Den här romanen är Kallifatides relativt korta prosaversion av Homeros epos 'Iliaden'. Han vill göra eposet lättillgängligt för nutida läsare, ovana vid eposformen. Och jag som nyss läst hela eposet, i Erland Lagerlöfs översättning, finner Kallifatides version mycket trogen. Jag känner igen både repliker och liknelser. Så varför är den så mycket kortare? -- Inga upprepningar, naturligtvis. Men våldet finns där, lika grymt som i alla krig.
Dessutom finns några tillägg, även om de är få, för att förklara några bakgrundsfakta, sånt som var självklart på Homeros tid, men inte för vanliga läsare här idag. Det är bra genomfört av Kallifatides. Men det oroar mig att jag blev lite uttråkad. Berodde det på att jag just läst hela ursprungseposet, så att den saknade nyhetens behag? Möjligt. Men så slog det mig - Den grekiska gudavärlden saknas!! De som blandar sig i striderna gång på gång, och även var med om att starta hela kriget om Troja. De mänskliga tvisterna speglades i gudarna - eller tvärtom. Så Kallifatides tyckte inte att de tillförde något? Eller tänkte att de försvårar för moderna läsare?
Å andra sidan är fantasy, med åtskilliga gudalika hjältar mycket populärt världen runt än idag. Och även om den typen av historier inte tillhör mina favorit-genrer, så här saknade jag den grekiska mytvärlden. För mig handlar de om speglingar av människans psyke. Kallifatides låter i stället Helena, Paris sköna Helena, henne han 'rövade' från Menelaos (eller gjorde han det), och även Akilles slavinna (krigsfånge) komma till tals, med åsikter på ett sätt som saknas i 'Iliaden', som är allt annat än en plattform för kvinnliga röster. Men här får de också ersätta de gudar som har budskap till människorna. Briseins ger budskapet till Primaos att han kan hämta hem sonen Hektors lik - inte gudarnas sändebud Hermes. Det är författarens val, hans behov av realism.
Den för mig största svagheten i denna realism, gäller Akilles rustning, vapnen och rustningen av brons, som guden Hefaistos smidde åt honom. Symboliken av detta saknas. Akilles rustning och vapen hör till det hos Homeros, som gjorde honom närmast odödlig. Visserligen hjälpte det inte Patroklos när han fick låna den. Där fanns en glipa. Men att Hektor erövrade Akilles rustning genom att döda Patroklos, och själv iklädde sig och blev närmast odödlig av den. Endast i envigen mot Akilles visste denne vilken glipa han skulle inrikta sig på, mellan harnesk och hjälm, vid halspulsådern. Men för att Akilles skulle kunna återuppta striderna och besegra Hektor behövde hans moder, gudinnan Thetis, be Hefaistos smida Akilles en ny rustning - vilket han gör med glädje. Och så blir han åter starkare än Hektor. Hos Kallifatides plockas det ihop en rustning, vilken som, av rustningar som andra erövrat, av diverse slagna fiender. Tyvärr känns det inte rätt - rent symboliskt.
Kallifatides har dock i sin lilla roman, även lagt till en modern ramhistoria. Han tog chansen och återvända till ämnet för sin första trilogi, som inleddes med 'Bönder och herrar', tre böcker utgivna på 1970-talet, byggd på minnena från hans barndoms Grekland, när hans by var ockuperad av tyskarna under andra världskriget, och de fasor som utspelades där. Egentligen var det främst hans äldre brors minnen, eftersom Theodor själv var i yngsta laget. Men dessa familjeminnen kan han här än en gång använda - människors erfarenhet av krigets vansinne - genom att anknyta till de blodiga och obevekliga närstriderna med vad som hände under Homeros bronsålders krig.
Byns lärarvikarie under kriget, ger en muntlig version av Iliaden, en bit varje skoldag. När folk i deras närhet avrättas, blir bronsåldern en parallell-värld. Den synvinkeln är naturligtvis en viktig mening med att hålla liv i Iliaden. Någon barnbok är det absolut inte, och var aldrig menad att vara det, hur än lättläst den kan synas. Blodig är de båda två.
Jag noterade att eposet 'Iliaden' inte bara inleddes 'in media res' (mitt i handlingen), den slutar också där. Att Akilles ska dö och Trojas murar rivas, fanns inte med, annat än som förutsägelser, för det var en allmän sanning i antik grekisk kultur. Mer behövde inte sägas. Det har omtalats på annat håll. Homeros fokuserade på krigets smärtsamma tårfyllda verklighet. Kallifatides roman har dock en slutsida där en mängd epiloger, efterhistorier, radas upp, hjältehistorier, och tragedier - följdhistorier vi kan läsa på annat håll.
Kallifatides slutsentens är att 'kriget har inte tagit slut - det har bara bytt namn'. Något människan har kämpat med i årtusenden. Önskan att varje krig skall vara det sista, det som gör slut på alla krig. Men det har aldrig besannats. De bara flyttar lite på sig, ibland, och byter namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar