The Passion of New Eve - Angela Carter (1977)

Den brittiska författarinnan Angela Carter (1940-92) blev främst känd för sina omtolkade sagor och myter, och använde det för att ifrågasätta hur vi tänker om könsroller och sexualitet. Hon var alltså queer innan queer blev ett begrepp, så det är inte förvånande att hon uppmärksammats igen nu på 2000-talet.

Jag har just läst Den nya Evas passion (1977), och utifrån originalets engelska titel tolkar jag passion som lidandets väg till upplysning, vilket inte känns lika tydligt för mig på 'ateistisk svenska'. Eva heter som bekant Eve på engelska, vilket också är dubbeltydigt som '(helgdags)afton', alltså i det här fallet kan vara inledningen till en religiös ritual, eller kanske en helt ny religion. Carters roman är en strapatsrik resa för huvudpersonen, en hjältes resa genom ett konglomerat av olika myter som stöts och blöts och tar oss läsare långt ifrån vad vi kanske väntat oss av ämnet.

Den engelske akademikern Evelyn, reser till New York för att jobba på universitetet där, men möts av ett dystopiskt USA upplöst av inbördeskrig. Universitetet har ockuperats av militanta svarta rebeller.  Grupp ställs mot grupp, vad som kanske börjat som rasoroligheter, har utvecklats till såväl könskrig, som krig mellan olika sexuella preferenser. Vad jag först tolkar som en dystopi i svallvågorna efter 1970-talets femministiska kamp, hinner vridas flera varv innan slutet.

Evelyn, nu arbetslös, måste klara sig själv på denna främmande kontinent splittrad av krig. Att det är en andlig resa som inleds antyds av att hans första vän är en tjeckisk alkemist, Baroslav, som framställer guld. Alltså en medeltida symbol för andligt sökande, vars första fas, nigredo, nedstigandet i det  undermedvetnas mörker (för att finna guldet/anden längst in), upptar nästan hela boken. Efter att Evelyn i New York gjort en ung svart kvinna, Leilah, med barn och tvingat henne till abort hos en voodoo-kvackare, flyr han ut i öknen. Evelyn är samvetslös, men ett offer förs in egen inre tomhet.

Den grekiska myten om Tiresias, som fick leva olika perioder som man respektive kvinna, tillhör grunden i romanen. Evelyn, som tillfångatagits av amazoner, blir - som hämnd och experiment, könsopererad till kvinna av plastikkirurgen Moder, ledare för en Cybele-kult/gudarnas urmoder. Denna matriark är lika grym som de patriarker hon bekämpar. Evelyn får alltså både sitt kön och sitt namn amputerat, Evelyn blir Eve (Eva), med bröst och vagina. Moder planerar att befrukta Eve med en ny Messiah, genom de spermier hon samlat från Evelyn före operationen  Men Eve hinner fly. Moder har misslyckats och ger upp sitt projekt.

Eve/Evelyn har svårt att få ihop sin nya kvinnokropp med sina tidigare känslor och tankar som man. I öknen fångas hen igen, våldtas och förslavas, denna gång av 'poeten' Zero, en grym kultledare, enögd och enbent man med ett harem av förslavade passiva hustrur, som inte tillåts prata. Zero är på krigståg mot Tristessa, en tragisk filmhjältinna, symbol för Hollywoods divakult, skulpterad efter manliga ideal. Även Evelyn har haft Tristessa som idol alltsedan barndomen, Tristessa som sina tragiska rollfigurer, inte Tristessa spelande golf privat - det signerade fotografiet gjrode honom bara besviken.

Zero beskyller Tristessa för sin egen infertilitet. (Notera att Zeros namn betyder 'noll'.) När de finner Tristessa i sitt glaspalats, omgiven av ett vaxkabinett av filmstjärnor, är hon gammal och vithårig, men sminkad till skönhet. Men likt Tristessas namn tycks gestalten nu andas hopplöshet. Men när de sliter kläderna av henne visar sig Tristessa vara man, transvestit. Zero blir rasande. Den hämndgirige Zero iscensätter en bröllopsceremoni mellan Eve och Tristessa, men de två lyckas fly just som glaspalatset rasar samman och dödar Zero. Ute i öknen förälskar sig Eve och Tristessa i varann och inser likheten i sina öden, att båda två levt likt Tiresias både som man och kvinna.

Men i öknen dödas Tristessa av en armé 13-åriga pojkar som vill 'rädda' Eve. De leds av en 14-årig general, som är mörkrädd och söker skydd hos Eve. När Eve åter flyr träffar hon på Leilah, som nu visar sitt rätta jag - Lilith (Fresterskan, Adams första hustru, hon som aldrig underordnade sig). Här är hon ledare för rebeller och låter Eve bli deras sjukvårdare, att ta hand om skadade. Eve inser att den Leilah som Evelyn 'kände', aldrig existerat.

Vandringen genom öknen är över, de har nått havet i väster, och Lilith visar var Eve åter kan möta sin skapare, Moder, få sin slutliga initiation, vid sötvattenkällan i en djup trång grotta, livmodersymbol. I grottan finns en PR-bild av Tristessa, som Eve river sönder och en spegel så full av sprickor, att hon inte längre kan se sig själv i den. Den ytliga bilden av kvinnan förkastas, liksom Evelyns patriarkala förflutna. Eve finner en bärnsten som i hennes hand smälter och omvandlas till en urtida skog, ett Eden, där Eve återföds. Hon går bakåt i tiden, finner hällmålningar av bison och hjort från stenåldern, och den urtida ödelfågeln Archaeopteryx.

Ute ur grottan igen förklarar Lilith att Eve är gravid (efter det heliga bröllopet/samlaget med Tristessa) och inte längre får följa med hennes rebellarmé. Eve själv tycks inte veta om detta stämmer. Det guld som alkemisten Bolislav i början tillverkade och gav till Evelyn, och som han sedan gett till Leilah för att betala aborten, det har Leilah/Lilith ännu kvar och ger det åter till Eve, som använder det till att köpa en jolle av en till synes galen gammal kvinna (symbol för åldrad ytlighet) vid stranden. Eve seglar ut i havet med förhoppning om att åter hitta hem - ett öppet slut.

Detta är en 'kort' sammanfattning av romanen, som synes sprängfylld av myter och allegorier, som ger en mängd psykologiska tolkningsmöjligheter.  Helt klart finns inte någon strikt medfödd könsroll, den måste utforskas utifrån individen själv. Symbolerna överlagrar varann och går inte alltid ihop. För även om den gamla galna kvinnan är ytlig nog att bry sig mer om guld än sin båt (vägen ut), så tycks Eve lika lättvindig när hon köper en liten jolle för guldet, ifall man skall tolka det alkemiska guldet som själens innersta rikedom. Å andra sidan var det guldet från alkemistens hopkok, och inte det äkta själsliga guld som Eve själv finner i grottan, dvs bärnstenen, som smälter och blir kåda igen, när tiden backar, och Eden återskapades i grottan.

Nåväl, romanen är full av möjljiga ingångar, och spinna teorier omkring, men någon slutlig utgång finns inte. All symbolism blir till en spännande utmaning för den som vill leta symboler att tolka. Antagligen vill inte Carter att vi ska låsa oss vid gamla myter och tolkningar, utan att vi skall testa nya, och känna efter själva och testa alla möjliga nya identiteter ifall vi vill.