades. Att många också framförts på teaterscenen under ett nationalistiskt patos, var naturligtvis också tilltalande för Nobelkommitén som sökte efter ideal med hjärtat på rätta stället.  

Hans diktning är dock snårig. Många gånger hänger jag inte med i hans symboler. Både för att den irländska sagoskatten är mig främmande, men också för att han skapat en egen världsbild som kräver en rad förklarande uttolkningar. Så som Yeats gjort en viktig insats genom att uttolka William Blakes snåriga dikter från sekelskiftet 1800, behöver vi nu liknande nycklar för Yeats dikter kring år 1900.

Hans tidiga dikter, från förkrigstiden, halkar ofta fram lite för lätt, jag tappar intresset. Även om jag har några favoriter, som väckt lyckokänslor, oftast rena naturbilder jag kan relatera till, men främst av alla den metaforiska "A Coat" (1914), där han osentimentalt målar fram sin estetiserande diktarbana på tio glasklara rader - som en psykologisk sanning.

Å andra sidan tycks han idag vara allra mest känd för sina sena dikter, de han skrev efter att ha tilldelats nobelpriset. I synnerhet samlingen The Tower (1928), när Yeats tog nya tag på ålderns höst, förnyade sig, när han kunnat luta sig tillbaka och gå i pension. Desillusionerad av det irländska inbördeskrigets kaotiska småskurna värld, är det inte längre välljud som dominerar i den fläckfria rimflätningen. Det knastrar som grus. Brombergs gav 2012 ut den i en ny svensk översättning, den första fullständiga, Tornet, den skrivarlya som han och hans 27 år yngre fru inrett med hjälp av nobelprispengarna. Där agerade hustrun medium för andevärlden och Yeats försökte uttolka en meningsfylld världsbild, trots allt mänskligt elände.

Tornet ska symbolisera manlig kraft, en fallos uppenbarligen. Själv blir jag mest illa berörd. Inbördeskrig. Zeus som våldför sig på Leda. Dåren vid vägkanten. Åldrande. Jag inbillar mig att jag skulle vara mer intresserad av att läsa hans följande diktsamling, The Winding Stair (1933), som lär vara mer livsbejakande, och en sorts kvinnlig motpol till Tornet. Borde inte dessa två ha fått bli utgivna tillsammans, eftersom Yeats världsbild tycks ha varit ett pendlande mellan motsatta poler.

Symbolvärld och livssyn utvecklade Yeats i prosaform i A Vision (1925; rev. 1937), ett intrikat system avsett att avspegla och motverka stämningen i den kaotiska, småskuren efterkrigsvärld. Systemet är fundamentet till eller inslag i flera av de dikter som gjort Yeats till en av seklets största skalder, som "The Second Coming", "Leda and the Swan", "Sailing to Byzantium, "The Tower" och Among School Children (samtliga i The Tower, 1928), liksom flertalet av Yeats verk vittnande om en konstnärligt omutlig uttrycksvilja.

Sveket - Birgitta Trotzig (1966)

Birgitta Trotzig mutade in dy, kladdig jord, vattensjuka stränder, smuts och orenheter till sitt specialområde. Det fanns i Levande och döda (1964), och blev minst sagt huvudtema i Dykungens dotter (1985).

Ibland kan det kännas för mycket. I Sveket blir det ett landskap att sjunka in i. Sveket saknar 'handling', eller agerande. Allt är känslor, det svarta, dyiga runt människors känslor och behov av varandra. Problemet - ja omöjligheten  - att nå fram. I synnerhet mellan Man och Kvinna, främst Far och Dotter. Svek är bland annat att inte låta barnet växa, leva, att hålla i det alltför hårt.

Tobits och Toras dotter (Tora-Greta) föds som en 'välsignelse', men glider snart ner i en obestämd vaghet, som börjar likna en anklagelse. Det står mot slutet "att livet bestod i att leva samman med sin anklagare" (s.125) och "icke förneka anklagarens ansikte [...] Sveket var redan begånget". Människornas känslor pulserar mellan liv och död, mellan att tappa tron och återfå den, som en cirkelgång mellan död och återuppståndelse i olika former.

Trotzigs språk glider, kärnorden finns där, men saknar artiklar och partiklar, saknar stadga. Tiden är också obestämt glidande, 1913 nämns, liksom krigstid, 1930, Arbetslöshet, 1939, Krig. Det är en mörk tid som berövat människorna hoppet.

Tora-Gretas man Läjf är "detta nystavningens offer", blir som brännmärkt av sitt namn, ständigt jagad av sin far, upplever han allt annat som vänlighet. Människorna når inte fram till varann, upplever bara varandras ansikten som anklagelser. Livet vacklar mellan fångenskap och frihetslängtan. Vad smärtar mest? Att bli innesluten eller utesluten?

Men det är tung läsning, när kärleken upppfattas så svårbegriplig, så svår att ta till sig. Att se människor så bundna till obarmhärtiga öden.

The Chimes - Charles Dickens (1844)

A Christas Carol (1843) är en omistlig del av Julen, liksom den envist negative Scrooge, ytterligare förevigad av Disney i serievärldens snikne pengasamlare, (svenska: Farbror Joakim). Åt honom kan vi skratta och känna igen oss, fattigdomsrädslan som gör oss till snikna samlare. Och sedan efter en genialt genomförd dramatisk tre-aktare förlöses han ur sin rädsla och får förkroppsliga Lyckan och Överflödet, förtröstan om att allt ordnar sig bara vi vågar tro på vår inneboende godhet och medmänsklighet.  

Uppbyggnaden i fem välbalanserade kapitel, där tre kapitel fördelade på julandar - det förgångnas, nuets och en eventuell framtid - föregås av den hårda kalla bristkänslan, förkroppsligad i Marleys spöke, och avrundas med det glada slutet där den kalla bristen övergår i sin motsats, när Scrooge äntligen vågar ta till sig Julens tillförsikt med värme och överflöd.

Allt detta är välkänt. Mindre känt är att Dickens försökte upprepa konceptet kring denna Julsaga de två följande åren, men utan samma triumfatoriska mottagande hos publiken. Jag har just läst The Chimes (1844), som i fyra kapitel förlagda kring nyårsklockor, försöker lära oss att uppskatta oss själva som människor. Återigen skall vi lära oss att plocka fram vår inneboende godhet, med solidaritet, vågar tro på vår egen förmåga att skapa något bra, att se att livet kan bli bättre för varje år som går.

Denna historia är betydligt kantigare - cementerat i det kvadratiska med fyra kapitel - vilket i sin otymplighet har svårt att få mig att hänga med i svängarna. Inte förrän i slutet får jag mitt 'aha!' Varje kapitel är en 'kvart' men som tar flera år, och först i slutet får vi veta att det nog trots allt bara var en timmes mardröm. Kanske den svältandes mardröm efter en alltför glupskt svald, oväntad bjudmåltid.

Karaktärerna i historien är så mycket blekare, det går inte att upprepa Ebenezer Scrooge, han är redan fullkomlig, förevigad. Visst kritiseras den självgoda omgivningen, omyndigförklarandet av gräsrötterna i den tidens samhällshierarki. Under 1840-talet grasserade svälten. Dickens ville medvetandegöra, men allt var redan sagt i Julsagan, med sitt myller av karaktärer och symboler.

Historierna är också 'spökhistorier' på olika sätt. Jag hänger med betydligt lättare i Julsagans 'spöke' och de tre 'julandarna'. I The Chimes frammanas i stället 'goblins', vilket jag har svårare att göra mig en uppfattning om. Den långa undertiteln är "A Goblin Story of Some Bells that Rang an Old Year out and a New Year in" hjälper mig, men inte mycket. Helt klart växer det fram älv-varelser av något slag ur klockornas klang, ringandet, och dessa väcker något i människors andliga medvetenhet. Vi skall uppleva något, väckas till medvetenhet.

Det borde inte vara omöjligt, idag när vi är så inkörda på animerade filmer, fulla av mytologiska varelser. Så vad är en 'goblin'? I Harry Potter har de hand om Gringotts bank. Men Dickens goblins tycks mig betydligt mer 'ofärdiga', mindre påtagliga. De försvinner med klockklangen. Wikipedia berättar om dem som 'mischievious', någon sorts 'busfrön'? Som en gång i tiden ansågs uppfostra barn, genom att såväl straffa som belöna. Jag undrar om de kan jämföras med svenska 'tomtar', som man måste hålla sig god med för att de inte skall sätta krokben för oss? Å andra sidan känns de i Dickens historia mer som engelska miniälvor, de som finns i varje blomma och buske, naturens egna andar, hos Dickens alltså förknippade med klockklangen.

Nyårsklockor, de klingar så mycket hastigare förbi, jämfört med Julens överflöd.      

The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett (1911)

Jag fortsätter i ungdomsgenren. Titeln The Secret Garden (1911) tillhör de fantasieggande, som väckt idéer,  långt innan jag läste den, men utan att komma i närheten av originalet. En bra titel gör mycket för att hålla en berättelse i klassiskt minne. För att läsaren själv skapar en stor del av läsupplevelsen.

Jag var inne på Narnia-spåret, att ta sig igenom en hemlig dörr, för att nå ett fantastiskt sagoland. I stället är historien skriven i en mycket realistisk stil. Det är en helt 'vanlig' trädgård, utan annan magi än naturens egna under. Det är där livskraften ligger. Karaktärerna är psykologiskt sanna, barn som lider känslomässig brist slår tillbaka med frustrerad ilska. Endast vänskap sinsemellan och inspirerade av vänner som vuxit upp i en positiv omgivning, kan hela dessa brister. Och miljön för detta är naturen själv, med sin energi och regenerativa förmåga.

Under historiens yta ligger en rad idéer, basala symboler som bygger upp en mer magisk, livgivande kraft än hela Narnia-sviten tillsammans. Det realistiska blir alltmer magiskt fantasieggande för varje sida som går. Berättelsen handlar om transformationer, att vi alla har tillgång till kraften i positiva tankar, bara vi tar den till oss.

Och jag tar till mig hela historien, med lärdom och allt, genom dess narrativa kraft. Författaren kan allt om att skapa inlevelse, spänning, frågor som läsaren läser vidare för att få besvarade.

Elin Wägners' Ekofeminism

Inte ett inlägg på hela december - 'kursandet' har varit för intensivt. Elin Wägner-kursen var mastig och närmade sig slutuppsatser, så där la jag mycket tyngd, samtidigt som jag kämpade på med medeltida litteratur.

Ett av Wägners mest kända verk, som ännu trycks om i pocketupplagor är Väckarklocka (1941). Så visst var det lite pinsamt att jag ännu inte läst den. Den var absolut inte vad jag väntat mig. Titeln är symbol för vad Wägner ville vara - hon ville väcka till insikt, hur än irriterande det känns för de som blir väckta, morgontrötta som vi är. Träffande bild.

Och mycket upplyftande för mig. Hon var inspirerad av sin tids nyupptäckter apropå en förhistorisk moderålder, en tid då det inte vapnen styrde mänskliga relationer. Upplyftande för mig eftersom jag själv är intresserad av de riktigt gamla moder-gudinne-religionerna, allt vad man kan komma fram till genom att se på gamla myter, om tiden före det patriarkala. Mycket intressanta spår hade hon funnit i gamla grekiska tragedier, myter osv. Det är helt fel att gruppera in Wägner bland särartsfeminister. Visst letar hon fram kvinnors kunskaper från äldre tider, men för att vi skall vara stolta över de kunskaper vi hade då. För att vi skall inse att vi inte alltid varit passiva offer. Det är ett nytt fenomen och det måste vi avsäga oss. När Wägner skrev boken sökte hon formulera en utopi där pendeln stannar mitt emellan ytterligheterna, dvs mitt emellan patriarkat resp. matriarkat. Finna ett fungerande samarbete, för det läge vi befinner oss i nu. Att återkomma till ett vårdande tillstånd, inte minst att vårda vår miljö - utan den överlever vi inte - och det hänsynstagande är inte förbehållet kvinnor. Det är något vi måste samarbeta kring.

Inom detta arbetsområde - Ekofeminismen - läste vi även Wägners sista roman, Vinden vände bladen (1947). Ett mästerverk. Romanen är tredelad, men hänger samman. Det första kortaste avsnittet bygger upp en myt om en ursprunglig modergudinna, Ana, likartade med Nerthus, eller vanerna? ... måste läsa på om detta. Och hur vikingahövdingen Assar stiger i land med sina järnvapen och hur Ana aldrig mer blir vad hon varit. Det patriarkala tar över. Men det är på hennes ö, som Aneholm byggs, ett släktgods som vi får följa ända in på 1930-talet.

Andra nedslaget i historien behandlar karoliner och pietismens upphov i sibiriska fångläger på tidigt 1700-talet. Och återkomsten till Sverige och hur karolinen här blir förgiftad av sin nya hustru. Intressant är att detta avsnitt (100 s.) är en utbroderad variant av en historia noterad i Tusen år i Småland, men sedd ur motsatt vinkel. Hon har tagit en historia ur bygden och sin släkthistoria och använt den i sin konst.

Den längsta biten av romanen går från mitten av 1800-talet till 1939. Det är den småländska bygden hon berättar om, släkthistorien, samhällsutvecklingen. Wägner är själv med på ett hörn som journalisten Roda Pendrich. Kvinnorösträttskämpen som blir desillusionerad. Hon finner spår av släkthistoria och funderar kring förgänglighet och oförgänglighet och mycket annat som speglar tid och samhällsutveckling.

Jag skulle välja ett uppsatsämne och var först mycket brydd, men efter att ha läst inlednings-kapitlet till Tusen år i Småland fascinerades jag av tidsbilderna hon skapade. Och hur samhälls-kritiken smusslades in med slående livliga bilder. Under arbetet med texterna kring detta, där jag alltså inte valde en roman, utan hennes Småländska landskaps- och historiebok, hittade jag dock trådar till romanen Vinden vände bladen just för att den speglar sådana funderingar i Rodas liv, paralleller till Wägners egna funderingar. Så det blev fascinerande. Men svårt att gå in på djupet på endast 7 A4. Jag nosade i alla fall på det. (läraren har ännu inte haft tid att betygsätta, så jag vet inte hur min behandling uppfattats.)

Jag har dock lovat mig själv att så snart jag får minsta tid över läsa om Vinden vände bladen. jag älskar dess mångsidighet och tidsaxel och klarögda helhetsbild av samhället.

Pirater och kannibalism

Sitter just nu och tittar på Pirates of the Caribbeans : 2a delen (Död mans kista). Underbart fantasieggande saga. Alla moderna tekniska möjligheter gör sagan oerhört levande. För att inte tala om Johnny Depps oförlikneliga skådespeleri. Allt blir overkligt verkligt.

Men bygger naturligtvis ändå på schabloner, hur än väl man sväljer det. Det finns ett avsnitt med kannibaler, på allra värsta schablonmässiga sätt, på väg att elda upp Captain Sparrow. för att befria hans själ och ÄTA honom. Skapar naturligtvis både spänning och något att skratta åt. Jag har dock alltid tvivlat på sanningen bakom alla historier om människor som äter andra människor, som del av sin kultur. Hur än många faktaböcker som tar upp ämnet.

Man behöver bara tänka på den kristna Nattvarden. Vi äter Jesus Kristus kött och dricker hans blod! Vem tar det på allvar. Nej, just det. Det är symboliskt. Det skulle förvåna mig om inte samma sak gäller även andra kulturer.

Beslöt att än en gång leta upplysningar på temat. Kopplade upp mig på Nationalencyklopedin. Och Äntligen! Hela artikeln handlar om att man faktiskt börjat inse att det inte finns ett enda bevis för kulturell rituell kannibalism. Det tar bara så förfärligt lång tid tills nya fakta når ut till allmänheten i populär fakalitteratur, för att inte tala omhur lång tid det tar tills bibliotekets hyllor bytt sitt innehåll.

Den förste som försökte tänka om, var antropologen William Arens. Redan 1979 publicerade han en kritisk studie med slutsatsen att inga oemotsägliga bevis för kannibalism existerat. Naturligtvis höll inte alla med. En häftig debatt satte dock igång. En översikt över 1980-talets forskning, sammanställd 1991 fastslår att det saknas belägg för kulturell kannibalism.

Däremot är idén om kannibalism universell. Det är så vi beskriver främmande folkgrupper som skiljer sig från oss själva. I etnocentriskt syfte vill vi karakterisera andra som vilda eller omänskliga, och gör det då genom att beskylla dem för kannibalism eller incest. Många afrikanska folk var övertygade om att de europeiska kolonisatörer var kannibaler, men den åsikten noterades inte på allvar. Så varför har forskarna i århundraden trott på det motsatta? Svarta människor som kannibaler?

Ja gissa! Främlingsrädsla. Vi har så svårt att nå bortom våra egna ramar.

Polarexpressen

Juldagen 2008. Har just sett den animerade filmen Polarexpressen. Om den tvivlande pojken, på gränsen mellan barn och vuxen, som får åka Expresståg till Nordpolen för att träffa Tomten och för att inte förlora tron.

Så varifrån kommer Tomte-myten? Den är väl inte mer än 100 år? Långt vitt hår och vitt skägg. Father Christmas. Den gamla bibelmyten? Gud själv, Fadern, upphovet till vårt överflöd.

Skapad i en värld då folk slutar tro på Bibelns ord...

Den heliga familjen - Mariamyten

TV4 visade på julaftons eftermiddag en italiensk film om Den heliga familjen. De är bra på sånt, italienarna. Såg dock inte hela eftersom den krockade med Kalle Anka.

Funderade åter över myten. Jag såg scener där prästerna lämnade över den unga Maria till den åldrade änklingen Josef, som redan har en rad barn, och hur hon först togs emot med tvekan i familjen. De ska vara trolovade ett år innan de gifter sig. Men en av sönerna, ung och hetlevrad, tycker att fadern gör sig löjlig, och vill hellre själv gifta sig med Maria. Han genomför t o m ett misslyckat försök till våldtäkt, när Maria avvisar honom och förklarar att hon älskar Josef.

Ängeln kommer till Maria och hon blir havande, utan att förstå varför. Hon reser bort. När Josef ett halvår senare återser henne gravid, drabbas han av den klassiska misstron. Denne Josef är mild och tror först att hon är våldtagen och då vill han absolut inte lägga någon skuld på henne. Han tror dock inte på talet om 'En Röst'. Nog inser han att barn inte uppstår ur tomma intet. Skall han förskjuta henne? Sonen som velat våldta henne, säger att det är bäst att han själv gifter sig med henne så att skammen inte förstöra familjeäran. Josef skakade på huvudet. Josef och Maria älskar varandra.

De gifter sig och alliansen accepteras slutligen av alla hans barn. Men sedan kommer de romerska soldaterna med kravet om skattskrivning ... (och vi bytte TV-kanal). Detta är alltså en av myterna kring den heliga familjen. En film vill tolka några frågor och svårigheter som vi kanske kan identifiera oss med.

Ett evigt problem är faderns bristande tillit till vetskapen om han är fader till barnet. Klassiskt. Alla patriarkala lagar kring familjerätt rör denna kärna. Mannens oro att tvingas underhålla och låta sig ärvas av någon annan mans barn. I vår samtid med talrika skilsmässor och komplicerade familjeband, blir vi mer och mer medvetna om vad Hjalmar Bergman tog upp redan i Markurells i Wadköping. Att kärlek, bandet mellan far och barn handlar mer om relationen under uppväxten, än om gener. Den som tar hand om barnet kärleksfullt, är den barnet fäster sig vid.

Tänk en tid långt tillbaka när barn alltid var en gåva av fruktbarhet, en gåva som kom genom kvinnans kropp. Jag har alltid tänkt att den tiden måste ha varit innan människan började hålla husdjur. Nog måste fåraherdar, eller åtminstone den som föder upp höns och grisar inse att barn kommer bara till ifall hona och hane har förenats. men med missförståndet att kvinnan bara var ett förvaringskärl för mannens säd. En agrar syn, den som sår sin säd får skörd om den hamnat i god jord. Underförstått, kvinnan är god jord eller inte. Dock inte mer än så.

När jag såg Josefs lidande ansikte, inför den maktlösa Maria, hon som försatts i denna situation utan möjlighet att välja, fick mig att tänkte på Mariamyten. Kvinnan, Moder Jord, får ett barn från gudarna. I de första jordbrukarnas bördiga halvmåne möttes den ursprungliga Modergudinnan med nya tankar kring hur barn blir till. Rollerna byts. Mannen är inte längre maktlös, han sår och avlar,  alltså blir kvinnan den maktlösa, inför hans vilja. Men samtidigt ökar hans misstro mot omgivningen. Det han skapar av åkrar och fårahjordar, vill han inte att andra mäns avkomma ska förskingra. Oro han aldrig tidigare känt uppstår. Han skapar lagar för att skydda sig, men blir aldrig helt säker.

Den nya kunskapen blir hans helvete, så länge inte kärlek skänker tillit inom paret. Ursprungligen var mannen lycklig om Världsanden skänkt kvinnan barn. Han skulle skydda de sårbara i sin familj, dvs barn och kvinnor. För visst är kvinnan sårbar, såväl när hon är gravid som när hon ammar och har små liv att ta hand om.

I mina tankar är myten kring Maria och Josef, en spegling av mötet mellan olika religiösa myter i den bördiga halvmånen. Maria som symbol för kvinnan som får barnet till skänks av Anden. Josef av fåraherdeätt, med kunskapen att barn inte blir till utan en far. Klaschen mellan Ursprunglig Renhet och den nya Misstron.

Förra Julen läste jag bibelforskaren Geza Vermes bok The Nativity : history and legend. Att Jesus har funnits som historisk person är tveklöst. Men att granska myterna och se hur mycket som passar ihop med fakta är mindre produktivt. Inte desto mindre är Geza Vermes analyser mycket intressanta, för att lära sig något om oss människor och våra myter.

Bibeln behandlar främst Jesus tid som förkunnare, alltså två tre kända år före korsfästelsen. Om detta finns fyra evangelier. Men bara två av dem talar om skattskrivningen och Jesu födelse. Och av dessa tycks en följa den andra. Källorna är alltså få. Kanske en enda. Så jag undrar om det beror på att det gått så lång tid sedan Modergudinnan förlorade sin ledande position till herdarnas patriarkat. Och att de myterna därför är få och inte lika spridda.

Geza Vermes tar dock upp andra saker, bl a att språkliga missförstånd ligger bakom Jungfrumyten. När man på arameiska talade om jungfru, menade man 'ung flicka', eftersom flickor gifte sig vid 12 år, så fick det samma betydelse som orörd, jungfrulig, oavsett fakta. Vermes bortförklarar alltså själva jungfrufödseln, som vår vetenskapliga tid inte ser som möjlig.

Dessutom skrevs evangelierna på grekiska, kulturspråket kring Medelhavet på romartiden. Grekernas ord för jungfru hade dock en klar distinktion att det rörde sig om orörd kvinna, till skillnad från prostituerade. Alltså ett utslag av en annan kultur än den judiska/israeliska. Intressant ur kulturell och språklig synvinkel, för den som vill granska fakta bit för bit, hellre än ta myten för vad den är.

Att Josef anses äldre än Maria är mest en tolkning av att det i Bibeln talas om hans bröder, liksom det finns släktträd som vill tolka Jesus släktskap direkt från Adam. Men ingenting är klart om hur eller varför. Det brukar finnas politiska skäl till släktträd.

Julefrid - överflöd

Det har inte blivit mycket bloggande nu i december. Det är en ständig balansgång mellan att inte stressa upp sig inför livets krav och alla plikter som tränger sig på inför julen. I min familj har vi traditionell familjemiddag kring Lucia. För att alla vill träffas. Det kräver tid och förberedelser. Och mina 85-åriga föräldrar vill man gärna ge lite extra stöd och uppmärksamhet. Samtidigt som släktmiddagen i allmänhet framkallar en viruskris som sprider sig i alla läger.

Så ock detta år. Att ligga hemma sjuk ger INTE mer tid åt läsbehovet. Tvärtom. Virus korkar ihop min hjärna lika mycket som mina öronnäsahals. Han dock iår bli frisk lagom till Julafton.

Julafton råder i alla fall julefrid i min närmsta krets - sambo och dotter. Svensk julmat idag är ju till största delen färdigköpt. Skinkan är kokt och behöver bara griljeras. Prinskorven är färdig. Sillen ligger i glasburk. Och så några goda ostar. Mandariner och druvor.

Vi plockar en tallrik att äta till Kalle Anka, till vilket vi i talkör upprepar favoritreplikerna. Därefter stängs TV av ända fram till Karl Bertil Jonssons Julafton. Den är ett absolut måste under total julefrid. Tage Danielsson, den oslagbare. Även här kan vi i talkör läsa repliker - i detta fall Tages fullständigt suveräna formuleringar.

Detta är våra ritualer - det som håller vår inre krets samman. Läste för ett tag sedan att paket och överraskningar frisätter en särskild sorts lycko-kemikalier hos barn, en kemikalie som dock försvinner med åren, och att det är därför vi vuxna inte kan uppleva samma lyckorus.

Det verkar dock inte som om vi slutar att hoppas. Längtan efter magin i den glittrande granen och att glädja andra med gåvor.

Ting hör dock inte till vad vi lägger någon större vikt vid. Alltså visade sig årets julklappar främst innehålla choklad. Så mörk choklad som möjligt. Alla tre gav vi varandra choklad. Och så hade jag fått choklad via jobbet. Alltså dignade vardagsrumsbordet av ett överflöd av choklad.

Det fick mig att åter igen börja fundera över julritualer och myter. Vad handlar Julen om idag?

Myter förvandlas ju som bekant över tid. En levande myt följer med sin tid, vill förklara något i sin samtid.

En kunskap vi tycks ha svårt att ta till oss på rätt sätt är den andliga lagen om överflöd. Att våga lita på att det finns tillräckligt för alla att leva ett gott liv. I stället är många rädda att bli utan och roffar åt sig så mycket som möjligt. Den som har, försöker hamstra rikedom. Vilket gör balansen mycket ojämn människor emellan.

Frågan är - Hur många jular måste vi uppleva innan vi inser behovet av balans? Och skaffa oss tillit nog till att jorden räcker till alla sina invånare om vi bara fördelar allt rättvist?

Vi åt oss inte spysjuka på chokladen igår, trots att bordet dignade. Vi behövde inte slås om favoritbitar. Var och en har sina personliga favoriter. Och aldrig behöver man mer än lagom.

PS. Vi har plastgran, trots att doften av äkta vara mångfaldigar magin. Vad är väl ljuvligare än äkta dofter från naturen, inte minst gran. Jag har dock inte samvete till att låta en gran bli nerhuggen bara för mitt höga nöjes skull. Snittblommor är en sak. Men träd som tar så lång tid på sig at växa ...

Söderhavets myter

Le Clézio berättar om den ofantliga Stilla oceanen, med en yta stor som 2/3 av planeten. "En världsdel som de första européerna färdades genom utan att se. Drömmarnas kontinent."

Stjärnhimlen var viktig. Inte minst för sjömän, lika i alla tider. De blev en karta att följa. Olika stjärnor fick mytologiska beteckningar - där likaväl som här hos oss. Deras traditionlla kunskap ger kraft än idag. Kunskap om växter, traditioner, sagor, drömmar, fantasier.

Det är sed att mannen betalar för att gifta sig, så binds hustruns familj genom avtal. Skiljer sig gör man inte. Ändå berättar Charlotte sitt livs historia för Le Clézio, om hur hon en dag fått nog, misshandlad av sin brutala svartsjuka make. Trots att familjerna medlade och maken lovade att bättra sig, fortsatte han att slå. Då lämnade hon honom och flyttade till sin mormors by med sina tre döttrar. En dramatiskt handling, för så 'gör man inte'. Många långa skamfyllda plågsamma år har gått. De är inte skilda, hon är inte förskjuten, men separationen blev till slut slutgiltig. Hon är inte bitter. Hon har fått en ny vän, och trots att de inte kan gifta sig, kan de besöka varandra och hon har funnit frid i sitt liv.

När Le Clézio hör allt detta undrar han ifall kvinnornas värld verkligen förändrats så mycket på ett par generationer, eller om det är de stora etnograferna själva som ett halvsekel tidigare glömde av att beakta "kvinnornas värld, med sexuellt våld, misshandel inom äktenskapet och svartsjuka? Att de förbisåg kvinnornas svårigheter att få sina rättigheter respekterade, vilket samhälle de än lever i?"

Nej, visst är det troligt att mycket misstolkats. Vi har ju så svårt att ta oss ur våra egna ramar.

Le Clézio berättar att på Raga råder växternas magi. Invånarna röjde mark för sina odlingar, men först måste de levande be andarna om lov att slå sig ner där och odla. Andarna är närvarande överallt i bergen, har boningar i djupa grottor, höga trädstammar, växtblad, hav, åvatten, ålar, snäckor osv. När kvinnornas bara fötter stampat jorden på dansgolvet och männen hängt svinkäkar över takbjälkarna, är jorden deras. Men inte som egendom för evigt. De har rätten att nyttja den, leva av den. De har fått jorden av de avlidnas andar för att fortsätta släktens historia. Jorden är en levande varelse ...

En av deras skapelsemyter går såhär: "I begynnelsen fanns varken män eller kvinnor. Öarnas invånare var av sten.... de hade aldrig mött kvinnor eller smakat kokt föda. De åt bara råa rötter... Bland dem levde den unga stenmänniskan Kooman. En dag på jakt mötte han Penoa, en strålande vacker kvinna och bjöd hem henne till modern. Men hon trivdes inte med deras råa rötter som föda. Hon gav sig iväg att hämta den mat som de riktiga människorna åt på andra sidan havet. ... jams, tarorötter, bananer, ... hon tände eld genom att gnida två träbitar mot varandra för att koka vilt i en jordugn ... alla ville smaka och tyckte att det var underbar mat. Då gifte sig Kooman och Penoa och någon tid efteråt föddes en första dotter, som fick namnet Nemei. Och alla levde i överflöd.

Överflöd. Synonym för paradiset kan man tänka. Ursprunget. Men allt spricker då dottern Nemeis får smäll för att hon kissar på farmodern kjol. Penoa blir rasande på stenmänniskorna, dyker ner i havet med sin dotter, till andra sidan havet, för att aldrig återvända.

Då slocknade elden och stenmänniskorna började leva som förr och äta kallt.

Men när många år förflutit steg Nemei åter upp ur havet, återvände till sin far och gifte sig med en av faderns söner. Då inleddes människosläktet som samtidigt tillhör hav och land och som lärt sig göra upp eld och äta mat kokt på heta stenar.

Öarna genomsyras av andlighet, ur naturen, en andlighet inte sprungen ur religion. "Hela ön är som ett tempel." Myterna är inte något som skiljer sig från verkligheten, de är en oupplöslig enhet. "Ordet kan få dem att springa fram vars om helst och när som helst som om begynnelsens kraft fortfarande vibrerade i stenar, träd och forsarnas vatten."

Jag får veta att söderhavskulturerna är bland de mest manschauvinistiska. Och kanske är det inte så underligt med tanke på att endast de mest våghalsiga människor kunnat ta sig i små kanoter över oceanen för att nå dessa öar. Och det var här bungy-jumps uppfanns. Kan man tänka sig något som kräver mer mod? Men hör här historien om kvinnans skapelse. Först skapade Gud mannen av lera, helt och hållet, och satte honom att leva i en stor trädgård vid havet. Men en dag kom en fladdermus flygande till honom, just som han tänker skjuta den, sätter den sig på hans pil. Mannen frågar:"Vem är du?" Fladdermusen svarar: "Jag är Taotae, Gud", varpå den förvandlades till en kvinna mannen ingick förbund med. Så inleddes människosläktet vars ättlingar vi alla är i dag."

Tänk efter vad det betyder! Det är kvinnan som är Skapargudinnan, först skapar hon mannen av lera och sedan stiger hon ner på jorden och förvandlar sig själv till kvinna för att ingå förbund med mannen. Gudinnan skapar människosläktet ur sig själv. Men det går oss nästan förbi, för mannen är huvudpersonen i historien och kvinnan/guden blir hans följeslagare och kompanjon. Och eftersom det är i form av en fladdermus så är det även en i raden av versioner av hur vår andliga sida, intuitionen, förkroppsligar sig i ett djur. Denna historia handlar nog inte främst om människosläktet utbredning, utan om människans behov av sin gudomliga, andliga sida. För hur skulle vi överleva utan vår intuition och våra instinkter?

Här en annan skapelsehistoria, mer manschauvinistisk?, kring Barkulkul. I begynnelsen då endast jorden med sin växtlighet fanns, växte det upp en kokospalm som gav en jättelik frukt innehållande Barkulkuls ande. Frukten spack upp och födde sex män, först Barkulkul. Kokokmjölken var deras modersmjölk. När de alla vuxit upp insåg Barkulkul en dag att ensamma skulle de bli gamla och dö utan några efterlevande. För att få leva vidare måste de själva skapa en ny annorlunda varelse. Först plockade de kastanjer, rostade dem på elden, skalade och åt dem. Plötsligt kastade Barkulkul en kastanj på sin femte bror och träffade hans penis. 'Brodern brast i gråt, försökte rycka loss frukten men den satt stadigt fast ocn när han slutligen fick bort den följde testiklarna med. Så förvandlades han till kvinna.'

Genast stötte de 'henne' ifrån sig. Det manliga är idealet. Olikheten gör att femte brodern inte längre får bo i samma hus, hon måste skyla sig med en kjol av bananblad och får ett nytt namn som betyder 'brusten kastanj': Sermorp (observera likheten med ett kvinnligt kön). Resten av historien visar hur de genast ordnar upp samhället. Central är måltiden. Männen vill äta och tänder en eld. De går till henne, men varför? Hon ska inte laga den tycks det. De säger till henne att de vill äta. Ett sorts samarbete startar. Något förbryllande för mig. De går till henne en och en, sända av Barkulkul. Den 1:e söker upp kvinnan och säger att de vill äta, varpå Sermorp kallar honom bror och ber honom hämta ved. Den 2:e går till henne för att hämta snäckor att skrapa maten med. Denne kallar hon far. Den 3:e ber om kål, hon kallar honom kusin och ger honom ett kålhuvud. Den 4:e ber om bambu för att koka födan, honom kallar hon farfar. När kålen är färdigkokt går 5:e mannen till kvinnan och ber om vatten. Sermorp säger: 'Ta vattnet, min son.' De häller saltvattnet över kålen och äter sin måltid. Detta är förvirrande, eller? 1 = bror, 2 = far, 3 = kusin, 4 = farfar, 5 = son, men den femte brodern är ju den förvandlade Sermorp. Och kvar är ännu Barkulkul, ledaren. Barkulkul går efter måltiden, sist av alla, till kvinnan och ber om vatten att tvätta sig i. Sermorp ser på honom och säger: 'Ta vatten, min käraste, min ande.' Alla inser att han är hennes älskade och att de bör gifta sig.

Så vad handlar detta om? Förutom mysteriet att sex män varav en man förvandlas till kvinna, fortsätter att vara sex män. Kvinnan visar dem hur mat lagas och namnger samtidigt männens positioner i förhållande till henne. Det är uppenbarligen kring henne de kommer att cirkla. Männen tänder sin egen eld och lagar sin egen mat, men tycks få hjälp och instruktioner av kvinnan. Alltså ändå inte så mansdominerat som det ursprungligen tycks. De klarar sig inte utan Kvinnan. Som i grund och botten inte är så olik mannen, förutom att hon saknar testiklar.

En annan version slutar rakt på sak, att sjätte brodern Barkulkul går till kvinnans hus och bestiger henne trots att hon försöker hindra honom. Hon gråter och jämrar sig, ropar på sin mor, tills de andra männen säger åt henne: Sluta gråta! Paret somnar. Hon har blivit hans hustru, blir gravid, föder en dotter, som gifts bort när hon blir stor och föder en dotter. Och denna dotterdotter giftes bort och kom att föda både söner och döttrar. Så befolkades ön.

"Och när en kvinna idag gifter sig med en man älskar de med varandra och kvinnan gråter inte. Det som först skedde sker aldrig mer och så har det fortsatt fram till idag."

Bror & Syster i myterna

När myter vill beskriva skapelsen från urkaoset, så blir oundvikligen de första gudarna både syskon och makar. Tänker man för djupt på det, vaknar frågor kring incest.

Zoologiskt lär djur ha en inbygd instinkt som hindrar dem från att para sig syskon emellan. Det lär ha med lukten att göra. I boken Den mänskliga apans uppgång och fall, av Jared Diamond, har jag läst att människan präglas på liknande sätt. Vi förälskar oss inte, dras inte sexuellt, till de människor vi haft i vår omedelbara närhet under uppväxten (ca 10 år). Syskon är syskon, och barn på barnhem eller internatskolor upplever då varandra som syskon på samma sätt. Oavsett att man har olika föräldrar. Jag känner att samma sak kan gälla de man delat dagis och skolklass med.

När jag läst om Mesopotamien lärde jag mig att äkta makar kallar varann Bror och Syster, som ett bevis på ömhet och respekt. Tänker man efter så är det fullt logiskt. Man gifter sig och bildar en ny familj ihop. De har blivit som bror och syster. Visar den nya täta förbindelsen. Där talas det aldrig om giftermål mellan äkta syskon, vad jag vet.

Så varför blev det så i Egypten? Vet man att det verkligen är så och inte bara en misstolkning av texter? Så inläst är jag inte. Men om skapelsemyten stelnar till ett krav för legitimitet, då leder det väl till att människan bryter mot sitt naturliga arv. Om farao dessutom äktar en lång rad fruar, så kanske det inte heller hade någon större praktisk betydelse...

Kvinnans ställning var stark i Egypten, hon var friare än i resten av Mellanöstern. Vi har hört liknande saker om Etruskerna. Jag tolkar det därför som en äldre jordbrukskultur, med modern i centrum, med det jämlika äkta paret som styrande. I Egypten blev en farao legitimerad till makten, fick del av det gudomliga, endast genom att äkta gudinnan, sedermera gudinnans och gudens dotter. Släktskap via modern var viktigare än via fadern.