Så nu har jag även läst Iliaden, ett betydligt längre epos och troligen ett tidigare verk än mästerverket Odysséen. Berömda avsnitt har jag läst tidigare, men att läsa hela har tidigare tagit emot, inte minst på grund av ämnet, det krigiska. Erland Lagerlöfs översättning har dock hjälpt mig. Det är inte hans fel att krigsskildringarna känns långrandiga. Han följer originalet. Texten är fylld av liknelser från djur och natur och bronsålderns kultur, vilket väcker till liv den tid det handlar om, för ca 3300 år sedan.
Och det som åskådliggörs är ju faktiskt en sedeskildring, likaväl som Odysséen inpräntade att det går illa för den som inte är en god gäst, likaväl som en god värd. Alltså betydelsen av människors beteenden inför varandra. Odysseus åskådliggjorde också sin intuition, sin lyhördhet.
Iliaden är uppfylld av vrede och hämndbegär, viljornas kamp, även åskådliggjort via gudarna och deras viljor och lynnen. Vilka håller på vilket lag, när de sitter på molnen, nästan som i en fotbollsarena, och tittar ner på sina respektive hjältar. Förutom allt blodigt mördande, är även kvinnosynen beklaglig. I hela eposet är kvinnor inget annat än en handelsvara.
Tvisten börjar med att Paris, som varit gäst hos Menelaos i Sparta, tog med sig både dennes hustru Helena (den sköna) och en lång rad skatter (troligen hennes hemgift), hem till Troja. Alltså var han en otacksam gäst. Där skapas Karma, hämndbegär. Dominoeffekten går genom hela skildringen. När Agamemnon (Menelaos bror) rövar till sig Apolloprästens dotter (Apollon beskyddar Troja), och prästen vill lösa ut henne (gisslan är inget nytt begrepp i krigföring) vägrar han dock. Varpå det börjar gå lika illa för akajerna (greker m allierade) som för trojanerna. Bägge sidor har hårdnackat ägnat sig åt samma försyndelser.
När Akilles påpekar för Agamemnon att han måste låta prästen köpa tillbaka dottern, för att lösa upp dödläget, och bli av med pesten och andra plågor som drabbat dem, då hämnas Agamemnon mot sin egen allierade Akilles, att ta ifrån honom Briseis, den unga kvinna Akilles 'fått', som ärebevis för sina krigiska tjänster. Det är nästa dominobricka. Akilles vägrar att slåss längre. Fördel Troja. Hektor kan fritt rasa som en furie och döda mängder av akajer.
Ända tills Hektor dödar Akilles vapenbroder och närmaste vän, Patroklos. Akilles går från förnärmad stolthet, envis passivitet, till ohämmad vrede. Nu är det hans tur att döda varje trojan som kommer i hans närhet. Kulmen uppnås när han slutligen dödar Hektor, kungasonen i Troja, som skulle ha blivit stadens nästa härskare. Därmed är Trojas öde beseglat. Men det är inget som sker i texten. Hämnd, vrede och brist på medlidande. Människors dualistiska Vi-Dom, leder till blodbad, förstörelse.
Man säger att Iliaden börjar 'in media res', dvs latin för mitt i handlingen. Kriget, belägringen, har redan pågått i nio år. Men eposet slutar också 'in media res'. Texten är full av förutsägelserna, både att Trojas murar skall förstöras, folket skingras, och att Akilles skall dö där på slagfältet, han får ett 'ärorikt' slut, snarare än ett långt liv. Men det får vi tänka oss, det är det oundvikliga ödet, förutspått. Den trojanska hästen, den slutgiltiga krigslisten, får vi läsa om på annat håll. Den återberättas kortast möjliga i Odysséen, som en av Odysseus listiga påfund. Och på ytterligare annat håll visar den berättelsen om trojanernas egen dumhet, som river sin egen mur för att ta in denna krigstrofé som skall förgöra dem själva.
Siffersymboliken, som i Odysséen nästan enbart handlade om dussin (12) och halvdussin (6), rör i Iliaden främst 9, nio år har kriget pågått när första sången inleds, och 10, handlingen går nu in på sitt tionde avgörande år, då sluts cirkel, och vi kan börja om på en ny vända. Vi kommer dock inte att få läsa/höra alla dessa avslutande eländen, Akilles död och Trojas förgörelse. Det är känt ändå
Iliaden är fylld av namn, som i början kan förvirra, lite som i ryska berättelser där människor har många namn och dessutom ett antal smeknamn. Men förvånande nog vande jag mig ganska snart. Att de alla har minst två, ibland tre namn, är ju egentligen inte värre än att vi alla har både förnamn och efternamn, i eposet angivelsen av faderns namn, och andra smeknamn. Det funkar, jag lär mig en hel dal om släktskap. För de som belägrar Troja, också kallat Ilion, kommer från många andra grekiska småstater, och även andra grannfolk. Troligen är alla närbesläktade indo-européer, utöver från grekiska övärlden, även trakter kring Svarta Havet och Anatolien. Även platser och floder kan ha flera namn, vilket tyder på olika folk med olika språk, och därmed olika namn på samma geografi.
Alla noggranna släktförhållanden som hela tiden klargörs i texten. Mitt i striden, i en duell mellan två krigare, kan vi få detaljer om släktförhållanden, inte bara far och son, utan även om mödrar, vilka söner som 'ungdomshustrun' födde, och vilka mannen fick med andra kvinnor. Detta får mig att känna att det här måste vara gamla släktsagor som hålls vid liv. Varför annars ha två hjältar som båda heter Ajas? De har olika fäder, men det är så mycket krångligare att hela tiden behöva förklara vilken av de två Ajas som befinner sig i blickfånget just nu. Enklare vore att ge dem olika förnamn, om det vore ren fiktion.
Och nog måste det vara samma person som fått hela eposet nedskrivet, att bevara till framtiden, släktminnena, oavsett vad forskare påstått på 1900-talet.
Under läsningen har jag i alla fall blivit mer och mer intresserad av att läsa in mig mer på grekiska gudar, en mer eller mindre begriplig företeelse, av att projicera ut mänskliga känslor. Allt sånt som vi idag ofta letar i vårt inre för att återfinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar