På något sätt hade jag inbillat mig att den här boken skulle handla om Dag Hammarskjöld. I stället är det en roman, där han bara befinner sig alldeles i utkanten, närmast utanför synranden. En i mina ögon obehaglig roman. Om människor som försöker leva genom andra, än leva sitt eget liv.
Den handlar till största delen om två tre 'stalkers'. Miranda som fäst sig vid Dag när hon såg honom gå genom Uppsala hand i hand med sin mor. Själv har Miranda ingen som helst närhet till sin mor. Henrik beundrar också Dag, och Miranda, för att hon tycks uppslukad av Dag. Triangeldramat fulländas av Tyra, för Dag är egentligen inte inblandad.
Texten känns mycket kall i mina ögon. Som sagt, romanen handlar inte om Dag Hammarskjöld, även om det börjar med att han tar studenten 1923, och slutar med hans begravning, efter flygplansolyckan 1961. Så för mig är det här inte en kärlekshistoria. Det stela språket, mellan de hämmade människorna, andas 1950-tal för mig - trots att huvuddelen tilldrar sig under mellankrigstidens 1923-1940. Det som var en omvälvande tid, blir här en tyst inbundenhet.
Kanske för att författaren Björn Runeborg (1937-2021) själv var ung på 1950-talet, och debuterade som författare året efter Dag Hammarskjölds död. Antagligen greps han av händelsen kring Dags död. Ändå skrevs den här boken inte förrän efter ytterligare drygt 45 år.
På slutet refereras dock till Kongo-krisen, och Henrik, som sökt sig dit under Dags FN arbete med att försöka stävja krisen, hamnat där, i 'Mörkrets hjärta', ondskan, som för tankarna till Joseph Conrads mörker, det omedvetnas mörker, så påtagligt skrämmande, efter all tigande polityr. Henrik offer för malarians feberyra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar