Jag läste Odysséen första gången när jag var ung, och den var helt okej. Men inte så att jag ville läsa om den. Trots allt dök den upp i ett antal filmatiseringar under livet. De sagoaktiga avsnitten gör sig mycket bra på film. Men nu har jag alltså läst hela eposet i Erland Lagerlöfs klassiska översättning, som trycktes 1908, men som Svenska Akademien beslutat att trycka upp den - just som klassiker. När jag sent omsider insåg det, blev jag nyfiken. För det jag hade läst var inte Lagerlöfs original, utan en text som man petat i, velat modernisera.
När jag nu läst om hans originaltext, inser jag att 'modernisering' inte var till det bättre. För det som är så speciellt med Lagerlöfs text är klarheten, att det svenska språket är så rent och klart, så skönt att läsa, även om det finns viss ålderdomlig meningsbyggnad, så är det just det som håller mitt intresse uppe. Och faktiskt, i mina ögon, gör texten lättläst. Lagerlöf är noggrann med alla grekiska namn, men av någon anledning kallar han Odysseus för Ulysses. Vilket ju är precis vad engelsktalande gör. och det visar sig komma från Latin. Har man läst James Joyce roman Ulysses, känns det lika naturligt som grekiskan.
En annan lustighet - som man väl ville få bort - var det anakronistiska användandet av 'vikingafärd', även om det bara dök upp ett par gånger. Men för mig känns det helt okej, för vad Odysseus och hans kompisar ägnade sig åt var just att segla, att ta sig runt Medelhavets övärld, så jag förstår anknytningen till den sjöfarande indoeuropeiska kulturen. Och det sköna jag finner i Lagerlöfs svenska översättning är nog att det kännes, som renskuren edda-dikt. Inget ludd. Bara rakt på. Kanske har jag fel, men det är så det känns för mig.
Så hur än gammalt, ett 2800 år gammalt epos, i hundraårig svensk språkdräkt, det var förvånansvärt upplyftande att läsa. Och gick riktigt snabbt. Och vad gäller innehållet, läste jag förra året Sven Delblancs analys, som menar att Odysséens tema, sens moral, handlar om hur man betar sig som en god värd, alltså hur man trakterar sina gäster, men också hur man i gengäld är en lika god gäst. Just det som Penelopes friare misslyckas med så kapitalt. Och drar på sig gudarnas hämnd - via Odysseus.
Och helt visst är eposet fullt av måltider, offermåltider, festmåltider. Det äts mer än det seglas. Livet är att äta och att resa. Förutom för kvinnorna då, som mest satt instängda. Kanske inte lika mycket som senare, men eposet skrevs under järnåldern, men handlingen tilldrar sig under bronsåldern, som alltså pågick i ännu ett tidigare årtusendet, alltså andra årtusendet före Kristus.
Jag finner att det inte bara gäller gästfrihet, utan att texten överhuvudtaget talar främst om hur man ska uppföra sig - eller inte - hur människor ska samsas på bästa sätt. Kulturarvet som sade att man skall hämnas oförrätter, för att inte dra på sig skam, är de urgamla seder som under Homeros tid börjar ifrågasätta. Texten vill nog, trots sitt avslutande blodbad, stämma till eftertanke. Odysseus själv, den mångförslagne, är egentligen för klok och listig för att inte inse att hämnd bara leder till vendettor, eviga blodbad. Att tvingas döda de som skymfat hans hem och hustru och son, kommer att göra honom fredlös, tvinga honom att fly undan deras anhöriga hämnd.
Men enligt det gamla synsättet var är gudarna roade av att betrakta dessa mänskliga tvister och maktkamper. Pallas Athena skyddar Odysseus, för att hon gillar hans listighet, men hon eggar också hans ilska. han måste visa upp sin styrka. Och verkligen ta sin hämnd. Hon gör honom till sitt redskap. För gudarnas straff över den som förhävt sig. Men Odysséens avslutande sång talar om 'förlikning'. När gudarna diskuterar sinsemellan och finner att 'nu får det vara nog', när de vill att människorna ska sluta mörda varandra. De kyler de ner människornas heta blod, och manar de stridande att sluta fred för evärdliga tider. Det är trots allt den sens moral jag hittar, som det bästa inställningen människor emellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar