En historisk roman från 1790-talet, alltså de extrema åren direkt efter franska revolutionen. Temat är dock inte revolutionen i sig, utan rör försöken med 'magnetism', inspirerad av idéer från läkaren Franz Anton Mesmer (1734-1815), som väl kan sägas vara en föregångare till hypnos som behandlingsmetod.
Huvudpersonen i boken, Meisner, vill bota sjuka genom att 'magnetisera' personerna, dvs försätta dem i hypnos. Ibland lyckas det, och då börjar människor se upp till honom, han blir deras 'hopp', någon att förslita sig till. Läkaren Steiner är envis motståndare, ur hans vetenskapliga synvinkel förkroppsligar Meisner charlatanens groteska svindleri. För honom existerar bara det han kan ta på.
En av bokens berättare är läkaren Selinger, vars dotter förlorat synen genom ett psykiskt trauma, när hon var tio år. Sju åtta år senare lyckas Meisner ge henne synen tillbaka, genom lygnande tal under hypnos. Meisners är medicinskt helt olärd, han använder enbart sin intuition, och en vision om att kunna förmedla en vision av alla goda möjligheter för att bli av med hämmande blockeringar.
Att dottern återfår synen, gör hennes far, läkaren Selinger, som själv inte lyckats hitta någon för dottern, till en entusiastisk följeslagare, som börjar agera kontrollant vid Meisners seanser. Men samtidigt är han 'läkare' och vän med Steiner, med vilken han diskuterar kring om detta osynliga helande är möjligt eller inte. Vilket får honom att ständigt vackla, och ha svårt att bestämma sig för om han kan lita på Meisner eller inte. Hans dotter är utan tvivel botad, men hans samvete oroar honom ständigt, den inre rösten som säger att man inte får inympa hopp i naiva människor, hopp som inte kan garanteras. Det är utan tvekan ett förräderi. Alltså slutar det med att Selinger trots allt anger Meisner som charlatan.
Men vad är det största förräderiet? Att låta sjuka människor få ta del av en vision, som kan fungera som 'placeboeffekt'? Eller att ta ifrån människorna detta sista hopp.
Jag frågar mig varför Enquist skrev just denna bok? I sina memoarer Ett annat liv (2009), där han berättar om sig själv i tredje person, nämner han Magnetisörens femte vinter som sin övergång från experimentell 'ordknådare', till att bli 'storyteller'. Romanen inleds utan tvekan med en rafflande jakt på Meisner, en lynsch-mobb som han dock klarar sig undan med stora umbäranden. Men Meisner ger sig aldrig.
Men sedan övergår den alltså till att bli en idéroman för och emot rationalism, för och emot hypnos. Är det bara en födkrok för Meisner? Eller en frestelse när han känner den makt han får över sin omgivning? Eller har han en djupare andlig vision han tror på?
Vi vet att Enquist växte upp i en starkt kristen väckelsemiljö i Västerbotten, och har berättat om sin barndoms tankar om att få resa ut i världen som missionär. I memoarerna skriver han att när han väl hamnat i Uppsala för akademiska studier, där -- "tunna tron ut. Hans fasta trosförvissning, hans ångest, hans tillit, hans syndamedvetande, allt glider mycket långsamt ner i världslighet och poesi och blandas upp och nästan försvinner. Det som en gång varit så viktigt känns nu avlägset. Det är inget dramatiskt uppbrott, det glider bara bort. Han studerar bort tron. Det sker egendomligt smärtfritt, särskil tmed tanke på hur stark smärtan tidigare varit. Det bara glider bort" (s.157-158)
Men Magnetisörens femte vinter rör helt klart balansgången mellan ytterligheter som -vetenskap och beprövad erfarenhet' versus 'handligt helande'. Vad händer om någon har en 'beprövad erfarenhet' av just helande, det vetenskapen vill kalla 'placebo' - tron som kan försätta berg.
Visar inlägg med etikett 1700-tal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1700-tal. Visa alla inlägg
2015-08-26
Karl XII - Voltaire (1731)
Voltaires biografi över Karl XII är en faktaspäckad bedrift, som han började arbeta med redan på 1720-talet bara några år efter svenske kungens död. Voltaire skrev alltså om sin samtid och hade intervjuat många personer som varit inblandade i tidens storpolitik. Men han hade också tillgång till många skriftliga källor som entusiaster börjat samla in. Upplysningstiden seglar upp. Voltaires framställning är så faktaspäckad att det kan bli övermäktigt att försöka svälja texten för fort.
Första tryckningen konfiskerades och brändes 1730, men redan året därpå kom en andra hemlig utgåva som påstods tryckt i Schweiz. Voltaires intresse för Karl XII var dock inte över med det, han fortsatte att samla mer material som lades till en rad nya utgåvor de följande 25 åren, så att den slutliga utformningen inte spikades förrän på 1750-talet.
Voltaires slutliga omdöme blev att "Karl XII var enastående" ... "men ingenting att efterlikna. Hans levnad kan lära konungarna att en fredlig och lyckosam regering är mycket förmer än all denna krigarära."
Första tryckningen konfiskerades och brändes 1730, men redan året därpå kom en andra hemlig utgåva som påstods tryckt i Schweiz. Voltaires intresse för Karl XII var dock inte över med det, han fortsatte att samla mer material som lades till en rad nya utgåvor de följande 25 åren, så att den slutliga utformningen inte spikades förrän på 1750-talet.
Voltaires slutliga omdöme blev att "Karl XII var enastående" ... "men ingenting att efterlikna. Hans levnad kan lära konungarna att en fredlig och lyckosam regering är mycket förmer än all denna krigarära."
2015-01-29
Sagan - Johan Wolfgang von Goethe (1795)
Böcker från 1700-talet är spännande, både för att det skiljer sig från vad man är van vid idag, och för att de experimenterade fritt och kom med nyheter. Goethes liv (1749-1832) och författande var långt och varierat. Sagan skrevs 1795 av en medelålders Goethe, men känns ändå som ett ungt verk. Franska revolutionen hade pågått i sex år och blivit allt blodigare. Sagan lär ingå i en samling berättelser, där tyska emigranter sägs ha flytt ur Frankrike och genom att berätta dessa historier försöker glömma sin samtids brutala verklighet.
Sagan är som en hyperaktiv malström av fantasier, inriktad på den vuxnes 'undermedvetna'. Goethe är medvetet dunkel för att skapa en gåta att bända i vårt invanda medvetande. I början får jag energi av alla friska sagobilder, men blir alltmer förbryllad av mängden möjliga metaforer och svårigheten att hitta entydiga tolkningar. Det blir till slut 'för mycket', det går inte att hitta gåtans lösning. Vilket inte heller verkar vara meningen. Antagligen vill Goethe att det undermedvetna arbetar på egen hand.
Sagan är som en hyperaktiv malström av fantasier, inriktad på den vuxnes 'undermedvetna'. Goethe är medvetet dunkel för att skapa en gåta att bända i vårt invanda medvetande. I början får jag energi av alla friska sagobilder, men blir alltmer förbryllad av mängden möjliga metaforer och svårigheten att hitta entydiga tolkningar. Det blir till slut 'för mycket', det går inte att hitta gåtans lösning. Vilket inte heller verkar vara meningen. Antagligen vill Goethe att det undermedvetna arbetar på egen hand.
2014-08-18
Anatole France - Drottning Gåsfot (1893) & Gyckelspel (1903)
Jag har botaniserat i lite fler av Anatole France verk, varav Drottning Gåsfot (1893) säkert är en av de mest berömda. Det är en virtuos skälmroman, pikaresk, placerad i 1700-talet, men med en yppighet som drar åt 1500-talets Rabelais. Tidskänslan är det virtuosa, men det lärda är alltför avlägset idag för att lyckas fånga mig. Hjalmar Söderberg gjorde översättningen och den håller gott och väl än idag.
Det som fångar mitt intresse är naturligtvis historiens mest berömde karaktär, Abbé Coignard, som genom sin visdom har överseende med alla mänskliga svagheter, ja hänger sig själv åt en hel del av dem, trots sitt präststånd. Hans elev Jacque Stekvändaren, historiens berättare, ser tillbaka på abbén somden bäste av lärare.
Le Lys rouge året därpå (1894) var dock en besvikelse, kanske för att jag bara fick tag på den i engelsk översättning. Vid det laget var France väletablerad och bevandrad inom de litterära salongerna, vilket även avspeglar sig i berättelserna, som nu lämnat de godmodiga, förlästa humanisterna bakom sig. Kloka tankar finns även här, men nu från bipersoner i periferin. I övrigt kändes kärlekshistorien och svartsjukan i denna historia föråldrad.
Då tyckte jag bättre om Gyckelspel (1902), även detta ett kärleksmelodram, nu inom teatervärlden, där hela uppbyggnaden av historien kring naturligt flytande dialoger, ger mig nästan mer teater- än romankänsla. Nu var det flanörlitteraturens högsommar, med storstadens dekadenta attityder i förgrunden. Men trots det ytligt mondäna i melodramen, så griper den tag i mig efterhand, huvudpersonen Felicie Nanteuils psykiska ok, samvetet, som visar sig i spökgestalter, som inte lämnar henne ifred.
Det som fångar mitt intresse är naturligtvis historiens mest berömde karaktär, Abbé Coignard, som genom sin visdom har överseende med alla mänskliga svagheter, ja hänger sig själv åt en hel del av dem, trots sitt präststånd. Hans elev Jacque Stekvändaren, historiens berättare, ser tillbaka på abbén somden bäste av lärare.
Le Lys rouge året därpå (1894) var dock en besvikelse, kanske för att jag bara fick tag på den i engelsk översättning. Vid det laget var France väletablerad och bevandrad inom de litterära salongerna, vilket även avspeglar sig i berättelserna, som nu lämnat de godmodiga, förlästa humanisterna bakom sig. Kloka tankar finns även här, men nu från bipersoner i periferin. I övrigt kändes kärlekshistorien och svartsjukan i denna historia föråldrad.
Då tyckte jag bättre om Gyckelspel (1902), även detta ett kärleksmelodram, nu inom teatervärlden, där hela uppbyggnaden av historien kring naturligt flytande dialoger, ger mig nästan mer teater- än romankänsla. Nu var det flanörlitteraturens högsommar, med storstadens dekadenta attityder i förgrunden. Men trots det ytligt mondäna i melodramen, så griper den tag i mig efterhand, huvudpersonen Felicie Nanteuils psykiska ok, samvetet, som visar sig i spökgestalter, som inte lämnar henne ifred.
2012-12-31
Pamela - Samuel Richardson (1740)
För en månad sedan läste jag Pamela, som många anser vara det första exemplet på den nya engelska uppfinningen "realistisk roman", med all den begreppsförvirring det innebär på svenska, den nyhet som på engelska fick namnet "novel", som vi kallar 'den engelska romanen', för att den skiljer sig något från den franska romanen, som behöll namnet och mer av ämnet från den tidigare "romansen" (eng. romance) ett mer verklighetsfrämmande överklassnöje. En milstolpe som jag velat samla tankarna kring, men julruschen kom emellan ...
Jag har alltid fått höra att Samuel Richardson visserligen är en viktig milstolpe som romanens verklige urfader, men som förutom ett kulturhistoriskt värdet skulle vara oläsliga för oss moderna läsare. Det hindrade inte min nyfikenhet, även om jag tvekat inför denna tegelsten på 600 sidor. Men jag fann den i svenska översättning på mitt folkbibliotek, översatt 1993. Så dammigare än så är den inte!
Absolut inte! Alla farhågor blåste bort. Hur än långrandig Richardson kan vara med all sin noggrannhet och sina omtagningar, så gör alla detaljer berättelsen mycket levande, och hans stil är lätt och ledig. Språket flyter! Jag läste på med välbehag, 50 sidor i stöten utan problem.
Så hur realistisk är denna första 'realistiska roman'? Ja, först och främst Richardsons alla vardagsdetaljer, och att han låter huvudpersonen Pamela vara en 'vanlig tjänsteflicka'. Dessutom uppfann Richardson ett nytt recept på intrig, som hela 1800-talet igenom blev universal-lösningen, det psykologiska spelet mellan man och kvinna under en mer eller mindre komplicerad uppvaktning och frieri. Den tidigare "romansen", med parallell i idylldiktningen, ifrågasatte inte relationen i sig, men mötte likt Romeo och Julia en rad hinder från omgivningen. Även i den tidiga franska romanen Manon Lescaut är den manlige huvudpersonen Desgrieux, en ung ädling, som brinner av passion för Manon, och även om hon likt Pamela står under sin friare i rang, och många gånger möts av vad som tycks vara hennes tanklösa liknöjdhet, så är det främst omgivningens snaror och bedrägerier som sätter käppar i hjulet för deras förening. Och dessutom dör Manon tragiskt innan deras förening vunnit laga kraft.
Pamelas 'friare', Mr B, är en mycket rik storgodsägare, som alls inte ämnar vara orealistisk nog att gifta sig med flicksnärtan. Hon skall erövras och bedras, så som överklassen länge behandlat underklassen. Det orealistiska är att hon slutligen vinner över hans sämre jag, genom sin aldrig sviktande dygd, så att Mr B till slut erbjuder äktenskap. Intrigen speglar därigenom en rad samhällsförändringar. Richardson ingick i den nya puritanska medelklassen som ville reformera överklassens bristande moral. Dessutom poängterar hela intrigen, till skillnad från den franska romanen Manon Lescaut, att underklassen, här i form av en enkel tjänsteflicka, alls inte är sämre och ohederligare än överklassen. Snarare gör Pamelas dygdiga sinnelag att hon står över sin vällustige förförare in spe. Med andra ord är detta en sorts tidig 'klasskampsroman'. Fattigdom är inte ett medfött kainsmärke för sämre själsliga eller andra kvaliteter.
Richardsons sens moral, utskriven i klartext i romanens undertitel (Virtue Rewarded), blir att dygd är värd sin belöning. Den dygdiga har rätt att få ta del av makens rikedom, en belöning för rättrogenhet och omtanke om medmänniskorna, som det aldrig skulle falla Pamela in att utnyttja, utan hellre ta chansen att hjälpa. Nedan ett betecknande citat, där Pamela beskriver sig själv smart, i symboliska termer:
"En stackars fattig flicka som i sig betyder så lite på mänsklighetens skala och som blott är en nolla på fel sida om en siffra. Men genom att placeras på rätt sida kommer jag, ehuru obetydlig i mig själv, att kunna tjäna ett syfte genom min placering och mångfaldiga de nådegåvor jag undfått ..." (Pamela sv.övers 1993, s.423)
Hur än orealistiskt det kan tyckas att en mycket rik man gifter sig med en fattig tjänsteflicka, så var det Richardsons önskan att uppfostra sin generation, att inte se till pengarna i första hand, utan hellre till moraliska ideal. 1700-talets nya ekonomiska modell, den nya handelsinriktade ekonomin, drog undan mattan för kvinnornas ekonomiska trygghet. Under den gamla tidens självhushållning hade alla kvinnor haft sin självskrivna viktiga plats i all tillverkning utifrån lantbrukets råvaror. De behövde aldrig gå hemifrån, men hade ändå fullt upp med arbete. Nu började deras män köpa in färdiga varor utifrån att handla med. Kvinnorna skulle fortfarande hålla sig hemma, men blev sysslolösa, alltmer överflödiga och en ekonomisk belastning. Alltså gifte sig män allt senare ...
Hur än orealistisk Pamelas dygdiga känslighet kan förefalla mig, inte är det möjligt att svimma för så lite! Så ger hon ändå ett psykologiskt spänstigt intryck på mig. Envisheten är något jag gärna håller tummarna för. Varför ge upp och godkänna en övermakt? Nej, just det. Mer orealistisk är Mr B:s omvändelse, så hastigt uppkommen. Richardson har skildrat honom så övertygande som vällustig bedragare, att jag länge tror att han fortsätter att tala med kluven tunga när han faktiskt svängt om och friar på fullt allvar. Jag förstår verkligen att Pamela har svårt att tro på hans nya psykologiska inställning och när hon börjar ge efter, och inser att hon kanske trots allt inte är helt okänslig för honom som man, då blir jag först lite rädd att hon ska gå på en nit igen. Spänningen stiger. Det är skickligt av Richardson!
Richardsons böcker måste ha ingått i Jane Austens familjebibliotek. I tidiga tonåren skrev hon små berättelser som drev med svimmande damer. Men i Pamela tänker jag i synnerhet på ett riktigt elakt gräl mellan två kvinnor, Pamela och blivande svägerskan Lady Davers, det fräser om dem i över 30 sidor, vilket genast fick mig att tänka på Elizabeth Bennets utskällning av Lady de Bourgh i Stolthet och fördom. Scenen i Pamela måste ha varit en inspirationskälla för att våga ta i på detta sätt. Den elaka ironin. Lysande!!!
Samuel Richardsons andra roman, Clarissa, är mer beundrad rent konstnärligt, för att den lär ha djupare psykologiska och symboliska nivåer, men lär ändå läsas än mer sällan idag, just pga sin längd. Romanen lär ligga någonstans mellan 1500 och 2000 sidor. Ett rekord bara det!
Jag har alltid fått höra att Samuel Richardson visserligen är en viktig milstolpe som romanens verklige urfader, men som förutom ett kulturhistoriskt värdet skulle vara oläsliga för oss moderna läsare. Det hindrade inte min nyfikenhet, även om jag tvekat inför denna tegelsten på 600 sidor. Men jag fann den i svenska översättning på mitt folkbibliotek, översatt 1993. Så dammigare än så är den inte!
Absolut inte! Alla farhågor blåste bort. Hur än långrandig Richardson kan vara med all sin noggrannhet och sina omtagningar, så gör alla detaljer berättelsen mycket levande, och hans stil är lätt och ledig. Språket flyter! Jag läste på med välbehag, 50 sidor i stöten utan problem.
Så hur realistisk är denna första 'realistiska roman'? Ja, först och främst Richardsons alla vardagsdetaljer, och att han låter huvudpersonen Pamela vara en 'vanlig tjänsteflicka'. Dessutom uppfann Richardson ett nytt recept på intrig, som hela 1800-talet igenom blev universal-lösningen, det psykologiska spelet mellan man och kvinna under en mer eller mindre komplicerad uppvaktning och frieri. Den tidigare "romansen", med parallell i idylldiktningen, ifrågasatte inte relationen i sig, men mötte likt Romeo och Julia en rad hinder från omgivningen. Även i den tidiga franska romanen Manon Lescaut är den manlige huvudpersonen Desgrieux, en ung ädling, som brinner av passion för Manon, och även om hon likt Pamela står under sin friare i rang, och många gånger möts av vad som tycks vara hennes tanklösa liknöjdhet, så är det främst omgivningens snaror och bedrägerier som sätter käppar i hjulet för deras förening. Och dessutom dör Manon tragiskt innan deras förening vunnit laga kraft.
Pamelas 'friare', Mr B, är en mycket rik storgodsägare, som alls inte ämnar vara orealistisk nog att gifta sig med flicksnärtan. Hon skall erövras och bedras, så som överklassen länge behandlat underklassen. Det orealistiska är att hon slutligen vinner över hans sämre jag, genom sin aldrig sviktande dygd, så att Mr B till slut erbjuder äktenskap. Intrigen speglar därigenom en rad samhällsförändringar. Richardson ingick i den nya puritanska medelklassen som ville reformera överklassens bristande moral. Dessutom poängterar hela intrigen, till skillnad från den franska romanen Manon Lescaut, att underklassen, här i form av en enkel tjänsteflicka, alls inte är sämre och ohederligare än överklassen. Snarare gör Pamelas dygdiga sinnelag att hon står över sin vällustige förförare in spe. Med andra ord är detta en sorts tidig 'klasskampsroman'. Fattigdom är inte ett medfött kainsmärke för sämre själsliga eller andra kvaliteter.
Richardsons sens moral, utskriven i klartext i romanens undertitel (Virtue Rewarded), blir att dygd är värd sin belöning. Den dygdiga har rätt att få ta del av makens rikedom, en belöning för rättrogenhet och omtanke om medmänniskorna, som det aldrig skulle falla Pamela in att utnyttja, utan hellre ta chansen att hjälpa. Nedan ett betecknande citat, där Pamela beskriver sig själv smart, i symboliska termer:
"En stackars fattig flicka som i sig betyder så lite på mänsklighetens skala och som blott är en nolla på fel sida om en siffra. Men genom att placeras på rätt sida kommer jag, ehuru obetydlig i mig själv, att kunna tjäna ett syfte genom min placering och mångfaldiga de nådegåvor jag undfått ..." (Pamela sv.övers 1993, s.423)
Hur än orealistiskt det kan tyckas att en mycket rik man gifter sig med en fattig tjänsteflicka, så var det Richardsons önskan att uppfostra sin generation, att inte se till pengarna i första hand, utan hellre till moraliska ideal. 1700-talets nya ekonomiska modell, den nya handelsinriktade ekonomin, drog undan mattan för kvinnornas ekonomiska trygghet. Under den gamla tidens självhushållning hade alla kvinnor haft sin självskrivna viktiga plats i all tillverkning utifrån lantbrukets råvaror. De behövde aldrig gå hemifrån, men hade ändå fullt upp med arbete. Nu började deras män köpa in färdiga varor utifrån att handla med. Kvinnorna skulle fortfarande hålla sig hemma, men blev sysslolösa, alltmer överflödiga och en ekonomisk belastning. Alltså gifte sig män allt senare ...
Hur än orealistisk Pamelas dygdiga känslighet kan förefalla mig, inte är det möjligt att svimma för så lite! Så ger hon ändå ett psykologiskt spänstigt intryck på mig. Envisheten är något jag gärna håller tummarna för. Varför ge upp och godkänna en övermakt? Nej, just det. Mer orealistisk är Mr B:s omvändelse, så hastigt uppkommen. Richardson har skildrat honom så övertygande som vällustig bedragare, att jag länge tror att han fortsätter att tala med kluven tunga när han faktiskt svängt om och friar på fullt allvar. Jag förstår verkligen att Pamela har svårt att tro på hans nya psykologiska inställning och när hon börjar ge efter, och inser att hon kanske trots allt inte är helt okänslig för honom som man, då blir jag först lite rädd att hon ska gå på en nit igen. Spänningen stiger. Det är skickligt av Richardson!
Richardsons böcker måste ha ingått i Jane Austens familjebibliotek. I tidiga tonåren skrev hon små berättelser som drev med svimmande damer. Men i Pamela tänker jag i synnerhet på ett riktigt elakt gräl mellan två kvinnor, Pamela och blivande svägerskan Lady Davers, det fräser om dem i över 30 sidor, vilket genast fick mig att tänka på Elizabeth Bennets utskällning av Lady de Bourgh i Stolthet och fördom. Scenen i Pamela måste ha varit en inspirationskälla för att våga ta i på detta sätt. Den elaka ironin. Lysande!!!
Samuel Richardsons andra roman, Clarissa, är mer beundrad rent konstnärligt, för att den lär ha djupare psykologiska och symboliska nivåer, men lär ändå läsas än mer sällan idag, just pga sin längd. Romanen lär ligga någonstans mellan 1500 och 2000 sidor. Ett rekord bara det!
2012-11-27
Manon Lescaut - Abbé Prévost (1731)
Oj, vilken flyhänt berättelse, oerhört lätt och snabb i stilen. En riktig bladvändare. Men jag vill inte hålla med om att det skule vara en långnovell, som någon sagt. Hur än nätt bok jag hittade på biblioteket så är den trots allt på 260 sidor (om man räknar bort inlednignen). Manon Lescaut lär dock ursprungligen ha varit en utvikning, en sidoberättelse, i ett annat mastodontverk, vars utgivning pågick under många år, och i vilken Manon Lescaut var del sju. Berättaren i huvudverket, som är en för tiden typisk fiktiv självbiografi, berättar plötsligt att han mött en ung ädling, Chevalier des Grieux, och återberättar sedan des Grieux' vedermödor, som alltså blir en jag-berättelse inuti en annan jag-berättelse.
Antoine-Francois Prévost (1697-1763) levde ett mycket oroligt liv, pendlande mellan att gå in i det militära respektive söka sig till kyrkan och bli munk eller präst. Inkomster för överlevnaden fick han dock genom att skriva, allt från tidningar till romaner, i en kopiös mängd, totalt ett hundratal volymer. Under slutet av 1720-talet hade Prévost flytt till England och förälskade sig genast i landet, dess språk och litteratur. Han blev en efterfrågad översättare, då man i Frankrike och Holland upptäckt att allt nytt spännande vid denna tid kom just från England.
Prévost skrev själv i tidens mest populära stil - fiktiv självbiografi - men i en betydligt lättare och elegantare form än Defoes närmast känlsokalla detaljrikedom. Prévost är typisk för den franska upplysningens sensibla sida. Han frammanar hjärtats instinkter, som vi idag kan tolka som psykologiska insikter, men som troligen handlade om hur prästen abbé Prévost försökte förankra det kristna kärleksbudskapet i den unge mannens passionerade dyrkan av flickan Manon.
Intressant är att Prévost kom att översätta Samuel Richardsons verk, vilka inledde den engelska romanen som genre. Jag har läst den första, Pamela (1740) - jag återkomma till den senare - som alltså ligger nio år efter Manon Lescaut. Å andra sidan blev Manon genast förbjuden som oanständig, och kunde inte tryckas legalt förrän 1753. Under tiden hade Prévost inte bara översatt Richardsons samlade verk, utan även redigerat och skurit ner dem till en elegantare och lättare fransk stil, vilket fick de intet ont anande fransmännen, bl a Voltaire, att närmast avguda Richardsons nya litterära genre. - Så kan det gå!
Manon Lescaut är alltså en närmast delirisk kärlekshistoria, där den adlige unge des Grieux blir passionerat förälskad och sedan aldrig ger upp denna känsla, hur än förråd han blir från alla håll. Han fängslas och blir fatttig och bedragen, men förlåter allt för att få stanna i denna ljuva känsla. Och det blir också vägen till deras undergång. Det är mycket känslofullt men aldrig sentimentalt. Och inte heller platonskt, utan äkta köttslig kättja. Han är 17 och hon 16 när de mötes, Manon skall just sättas i kloster av sina föräldrar, och förälskar sig. De beslutar genast att fly för att kunna gifta sig. Passionen tar dock överhanden och de 'glömmer av' att ta sig till prästen. Sedan kommer livets omständigheter slag i slag, att föra dem bort från ursprungsplanen ... allt längre bort ... Men det får ni läsa själva. För den är värd att läsas.
Prévost skriver jag-berättelser, likt Daniel Defoe, men saknar helt detaljer, materiellt sätt. Huvudpersonen des Grieux är en ung närmast 'ädel' adelsman, som går mot sin undergång närmast som i en grekisk tragedi. Det som bryter av mot klassicismen är att Manon är en flicka av enkelt ursprung, som saknar des Grieux' moral, och som ändå upphöjs till huvudperson, med tragiska drag, tvärtemot gamla regler om decorum. Kanske var det detta som ledde till att den censurerades, snarare än den underförstådda köttsligheten?
Något jag reagerade på, vad gäller des Grieux' moral, är att han mördar en vakt, när han flyr ur fängelset, utan att detta får några konsekvenser. En vakt är tydligen en enkel människa, det leder inte till nytt åtal. Medan däremot han uppfattas som 'ädel' när han fäktas 'renhårigt' med en annan ädling, i slutet av boken. Romanen saknar samhällskritik, eller insikt om andra orättvisor än att ungdomar bör låta bli att reta människor med makt. Underklassen är närmast osynlig.
Något annat som är uppenbart är Manons underläge som kvinna. Hon innehar den gamla schablonbilden av den enkla kvinnan som omoralisk, även om jag mer uppfattar henne som ung och vilsen. Kvinnan är alltid männens byte,och får haka på den som finns härmast till hands för att överleva. Ju lättare hon flirtar in sig, desto större chans till överlevnad. Men även Manon drabbas av högmod, den vackre des Grieux' kärlek lockar henne att driva med alla andra beundrare, vilket är farligt, eftersom de alla är män i maktpositioner. Vilket också leder till att hon utan pardon deporteras till Nya Orleans, i den amerikanska kolonin. Och där kan guvernören 'skänka bort' hennes kropp till vem han vill. Kolonin hade kvinnounderskott, så där kom utvisade brottslingar väl till pass.
Dessa detaljer om deportation till Amerikas kolonier påminner alltså om Moll Flanders. Manon verkar också dela Molls lättsinne i relationen mellan könen. Kvinnan är inget utan en man vid sin sida. Manons omvändelse kommer också med hennes insikt om att des Grieux' faktiskt aldrig tänker överge henne, oavsett vad hon gör!
Antoine-Francois Prévost (1697-1763) levde ett mycket oroligt liv, pendlande mellan att gå in i det militära respektive söka sig till kyrkan och bli munk eller präst. Inkomster för överlevnaden fick han dock genom att skriva, allt från tidningar till romaner, i en kopiös mängd, totalt ett hundratal volymer. Under slutet av 1720-talet hade Prévost flytt till England och förälskade sig genast i landet, dess språk och litteratur. Han blev en efterfrågad översättare, då man i Frankrike och Holland upptäckt att allt nytt spännande vid denna tid kom just från England.
Prévost skrev själv i tidens mest populära stil - fiktiv självbiografi - men i en betydligt lättare och elegantare form än Defoes närmast känlsokalla detaljrikedom. Prévost är typisk för den franska upplysningens sensibla sida. Han frammanar hjärtats instinkter, som vi idag kan tolka som psykologiska insikter, men som troligen handlade om hur prästen abbé Prévost försökte förankra det kristna kärleksbudskapet i den unge mannens passionerade dyrkan av flickan Manon.
Intressant är att Prévost kom att översätta Samuel Richardsons verk, vilka inledde den engelska romanen som genre. Jag har läst den första, Pamela (1740) - jag återkomma till den senare - som alltså ligger nio år efter Manon Lescaut. Å andra sidan blev Manon genast förbjuden som oanständig, och kunde inte tryckas legalt förrän 1753. Under tiden hade Prévost inte bara översatt Richardsons samlade verk, utan även redigerat och skurit ner dem till en elegantare och lättare fransk stil, vilket fick de intet ont anande fransmännen, bl a Voltaire, att närmast avguda Richardsons nya litterära genre. - Så kan det gå!
Manon Lescaut är alltså en närmast delirisk kärlekshistoria, där den adlige unge des Grieux blir passionerat förälskad och sedan aldrig ger upp denna känsla, hur än förråd han blir från alla håll. Han fängslas och blir fatttig och bedragen, men förlåter allt för att få stanna i denna ljuva känsla. Och det blir också vägen till deras undergång. Det är mycket känslofullt men aldrig sentimentalt. Och inte heller platonskt, utan äkta köttslig kättja. Han är 17 och hon 16 när de mötes, Manon skall just sättas i kloster av sina föräldrar, och förälskar sig. De beslutar genast att fly för att kunna gifta sig. Passionen tar dock överhanden och de 'glömmer av' att ta sig till prästen. Sedan kommer livets omständigheter slag i slag, att föra dem bort från ursprungsplanen ... allt längre bort ... Men det får ni läsa själva. För den är värd att läsas.
Prévost skriver jag-berättelser, likt Daniel Defoe, men saknar helt detaljer, materiellt sätt. Huvudpersonen des Grieux är en ung närmast 'ädel' adelsman, som går mot sin undergång närmast som i en grekisk tragedi. Det som bryter av mot klassicismen är att Manon är en flicka av enkelt ursprung, som saknar des Grieux' moral, och som ändå upphöjs till huvudperson, med tragiska drag, tvärtemot gamla regler om decorum. Kanske var det detta som ledde till att den censurerades, snarare än den underförstådda köttsligheten?
Något jag reagerade på, vad gäller des Grieux' moral, är att han mördar en vakt, när han flyr ur fängelset, utan att detta får några konsekvenser. En vakt är tydligen en enkel människa, det leder inte till nytt åtal. Medan däremot han uppfattas som 'ädel' när han fäktas 'renhårigt' med en annan ädling, i slutet av boken. Romanen saknar samhällskritik, eller insikt om andra orättvisor än att ungdomar bör låta bli att reta människor med makt. Underklassen är närmast osynlig.
Något annat som är uppenbart är Manons underläge som kvinna. Hon innehar den gamla schablonbilden av den enkla kvinnan som omoralisk, även om jag mer uppfattar henne som ung och vilsen. Kvinnan är alltid männens byte,och får haka på den som finns härmast till hands för att överleva. Ju lättare hon flirtar in sig, desto större chans till överlevnad. Men även Manon drabbas av högmod, den vackre des Grieux' kärlek lockar henne att driva med alla andra beundrare, vilket är farligt, eftersom de alla är män i maktpositioner. Vilket också leder till att hon utan pardon deporteras till Nya Orleans, i den amerikanska kolonin. Och där kan guvernören 'skänka bort' hennes kropp till vem han vill. Kolonin hade kvinnounderskott, så där kom utvisade brottslingar väl till pass.
Dessa detaljer om deportation till Amerikas kolonier påminner alltså om Moll Flanders. Manon verkar också dela Molls lättsinne i relationen mellan könen. Kvinnan är inget utan en man vid sin sida. Manons omvändelse kommer också med hennes insikt om att des Grieux' faktiskt aldrig tänker överge henne, oavsett vad hon gör!
2012-11-26
Tiggaroperan - John Gay (1728)
Hittade på Myrorna ett trevligt litet särtryck från 1960 med "Aderton visor" ur The Beggar's Opera (1728) den som kom att inspirera Brecht till hans Tolvskillingsoperan två hundra år senare. John Gay var en mycket populär satiriker i samtiden och vän med Alexander Pope och Jonathan Swift. Per Erik Wahlund som elegant översatt de rimmade stroferna ur Tiggaroperan förklarar att Gay själv var en så glad och vänkär person att han trots sin satir aldrig lyckades göra sig till ovän med någon. Wahlund tvekar om hans satir egentligen var så vass menad som den tycks? Satir är så beroende av den som läser och därmed tolkar. Vi kan läsa in satir i t ex Defoe, för att vår moderna synvinkel uppfattar det så, trots att Defoe själv kanske var fullt allvarlig själv. Det är vårt tankeklimat som förändras. Så vem vet?
Favoritgenrer på 1700-talet var ändå just satir och komedi, till skillnad från 1600-talets högstämda tragedier och den lika högstämda, nyskapade operan. Upplysningen steg fram och sökte avslöja missförhålladen för att förbätttra seder och bruk, satiren var då ett viktigt redskap. I England var Händel den store tonsättaren, inte misnt av operor. John Gay kunde inte låta bli att parodiera detta, vilket blev en ny genre - musikalen! Furstar och hjälteroller ersattes med förbrytare och gatflickor, recitativen ersattes av realistiskt talspråk direkt från gatan, och i stället för arior användes folkliga visor, som fick ny satirisk text ofta vänd mot samhällets övre skick. I mitt urval fanns t ex en av Gays strofer som talar om att alla lurar alla, men värst är Advokaten, han kan lura av dig hela huset. Med mera i den stilen.
Idén till Tiggaroperan lär ha dykt upp redan 1716, som ett tips från vännerna Pope och Swift, som föreslog honom "en Newgate-pastoral, bland skökor och tjuvar". Vilket naturligtvis genast får mig att tänka tillbaka på Moll Flanders (1722) född i Newgate-fängelset. De snabba samhällsförändringarna, med allt fler och större städer, växande arbetslöshet och därmed följande ökad brottslighet, måste ha upplevts som omvälvande och problematiskt av samtiden och kom därför att stötas och blötas i alla sammanhang.
Vännen Alexander Pope kom att skriva John Gays gravinskrift, men Gay hade varit förutseende nog att i tid be honom infoga två rader han själv skrivit:
Life is a jest, and all things show it,
I thought so once, and now I know it.
Favoritgenrer på 1700-talet var ändå just satir och komedi, till skillnad från 1600-talets högstämda tragedier och den lika högstämda, nyskapade operan. Upplysningen steg fram och sökte avslöja missförhålladen för att förbätttra seder och bruk, satiren var då ett viktigt redskap. I England var Händel den store tonsättaren, inte misnt av operor. John Gay kunde inte låta bli att parodiera detta, vilket blev en ny genre - musikalen! Furstar och hjälteroller ersattes med förbrytare och gatflickor, recitativen ersattes av realistiskt talspråk direkt från gatan, och i stället för arior användes folkliga visor, som fick ny satirisk text ofta vänd mot samhällets övre skick. I mitt urval fanns t ex en av Gays strofer som talar om att alla lurar alla, men värst är Advokaten, han kan lura av dig hela huset. Med mera i den stilen.
Idén till Tiggaroperan lär ha dykt upp redan 1716, som ett tips från vännerna Pope och Swift, som föreslog honom "en Newgate-pastoral, bland skökor och tjuvar". Vilket naturligtvis genast får mig att tänka tillbaka på Moll Flanders (1722) född i Newgate-fängelset. De snabba samhällsförändringarna, med allt fler och större städer, växande arbetslöshet och därmed följande ökad brottslighet, måste ha upplevts som omvälvande och problematiskt av samtiden och kom därför att stötas och blötas i alla sammanhang.
Vännen Alexander Pope kom att skriva John Gays gravinskrift, men Gay hade varit förutseende nog att i tid be honom infoga två rader han själv skrivit:
Life is a jest, and all things show it,
I thought so once, and now I know it.
2012-11-10
Moll Flanders - Daniel Defoe (1722)
Så har jag slutligen läst om Moll Flanders, som roade mig så enormt när jag var ung student, då jag fann den full av ironi. Precis som när jag läste hel Robinson Crusoe härom året, märker jag att bilden är lite skev, men att den är full tmöjlig att ta på allvar, snarare än ironiskt. Jag passade även på att läsa Ian Watts analys av Moll Flanders i The Rise of the Novel (1957) och han poänterar just detta att det är våra mer sofistikerade insikter idag, som får oss att se ironi, där Defoe inte alls menade det själv. Så här drygt 50 år efter Ian Watts analys kan jag visserligen se att samhället har förändrats ännu mer, hur än nyktert Watts undviker att fallgropar så befann han sig ännu i 50-talets kvinno- och modersbild, och protesterar mot drag hos Moll och hennes relationer, som jag inte protesterar mot idag. Vi har blivit så mycket mer cyniska, skillsmässor så mycket vanligare, relationer så ofantligt mycket mer lösliga, att nu har verkligen Defoes historia gått hela varvet runt. Ian Watt hävdar att Daniel Defoe identifierade sig för mycket med Moll och därför omedvetet ger henne manliga drag. Idag ser inte alla könen så åtskilda. Även om det förstås alltid lyser en varningslampa i mig varje gång en manlig författare skildrar en kvinna utan att ta hänsyn till de realiteter en kvinnokropp kan drabbas av.
Likt Robinson Crusoe jagar Moll pengar för att överleva. Samhället i och med puritanernas 1600-tal tycks ha lossnat från gångjärnen. Alla är inte längre inplacerade i en jordbrukarhierarki, många måste på egen hand hitta ett sätt att försörja sig. Men eftersom Moll är kvinna är hennes möjligheter få - antingen får hon gifta sig till pengar eller stjäla dom. Redan som barn var hon obstinat i sitt beslut att aldrig tjäna piga. Där uttrycker Defoe själv faktiskt enironisk poäng när Moll som flicka ser en vackert klädd prostitiuerad och säger att en sån fin dam skall hon också bli när hon blir stor, medan de vuxna ser vad fasaden döljer och tänker att så illa kan det gå för den som inte vill arbeta i sitt anletes svett. Ändå känner man aldrig att Defoe dömer Moll. Hon gör så gott hon kan för att överleva, precis som Robinson. Förförd redan i ung år, undviker dock Moll i det längsta prostitution som yrke, men gifter sig ett antal gånger, vilket inkluderar bigami, sedan en make försvunnit, jagad av kreditorer och aldrig mer hörs av. Även männen har denna ekonomiska benägenhet att försöka gifta sig till pengar när inga andra möjligheter står dem till buds. Vilket också leder till ömsesidiga lurendrejerier, där både man och hustru i det nygifta paret känner sig lika lurade.
Jag hittade även en engelsk TV-version av Moll Flanders, BBC tror jag, 1996, som jag införskattat på DVD, fyra entimmesavsnitt som alla utgår från fängelset Newgate där Moll föddes av en fängslad kvinna som "pleaded her belly", alltså inte kunde hängas för att hon var gravid. Men sedan deporteras hon till kolonin Virginia i Amerika, som Defoe förklarar är full av f.d. straffångar som får plantagen att blomstra. Defoe var journalist och intervjuade fångar i just Newgate. Självklart måste han ha insett en mängd orättvisor i dåtidens rättssystem. Den nya ekonomin hade lett till att varor blivit av större värde än människoliv. Molls mor fängslades för att ha stulit några tygstycken. Samma sak gäller slutligen Moll när hon är över 50 år och inte längre kan gifta sig till pengar, och endast brottets bana återstår.
Det här med åldern känns lustigt. Som Moll far fram blir man förvånad att hon lever med samma fart, oavsett ålder, trots alla barn hon föder och tvingas lämna ifrån sig av ekonomiska skäl, men hennes hälsa tycks aldrig ta stryk. Den man hon trots allt tycks älska mest, Jemmy, en sorts gentlemanna-tjuv, återförenas hon också med som 60-åring, i Newgate fängelset, och de låter sig deporteras till Virginia där de lever goda plantagedagar fortfarande vid 70 år och över. Som parentes kan nämnas att Bond-skådisen Daniel Craigh spelar denne Jemmy i TV-serien. Hahaha, det piggar upp. Det är betydligt lättare läsa Moll Flanders än att läsa Robinson Crusoe, även om Defoe fortfarande är omständlig i sin jakt på den mest trovärdiga självbiografi-fiktionen. Ändå lättare är det naturligtvis att se TV-serien. Den rensar i berättarstilen, vi slipper alla omtagningar, åskådliggör tidens lösa moral, ofta dubbel, men är tvetydig på liknande sätt som boken, att man inte kan fördöma Molls alla brott. Hon gör bara allt hon kan för att överleva.
Även om Ian Watts och många med honom inte kallar Daniel Defoes texter för romaner, för detta saknas en sammanhållen intrig, så grundlade han dock den realistiska personteckningen, den vanliga människan som huvudroll, tvärtemot tidigare klassisistiska ideal. Däremot skulle man ändå kunna säga att Moll Flanders är en sorts urprotoyp även för fiktion om brott. Inte deckare i den mening att något brott löses, men att Daniel Defoe porträtterar kriminella lager i samhället, och därmed var långt före sin tid, och att detta måste ha kommit sig av att han via sitt journalistiska arbete fick insikter om många av samhällets avigsidor som andra inte reflekterade närmare över.
Likt Robinson Crusoe jagar Moll pengar för att överleva. Samhället i och med puritanernas 1600-tal tycks ha lossnat från gångjärnen. Alla är inte längre inplacerade i en jordbrukarhierarki, många måste på egen hand hitta ett sätt att försörja sig. Men eftersom Moll är kvinna är hennes möjligheter få - antingen får hon gifta sig till pengar eller stjäla dom. Redan som barn var hon obstinat i sitt beslut att aldrig tjäna piga. Där uttrycker Defoe själv faktiskt enironisk poäng när Moll som flicka ser en vackert klädd prostitiuerad och säger att en sån fin dam skall hon också bli när hon blir stor, medan de vuxna ser vad fasaden döljer och tänker att så illa kan det gå för den som inte vill arbeta i sitt anletes svett. Ändå känner man aldrig att Defoe dömer Moll. Hon gör så gott hon kan för att överleva, precis som Robinson. Förförd redan i ung år, undviker dock Moll i det längsta prostitution som yrke, men gifter sig ett antal gånger, vilket inkluderar bigami, sedan en make försvunnit, jagad av kreditorer och aldrig mer hörs av. Även männen har denna ekonomiska benägenhet att försöka gifta sig till pengar när inga andra möjligheter står dem till buds. Vilket också leder till ömsesidiga lurendrejerier, där både man och hustru i det nygifta paret känner sig lika lurade.
Jag hittade även en engelsk TV-version av Moll Flanders, BBC tror jag, 1996, som jag införskattat på DVD, fyra entimmesavsnitt som alla utgår från fängelset Newgate där Moll föddes av en fängslad kvinna som "pleaded her belly", alltså inte kunde hängas för att hon var gravid. Men sedan deporteras hon till kolonin Virginia i Amerika, som Defoe förklarar är full av f.d. straffångar som får plantagen att blomstra. Defoe var journalist och intervjuade fångar i just Newgate. Självklart måste han ha insett en mängd orättvisor i dåtidens rättssystem. Den nya ekonomin hade lett till att varor blivit av större värde än människoliv. Molls mor fängslades för att ha stulit några tygstycken. Samma sak gäller slutligen Moll när hon är över 50 år och inte längre kan gifta sig till pengar, och endast brottets bana återstår.
Det här med åldern känns lustigt. Som Moll far fram blir man förvånad att hon lever med samma fart, oavsett ålder, trots alla barn hon föder och tvingas lämna ifrån sig av ekonomiska skäl, men hennes hälsa tycks aldrig ta stryk. Den man hon trots allt tycks älska mest, Jemmy, en sorts gentlemanna-tjuv, återförenas hon också med som 60-åring, i Newgate fängelset, och de låter sig deporteras till Virginia där de lever goda plantagedagar fortfarande vid 70 år och över. Som parentes kan nämnas att Bond-skådisen Daniel Craigh spelar denne Jemmy i TV-serien. Hahaha, det piggar upp. Det är betydligt lättare läsa Moll Flanders än att läsa Robinson Crusoe, även om Defoe fortfarande är omständlig i sin jakt på den mest trovärdiga självbiografi-fiktionen. Ändå lättare är det naturligtvis att se TV-serien. Den rensar i berättarstilen, vi slipper alla omtagningar, åskådliggör tidens lösa moral, ofta dubbel, men är tvetydig på liknande sätt som boken, att man inte kan fördöma Molls alla brott. Hon gör bara allt hon kan för att överleva.
Även om Ian Watts och många med honom inte kallar Daniel Defoes texter för romaner, för detta saknas en sammanhållen intrig, så grundlade han dock den realistiska personteckningen, den vanliga människan som huvudroll, tvärtemot tidigare klassisistiska ideal. Däremot skulle man ändå kunna säga att Moll Flanders är en sorts urprotoyp även för fiktion om brott. Inte deckare i den mening att något brott löses, men att Daniel Defoe porträtterar kriminella lager i samhället, och därmed var långt före sin tid, och att detta måste ha kommit sig av att han via sitt journalistiska arbete fick insikter om många av samhällets avigsidor som andra inte reflekterade närmare över.
2012-09-30
Gulliver's Travels - Jonathan Swift (1726)
Gullivers möte med Lilliputar är välkänt. Mindre kända är de tre senare resorna i samma bok, kanske mest för att de inte är lika lämpade att redigera om till barnbok. Gulliver's Travels är varken barnbok eller vuxenroman, utan ren svidande samhällssatir. Jag har just, för första gången, läst boken i sin helhet och jag blev genast mer förtjust i de två senare böckerna än de två första, kanske för att något nytt alltid blir mer spännande, men också för att satiren blir allt fränare för varje del. Och det roar mig.
På 1720-talet var romanen - fiktiv realism - ännu knappt uppfunnen och absolut inte erkänd. Slaktarsonen Daniel Defoe slet med sin försörjning inom olika praktiska yrken, men skrev också inom den nya tidningsbranschen. Vilket ledde till fiktiva memoarer, som han dock aldrig erkände som just fiktiva. Han skrev för att efterlika verkligheten i allt. Läsaren skulle tro helt på Robinson Crusoes ö. Han lyckades över förväntan, trots överlastad detaljrikedom, osannolik för en människa att komma ihåg och skriva ner, på en öde ö, utan rena pappersark.
Medan Defoes fejkade memoarer i tysthet inledde roman-genrens segertåg över världen, rörde sig Jonathan Swift i helt andra kretsar, först som sekreterare åt en diplomat och senare domprost i Dublin. Han var väl insatt i tidens eleganta ideal. Hans prosa flyter betydligt lättare än Defoes Robinson. Gång på gång påpekar han att han önskar undvika långa utredningar som kan trötta läsaren och endast tar upp det som kan vara intressant. Swift driver med tidens populära reseskildringar och s.k. memoarer. Gulliver betygar hela tiden sin sanningsenlighet, inte för att vi ska tro på flygande öar, lilliputar, jättar och talande hästar, utan som en karikatyr av Defoes genre. Swift använder alla Defoes knep för realism, utan att bli realistisk. Swift blandar hämningslöst genrer, från välkända pikaresker till eget nyskapande. Swift sår urfrön till såväl fantasy som science fiction. Än idag består dessa genrer av fantastisk magi eller framtidsteknik i kombination med ren realistisk vardag, genom vilken läsaren blir delaktig i fantasterierna.
En viktig teknisk uppfinning under senare 1600-talet var mikroskopet, så nödvändigt för synvinkelni Gulliver's Travels. Summan av alla resor gör Gulliver till ett sorts gyllene medeltal, samtidigt som han får de mest skilda upplevelser, som att vara stor och stark hos Lilliputarna, liten och sårbar hos Brobdingnags jättar, civiliserad i förhållande till Yahoo och degenererad i förhållande till Houyhnhnms. Lilliputarna är pompöst självmedvetna utan att inse sin obetydlighet. De krigar kring petitesser som i vilken ände frukostägget bör knäckas och andra likgiltiga doktriner. Allt blir löjligt småttigt. Hos jättarna blir Gulliver själv löjligt liten, ett missfoster att skratta åt. Inför jätten kan Gulliver aldrig komma till sin rätt, så liten och svag, och skrämd av de fysiska detaljerna hos jättarnas kroppar, porer, sekret, utdunster, som varken smink eller parfym kan dölja, och alla kryllande loppor och löss som ludna monster inför Gullivers äcklade blick.
Tredje resan med den långa titeln "A Voyage to Laputa, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubdrib and Japan" är ett mer splittrat hopkok av skilda måltavlor. På 1700-talet tycktes Japan vara den yttersta utposten för det exotiska, härifrån kliver Swift vidare och placerar ut än mer exotiska fantasiländerna. Gulliver råkar ut för pirater och Swift beksriver de japanska piraterna som betydlidgt humanare än de holländska. Härifrån växer Swifts koloniala kritik fram, riktar sökarljuset mot européernas egen barbarism.
Laputa styrs av vetenskapsmän, världsfrånvända teoretiker, en drift med Upplysningstidens teoretiserande.
Abstrakta teorier har företräde framför beprövad erfarenhet. Inte ens hus byggs längre från grunden och uppåt. Att nymodigheten att bygga uppifrån och ner inte fungerar vägrar teoretikerna erkänna. En kritik det finns fog för än idag. T ex inom sjukvården har jag mött läkare som inte längre tycks kunna ställa diagnos utifrån hur patienten mår, eller ens betraktar sina patienter, utan helt förlitar sig på en uppsättning blodprover, som kanske inte alltid säger någonting av vikt. Det är inte säkert att de näringsämnen som återfinns i blodet också tas upp i cellerna och gör nytta.
Swift vill sticka hål på alla förutfattade meningar, jämför resonemanget kring de odödliga Struldorugarna. Gulliver ser bara det positiva i att yngre generationer får ta del av visdomen från tidigare generationer i livs levande form. Alltför förhastat. Odödlighet innebär inte automatiskt att perfekt hälsa. De odödliga är lika döva, blinda och ledbrutna vid 80 som alla andra. Efter 80 slutar han att längre räkna in dem i befolkningen, med dess rättigheter och skyldigheter.
Fjärde och sista resan möter Gulliver de diamentralt motsatta arterna Houyhnhnm, talande hästar, rationella och ofelbara som Platons gudomliga ideal. Och frossande, kadaverätande, 'missbildade' Yahoo-apor. Även om Gulliver verkar en aning mer civiliserad, ser hästarna honom som en yahoo. Allt han berättar om krig, massakrer, uppror, inkvisitioner, visar att hans människor saknar rationellt förstånd. Att likt Yahoo hata sin egen ras mer än andra, men att rationellt rättfärdiga detta våld - är oförnuft - och betydligt värre än en medfödd instinktiv råhet. t låtsas rationellt rättfärdiga sitt beteende, är betydligt värre än yahooernas medfött oöverlagda instinktiva råhet. Att rationellt rättfärdiga våld - är oförnuftigt.
Swift är osviklig i sin humanism och trycker ständigt på det förnuftsvidriga i våld. Men också utpräglad misantrop, som visar att varje självtillräcklig synvinkel är kopplad till ett motsatt baksida, som gör den hånfulle till lika god måltavla för hån. Oavsett position, kan vi aldrig bli felfria, aldrig stå över andra människor. Endast hästarna kan uppfylla Platons ideal. Men hur än mycket Gulliver avgudar de dygdiga hästarna, så blir den vördnaden för mycket, går ut över fru och barn och medmänniskor. Att hästarna saknar all individualitet och därmed all 'mänsklighet', vilket kan tyckas självklart - det är ju hästar! - är ett spegeltrick för att lura läsaren. Hästarna anser att 'förnuft' är allt som behövs för att vägleda ett resonabelt djur. Utan känslor, behöver de inte ta hänsyn till denna osäkra variabel.
Swift tycks utgå ur det klassiska begreppet gyllene tidsålder, varifrån vi kontinuerligt degenererat. Denna synvinkel passar misantropen, tvärtemot den nya framstegstro som kommer fram hos Defoe - att bli sin egen lyckas smed och skapa sin egen värld.
Swift såg kollonialismens baksida på nära håll, på Irland. Mer behövdes not inte för att han skulle se främmande folk som indianer och japaner med mer blida ögon än de självgoda europeiska kolonisatörerna. Egenmäktiga pirater, rena slaktare, som påstår sig ha enbart gudfruktiga mål för ögonen, enbart för undersåtarnas väl och ve. Gulliver vet att enligt 'lag' bör hans 'upptäckter' tillfalla Engelska kronan. Men han tillråder det inte. Lilliputare är inte värda besväret, att ge sig på jättarna är inte tillrådigt, flygande öar lär inte kännas bekävmt för engelska armén och hur än fredliga Houyhnhnmerna är så tillåter deras fosterländska ideal aldrig att de ger sig. 20.000 hästar skulle ställa till stor oreda på ett slagfält.
PS. En rolig detalj är att Gulliver - hos hästarna - börjar inse sambandet mellan mat och dryck och hälsa. Följer man inte grundbehov som hunger och törst, utan vräker i sig onyttigheter eller bara dricker alkohol utan att balansera med mat - då blir kroppen inflammerad. Ett faktum många börjat inse nu i vår socker-dominerade snabbmatsvärld.
På 1720-talet var romanen - fiktiv realism - ännu knappt uppfunnen och absolut inte erkänd. Slaktarsonen Daniel Defoe slet med sin försörjning inom olika praktiska yrken, men skrev också inom den nya tidningsbranschen. Vilket ledde till fiktiva memoarer, som han dock aldrig erkände som just fiktiva. Han skrev för att efterlika verkligheten i allt. Läsaren skulle tro helt på Robinson Crusoes ö. Han lyckades över förväntan, trots överlastad detaljrikedom, osannolik för en människa att komma ihåg och skriva ner, på en öde ö, utan rena pappersark.
Medan Defoes fejkade memoarer i tysthet inledde roman-genrens segertåg över världen, rörde sig Jonathan Swift i helt andra kretsar, först som sekreterare åt en diplomat och senare domprost i Dublin. Han var väl insatt i tidens eleganta ideal. Hans prosa flyter betydligt lättare än Defoes Robinson. Gång på gång påpekar han att han önskar undvika långa utredningar som kan trötta läsaren och endast tar upp det som kan vara intressant. Swift driver med tidens populära reseskildringar och s.k. memoarer. Gulliver betygar hela tiden sin sanningsenlighet, inte för att vi ska tro på flygande öar, lilliputar, jättar och talande hästar, utan som en karikatyr av Defoes genre. Swift använder alla Defoes knep för realism, utan att bli realistisk. Swift blandar hämningslöst genrer, från välkända pikaresker till eget nyskapande. Swift sår urfrön till såväl fantasy som science fiction. Än idag består dessa genrer av fantastisk magi eller framtidsteknik i kombination med ren realistisk vardag, genom vilken läsaren blir delaktig i fantasterierna.
En viktig teknisk uppfinning under senare 1600-talet var mikroskopet, så nödvändigt för synvinkelni Gulliver's Travels. Summan av alla resor gör Gulliver till ett sorts gyllene medeltal, samtidigt som han får de mest skilda upplevelser, som att vara stor och stark hos Lilliputarna, liten och sårbar hos Brobdingnags jättar, civiliserad i förhållande till Yahoo och degenererad i förhållande till Houyhnhnms. Lilliputarna är pompöst självmedvetna utan att inse sin obetydlighet. De krigar kring petitesser som i vilken ände frukostägget bör knäckas och andra likgiltiga doktriner. Allt blir löjligt småttigt. Hos jättarna blir Gulliver själv löjligt liten, ett missfoster att skratta åt. Inför jätten kan Gulliver aldrig komma till sin rätt, så liten och svag, och skrämd av de fysiska detaljerna hos jättarnas kroppar, porer, sekret, utdunster, som varken smink eller parfym kan dölja, och alla kryllande loppor och löss som ludna monster inför Gullivers äcklade blick.
Tredje resan med den långa titeln "A Voyage to Laputa, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubdrib and Japan" är ett mer splittrat hopkok av skilda måltavlor. På 1700-talet tycktes Japan vara den yttersta utposten för det exotiska, härifrån kliver Swift vidare och placerar ut än mer exotiska fantasiländerna. Gulliver råkar ut för pirater och Swift beksriver de japanska piraterna som betydlidgt humanare än de holländska. Härifrån växer Swifts koloniala kritik fram, riktar sökarljuset mot européernas egen barbarism.
Laputa styrs av vetenskapsmän, världsfrånvända teoretiker, en drift med Upplysningstidens teoretiserande.
Abstrakta teorier har företräde framför beprövad erfarenhet. Inte ens hus byggs längre från grunden och uppåt. Att nymodigheten att bygga uppifrån och ner inte fungerar vägrar teoretikerna erkänna. En kritik det finns fog för än idag. T ex inom sjukvården har jag mött läkare som inte längre tycks kunna ställa diagnos utifrån hur patienten mår, eller ens betraktar sina patienter, utan helt förlitar sig på en uppsättning blodprover, som kanske inte alltid säger någonting av vikt. Det är inte säkert att de näringsämnen som återfinns i blodet också tas upp i cellerna och gör nytta.
Swift vill sticka hål på alla förutfattade meningar, jämför resonemanget kring de odödliga Struldorugarna. Gulliver ser bara det positiva i att yngre generationer får ta del av visdomen från tidigare generationer i livs levande form. Alltför förhastat. Odödlighet innebär inte automatiskt att perfekt hälsa. De odödliga är lika döva, blinda och ledbrutna vid 80 som alla andra. Efter 80 slutar han att längre räkna in dem i befolkningen, med dess rättigheter och skyldigheter.
Fjärde och sista resan möter Gulliver de diamentralt motsatta arterna Houyhnhnm, talande hästar, rationella och ofelbara som Platons gudomliga ideal. Och frossande, kadaverätande, 'missbildade' Yahoo-apor. Även om Gulliver verkar en aning mer civiliserad, ser hästarna honom som en yahoo. Allt han berättar om krig, massakrer, uppror, inkvisitioner, visar att hans människor saknar rationellt förstånd. Att likt Yahoo hata sin egen ras mer än andra, men att rationellt rättfärdiga detta våld - är oförnuft - och betydligt värre än en medfödd instinktiv råhet. t låtsas rationellt rättfärdiga sitt beteende, är betydligt värre än yahooernas medfött oöverlagda instinktiva råhet. Att rationellt rättfärdiga våld - är oförnuftigt.
Swift är osviklig i sin humanism och trycker ständigt på det förnuftsvidriga i våld. Men också utpräglad misantrop, som visar att varje självtillräcklig synvinkel är kopplad till ett motsatt baksida, som gör den hånfulle till lika god måltavla för hån. Oavsett position, kan vi aldrig bli felfria, aldrig stå över andra människor. Endast hästarna kan uppfylla Platons ideal. Men hur än mycket Gulliver avgudar de dygdiga hästarna, så blir den vördnaden för mycket, går ut över fru och barn och medmänniskor. Att hästarna saknar all individualitet och därmed all 'mänsklighet', vilket kan tyckas självklart - det är ju hästar! - är ett spegeltrick för att lura läsaren. Hästarna anser att 'förnuft' är allt som behövs för att vägleda ett resonabelt djur. Utan känslor, behöver de inte ta hänsyn till denna osäkra variabel.
Swift tycks utgå ur det klassiska begreppet gyllene tidsålder, varifrån vi kontinuerligt degenererat. Denna synvinkel passar misantropen, tvärtemot den nya framstegstro som kommer fram hos Defoe - att bli sin egen lyckas smed och skapa sin egen värld.
Swift såg kollonialismens baksida på nära håll, på Irland. Mer behövdes not inte för att han skulle se främmande folk som indianer och japaner med mer blida ögon än de självgoda europeiska kolonisatörerna. Egenmäktiga pirater, rena slaktare, som påstår sig ha enbart gudfruktiga mål för ögonen, enbart för undersåtarnas väl och ve. Gulliver vet att enligt 'lag' bör hans 'upptäckter' tillfalla Engelska kronan. Men han tillråder det inte. Lilliputare är inte värda besväret, att ge sig på jättarna är inte tillrådigt, flygande öar lär inte kännas bekävmt för engelska armén och hur än fredliga Houyhnhnmerna är så tillåter deras fosterländska ideal aldrig att de ger sig. 20.000 hästar skulle ställa till stor oreda på ett slagfält.
PS. En rolig detalj är att Gulliver - hos hästarna - börjar inse sambandet mellan mat och dryck och hälsa. Följer man inte grundbehov som hunger och törst, utan vräker i sig onyttigheter eller bara dricker alkohol utan att balansera med mat - då blir kroppen inflammerad. Ett faktum många börjat inse nu i vår socker-dominerade snabbmatsvärld.
2012-07-27
NP 1915 - Romain Rolland
Att Första världskriget bröt ut 1914 är väl anledningen till att det inte delades ut något nobelpris i litteratur det året. Kriget blev, miljoner döda, men Sverige stod utanför och Svenska Akademien fortsatte sitt arbete. Nobels litteraturpris 1915 (utdelat 1916) gick till fredsivraren Romain Rolland (1866-1944), vilket jag tolkar som ett ställningstagande.
Prismotivering: "såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning med vilka han tecknat olika människotyper"
Rolland befann sig i Schweiz vid krigsutbrottet och inledde en kampanj mot nationell fanatism. Han blev frontfigur för pacifism och strävan mot internationell förbrödring. Man ville bädda för en europeisk enhetskultur, en sorts kulturell föregångare till EU, kan tänka?
Att Akademien nämner Rollands "upphöjda idealism", syftar väl på Nobels villkor om 'idealisk riktning'. På mitt kommunbibliotek hittade jag Danton : revolutionsdrama i tre akter (1900), om Franska revolutionens skräckvälde 1794. Dramats karaktärer består av idel kända personer, revolutionspolitiker då första republiken skapades, varav de flesta miste livet i giljotinen detta år. Dramat utgavs 14 år före världskrigets utbrott, men en av karaktärerna, Hérault, säger i början: "Jag har olyckligtvis den åsikten, att man kan vara fiende till Europas regeringar utan att därför hata alla, som inte är fransmän. Jag hade vänner utomlands, och jag tyckte mig inte böra avstå från dem för att göra Billaud-Varenne och andra galningar av samma sort till lags."
Alltså redan här en paneuropeisk inställning. Värt att notera är att Dreyfus-affären som pågått sedan 1894 , hade delat Frankrike i för eller emot. Dreyfus ställdes inför krigsrätt både 1894 och 1899, dömd båda gångerna, delvis genom förfalskningar, men benådades av presidenten genast efter rättegången 1899. Rolland sympatiserade hela tiden med Dreyfus.
Jag hittar inte Hérault i NE, så jag antar att han är fiktiv. Han beskrivs som, "den siste representanten för l'ancien régimes belevenhet och spiritualitet, mycket lugn och självbehärskad". Kanske är han författarens alter ego, även om han arresteras och försvinner redan i Akt 1. Övriga karaktärer är politiker och skriftställare som tog livet av varann i sin strävan efter "renhet" i republikens sak. "Folkets röst" sjunker allt djupare när ledarna förklarar dem okunniga, djur som följer magen. Så politikerna bestämmer vilka som ska avrättas eller ej, och för att undvika upplopp vid domsluten, distraheras åhörarna genom att annonsera en matleverans. Det var stor matbrist 1794.
Romain Rolland vände sig mot sin tids exklusiva symbolism, l'art pour l'art. Han ville vara lättbegriplig för alla. Hans moraliska patos kritiserades ofta som en brist. Pjäsen Danton, om hur franska revolutionen urartade när den avlägsnar sig från 'folket' blir därmed moralisk, men utan pekpinnar. Revolutionens ledarna drivs av patos, målet får helga medlen. Men pjäsen åskådliggör också hur våld föder våld. Danton och hans vänner döms, och Danton inser att just så hade de själva tidigare dömt 'girondisterna'. Nu döms de själva av Robespierre, samtidigt som Vandiers sidorepliker förebådar att också Robespierre själv snart kommer att dömas till döden.
Jag associerar pjäsen till dagens TV-filmer med 'dokumentär bakgrund', patosfyllda historier om människors kamp mot orättvisor. Där allt är svart och vitt, och i slutet vinner Rätt alltid över Fel. Rolland tycks ha olika psykologiska bevekelsegrunder för de olika personernas handlande vid Franska revolutionen, oavsett om vi köper dem eller inte. Mänskliga svagheter verkar det dock vara ont om. Pjäsen återuppväcker dock mitt historieintresse, får mig att repetera kända fakta och spana efter nyare tankar. Som vid alla komplicerade historiska skeenden finns det nya saker att fundera kring.
Romain Rolland är annars mest omtalad för sina biografier över olika tonsättare, samt mastodontverket Jean-Christophe, 1904-12, tio löst sammanfogade historier. För många år sedan såg jag en TV-serie byggd på början av detta verk, om en tonsättares uppväxt. Det förbryllade mig att den kändes så biografiskt, och ändå var ren fiktion. Lika förbryllande var det franska namnet på vad som sägs vara en 'tysk' tonsättare.
Rolland befann sig i Schweiz vid krigsutbrottet och inledde en kampanj mot nationell fanatism. Han blev frontfigur för pacifism och strävan mot internationell förbrödring. Man ville bädda för en europeisk enhetskultur, en sorts kulturell föregångare till EU, kan tänka?
Att Akademien nämner Rollands "upphöjda idealism", syftar väl på Nobels villkor om 'idealisk riktning'. På mitt kommunbibliotek hittade jag Danton : revolutionsdrama i tre akter (1900), om Franska revolutionens skräckvälde 1794. Dramats karaktärer består av idel kända personer, revolutionspolitiker då första republiken skapades, varav de flesta miste livet i giljotinen detta år. Dramat utgavs 14 år före världskrigets utbrott, men en av karaktärerna, Hérault, säger i början: "Jag har olyckligtvis den åsikten, att man kan vara fiende till Europas regeringar utan att därför hata alla, som inte är fransmän. Jag hade vänner utomlands, och jag tyckte mig inte böra avstå från dem för att göra Billaud-Varenne och andra galningar av samma sort till lags."
Alltså redan här en paneuropeisk inställning. Värt att notera är att Dreyfus-affären som pågått sedan 1894 , hade delat Frankrike i för eller emot. Dreyfus ställdes inför krigsrätt både 1894 och 1899, dömd båda gångerna, delvis genom förfalskningar, men benådades av presidenten genast efter rättegången 1899. Rolland sympatiserade hela tiden med Dreyfus.
Jag hittar inte Hérault i NE, så jag antar att han är fiktiv. Han beskrivs som, "den siste representanten för l'ancien régimes belevenhet och spiritualitet, mycket lugn och självbehärskad". Kanske är han författarens alter ego, även om han arresteras och försvinner redan i Akt 1. Övriga karaktärer är politiker och skriftställare som tog livet av varann i sin strävan efter "renhet" i republikens sak. "Folkets röst" sjunker allt djupare när ledarna förklarar dem okunniga, djur som följer magen. Så politikerna bestämmer vilka som ska avrättas eller ej, och för att undvika upplopp vid domsluten, distraheras åhörarna genom att annonsera en matleverans. Det var stor matbrist 1794.
Romain Rolland vände sig mot sin tids exklusiva symbolism, l'art pour l'art. Han ville vara lättbegriplig för alla. Hans moraliska patos kritiserades ofta som en brist. Pjäsen Danton, om hur franska revolutionen urartade när den avlägsnar sig från 'folket' blir därmed moralisk, men utan pekpinnar. Revolutionens ledarna drivs av patos, målet får helga medlen. Men pjäsen åskådliggör också hur våld föder våld. Danton och hans vänner döms, och Danton inser att just så hade de själva tidigare dömt 'girondisterna'. Nu döms de själva av Robespierre, samtidigt som Vandiers sidorepliker förebådar att också Robespierre själv snart kommer att dömas till döden.
Jag associerar pjäsen till dagens TV-filmer med 'dokumentär bakgrund', patosfyllda historier om människors kamp mot orättvisor. Där allt är svart och vitt, och i slutet vinner Rätt alltid över Fel. Rolland tycks ha olika psykologiska bevekelsegrunder för de olika personernas handlande vid Franska revolutionen, oavsett om vi köper dem eller inte. Mänskliga svagheter verkar det dock vara ont om. Pjäsen återuppväcker dock mitt historieintresse, får mig att repetera kända fakta och spana efter nyare tankar. Som vid alla komplicerade historiska skeenden finns det nya saker att fundera kring.
Romain Rolland är annars mest omtalad för sina biografier över olika tonsättare, samt mastodontverket Jean-Christophe, 1904-12, tio löst sammanfogade historier. För många år sedan såg jag en TV-serie byggd på början av detta verk, om en tonsättares uppväxt. Det förbryllade mig att den kändes så biografiskt, och ändå var ren fiktion. Lika förbryllande var det franska namnet på vad som sägs vara en 'tysk' tonsättare.
Mitt kommunbibliotek hade endast del sex, Antoinette, och tyvärr blev den inte begriplig för mig, oavsett om det berodde på att jag inte läst tidigare delar, eller att den verkligen var ett sånt 'hopkok' som jag upplevde den. I denna del är Jean-Christophe endast med i slutet, som omedveten orsak till Antoinettes avsked, samt som tysk musiker vars framträdande i Paris blir utbuat av fransmännen.
Berättelsen börjar som småtrevlig landsortsbeskrivning, men övergår snabbt till melodrama och blir därefter patetiskt sentimental. Ett märkligt påstående av berättaren är 'faran med musik', dess "upplösande effekt", att fly in i musiken bort från den grå vardagen, sägs 'döda viljan'. Musiken tolkas alltså som passiviserande!?
Mot slutet roades jag dock av en rad vassa ironiska pikar, till exempel att. Frankrike benämns både "Revolutionens land", och "det mest vanebundna i världen". Detta apropå att studentexamen alltid tenteras årets hetaste julidagar, och kanske med "avsikt att tillintetgöra de olyckliga pojkarna som redan dignar under ämnenas vidunderliga mångfald, som censorerna själva till största delen voro okunniga om". - En rejäl känga åt skolan och lärarna.
Berättelsen börjar som småtrevlig landsortsbeskrivning, men övergår snabbt till melodrama och blir därefter patetiskt sentimental. Ett märkligt påstående av berättaren är 'faran med musik', dess "upplösande effekt", att fly in i musiken bort från den grå vardagen, sägs 'döda viljan'. Musiken tolkas alltså som passiviserande!?
Mot slutet roades jag dock av en rad vassa ironiska pikar, till exempel att. Frankrike benämns både "Revolutionens land", och "det mest vanebundna i världen". Detta apropå att studentexamen alltid tenteras årets hetaste julidagar, och kanske med "avsikt att tillintetgöra de olyckliga pojkarna som redan dignar under ämnenas vidunderliga mångfald, som censorerna själva till största delen voro okunniga om". - En rejäl känga åt skolan och lärarna.
PS 2024: Hittade en kort liten bok av Romain Rolland, Pierre et Luce (1920), som tilldrar sig från 30 januari till långfredag 29 mars 1918, kanske skrevs den också dessa månader, första världskrigets fjärde år, när Paris fortfarande var under ständig beskjutning av tyskarna, både via flygplan och kanoner på marknivå.
Historien handlar om två unga hjärtan mitt i denna spärreld, utnötta av kriget under sina mest formande tonår. En dag i metrons trängsel skakas passagerarna av ett bombanfall, så att Pierre och flickan Lucille knuffas mot varandra och tar varandras händer för att stödja varandra. När livet tycks så skört, och döden så nära, blir förälskelse det enda försvaret, för att göra livet uthärdligt. De förenas i en gemensam dröm om en framtid de egentligen inte tror på, men de klamrar sig fast vid varann, och upplever våren, fåglarna, växter som vaknar - parallellt med vapenmullret runt omkring dem. de vill inte ha det liv som kriget ger dem. Alla familjeband tycks vara udner upplösning, de fantiserar de om att själva skapa en kärleksfull vardag, efter egna lagar. På långfredagen (29 mars) beslutar de att följa en Jesus-procession till en Notre-Dame katedralen i Paris centrum. I kyrkan ber de Jesus viga dem - just som bomber får en av kyrkans pelare att rasa över dem. Alltså kan man säga att de fick bönhörelse.
Denna korta historia är huvudsakligen ren och enkel, en psykologisk besvärjelse, som sammanväver realism, med en romantisk dröm om ett bättre liv, fri från krig. Här finns inget tyngande patos, bara en förhoppning, som ingen vågade tro på våren 1918.
2012-05-07
Sagan om hästen - Olof von Dalin (1740)
Av en ren händelse botaniserade jag idag i mitt folkbiblioteks magasin på D-hyllan, och snubblade då, inte över det jag letade efter, utan Olof von Dalins geniala allegori Sagan om hästen. Jag har ju hört talas om den ända sedan småskolan, men aldrig läst den. En kort berättelse på lättflytande ledig svenska, trots sin ålder. Rokokolätt.
Minst sagt fyndigt, med hästen som symbol för Sverige och dess ryttare med mycket olika handlag, dvs en lång rad av kungar från Gustav Vasa fram till Olof von Dalins egen tid 'frihetstiden', där man talar om att lugna ner sig och låta hästen vila.
Minst sagt fyndigt, med hästen som symbol för Sverige och dess ryttare med mycket olika handlag, dvs en lång rad av kungar från Gustav Vasa fram till Olof von Dalins egen tid 'frihetstiden', där man talar om att lugna ner sig och låta hästen vila.
2010-11-09
Jonathan Swift
Jonathan Swift och hans satirer är ju kända, oavsett om vi läst dom eller inte. Gullivers resor från 1726, består dock av fyra olika resor, varav den första till Lilliputtarna är den mest kända. Andra små satirer har jag ju hört talas om, men inte läst. Så nu beslöt jag att göra det.
En av de bekanta titlarna är The Battle of the Books (1697). Böcker som står bredvid varandra i bokhyllan och slåss. Ja, om bibliotekarien varit så dum att inte hålla meningsmotståndare ifrån varann, de får han väl skylla sig själv.
Idén är naturligtvis kvick, inte minst då det begav sig, bara några årtionden efter den fejd som pågick inom i synnerhet den franska intelligentian, men även i andra länder, mellan Les Anciens och Les Modernes. Alltså bråken om man skulle följa klassicismens regler eller om man skulle tillåta en friare stil som att tillåta samtida ämnen. Jag förstår att Swift ville satirisera över sådana perukstockar. Problemet för mig är att jag känner igen så få av de omnämnda författarna, välkända på den tiden, men bortglömda idag, vilket gör att mycken satir går mig förbi.
A Meditation upon a Broomstick (1701) är dock en föredomligt kort liten text, vilket dock har sin naturliga förklaring. Swift var anställd som informator hos familjen Berkeley. Frun ville att man skulle samlas kring religiösa betraktelser. Den bok Swift ombads läsa högt ur tråkade ut honom, så han skrev sin egen lilla betraktelse, kring ett 'kvastskaft', smög in den i boken att läsa högt. Och Mrs Berkeley gick på det! Blev förtjust och talade med sina vänner om texten, som ingen hört talas med. Tur att texten bevarats. Kvastskaftet som ämne bryter naturligtvis den klassiska regeln om Decorum, det var väl det han var ute efter. Och inte störde det åhörarna, tvärtom. Det är en metafor - och sådana gillar jag - det kan visst vara tänkvärt och alls inte enbart satir.
A Discorse Concerning the Mechanical Operation of the spirit (1704) var dock lite väl lång och snirklig för mig att uppskatta, mer 1600-tal till stilen, inte heller förstod jag det roliga. Humorn gällde väl att beskriva skratt och glädjeyttringar som något mekaniskt, maskinaktiga yttringar, men jag tror det har svårt att roa i vår tid. Åtminstone funkar det inte på mig.
An Argument against Abolishing Christianity in England (1708) var också lite väl lång och snirklig, men betydligt lustigare. Måste naturligtvis hänföras till sin tid, då religionen var en självklarhet för majoriteten, men ifrågasattes via modern naturvetenskap. Texten byggs upp via motsatser, som först förklarar alla fördelar med att avskaffa religionen, inte minst skulle folk slippa anstränga sig att vara vänliga och följa dygder och Guds bud osv. Men så kommer man till nackdelarna. Vad skall alla människor prata om? Inte minst alla filosofer som ägnat hela sitt liv åt att begrunda de heliga texterna. Likaväl som alla avvikande, 'dissenters'. Vad ska de då protestera mot? Tänk så många som blir sysslolösa. Att alla skilda protestantiska meningsmostståndare skulle bli vänner är dock inte troligt, menar Swift. Det verkar ju ligga i människans natur att alltid träta. Dessutom måste ALLA religioner avskaffas om det skall fungera i stort. Och det kommer inte heller att fungera. I synnerhet inte om de måste alliera sig med Turkarna. För hos dom (islamiterna) krävs det att man faktiskt tror på sin Gud, vilket inte krävs av de kristna. --- skrev alltså Swift, på gott satiriskt humör tidigt 1700-tal.
Sist men inte minst fanns den superkända A Modest Proposal (1729), skriven tre år efter Gullivers resor. Det märks, nu rör han sig med ett rent avskalat språk, rakt på sak, i tydliga bilder. Och i detta fall kanske alltför tydliga bilder. Den är så välkänd, hur måna gånger har man inte skrattat när man under skollektioner hört talas om hur Swift åtalades inför domstol för sitt Förslag. Vi skrattade åt att någon kunnat ta hans satir på allvar. Att lösa Irlands hungerproblem genom att låta alla oäkta och andra fattiga spädbarn gödas till en ny läckerhet på de rikas matbord. Det skulle lösa befolkningsöverskottet och de fattigas försörjningsproblem.
När jag nu själv slutligen läser texten, grips jag av en djup avsmak, och jag tänker att domarna var nog alls inte dumma i huvudet. Det här är bara för magstarkt. Vämjeligt. Jag tänker att varför skulle domarna inte förstått att det var menat som satir? Vore allvarlit uppsåt verkligen enda anledningen till att åtala denna av likgiltighet grymma text? Nej, jag tror att man ville dra en gräns för vad en satir får handla om. Risken att någon faktiskt kunde ta texten på allvar kanske kändes för stark. Detta under en tid då analfabetism och okunnighet var normaltillståndet hos befolkningen.
Swift vädjade till de läskunniga, de privilegierade, att inse att det var omänskligt att blunda inför den svältande befolkninen. Domstolsförandlingen spädde förhoppningsvis på den kunskapen, eller hur?
En av de bekanta titlarna är The Battle of the Books (1697). Böcker som står bredvid varandra i bokhyllan och slåss. Ja, om bibliotekarien varit så dum att inte hålla meningsmotståndare ifrån varann, de får han väl skylla sig själv.
Idén är naturligtvis kvick, inte minst då det begav sig, bara några årtionden efter den fejd som pågick inom i synnerhet den franska intelligentian, men även i andra länder, mellan Les Anciens och Les Modernes. Alltså bråken om man skulle följa klassicismens regler eller om man skulle tillåta en friare stil som att tillåta samtida ämnen. Jag förstår att Swift ville satirisera över sådana perukstockar. Problemet för mig är att jag känner igen så få av de omnämnda författarna, välkända på den tiden, men bortglömda idag, vilket gör att mycken satir går mig förbi.
A Meditation upon a Broomstick (1701) är dock en föredomligt kort liten text, vilket dock har sin naturliga förklaring. Swift var anställd som informator hos familjen Berkeley. Frun ville att man skulle samlas kring religiösa betraktelser. Den bok Swift ombads läsa högt ur tråkade ut honom, så han skrev sin egen lilla betraktelse, kring ett 'kvastskaft', smög in den i boken att läsa högt. Och Mrs Berkeley gick på det! Blev förtjust och talade med sina vänner om texten, som ingen hört talas med. Tur att texten bevarats. Kvastskaftet som ämne bryter naturligtvis den klassiska regeln om Decorum, det var väl det han var ute efter. Och inte störde det åhörarna, tvärtom. Det är en metafor - och sådana gillar jag - det kan visst vara tänkvärt och alls inte enbart satir.
A Discorse Concerning the Mechanical Operation of the spirit (1704) var dock lite väl lång och snirklig för mig att uppskatta, mer 1600-tal till stilen, inte heller förstod jag det roliga. Humorn gällde väl att beskriva skratt och glädjeyttringar som något mekaniskt, maskinaktiga yttringar, men jag tror det har svårt att roa i vår tid. Åtminstone funkar det inte på mig.
An Argument against Abolishing Christianity in England (1708) var också lite väl lång och snirklig, men betydligt lustigare. Måste naturligtvis hänföras till sin tid, då religionen var en självklarhet för majoriteten, men ifrågasattes via modern naturvetenskap. Texten byggs upp via motsatser, som först förklarar alla fördelar med att avskaffa religionen, inte minst skulle folk slippa anstränga sig att vara vänliga och följa dygder och Guds bud osv. Men så kommer man till nackdelarna. Vad skall alla människor prata om? Inte minst alla filosofer som ägnat hela sitt liv åt att begrunda de heliga texterna. Likaväl som alla avvikande, 'dissenters'. Vad ska de då protestera mot? Tänk så många som blir sysslolösa. Att alla skilda protestantiska meningsmostståndare skulle bli vänner är dock inte troligt, menar Swift. Det verkar ju ligga i människans natur att alltid träta. Dessutom måste ALLA religioner avskaffas om det skall fungera i stort. Och det kommer inte heller att fungera. I synnerhet inte om de måste alliera sig med Turkarna. För hos dom (islamiterna) krävs det att man faktiskt tror på sin Gud, vilket inte krävs av de kristna. --- skrev alltså Swift, på gott satiriskt humör tidigt 1700-tal.
Sist men inte minst fanns den superkända A Modest Proposal (1729), skriven tre år efter Gullivers resor. Det märks, nu rör han sig med ett rent avskalat språk, rakt på sak, i tydliga bilder. Och i detta fall kanske alltför tydliga bilder. Den är så välkänd, hur måna gånger har man inte skrattat när man under skollektioner hört talas om hur Swift åtalades inför domstol för sitt Förslag. Vi skrattade åt att någon kunnat ta hans satir på allvar. Att lösa Irlands hungerproblem genom att låta alla oäkta och andra fattiga spädbarn gödas till en ny läckerhet på de rikas matbord. Det skulle lösa befolkningsöverskottet och de fattigas försörjningsproblem.
När jag nu själv slutligen läser texten, grips jag av en djup avsmak, och jag tänker att domarna var nog alls inte dumma i huvudet. Det här är bara för magstarkt. Vämjeligt. Jag tänker att varför skulle domarna inte förstått att det var menat som satir? Vore allvarlit uppsåt verkligen enda anledningen till att åtala denna av likgiltighet grymma text? Nej, jag tror att man ville dra en gräns för vad en satir får handla om. Risken att någon faktiskt kunde ta texten på allvar kanske kändes för stark. Detta under en tid då analfabetism och okunnighet var normaltillståndet hos befolkningen.
Swift vädjade till de läskunniga, de privilegierade, att inse att det var omänskligt att blunda inför den svältande befolkninen. Domstolsförandlingen spädde förhoppningsvis på den kunskapen, eller hur?
2010-09-28
Robinson Crusoe - Daniel Defoe (1719)
I sommar har jag ägnat mycket tid till att ta mig igenom hela Robinson Crusoe. Den första borgerliga 'romanen'. Defoe, den ekonomiske, borgerlige journalisten, som följde sin tids puritanska moral och därför absolut inte ville låtsas om att det var fiktion, fabulerande.
Puritanerna dominerade ännu det engelska samhället. Nöjesläsning hörde inte till vad en god medborgare skulle ägna sig åt. Nyttotanken dominerade. Jag måste säga att i början uppfattade jag själv hans egna förebråelser kring sin egen religiösa likgiltighet, som snarast ironiskt. Jag kunde inte ta det på allvar. Inte förrän han efter över halva boken faktiskt gick med på att hans egen överlevnad trots allt varit en nåd av Gud, och att allt elände han varit med om, både var hans egen förskyllan, för sin egen uppnosighet, men att han ändå trots detta alltid räddats, var det fulkomliga beviset för Guds existens.
Texten är så full av upprepningar och detaljer - allt för att vinna trovärdighet - att det är jobbigt att läsa några långa stycken i taget. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av historien i sig. Som så många andra. Den har ju gett upphov til en alldeles egen genre - Robinsoniad. Eftersom det finns så många författare, som gärna vill skapa sin egen version kring denna superidé, med den öde ön och hur en ensam människas belägenhet då kan gestalta sig. Robinson är ju trots allt en sorts hjälte - som belönas av Gud för sin ståndaktighet.
Att jag inte kan släppa min känsla att det måste finnas ironi i botten, handlar nog om att jag redan för trettio år sedan läste hans nästkommande roman, om Moll Flanders (1722), äventyrerskan. En långt ifrån gudfruktig historia, snarare då chockerande på alla sätt och vis. Detta var efter att Defoe insett att han hade talang för att skapa spännande historier och publiken börjar överge puritanismen och längtar efter förströelse av mer kittlande slag.
Men det var så länge sedan jag läste Moll Flanders, kanske finns där gudfruktighet insprängd som jag glömt av. Minnet är ju selektivt.
Jag vill också läsa om och läsa fler av alla verk som hakat på i Robinsoniaden. Jag vet att jag tyckte om Michel Tourniers varianter (han skrev ju såväl ungdomsvariant och vuxenvariant) men hade svårt för Coetzees Mr Foe. Kanske för att den avviker för mycket från originalets historia. Men även den behöver läsas om för att jag skall finna vad det är Coetzee egentligen vill säga med sin variant. Men nu är hösten igång och det finns inte tid.
Puritanerna dominerade ännu det engelska samhället. Nöjesläsning hörde inte till vad en god medborgare skulle ägna sig åt. Nyttotanken dominerade. Jag måste säga att i början uppfattade jag själv hans egna förebråelser kring sin egen religiösa likgiltighet, som snarast ironiskt. Jag kunde inte ta det på allvar. Inte förrän han efter över halva boken faktiskt gick med på att hans egen överlevnad trots allt varit en nåd av Gud, och att allt elände han varit med om, både var hans egen förskyllan, för sin egen uppnosighet, men att han ändå trots detta alltid räddats, var det fulkomliga beviset för Guds existens.
Texten är så full av upprepningar och detaljer - allt för att vinna trovärdighet - att det är jobbigt att läsa några långa stycken i taget. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av historien i sig. Som så många andra. Den har ju gett upphov til en alldeles egen genre - Robinsoniad. Eftersom det finns så många författare, som gärna vill skapa sin egen version kring denna superidé, med den öde ön och hur en ensam människas belägenhet då kan gestalta sig. Robinson är ju trots allt en sorts hjälte - som belönas av Gud för sin ståndaktighet.
Att jag inte kan släppa min känsla att det måste finnas ironi i botten, handlar nog om att jag redan för trettio år sedan läste hans nästkommande roman, om Moll Flanders (1722), äventyrerskan. En långt ifrån gudfruktig historia, snarare då chockerande på alla sätt och vis. Detta var efter att Defoe insett att han hade talang för att skapa spännande historier och publiken börjar överge puritanismen och längtar efter förströelse av mer kittlande slag.
Men det var så länge sedan jag läste Moll Flanders, kanske finns där gudfruktighet insprängd som jag glömt av. Minnet är ju selektivt.
Jag vill också läsa om och läsa fler av alla verk som hakat på i Robinsoniaden. Jag vet att jag tyckte om Michel Tourniers varianter (han skrev ju såväl ungdomsvariant och vuxenvariant) men hade svårt för Coetzees Mr Foe. Kanske för att den avviker för mycket från originalets historia. Men även den behöver läsas om för att jag skall finna vad det är Coetzee egentligen vill säga med sin variant. Men nu är hösten igång och det finns inte tid.
2010-08-16
Prästkappan - Sven Delblanc (1963)
Har just läst en roman med ett fabulerande i högform, Sven Delblancs Prästkappan : en heroisk berättelse från 1963. Berättelsen tilldrar sig i Preussen åren 1784-85 med en mycket levande 1700-talskänsla, en pikareskroman åt Voltaires håll, oerhört grotesk i sina detaljer, vilket får mig att associera till Swifts Gulliver. Delblancs doktorsavhandling rörde 1700-talet och det är uppenbart i den tidskänsla han arbetar fram sida upp och sida ner. Och jag menar då kulturell, litterär tidskänsla, mer än 'historisk sanning'.
Groteskerier och våld. En episod mot slutet som talar om ett barnamord väcker insikten om närheten till andra världskrigets utrotningsläger. Då är det inte längre läge att skratta åt eländet. Det är inte heller 1700-talet som är huvudsaken. En uråldrig Fredrik den Store, Preussens kejsare, förklarar cyniskt att människor alltid är beredda att skratta åt äldre tiden, och menar att 'dom' är groteskt våldsbenägna, men alls inte beredda att se detsamma i sin egen tid. En tydlig vink åt 1900-talet, samtiden.
Ett tema är maktens inverkan på människor. Hur de flyr undan överheten. Och i allt det här är kvinnor endast sidofigurer, sexuella offer - återigen - oavsett samhällsklass har kvinnorna inte någon makt att råda över sig själva. Men som alltid - makt korrumperar. Prästkappan, som sett ner på överheten - samtidigt som han suktat efter att få bli 'en stor man' - visar sig i slutänden, på klassiskt deus-ex-machina-sätt vara av högre börd än han kunnat gissa, av kunglig ätt, men i hemligt gifte, varför han utplacerats i en skräddarfamilj, som fadern ägnat 30 år åt att återfinna. Sonen är nämligen ensam arvinge.
Den okända höga börden kan tyckas vara ett konventionellt knep, men används här för att visa hur makt korrumperar. Den frihetsälskande ungdomsrevoltören har inte minsta problem att inta sin tidigare 'avskyvärde tyranniske' faders position. När man befinner sig på toppen är den rollen inte längre lika avskyvärd, kan det synas. Vilket också naturligtvis är menat som en känga åt 1900-talets revolutionärer ... som gärna parkerade sig på maktens översta trappsteg.
Groteskerier och våld. En episod mot slutet som talar om ett barnamord väcker insikten om närheten till andra världskrigets utrotningsläger. Då är det inte längre läge att skratta åt eländet. Det är inte heller 1700-talet som är huvudsaken. En uråldrig Fredrik den Store, Preussens kejsare, förklarar cyniskt att människor alltid är beredda att skratta åt äldre tiden, och menar att 'dom' är groteskt våldsbenägna, men alls inte beredda att se detsamma i sin egen tid. En tydlig vink åt 1900-talet, samtiden.
Ett tema är maktens inverkan på människor. Hur de flyr undan överheten. Och i allt det här är kvinnor endast sidofigurer, sexuella offer - återigen - oavsett samhällsklass har kvinnorna inte någon makt att råda över sig själva. Men som alltid - makt korrumperar. Prästkappan, som sett ner på överheten - samtidigt som han suktat efter att få bli 'en stor man' - visar sig i slutänden, på klassiskt deus-ex-machina-sätt vara av högre börd än han kunnat gissa, av kunglig ätt, men i hemligt gifte, varför han utplacerats i en skräddarfamilj, som fadern ägnat 30 år åt att återfinna. Sonen är nämligen ensam arvinge.
Den okända höga börden kan tyckas vara ett konventionellt knep, men används här för att visa hur makt korrumperar. Den frihetsälskande ungdomsrevoltören har inte minsta problem att inta sin tidigare 'avskyvärde tyranniske' faders position. När man befinner sig på toppen är den rollen inte längre lika avskyvärd, kan det synas. Vilket också naturligtvis är menat som en känga åt 1900-talets revolutionärer ... som gärna parkerade sig på maktens översta trappsteg.
2010-03-31
Diverse : satir och romantik
Ännu en intensiv månad har rusat förbi. Naturligtvis mest studieläsning, där vi avslutat romantiken och sedan haft sluttentamen på Klassicism - Upplysning - Romantik, dvs från Molières 1660-tal till Gogols 'fantastiska' kortroman Näsan 1836.
Det som pågår är en idémässig glidning från det hierarkiska och kollektiva, till en allt starkare individualism. Det är den naturvetenskapliga utvecklingen som får människor att tvivla på själen och undra om människan inte trots allt är en sorts maskin ...
Och sedan hur romantiken förtvivlar och vill försöka få ihop den splittrade människan igen, kropp och själ ... men det tycks mig som det är en ännu pågående splitring som vi än idag har svårt att lösa.
ETA Hoffmann sägs vara den som skapade den fantastiska berättelsen, tidigt 1800-tal, och visst var det han skrev fantastiskt. Allkonstnär som han var, musiker, tecknare, berättare, så är hans texter mycket mångfacetterade, fantasin rik. Vi koncenterade oss denna gång på Sandmannen (1817), dvs en vuxen-vinkling av barnsagan om John Blund, men fylld av demoni. Romantikerna tror inte längre på Upplysningens och Förromantikers, som Rousseau, tankar om att människan i grund och botten är god. I stället laborerar man med tankar om demoni. Vi får aldrig veta om upplevelserna (av demoni m.m.) är verkliga eller snarare psykiska eller drömmar. Det får inte huvudpersonen heller veta. Kanske är det inte viktigt. Upplevelen finns där i alla fall.
Huvudpersonens flickvän Klara är oskuldfullt positiv likt Upplysningen själv. Men Nathanael själv är kluven. Hans lärare, en professor av något slag, är fascinerad av mekanik, och har skapat en docka som verkar alldeles levande. I den blir Nathanael ohjälpligt förälskad. Hans vänner förstår inte hur han kan tycka om någon som verkar så stel, tyst och 'död'. Men det retar Nathanael att de inte förstår hennes skönhet och hans kärlek.
Kärlek är trots allt något som kommer inifrån oss själva, oavsett föremålet för den. Å andra sidan handlar nog den episoden mer om rädsla inför den inträdande industrialismen. En större fascination inför maskiner, dockor som kan verka levande, i en kapitalism som tenderar att inte ta hänsyn till levande människor och deras behov, utan låta maskinerna gå före.
En rädsla av samma slag finns i en annan variant, romanen av Mary Shelley, Frankenstein från 1818.
Men vi började alltså med Den Girige av Molière, lika klassisk som Racines Faidra. Den girige dock inte på vers, vilket Molières komedier dock brukar vara. Jag fascinerades faktiskt av Racines replikväxling, hur versraderna klövs för att öka tempot. Något jag aldrig tänkt på, men här visade sig mästerligt som teknik. Molière ska naturligtvis ses på scen. Jag minns Den inbillade sjuke på Dramaten på 1970-talet. Lena Nyman spelade den kluriga tjänsteflickan enastående roligt. För att inte tala om Parkteatern på 1980-talet när Åke Cederhök spelade Don Juans vapendragare (Leporello?), och fick oss att skratta så vi låg och vred oss på gräsmattan. Han visste precis när han hade publiken i sin hand och kunde börja spåna utanför manus. Jag tror inte Molière hade haft något emot det.
Molière sysslar med satir över personligheter. Klassicismen höll på att den gode kungen skulle styra sitt folk på bästa sätt. Man trodde inte att vanligt folk hade förmåga att styra sig själv. Man menade att den styrdes mer av känslor än av förnuft. Och det trodde man inte kunde gå väl.
Voltaires Candide (1759) driver satiren långt, nu har upplysningen börjat att hetta till. Candide tror i det längsta på Leibniz tankar att vi lever 'i den bästa av alla världar'. Men överallt möter han bara våld och krig, människor som är onda mot varandra, men föga godhet. Voltarie ger inga svar, men ställer många frågor. Varför ser världen ut som den gör och vad kan vi göra åt det? Och slutligen blir enda lösningen - att 'odla din trädgård'. Människan behöver sysselsätta sig med hederligt arbete. Vad kan vara mer lenande för själen än att se lön för mödan i form av växande växter? Jag förstår honom, vad gäller den ro i själen man får av en trädgård.
I övrigt har man inte enats om vad Voltaire menar. Jag känner att det mycket handlar om att ta ett steg åt sidan från alla intriger och kiv och schismer. Ta till sig det enkla i livet. Han kritiserar ju faktiskt filosofin lika mycket som allt annat. Den leder också till bråk. Filosofi är ett sätt att 'roa' de sysslolösa. Men det ger inte 'ro' i själen. Vilket en trädgård kan göra.
(på bussen har jag fortsatt att plöja igenom några pocketböcker, men ingen av dem har jag fastnat vid, nog att skriva om.)
Det som pågår är en idémässig glidning från det hierarkiska och kollektiva, till en allt starkare individualism. Det är den naturvetenskapliga utvecklingen som får människor att tvivla på själen och undra om människan inte trots allt är en sorts maskin ...
Och sedan hur romantiken förtvivlar och vill försöka få ihop den splittrade människan igen, kropp och själ ... men det tycks mig som det är en ännu pågående splitring som vi än idag har svårt att lösa.
ETA Hoffmann sägs vara den som skapade den fantastiska berättelsen, tidigt 1800-tal, och visst var det han skrev fantastiskt. Allkonstnär som han var, musiker, tecknare, berättare, så är hans texter mycket mångfacetterade, fantasin rik. Vi koncenterade oss denna gång på Sandmannen (1817), dvs en vuxen-vinkling av barnsagan om John Blund, men fylld av demoni. Romantikerna tror inte längre på Upplysningens och Förromantikers, som Rousseau, tankar om att människan i grund och botten är god. I stället laborerar man med tankar om demoni. Vi får aldrig veta om upplevelserna (av demoni m.m.) är verkliga eller snarare psykiska eller drömmar. Det får inte huvudpersonen heller veta. Kanske är det inte viktigt. Upplevelen finns där i alla fall.
Huvudpersonens flickvän Klara är oskuldfullt positiv likt Upplysningen själv. Men Nathanael själv är kluven. Hans lärare, en professor av något slag, är fascinerad av mekanik, och har skapat en docka som verkar alldeles levande. I den blir Nathanael ohjälpligt förälskad. Hans vänner förstår inte hur han kan tycka om någon som verkar så stel, tyst och 'död'. Men det retar Nathanael att de inte förstår hennes skönhet och hans kärlek.
Kärlek är trots allt något som kommer inifrån oss själva, oavsett föremålet för den. Å andra sidan handlar nog den episoden mer om rädsla inför den inträdande industrialismen. En större fascination inför maskiner, dockor som kan verka levande, i en kapitalism som tenderar att inte ta hänsyn till levande människor och deras behov, utan låta maskinerna gå före.
En rädsla av samma slag finns i en annan variant, romanen av Mary Shelley, Frankenstein från 1818.
Men vi började alltså med Den Girige av Molière, lika klassisk som Racines Faidra. Den girige dock inte på vers, vilket Molières komedier dock brukar vara. Jag fascinerades faktiskt av Racines replikväxling, hur versraderna klövs för att öka tempot. Något jag aldrig tänkt på, men här visade sig mästerligt som teknik. Molière ska naturligtvis ses på scen. Jag minns Den inbillade sjuke på Dramaten på 1970-talet. Lena Nyman spelade den kluriga tjänsteflickan enastående roligt. För att inte tala om Parkteatern på 1980-talet när Åke Cederhök spelade Don Juans vapendragare (Leporello?), och fick oss att skratta så vi låg och vred oss på gräsmattan. Han visste precis när han hade publiken i sin hand och kunde börja spåna utanför manus. Jag tror inte Molière hade haft något emot det.
Molière sysslar med satir över personligheter. Klassicismen höll på att den gode kungen skulle styra sitt folk på bästa sätt. Man trodde inte att vanligt folk hade förmåga att styra sig själv. Man menade att den styrdes mer av känslor än av förnuft. Och det trodde man inte kunde gå väl.
Voltaires Candide (1759) driver satiren långt, nu har upplysningen börjat att hetta till. Candide tror i det längsta på Leibniz tankar att vi lever 'i den bästa av alla världar'. Men överallt möter han bara våld och krig, människor som är onda mot varandra, men föga godhet. Voltarie ger inga svar, men ställer många frågor. Varför ser världen ut som den gör och vad kan vi göra åt det? Och slutligen blir enda lösningen - att 'odla din trädgård'. Människan behöver sysselsätta sig med hederligt arbete. Vad kan vara mer lenande för själen än att se lön för mödan i form av växande växter? Jag förstår honom, vad gäller den ro i själen man får av en trädgård.
I övrigt har man inte enats om vad Voltaire menar. Jag känner att det mycket handlar om att ta ett steg åt sidan från alla intriger och kiv och schismer. Ta till sig det enkla i livet. Han kritiserar ju faktiskt filosofin lika mycket som allt annat. Den leder också till bråk. Filosofi är ett sätt att 'roa' de sysslolösa. Men det ger inte 'ro' i själen. Vilket en trädgård kan göra.
(på bussen har jag fortsatt att plöja igenom några pocketböcker, men ingen av dem har jag fastnat vid, nog att skriva om.)
2010-03-05
CJL Almqvist & Lars Widding
Bellman studierna ledde mig till en gammal bokhylla från tonåren, med några böcker av Lars Widding. Han skrev bl.a. Sångfågeln om Ulla Winbladh och Rovfågeln om Gustav III. Intrigerna för att starta krig trots att ständerna förbjudit allt utom försvarskrig. Och hur detta ledde till allt större missnöje och slutligen mordet på maskeradbalen 16 mars 1792.
Lockfågeln rör sig i andra cirklar men ändå i utkanten av mordet. Börjar året innan mordet, Bellman skymtar, men blir mest en burleks historia om hur man får en ung flicka gift till rikedom med en så gammal man att han trillar av pinn på bröllopsnatten. Jag känner mig osäker här hur mycket som har autentisk bakgrund, elle rom det bara är Widdings fria fantasier. Jag vet ju att han nitiskt granskade Årstafruns dagböcker, Märta Reenstierna. Bellman tillhörde stamgästerna på Årsta gård. Årstafrun skrev dagbok ända från Bellmans dagar till sin död 1844. En fantastisk källa till kunskap om dåtidens vardag.
På kursen har vi glidit över i romantiken, via en rad förromantiska poeter och likt Widdings fjärde bok (som visserligen skrevs först av 'fågel-böckerna') hamnat på 1820-30-talet, Galgfågeln. Widding läste helt säkert Carl Jonas Love Almqvist likaväl som Årstafrun.
Drottningens juvelsmycke (1834) är ett mycket egenartat verk av Almqvist. Jag minns delar av den som TV-film när jag fick på lågstadiet i slutet av 1960-talet. Den svartvit film med den undersköna Mimmi Wållander som Tintomara, och Ing Tidbladh som hennes sjuka mor. Det var oerhört suggestivt för mig att se i den unga åldern, även om jag ine förstod allt. För mig blev Tintomara den sköna unga kvinnan, oförstådd, snärjd i spindelnät.
Att läsa den nu som vuxen gör naturligtvis att verket växer fram i en helt annat komplexitet och fullhet. Diskussionerna kring denna roman, som enligt romantikens ideal vill vara ett allkonstverk, med dramatiska dialoger, prosa, dikt, musiknoter, pantomim och balett. Många diskussioner kring verket har berört frågan om kön, eftersom Tintomaras kön rör sig som en gåta genom hela verket, men aldrig klarläggs. De tär naturligtvis en fråga som bedrör nutida queer-tankegångar. Var Almqvist den förste queer-filosofen? Nja, an var en man av sin tid och ville skapa ett allkontverk. Symboler var viktiga.
Centralpersonen har många namn, Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose. H*n är den fullständigt fria själen, som inte kan fångas i några ramar och regler. H*n byter kön efter betraktarens öga. Ibland efter behov. Manskläder och manskön är en fördel för att röra sig fritt nattetid på Stockholms gator.
Azours är dock det sociala namn h*n har i samtal med maktens personnager efter (och kanske före) mordet på Gustav III, där hennes rena sanna natursjäl vill bekämpa det onda och förespråka det goda - vilket naturligtvis skär sig. Ja, Almqvist ville skriva en historisk roman i Walter Scotts anda, Scott som uppfann genren. Mordet på Gustav III blir är en historisk verklighet med utdrag ur förhörsprotokoll.
Tintomara är de kvinnliga egenskapernas namn.
På ett ställe kallar man henne Lockfågel! (var det därifrån Widding fick titeln till sin roman?)
Hon avskyr det, att ses som ett lockadne kön i stället för sitt sanna inre jag. I egenskap av hennes lockande skönhet kan de sammansvurna få kungen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt för mordet. Tintomara själv är inte medvetet inbladnad. H*n är ett redskap för Hegels Världssjäl, som drar fram och styr den hsitoriska utvecklingen oavsett vad enskilda mäniskor tycker.
Lazuli är de manliga egenskaperna och ofta en god täckmantel. Oavsett kön väcker hon kärlek i betraktarens öga, utan att h*n själv någonsin upplever vill ta del i kärleksspelet. H*n är sig själv nog. H*n är la Tournerose, ett smeknamn som klingar likt Almqvists eget livsverk: Törnrosens bok. I den samlade han större delen av sina verk inom ramverket Jaktslottet där några vänner samlas och berättar historier för varandra. Därigenom blir Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose i sig själv symbolen, den inkarnerade dikten, skaparanden, som har alla fasetter inom sig.
Det är mycket effektfullt och oerhört fascinerande. Dialogen flyter roande och sann i större delen av boken. Lättläst text, om man kan hänga med i att det dyker upp lite franska här och där bland 1700-talets högreståndssamtal. Han leker med ord och likaljudande förväxlingar, som t ex Tristan, triste âne. Den mytiske älskaren Tristan låter alltså i vissas öron som 'den ledsne åsnan', en skymf? Helt klart en dubbeltydighet. Är den kärlekskranke en dum åsna?
Det är klart att man kan hävda att Almqvist förespråkade jämlikhet mellan könen. Han tillhörde de radikala unga romantikerna, som upprörde med sina okonventioenlla idéer. Han skrev Det går an (1839) om Sara Videbäck, som önskade förbli ogift, för att fortsätta sin fars rörelse och ha sitt eget levebröd. På hennes tid var gift kvinna omyndig. Samvetsäktenskap förespråkas. Visst låter det radikalt. På 1970-talet var vi radikala. Då såg jag en version av Det går an, med bl a Per Ragnar och Christina Schollin. En version med ett tillägg som problematiserasr vad som händer där barn kommer till. För visst är det enkelt att prata om fria relatioenr så länge det inte är barn inblandade. Men så snart kvinnan blir mor blir hon också mer sårbar. Jag minns inte vad slutsatsen blev då.
Intressant är dock att Lars Widdings bok Galgfågeln, som flyter mellan olika människoöden åren 1829-33 - och därför blir mer splittrad än enhetlig - ger mig känslan att han funnit intressanta incidenser i slutet av Årstafruns dagbok, som han velat förmedla. En mentalt svag pojke avrättas för tidelag, hans mors elände och senare upphöjelse pga en 'uppenbarelse' från en ärkeängel som vill trösta, och sist men inte minst. Mamsell Leufstedt (33 år) på Årsta gård, önskar starta ett trädgårdsmästeri, i samvetsäktenskap med en sju år yngre dräng.
Ingenstans sägs det 'varför' hon inte vill gifta sig. Men jag antar att huvudsaken borde vara just att hon då skulle bli omyndig och inte längre få ta hand om sitt eget företag.
Men livet är inte lätt, det sätter käppar i hjulet. När ett lämpligt torp dyker upp, skall mamsellen få överta det enligt löfte från Årstafrun, men krogägaren som är granna ställer sig i vägen. Han påstår sig ha första 'tjing'. Saken manglas sedan i domstol under två år. Vilket för mig är ett indicium på att det är verkliga fall Widding tar upp. Mamsellen fick rätt, men då hade hennes käre Grönberg redan insjuknat i någon sjukdom som ledde till döden mindre än ett år senare. Så livet slutade där för henne. Det blev inget av planerna. Hon stannade hos Årstafrun till hennes död.
Lockfågeln rör sig i andra cirklar men ändå i utkanten av mordet. Börjar året innan mordet, Bellman skymtar, men blir mest en burleks historia om hur man får en ung flicka gift till rikedom med en så gammal man att han trillar av pinn på bröllopsnatten. Jag känner mig osäker här hur mycket som har autentisk bakgrund, elle rom det bara är Widdings fria fantasier. Jag vet ju att han nitiskt granskade Årstafruns dagböcker, Märta Reenstierna. Bellman tillhörde stamgästerna på Årsta gård. Årstafrun skrev dagbok ända från Bellmans dagar till sin död 1844. En fantastisk källa till kunskap om dåtidens vardag.
På kursen har vi glidit över i romantiken, via en rad förromantiska poeter och likt Widdings fjärde bok (som visserligen skrevs först av 'fågel-böckerna') hamnat på 1820-30-talet, Galgfågeln. Widding läste helt säkert Carl Jonas Love Almqvist likaväl som Årstafrun.
Drottningens juvelsmycke (1834) är ett mycket egenartat verk av Almqvist. Jag minns delar av den som TV-film när jag fick på lågstadiet i slutet av 1960-talet. Den svartvit film med den undersköna Mimmi Wållander som Tintomara, och Ing Tidbladh som hennes sjuka mor. Det var oerhört suggestivt för mig att se i den unga åldern, även om jag ine förstod allt. För mig blev Tintomara den sköna unga kvinnan, oförstådd, snärjd i spindelnät.
Att läsa den nu som vuxen gör naturligtvis att verket växer fram i en helt annat komplexitet och fullhet. Diskussionerna kring denna roman, som enligt romantikens ideal vill vara ett allkonstverk, med dramatiska dialoger, prosa, dikt, musiknoter, pantomim och balett. Många diskussioner kring verket har berört frågan om kön, eftersom Tintomaras kön rör sig som en gåta genom hela verket, men aldrig klarläggs. De tär naturligtvis en fråga som bedrör nutida queer-tankegångar. Var Almqvist den förste queer-filosofen? Nja, an var en man av sin tid och ville skapa ett allkontverk. Symboler var viktiga.
Centralpersonen har många namn, Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose. H*n är den fullständigt fria själen, som inte kan fångas i några ramar och regler. H*n byter kön efter betraktarens öga. Ibland efter behov. Manskläder och manskön är en fördel för att röra sig fritt nattetid på Stockholms gator.
Azours är dock det sociala namn h*n har i samtal med maktens personnager efter (och kanske före) mordet på Gustav III, där hennes rena sanna natursjäl vill bekämpa det onda och förespråka det goda - vilket naturligtvis skär sig. Ja, Almqvist ville skriva en historisk roman i Walter Scotts anda, Scott som uppfann genren. Mordet på Gustav III blir är en historisk verklighet med utdrag ur förhörsprotokoll.
Tintomara är de kvinnliga egenskapernas namn.
På ett ställe kallar man henne Lockfågel! (var det därifrån Widding fick titeln till sin roman?)
Hon avskyr det, att ses som ett lockadne kön i stället för sitt sanna inre jag. I egenskap av hennes lockande skönhet kan de sammansvurna få kungen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt för mordet. Tintomara själv är inte medvetet inbladnad. H*n är ett redskap för Hegels Världssjäl, som drar fram och styr den hsitoriska utvecklingen oavsett vad enskilda mäniskor tycker.
Lazuli är de manliga egenskaperna och ofta en god täckmantel. Oavsett kön väcker hon kärlek i betraktarens öga, utan att h*n själv någonsin upplever vill ta del i kärleksspelet. H*n är sig själv nog. H*n är la Tournerose, ett smeknamn som klingar likt Almqvists eget livsverk: Törnrosens bok. I den samlade han större delen av sina verk inom ramverket Jaktslottet där några vänner samlas och berättar historier för varandra. Därigenom blir Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose i sig själv symbolen, den inkarnerade dikten, skaparanden, som har alla fasetter inom sig.
Det är mycket effektfullt och oerhört fascinerande. Dialogen flyter roande och sann i större delen av boken. Lättläst text, om man kan hänga med i att det dyker upp lite franska här och där bland 1700-talets högreståndssamtal. Han leker med ord och likaljudande förväxlingar, som t ex Tristan, triste âne. Den mytiske älskaren Tristan låter alltså i vissas öron som 'den ledsne åsnan', en skymf? Helt klart en dubbeltydighet. Är den kärlekskranke en dum åsna?
Det är klart att man kan hävda att Almqvist förespråkade jämlikhet mellan könen. Han tillhörde de radikala unga romantikerna, som upprörde med sina okonventioenlla idéer. Han skrev Det går an (1839) om Sara Videbäck, som önskade förbli ogift, för att fortsätta sin fars rörelse och ha sitt eget levebröd. På hennes tid var gift kvinna omyndig. Samvetsäktenskap förespråkas. Visst låter det radikalt. På 1970-talet var vi radikala. Då såg jag en version av Det går an, med bl a Per Ragnar och Christina Schollin. En version med ett tillägg som problematiserasr vad som händer där barn kommer till. För visst är det enkelt att prata om fria relatioenr så länge det inte är barn inblandade. Men så snart kvinnan blir mor blir hon också mer sårbar. Jag minns inte vad slutsatsen blev då.
Intressant är dock att Lars Widdings bok Galgfågeln, som flyter mellan olika människoöden åren 1829-33 - och därför blir mer splittrad än enhetlig - ger mig känslan att han funnit intressanta incidenser i slutet av Årstafruns dagbok, som han velat förmedla. En mentalt svag pojke avrättas för tidelag, hans mors elände och senare upphöjelse pga en 'uppenbarelse' från en ärkeängel som vill trösta, och sist men inte minst. Mamsell Leufstedt (33 år) på Årsta gård, önskar starta ett trädgårdsmästeri, i samvetsäktenskap med en sju år yngre dräng.
Ingenstans sägs det 'varför' hon inte vill gifta sig. Men jag antar att huvudsaken borde vara just att hon då skulle bli omyndig och inte längre få ta hand om sitt eget företag.
Men livet är inte lätt, det sätter käppar i hjulet. När ett lämpligt torp dyker upp, skall mamsellen få överta det enligt löfte från Årstafrun, men krogägaren som är granna ställer sig i vägen. Han påstår sig ha första 'tjing'. Saken manglas sedan i domstol under två år. Vilket för mig är ett indicium på att det är verkliga fall Widding tar upp. Mamsellen fick rätt, men då hade hennes käre Grönberg redan insjuknat i någon sjukdom som ledde till döden mindre än ett år senare. Så livet slutade där för henne. Det blev inget av planerna. Hon stannade hos Årstafrun till hennes död.
2010-02-19
1700-talet
Vi har sysslat med 1700-tal i ytterligare tre veckor. Som t ex Robinson Crusoe och Gullivers resor. Exempel på hur romanen skapades i England med den framväxande borgerligheten. Engelsmännen hade redan vid det här laget en mer eller mindre maktlös konstitutionell monarki, ungefär som Sverige idag. Industrin växte fram i takt med borgerligheten. Redan när jag läste Engelska för 25-30 år sedan tillhörde denna period mina favoriter. 1700-talet är spännande med sin spretiga entusiasm.
Och i Frankrike ledde det till Revolution. Inte för att det var eländigare där. Utan för att man var rikare än på länge och att läskunnighet och protestviljan växte i takt med välståndet.
Tongivande var naturligtvis Volaire, vars närmast 'desperat' hurtiga roman Candide, visar hur förtvivlad han var över tillståndet i världen. Motsade jag mig där? Nja, som upplysningsman önskade han informera folket om hur optimistisk framtidstro inte tycktes stämma med verkligheten. Han chockades av jordbävningen i Lissabon, där minst 30.000 människor dog. Chocken var inte mindre än den vi upplever idag när vi ser på katastrofen i Haiti.
Voltaires fråga blir då: - Hur kan vi säga att detta är det bästa av alla världar, där allt sker för det bästa för alla...? Inte är det bara syndfulla människor som dör?! Nej, naturligtvis inte.
Oskyldiga dör.
Och så har vi läst om Den unge Werthers lidanden, Goethes känsloutbrott. Förromantiken, rötterna till 1800-talets romantik. Maximalt subjektivt, en utblick innifrån Werther själv. Alla brev är skrivna av Werther, han ser ingen objektiv realitet. Han har flytt ut på landsbygden för att skapa sin egen verklighet. Han blir som en symbol för den alienerade konstnärens - som flyr in i sig själv. Och den kvinna han förälskar sig i - Lotte - är en fantasiskapelse i hans inre. Han ser inte henne som hon är, han ser sin egen önskedröm. När han till slut inser att hon inte är hans fantasfigur, utan lever i samhället med sina uppgifter där - då tar Werther sitt liv. Det finns ingen plats för honom i det borgerliga livet, där människor arbetar för brödfödan...
Den här individualismen dök upp i Engelsk poesi tidigare än på andra håll. Fler och fler dikter omnämner 'vanliga' människor. Tidigare ansågs endast hjältar och kungligheter vara värdiga att uppträda i allvarligt menade verk, med 'höga' ämnen. Att det råder en ny syn på människan är tydligt och klart. Även små människor drabbas av tragedier. Och även om man bara slitit på åkern hela livet - så är det inget att se ner på. För inför döden är vi alla lika små, ingen ära kan vi ta med oss (Thomas Gray), likaväl som inga rikedomar.
Mest nyskapande av alla var naturligtvis William Blake, som skapade helt nya ämnen, och som konstnär ofta kombinerade bild och ord. Hans dikter är ofta fyllda av en ny naivitet, skrattande barn och en sorts 'New Age' andlighet. Panteismen som bryter av mot den kollektiva kyrkan och blir mer personligt andlig.
Just nu gräver vi i svensk lyrik - Nordenflycht, Kellgren, Lenngren, Thorild, Lidner ....
Och i Frankrike ledde det till Revolution. Inte för att det var eländigare där. Utan för att man var rikare än på länge och att läskunnighet och protestviljan växte i takt med välståndet.
Tongivande var naturligtvis Volaire, vars närmast 'desperat' hurtiga roman Candide, visar hur förtvivlad han var över tillståndet i världen. Motsade jag mig där? Nja, som upplysningsman önskade han informera folket om hur optimistisk framtidstro inte tycktes stämma med verkligheten. Han chockades av jordbävningen i Lissabon, där minst 30.000 människor dog. Chocken var inte mindre än den vi upplever idag när vi ser på katastrofen i Haiti.
Voltaires fråga blir då: - Hur kan vi säga att detta är det bästa av alla världar, där allt sker för det bästa för alla...? Inte är det bara syndfulla människor som dör?! Nej, naturligtvis inte.
Oskyldiga dör.
Och så har vi läst om Den unge Werthers lidanden, Goethes känsloutbrott. Förromantiken, rötterna till 1800-talets romantik. Maximalt subjektivt, en utblick innifrån Werther själv. Alla brev är skrivna av Werther, han ser ingen objektiv realitet. Han har flytt ut på landsbygden för att skapa sin egen verklighet. Han blir som en symbol för den alienerade konstnärens - som flyr in i sig själv. Och den kvinna han förälskar sig i - Lotte - är en fantasiskapelse i hans inre. Han ser inte henne som hon är, han ser sin egen önskedröm. När han till slut inser att hon inte är hans fantasfigur, utan lever i samhället med sina uppgifter där - då tar Werther sitt liv. Det finns ingen plats för honom i det borgerliga livet, där människor arbetar för brödfödan...
Den här individualismen dök upp i Engelsk poesi tidigare än på andra håll. Fler och fler dikter omnämner 'vanliga' människor. Tidigare ansågs endast hjältar och kungligheter vara värdiga att uppträda i allvarligt menade verk, med 'höga' ämnen. Att det råder en ny syn på människan är tydligt och klart. Även små människor drabbas av tragedier. Och även om man bara slitit på åkern hela livet - så är det inget att se ner på. För inför döden är vi alla lika små, ingen ära kan vi ta med oss (Thomas Gray), likaväl som inga rikedomar.
Mest nyskapande av alla var naturligtvis William Blake, som skapade helt nya ämnen, och som konstnär ofta kombinerade bild och ord. Hans dikter är ofta fyllda av en ny naivitet, skrattande barn och en sorts 'New Age' andlighet. Panteismen som bryter av mot den kollektiva kyrkan och blir mer personligt andlig.
Just nu gräver vi i svensk lyrik - Nordenflycht, Kellgren, Lenngren, Thorild, Lidner ....
2010-01-31
Carl Michael Bellman
Andra veckan har grupparbetet handlat om Bellman. I höstas tränade vi lyrikanalys via epistel no.7. Nu läste vi 12 till. Jag formligen slukade 5 olika litteraturhistoriska författares texter kring Bellman vilket fördjupade insikten i hans samtid.
Bellman är alltid satirisk och dubbeltydig. Hans storhet löpte parallell med Gustav III. Hans supvisor hade länge varit populära, men vid Gustav III:s statskupp 1772, efter den ekonomiskt katastrofala 'Frihetstiden' (som ledde även till Bellmans föräldrars ruin), skyndade sig Bellman att skriva en hyllningsvisa till kungen, Gustafs Skål, som blev kuppdeltagarnas kampsång. Vilket naturligtvis gjorde Bellman populär vid hovet. Dock ansågs inte övrig visor rumsrena nog att tryckas. Hela landet kunde dem ändå utantill, men Bellman fick inga inkomster. Poeten Kellgren sablade ner Bellmans visor i en satirisk dikt, men fick ångra detta, då han snart insåg hur storartad Bellmans konst trots allt var. Helt oefterhärmelig.
Sagde Kellgren kom också att tjugo år senare medverka till utgivningen av Fredmans epistlar. Han skrev ett entusiastiskt förord (och städade lite i visorna). Bellman dedicerade Ep. 80, Liksom en Herdinna till Kellgren. Frågan är om han gjorde det enbart som tack?
Första strofen är en omskrivning av klassicismens paradverk, Boileau's skrivregler för god litteratur, nedplitade i versform. Bellman gör om dem så vi får se Ulla som en Herdinna, välklädd, smyckad med blommor, för sig som en dam, hon åker på utflykt med korparl Mollberg i häst och vagn, stiligt värre. Men när de väl är på krogen, spiller hon öl på kjolen, drar den helt sonika av sig, och kan man tyda omskrivningarna rätt så slutar det som i de flesta visorna med ett samlag, som får vagnen att skaka söner. I vilket fall som helst så somnar Ulla där, bredvid Mollberg 'som en kullstjälpt Fru', vilket brukar betyda just så...
Visst, när vi lyssnar på den där sirliga melodin, och tänker på 'herdinnan' så är det betydligt mer finstämt än vad texten säger. Man har sagt att Bellman i denna visa böjer sig för den goda smaken, krusar för eliten. Gör han det? Eller driver han med eliten? För egentligen har han inte ändrat sig ett dugg. Han gör som alltid. Dubbelexponerar den klassicistiska litteraturens tidlösa idealbild av konsten och världen - men verkligheten i Stockholms trånga gränder, med sina 700 brännvinskrogar, var en helt annan. Fylleri och bordeller överallt. Bellman plockar upp de enkla människorna ur rännstenen, men förskönar dem inte. Inte i grunden. De kan leka fina, men rispar man i lacken, så faller den av. På den punkten ger sig Bellman aldrig - det skulle ha gått emot hans innersta sanning.
1792 sköt man Gustav III på en maskeradbal. Bellman hade hunnit få både Fredmans epistlar och sånger tryckta 1790-91, men sen tog det stopp. Det unika med Bellman är att hans popularitet aldrig egentligen haft några nedgångsperioder. Han lever. Men personen Bellman hade inte längre någon som höll honom om ryggen sedan Gustav III dött. 1794 hamnade han i häkte på grund av en ringa skuld. I fängelset ådrog han sig en rad sjukdomar och dog inte långt efteråt 1795.
Dock är det ett ovedersägligt faktum att Bellman berikat svensk litteratur, genom att synliggöra de lägre samhällsklasserna. Och han gjrde det via satir, en svart humor vi kanske inte är naiva nog att skratta åt idag ...
Bellman är alltid satirisk och dubbeltydig. Hans storhet löpte parallell med Gustav III. Hans supvisor hade länge varit populära, men vid Gustav III:s statskupp 1772, efter den ekonomiskt katastrofala 'Frihetstiden' (som ledde även till Bellmans föräldrars ruin), skyndade sig Bellman att skriva en hyllningsvisa till kungen, Gustafs Skål, som blev kuppdeltagarnas kampsång. Vilket naturligtvis gjorde Bellman populär vid hovet. Dock ansågs inte övrig visor rumsrena nog att tryckas. Hela landet kunde dem ändå utantill, men Bellman fick inga inkomster. Poeten Kellgren sablade ner Bellmans visor i en satirisk dikt, men fick ångra detta, då han snart insåg hur storartad Bellmans konst trots allt var. Helt oefterhärmelig.
Sagde Kellgren kom också att tjugo år senare medverka till utgivningen av Fredmans epistlar. Han skrev ett entusiastiskt förord (och städade lite i visorna). Bellman dedicerade Ep. 80, Liksom en Herdinna till Kellgren. Frågan är om han gjorde det enbart som tack?
Första strofen är en omskrivning av klassicismens paradverk, Boileau's skrivregler för god litteratur, nedplitade i versform. Bellman gör om dem så vi får se Ulla som en Herdinna, välklädd, smyckad med blommor, för sig som en dam, hon åker på utflykt med korparl Mollberg i häst och vagn, stiligt värre. Men när de väl är på krogen, spiller hon öl på kjolen, drar den helt sonika av sig, och kan man tyda omskrivningarna rätt så slutar det som i de flesta visorna med ett samlag, som får vagnen att skaka söner. I vilket fall som helst så somnar Ulla där, bredvid Mollberg 'som en kullstjälpt Fru', vilket brukar betyda just så...
Visst, när vi lyssnar på den där sirliga melodin, och tänker på 'herdinnan' så är det betydligt mer finstämt än vad texten säger. Man har sagt att Bellman i denna visa böjer sig för den goda smaken, krusar för eliten. Gör han det? Eller driver han med eliten? För egentligen har han inte ändrat sig ett dugg. Han gör som alltid. Dubbelexponerar den klassicistiska litteraturens tidlösa idealbild av konsten och världen - men verkligheten i Stockholms trånga gränder, med sina 700 brännvinskrogar, var en helt annan. Fylleri och bordeller överallt. Bellman plockar upp de enkla människorna ur rännstenen, men förskönar dem inte. Inte i grunden. De kan leka fina, men rispar man i lacken, så faller den av. På den punkten ger sig Bellman aldrig - det skulle ha gått emot hans innersta sanning.
1792 sköt man Gustav III på en maskeradbal. Bellman hade hunnit få både Fredmans epistlar och sånger tryckta 1790-91, men sen tog det stopp. Det unika med Bellman är att hans popularitet aldrig egentligen haft några nedgångsperioder. Han lever. Men personen Bellman hade inte längre någon som höll honom om ryggen sedan Gustav III dött. 1794 hamnade han i häkte på grund av en ringa skuld. I fängelset ådrog han sig en rad sjukdomar och dog inte långt efteråt 1795.
Dock är det ett ovedersägligt faktum att Bellman berikat svensk litteratur, genom att synliggöra de lägre samhällsklasserna. Och han gjrde det via satir, en svart humor vi kanske inte är naiva nog att skratta åt idag ...
2010-01-04
Elin Wägners' Ekofeminism
Inte ett inlägg på hela december - 'kursandet' har varit för intensivt. Elin Wägner-kursen var mastig och närmade sig slutuppsatser, så där la jag mycket tyngd, samtidigt som jag kämpade på med medeltida litteratur.
Ett av Wägners mest kända verk, som ännu trycks om i pocketupplagor är Väckarklocka (1941). Så visst var det lite pinsamt att jag ännu inte läst den. Den var absolut inte vad jag väntat mig. Titeln är symbol för vad Wägner ville vara - hon ville väcka till insikt, hur än irriterande det känns för de som blir väckta, morgontrötta som vi är. Träffande bild.
Och mycket upplyftande för mig. Hon var inspirerad av sin tids nyupptäckter apropå en förhistorisk moderålder, en tid då det inte vapnen styrde mänskliga relationer. Upplyftande för mig eftersom jag själv är intresserad av de riktigt gamla moder-gudinne-religionerna, allt vad man kan komma fram till genom att se på gamla myter, om tiden före det patriarkala. Mycket intressanta spår hade hon funnit i gamla grekiska tragedier, myter osv. Det är helt fel att gruppera in Wägner bland särartsfeminister. Visst letar hon fram kvinnors kunskaper från äldre tider, men för att vi skall vara stolta över de kunskaper vi hade då. För att vi skall inse att vi inte alltid varit passiva offer. Det är ett nytt fenomen och det måste vi avsäga oss. När Wägner skrev boken sökte hon formulera en utopi där pendeln stannar mitt emellan ytterligheterna, dvs mitt emellan patriarkat resp. matriarkat. Finna ett fungerande samarbete, för det läge vi befinner oss i nu. Att återkomma till ett vårdande tillstånd, inte minst att vårda vår miljö - utan den överlever vi inte - och det hänsynstagande är inte förbehållet kvinnor. Det är något vi måste samarbeta kring.
Inom detta arbetsområde - Ekofeminismen - läste vi även Wägners sista roman, Vinden vände bladen (1947). Ett mästerverk. Romanen är tredelad, men hänger samman. Det första kortaste avsnittet bygger upp en myt om en ursprunglig modergudinna, Ana, likartade med Nerthus, eller vanerna? ... måste läsa på om detta. Och hur vikingahövdingen Assar stiger i land med sina järnvapen och hur Ana aldrig mer blir vad hon varit. Det patriarkala tar över. Men det är på hennes ö, som Aneholm byggs, ett släktgods som vi får följa ända in på 1930-talet.
Andra nedslaget i historien behandlar karoliner och pietismens upphov i sibiriska fångläger på tidigt 1700-talet. Och återkomsten till Sverige och hur karolinen här blir förgiftad av sin nya hustru. Intressant är att detta avsnitt (100 s.) är en utbroderad variant av en historia noterad i Tusen år i Småland, men sedd ur motsatt vinkel. Hon har tagit en historia ur bygden och sin släkthistoria och använt den i sin konst.
Den längsta biten av romanen går från mitten av 1800-talet till 1939. Det är den småländska bygden hon berättar om, släkthistorien, samhällsutvecklingen. Wägner är själv med på ett hörn som journalisten Roda Pendrich. Kvinnorösträttskämpen som blir desillusionerad. Hon finner spår av släkthistoria och funderar kring förgänglighet och oförgänglighet och mycket annat som speglar tid och samhällsutveckling.
Jag skulle välja ett uppsatsämne och var först mycket brydd, men efter att ha läst inlednings-kapitlet till Tusen år i Småland fascinerades jag av tidsbilderna hon skapade. Och hur samhälls-kritiken smusslades in med slående livliga bilder. Under arbetet med texterna kring detta, där jag alltså inte valde en roman, utan hennes Småländska landskaps- och historiebok, hittade jag dock trådar till romanen Vinden vände bladen just för att den speglar sådana funderingar i Rodas liv, paralleller till Wägners egna funderingar. Så det blev fascinerande. Men svårt att gå in på djupet på endast 7 A4. Jag nosade i alla fall på det. (läraren har ännu inte haft tid att betygsätta, så jag vet inte hur min behandling uppfattats.)
Jag har dock lovat mig själv att så snart jag får minsta tid över läsa om Vinden vände bladen. jag älskar dess mångsidighet och tidsaxel och klarögda helhetsbild av samhället.
Ett av Wägners mest kända verk, som ännu trycks om i pocketupplagor är Väckarklocka (1941). Så visst var det lite pinsamt att jag ännu inte läst den. Den var absolut inte vad jag väntat mig. Titeln är symbol för vad Wägner ville vara - hon ville väcka till insikt, hur än irriterande det känns för de som blir väckta, morgontrötta som vi är. Träffande bild.
Och mycket upplyftande för mig. Hon var inspirerad av sin tids nyupptäckter apropå en förhistorisk moderålder, en tid då det inte vapnen styrde mänskliga relationer. Upplyftande för mig eftersom jag själv är intresserad av de riktigt gamla moder-gudinne-religionerna, allt vad man kan komma fram till genom att se på gamla myter, om tiden före det patriarkala. Mycket intressanta spår hade hon funnit i gamla grekiska tragedier, myter osv. Det är helt fel att gruppera in Wägner bland särartsfeminister. Visst letar hon fram kvinnors kunskaper från äldre tider, men för att vi skall vara stolta över de kunskaper vi hade då. För att vi skall inse att vi inte alltid varit passiva offer. Det är ett nytt fenomen och det måste vi avsäga oss. När Wägner skrev boken sökte hon formulera en utopi där pendeln stannar mitt emellan ytterligheterna, dvs mitt emellan patriarkat resp. matriarkat. Finna ett fungerande samarbete, för det läge vi befinner oss i nu. Att återkomma till ett vårdande tillstånd, inte minst att vårda vår miljö - utan den överlever vi inte - och det hänsynstagande är inte förbehållet kvinnor. Det är något vi måste samarbeta kring.
Inom detta arbetsområde - Ekofeminismen - läste vi även Wägners sista roman, Vinden vände bladen (1947). Ett mästerverk. Romanen är tredelad, men hänger samman. Det första kortaste avsnittet bygger upp en myt om en ursprunglig modergudinna, Ana, likartade med Nerthus, eller vanerna? ... måste läsa på om detta. Och hur vikingahövdingen Assar stiger i land med sina järnvapen och hur Ana aldrig mer blir vad hon varit. Det patriarkala tar över. Men det är på hennes ö, som Aneholm byggs, ett släktgods som vi får följa ända in på 1930-talet.
Andra nedslaget i historien behandlar karoliner och pietismens upphov i sibiriska fångläger på tidigt 1700-talet. Och återkomsten till Sverige och hur karolinen här blir förgiftad av sin nya hustru. Intressant är att detta avsnitt (100 s.) är en utbroderad variant av en historia noterad i Tusen år i Småland, men sedd ur motsatt vinkel. Hon har tagit en historia ur bygden och sin släkthistoria och använt den i sin konst.
Den längsta biten av romanen går från mitten av 1800-talet till 1939. Det är den småländska bygden hon berättar om, släkthistorien, samhällsutvecklingen. Wägner är själv med på ett hörn som journalisten Roda Pendrich. Kvinnorösträttskämpen som blir desillusionerad. Hon finner spår av släkthistoria och funderar kring förgänglighet och oförgänglighet och mycket annat som speglar tid och samhällsutveckling.
Jag skulle välja ett uppsatsämne och var först mycket brydd, men efter att ha läst inlednings-kapitlet till Tusen år i Småland fascinerades jag av tidsbilderna hon skapade. Och hur samhälls-kritiken smusslades in med slående livliga bilder. Under arbetet med texterna kring detta, där jag alltså inte valde en roman, utan hennes Småländska landskaps- och historiebok, hittade jag dock trådar till romanen Vinden vände bladen just för att den speglar sådana funderingar i Rodas liv, paralleller till Wägners egna funderingar. Så det blev fascinerande. Men svårt att gå in på djupet på endast 7 A4. Jag nosade i alla fall på det. (läraren har ännu inte haft tid att betygsätta, så jag vet inte hur min behandling uppfattats.)
Jag har dock lovat mig själv att så snart jag får minsta tid över läsa om Vinden vände bladen. jag älskar dess mångsidighet och tidsaxel och klarögda helhetsbild av samhället.
2009-06-11
Allt är vind - LeClézio (2003)
Allt är vind (2003) brukar betraktas som Le Clézios mästerverk och visst är den det.
Ingick i vår kurs. För att studera en roman krävs oftast flera genomäsningar. Men vi hade kort om tid. Redan på sidan 60 vid min första läsning, var jag tvungen att lägga i högsta växeln, så större delen av boken har jag bara läst *en* gång. Men när boken är studieobjektet blir läsningen ändå mer som att forska än 'bara läsa', ett konstant antecknande, bläddrande, letande efter fakta, funderande - som tar enorm tid. I alla fall för mig som läser långsamt med den här metoden. Romanläsning är mer än att vaska fram fakta, man skall landa i hela uppbyggnaden, vilket kan vara mer eller mindre intrikat.
Kursavsnittet inleddes dock med en liten schism, eftersom lärarens introduktionsföreläsning byggde på romanens franska namn: Révolutions. Romanen igenom löper flera tider parallellt; släktens anfaderns stred för franska revolutionens idéal, men blev besviken och utvandrade till Mauritius, en fransk kolonial ö i Indiska oceanen; nutida huvudpersonen är ung under Algerietkriget och flyr först till England för att undgå militärtjänst. Senare även till Mexico, samtidigt som 1968-rörelser uppstod världen över; och parallellt med allt detta rullas minnen ur släkthistorien upp, vilket inbegriper slaveri, kolonialism och världskrig, vilket för den utblottade familjen tillbaka till Frankrike. Cirkeln sluts.
Kursuppgift blev att beskriva hur kolonialismen framställs i romanen. Men för att återgå till romanens namn, Révolutions, så påminde en av kursdeltagarna att det franska ordet är så mycket mer dubbeltydigt än på svenska. Där inbegriper ordet revolution en känsla av kretslopp, saker vänds uppochned, men återkommer. Och det är också så jag upplever romanen när jag läser den. En rad större och mindre livscirklar, inom enskilda individers liv, kortsiktigt och långsiktigt, lika väl som för släkten i det större perspektivet. Släkten utvandrar och kommer tillbaka. Man flyr och kommer tillbaka. Minnen återvänder hela tiden. Man tvingas ta itu med det man flytt ifrån. Fädernas synder förföljer barnen, på ena eller andra sättet.
Först undrade jag varför boken inte fick heta Revolutioner på svenska? Men insåg snart att jag borde vända på frågan. Varför fick inte boken heta Allt är vind på franska? Kanske behövdes det inte, med dubbeltydigheten i Révolutions. På romanens försättsblad står några ord på bretonska (alltså det gamla gaelisk-keltiska språket i Bretagne; kanske en vaggvisa?): Avel aveliou oll avel. Vilket uttyds: Vind, vindar, allt är vind. Här har vi alltså den svenska titeln. Och Le Clézio har själv sagt att han tycker att den svenska titeln 'är så vacker'. Att han gärna velat att boken fått heta så även på franska - ville han och fick ge vika? undrar jag - den vackra bretonskan kunde han inte använda, då alltför få kan språket.
Alliterationen associerar jag till Strindbergs diktrad: Vågorna vaggar vindarna till vila, men inte bilden i sig, eftersom romanen absolut inte handlar om vila, utan om ständig rörelse. Romanen är en mäktig exposé över Människan som en migrerande varelse. Människan som aldrig slår sig till ro. Människan som evigt sökande.
Le Clézios utsiktspunkt blir rakt igenom den utomståendes, den som befinner sig i utkanten. Revolutionären kommer från Bretagne, som inte ansågs riktigt rumsrent ur Parisarnas synvinkel. Familjen hamnar på den lilla ön Mauritius, delvis ett isolerat paradis, men också en förtryckande slavekonomi. Och sedan erövras den i stället av engelsmännen, och familjen blir alltmer en rad blandäktenskap mellan franskt och engelskt. Men ändå vid sidan av. Trots det engelska påbråt hamnar familjen i Frankrike i första världskrigets efterdyningar, fattigt och utblottat, och Jean känner att han kvävs i Nice, klämd mellan krig och våld och hot.
Här i Nice på 1960-talet hamnar vi plötsligt i samma ångest som i Rapport om Adam, den unge Jean, Le Clézios altergeo, mår dåligt i skolan och vill fly undan krigshoten. I Rapport om Adam fick vi aldrig veta om Adam varit i kriget och blivit *galen* av krigets vanvett, eller om det var ångest inför krigshotet, att han projicerade sin ångest på kriget. I Allt är vind blir vi klara över att flera av hans klasskamrater hamnade i Algeriet-kriget, och att hans bästa vän även dog där mycket snart. Alltså mycket förståeligt att ångesten växer. (Enligt NE dog 1 miljon nordafrikaner och 500.000 fransk-algerier i konflikten, så det är ingen 'liten konflikt' vi pratar om.)
Även om romanen är byggd som en släktkrönika, så är det inte exakta fakta vi erbjuds. Utan en symbolbild. Släkten tycks delad i en revolutionär-romantisk halva och en mer reaktionär girig halva. Och jag tror inte att vi ska se det som en bilda av Le Clézios familj - utan en bilda av mänskligheten. Under franska revolutionen kastade människorna av sig oket, slaveriets ok, och lyfte fram humanistiska jämlika ideal. Men mycket snart slogs allt i spillror och slaveriet återkom. En egenmäktig Napoleon utnämnde sig själv till kejsare och en ny adel för att förgylla hovet, efter den adel man redan avrättat. Man godkände att slaveri återinfördes/behölls i kolonierna. Man såg inte längre alla människor som jämlika, värda samma rättigheter...
I romanen är detta förhållande genialt åskoådliggjort inte bara genom olika personers skillnader när det gäller att hålla på idealen eller strunta i dem. Allt får sin blixt belysning i slutet när den nutida Jean får kännedom, liksom vi läsare, om att förfadern som utvandrat från franska revolutionen, och inte minst hans fru Marie Anne (Jfr revolutionssymbolen La Marianne) skriver ihop ett dokument för familjen, deras vuxna barn och barnbarn, att följa framgent. Familjen har beslutat att skapa sitt eget paradis i det inre av Mauritius grönskande ö. Men man ska inte odla sockerrör, som bara för elände med sig, både som omänskligt slitsamt arbete för slavar och andra arbetare, eller att sockerrören bara ger socker och sprit, och alltså inget av mänskliga viktiga förnödenheter. I stället vill man odla skog och starta ett sågverk. Och man skriver ett avtal som alla skriver under, ett avtal om allas lika rättigheter. Att alla skall arbeta efter sin förmåga och alla tillgångar delas lika. Allt skall ägas gemensamt.
Det går en rysning genom hela mig när jag läser och inser sveket, att delar av släkten sviker andra, för att de är giriga och vill ha mer, för att de inte hjälper varandra i svårigheter så som avtalet löd. Utan istället vissa tar över och skor sig på andra.
Och detta handlar naturligvis om hela mänskligheten - som grupp - att vissa skor sig på andra, oavsett allt fint prat om humanism och jämlikhet. Att vi trampar ner varandra för att hålla vår egen näsa ovanför vattenytan.
Ja Allt är vind är en mycket rik roman, som innehåller ett myller av människor och känslor och platser och tankar. Så rik att man kan fortsätta att skriva om den länge. Och den kan läsas om och om igen för att väcka nya tankar. Den har gått under huden på mig och kommer att stanna där för evigt.
Ingick i vår kurs. För att studera en roman krävs oftast flera genomäsningar. Men vi hade kort om tid. Redan på sidan 60 vid min första läsning, var jag tvungen att lägga i högsta växeln, så större delen av boken har jag bara läst *en* gång. Men när boken är studieobjektet blir läsningen ändå mer som att forska än 'bara läsa', ett konstant antecknande, bläddrande, letande efter fakta, funderande - som tar enorm tid. I alla fall för mig som läser långsamt med den här metoden. Romanläsning är mer än att vaska fram fakta, man skall landa i hela uppbyggnaden, vilket kan vara mer eller mindre intrikat.
Kursavsnittet inleddes dock med en liten schism, eftersom lärarens introduktionsföreläsning byggde på romanens franska namn: Révolutions. Romanen igenom löper flera tider parallellt; släktens anfaderns stred för franska revolutionens idéal, men blev besviken och utvandrade till Mauritius, en fransk kolonial ö i Indiska oceanen; nutida huvudpersonen är ung under Algerietkriget och flyr först till England för att undgå militärtjänst. Senare även till Mexico, samtidigt som 1968-rörelser uppstod världen över; och parallellt med allt detta rullas minnen ur släkthistorien upp, vilket inbegriper slaveri, kolonialism och världskrig, vilket för den utblottade familjen tillbaka till Frankrike. Cirkeln sluts.
Kursuppgift blev att beskriva hur kolonialismen framställs i romanen. Men för att återgå till romanens namn, Révolutions, så påminde en av kursdeltagarna att det franska ordet är så mycket mer dubbeltydigt än på svenska. Där inbegriper ordet revolution en känsla av kretslopp, saker vänds uppochned, men återkommer. Och det är också så jag upplever romanen när jag läser den. En rad större och mindre livscirklar, inom enskilda individers liv, kortsiktigt och långsiktigt, lika väl som för släkten i det större perspektivet. Släkten utvandrar och kommer tillbaka. Man flyr och kommer tillbaka. Minnen återvänder hela tiden. Man tvingas ta itu med det man flytt ifrån. Fädernas synder förföljer barnen, på ena eller andra sättet.
Först undrade jag varför boken inte fick heta Revolutioner på svenska? Men insåg snart att jag borde vända på frågan. Varför fick inte boken heta Allt är vind på franska? Kanske behövdes det inte, med dubbeltydigheten i Révolutions. På romanens försättsblad står några ord på bretonska (alltså det gamla gaelisk-keltiska språket i Bretagne; kanske en vaggvisa?): Avel aveliou oll avel. Vilket uttyds: Vind, vindar, allt är vind. Här har vi alltså den svenska titeln. Och Le Clézio har själv sagt att han tycker att den svenska titeln 'är så vacker'. Att han gärna velat att boken fått heta så även på franska - ville han och fick ge vika? undrar jag - den vackra bretonskan kunde han inte använda, då alltför få kan språket.
Alliterationen associerar jag till Strindbergs diktrad: Vågorna vaggar vindarna till vila, men inte bilden i sig, eftersom romanen absolut inte handlar om vila, utan om ständig rörelse. Romanen är en mäktig exposé över Människan som en migrerande varelse. Människan som aldrig slår sig till ro. Människan som evigt sökande.
Le Clézios utsiktspunkt blir rakt igenom den utomståendes, den som befinner sig i utkanten. Revolutionären kommer från Bretagne, som inte ansågs riktigt rumsrent ur Parisarnas synvinkel. Familjen hamnar på den lilla ön Mauritius, delvis ett isolerat paradis, men också en förtryckande slavekonomi. Och sedan erövras den i stället av engelsmännen, och familjen blir alltmer en rad blandäktenskap mellan franskt och engelskt. Men ändå vid sidan av. Trots det engelska påbråt hamnar familjen i Frankrike i första världskrigets efterdyningar, fattigt och utblottat, och Jean känner att han kvävs i Nice, klämd mellan krig och våld och hot.
Här i Nice på 1960-talet hamnar vi plötsligt i samma ångest som i Rapport om Adam, den unge Jean, Le Clézios altergeo, mår dåligt i skolan och vill fly undan krigshoten. I Rapport om Adam fick vi aldrig veta om Adam varit i kriget och blivit *galen* av krigets vanvett, eller om det var ångest inför krigshotet, att han projicerade sin ångest på kriget. I Allt är vind blir vi klara över att flera av hans klasskamrater hamnade i Algeriet-kriget, och att hans bästa vän även dog där mycket snart. Alltså mycket förståeligt att ångesten växer. (Enligt NE dog 1 miljon nordafrikaner och 500.000 fransk-algerier i konflikten, så det är ingen 'liten konflikt' vi pratar om.)
Även om romanen är byggd som en släktkrönika, så är det inte exakta fakta vi erbjuds. Utan en symbolbild. Släkten tycks delad i en revolutionär-romantisk halva och en mer reaktionär girig halva. Och jag tror inte att vi ska se det som en bilda av Le Clézios familj - utan en bilda av mänskligheten. Under franska revolutionen kastade människorna av sig oket, slaveriets ok, och lyfte fram humanistiska jämlika ideal. Men mycket snart slogs allt i spillror och slaveriet återkom. En egenmäktig Napoleon utnämnde sig själv till kejsare och en ny adel för att förgylla hovet, efter den adel man redan avrättat. Man godkände att slaveri återinfördes/behölls i kolonierna. Man såg inte längre alla människor som jämlika, värda samma rättigheter...
I romanen är detta förhållande genialt åskoådliggjort inte bara genom olika personers skillnader när det gäller att hålla på idealen eller strunta i dem. Allt får sin blixt belysning i slutet när den nutida Jean får kännedom, liksom vi läsare, om att förfadern som utvandrat från franska revolutionen, och inte minst hans fru Marie Anne (Jfr revolutionssymbolen La Marianne) skriver ihop ett dokument för familjen, deras vuxna barn och barnbarn, att följa framgent. Familjen har beslutat att skapa sitt eget paradis i det inre av Mauritius grönskande ö. Men man ska inte odla sockerrör, som bara för elände med sig, både som omänskligt slitsamt arbete för slavar och andra arbetare, eller att sockerrören bara ger socker och sprit, och alltså inget av mänskliga viktiga förnödenheter. I stället vill man odla skog och starta ett sågverk. Och man skriver ett avtal som alla skriver under, ett avtal om allas lika rättigheter. Att alla skall arbeta efter sin förmåga och alla tillgångar delas lika. Allt skall ägas gemensamt.
Det går en rysning genom hela mig när jag läser och inser sveket, att delar av släkten sviker andra, för att de är giriga och vill ha mer, för att de inte hjälper varandra i svårigheter så som avtalet löd. Utan istället vissa tar över och skor sig på andra.
Och detta handlar naturligvis om hela mänskligheten - som grupp - att vissa skor sig på andra, oavsett allt fint prat om humanism och jämlikhet. Att vi trampar ner varandra för att hålla vår egen näsa ovanför vattenytan.
Ja Allt är vind är en mycket rik roman, som innehåller ett myller av människor och känslor och platser och tankar. Så rik att man kan fortsätta att skriva om den länge. Och den kan läsas om och om igen för att väcka nya tankar. Den har gått under huden på mig och kommer att stanna där för evigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
