Gårdfarihandlaren : självbiografisk berättelse - Ivar Lo-Johansson (1953)

1951-1960 skrev Ivar Lo en självbiografisk serie böcker i 8 delar. De blev mycket populära och är det fortfarande bland de som läst dem. Gårdfarihandlaren är andra delen och handlar om sommaren 1921, när han nyss fyllda 20 år 'rymde' hemifrån. Han cyklade iväg på en skraltig cykel för att bli landsvägsnasare. Men han var för oerfaren och naiv för att lyckas. Främst var Ivar Lo dock ute efter att få tid och erfarenheter nog att skriva. hans dröm var att bli författare. Men än hade han inte lyckats med det heller. Det tog några år till innan han fick börja sälja researtiklar och dikter till tidningar. 

Huvudämnet för Ivar Lo:s skrivande tycks alltid ha varit hans eget liv och egna erfarenheter. Och det märks redan i denna sommarresa 1921 att han hela tiden brottas med sin önskan att få berätta om sig själv för de han möter, men varje gång drabbas han av tunghäfta. Blygheten står i vägen, och flera gånger får denna förtegenhet en drömmens skimmer, där han tänker sig vara förklädd, att han bär på en hemlighet, och bara gömmer sig under vagabondens slitna kläder.

Gårdfarihandlaren är en resa från Sörmland till Lappland, på cykel, och resan skildras därför i episodisk form, där varje händelse och möte får sitt eget kapitel. Sedan skyndar Ivar alltid vidare av olika anledningar. Ofta flyr han undan sina egna spräckta drömmar. Och det kom att ta 32 år innan det blev en bok av erfarenheterna. Säkert var det bra att berättelsen fick ligga till sig så länge. För det blev en lysande kristallklar pikaresk av denna resa. I den tydliggör han gapet mellan den unge Ivars idealiserade drömmar och den verklighet av fattigdom och svält, som han ställs inför. Äventyret blev fyllt av faror och umbäranden. Mycket underligt händer, men också ett par medmänskliga möten står fram att bevara i hjärtat.

Ytterligare 25 år senare, 1978, började Ivar Lo dessutom skriva uttryckliga memoarer. I andra delen, Asfalt, omtalar han helt kort att om sommaren 1921 kan vi läsa i Gårdfarihandlaren, för i den skrev han ner allt han var med om, att allt i boken var sant. Det enda han inte skrev ner, var sina närmast hypnotiska upplevelser av den norrländska älven, forsen, en mystisk upplevelse han därefter alltid bar inom sig. Övrigt var betydligt mer svält och köld än vad han fick in i boksidorna.   

Bokens text flyter raskt fram, ibland ler jag, men ofta hamnar hjärtat mitt i halsgropen. Det är i nuläget min favorit av allt jag läst av Ivar Lo-Johansson. Jag förstår att Bonnier valde ut den bland de böcker som återutgavs vid 100-årsminnet av Ivar Lo:s födelse. 

P C Jersild - Calvinols resa genom världen (1965)

P C Jersild, född 1935, son till en baptistpastor, debuterade 1960 med novellsamlingen Räknelära. Samma år publicerade han ihop med Sonja Åkesson och några fler ett manifest "mot formens tyranni", att låta innehållet styra formen, inte tvärtom. 60-talets första hälft blev också en tid för lekfulla formexperiment. Jersilds fjärde bok, Calvinols resa genom världen (1965) excellerar i olika stilar och formexperiment - den verkar helt ensam i sitt slag i Sverige. Utan Modernistas nyutgåva 2003 skulle jag nog ha missat denna pärla. Jersilds genombrott kom först tre år senare, och Calvinol lämnades med sin udda stil åt sitt öde.

Calvinols resa genom världen har som motto ett citat från Rabelais: "Vår världsbild är en skepparhistoria". Den har också undertiteln Rövarroman, alltså synonym till skepparhistoria, likt skröna, fabel, lögn. Redan bokens andra mening förklarar att berättelserna om Calvinol kommer att innehålla "Direkta motsägelser, tveksamheter, överdrifter, understatements, fel- och vantolkningar, muntliga hörsägner och skrivna krönikor på många språk, där översättningsfelen är talrika..." - tydligare än så kan nog inte författaren ta ställning för fantasteri och absurdism hellre än realism.

Boken består av 13 åtskilda episoder skrivna i helt olika stilar, alla med den märkliga doktor Calvinol i huvudrollen. Han rör sig hela tiden obehindrat genom tid och rum, så jag frestas att kalla det en pikaresk, en skälms resa genom sitt samhälle. På ytan kan det tyckas vara ren uppsluppen underhållning, men jag skrattar inte. Texten ger genast ett allegoriskt djup för mig att sjunka ner i. Texten kan verka vildvuxen, men den är lättläst och relativt kort.

Överallt dyker Calvinol upp, i olika roller som läkare, psykolog, kvacksalvare, mirakeldoktor, ja som charlatan allt efter historisk epok. Det obehindrade resandet i tid och rum, skapar den allegoriska miljön, och jag sväljer det lättvindigt. Antagligen för att Jersilds fantasteri skrivs med kliniskt rena detaljer, och ger ett intryck av vetenskaplig exakthet.

Jersild själv har själv förklarat sin text som "en självbiografisk resa genom en världsbild". Jag ser genast texten framför mig som ett förtätat konglomerat av idébilder, ett sammanfogande av de idéer som 1900-talsmänniskan manglats igenom. Vi stöttes och blöttes alltifrån vår födsel i dessa skilda stoltheter och fördomar, en föreställningsvärld med trådar tillbaka till såväl 1600-talets protestantism som medeltidens katolisism.

Boken är alls inte andligt grubblande - texten tycks mig renskalat ateistisk - men myterna i vårt kulturarv kommer vi inte ifrån. Just därför noterade jag inledningsvis att Jersilds far var frikyrklig baptistpastor. Första kapitlet heter också Genesis, likt bibelns första Mosebok, och innehåller tre lika skabrösa som omöjlig födelsemyter kring Calvinol.

I den första är modern barnmorskan, stor lång bred djup, som "hade inga andra gudar jämte sig än sig själv" - alltså närmast Moder Jord själv. Calvinol föds på jordgolvet i potatiskällaren med dubbel segerhuva och bet själv av navelsträngen. Dia fick han inte, utan kom att för alltid sakna symbiosen med modern. Någon far hade Calvinol inte - "Ingen förundrades över detta då ingen jordisk man någonsin vågat komma Calvinols moder närmare än armlängds avstånd." - men sin syfilitiske morfar idealiserade han som en general större än både Alexander den store och Napoleon.

I den andra är modern däremot så obetydlig att Calvinor föder sig själv, genom att helt vända ut och in på moderns kropp, varpå Calvinol stiger fram som en färdig femåring - utan navel, likt Adam, den första människan. En sorts gudafödsel. Och i den tredje är Calvinols fader en avdankad soldat som vandrat runt världen på krigståg, förfört kvinnor och burit hem trettio barn av dem han avlat, även om inte alla överlevt. De tre yngsta (äalla med olika mödrar) döps till Calvinol 'för enkelhetens skull', då fadern var gammal och fått dåligt minne. Alkohol och tilltagande gråstarr gjorde dock att fadern glömde att de var tre och tog dem för samma en, vilket gör att Calvinol fick problem kring sin identitet, sitt jag och yttre och inre verklighet - en psykologisk allegori. Jag tänker på t ex Freuds tredelade psyke - Detet, Jaget & Överjaget. 

Så här jobbar Jersild boken igenom, samlar och blandar och ger av alla möljiga västerändska myter.
Andra berättelsen om barnet Calvinol som under medeltiden tänker att han skall ansluta sig till något av barnkorstågen, men sedan kommer på avvägar, får mig att associera till söndagsskolor och barnatro som med tiden ebbar ut, Jersild som antagligen haft en uppväxt i baptismens famn, kom att som vuxen ägna sig åt helt andra 'egna' korståg.

Tredje - rör småskoleåren i skuggan av andra världskriget, då alla lekar blir krigslekar, ett försök att bearbeta hot och våld. Äldre mobbar kallas 'tyskar'. Alla lekar och gängkrig rör krig mellan dom och vi. Rent allegoriskt kan man se alla krig som vuxnas omogna oförmåga att lösa konflikter utan våld.

Fjärde - för samman de arkeologiska storhetsdrömmarna, från Europas vagga i Troja, Mykene och på Kreta, allt grävande möda liknar mest första världskrigets skyttegravar i Flandern, jord och gegga, en tid av krig mellan samhällsklasser, hierarkin mellan de på bottnen som bara gått folkskola, till skillnad från de som tagit studenten, men också lättnaden att ha sluppit ifrån överklassens pennalism och att den idoge trots allt kan göra karriär som autodidakt.

Femte - Belgiske kung Leopolds privata utnyttjande av Kongo, blir ett konglomerat av överklasesns chauvinism, kolonialism i Afrika, rasism, slavhandel och patriarkalt kvinnoförtryck, allt i ett på några få sidor. Vuxenblivandets många chockerande insikter.

Sjätte - Calvinols doktorsavhandling 'Om de akustiska mikroberna', hur orden, ljuden, blir till levande mikrober, oralt överfört berättande, poesi, blir som ett virus, sprids och förökar sig. En roande absurdism, som dock kan sägas stamma ur vår kristna skapelsemyt - 'Ordet blev kött'.

Sjunde - Sveriges Protestantiska krig på Tysk grund, en fars, där Gustav II Adolfs för tidiga död döljs, genom att liket balsameras och Calvinol ställer upp som utklädd stand-in, och fortsätter att vandra runt med i dimman, tills ett politiskt lämpligare tillfälle infinner sig (vid Lützen). Detta blir väl jämförbart med otaliga politiska intriger och krig. Många människor dödas för att vinna obetydlig areal mark.

Åttonde - 1947 köper Calvinol en bensinmack, där han vid sidan av kränger antibiotika, som botar gonorré på promiskuösa lastbilschaufförer. Det står inte 'var', men livsstilen känns så amerikansk, lättvindiga drugstores i stället för statlig kontroll och doktorsgrad.

Nionde - 1937 cyklar han i Baltikum, och finner åter medeltida bilder på en falsk frälsare. Det enda han kan ge alla som söker hjälp, är att hugga av händerna och sy ihop dem alla till en enda långdans av personer som visserligen lever men samtidgit fortsätter att vara handlingsförlamande, intvingade i symbiosen. Också en mycket mångtydig symbol med många möjliga tolkningar.

Tionde - Calvinol är överklassens uppburna psykolog i Schweiz. Diskret. Jag associerar till Freud. . Plötsligt kommer Baron von Münchhausen (alltså 1700-talets roligaste bok) och klagar över sin melankoli. Münchhausen menar att de har mycket gemensamt, men Calvinol är hårdnackad, han anser att baronens flygande 'på kanonkulor' är en ren oansvarig verklighetsflykt. När baronen tigger recept mot melancolin får han till slut ett 'sockerpiller', med viss tillsats av 'sanning' och en liten aning 'ansvar', att intas 3 ggr dagligen -- Nästa patient, Sovjets partisekreterare, som blivit gigantisk och fallit ihop helt med huvudet i Ukraina och fötterna ända borta i Vladivostok, är en politisk satir över kommunismen som en stor handlingsförlamad klump, inom vars kropp Calvinol tvingas resa omkring i, via strupe mage tarmar. Allt verkar olösligt, tills en brasa i näsan får patienten att nysa och då hamnar i sittande ställning i stället. Calvinols belöning blir att omvandlas till medalj och hänga på partisekreterarens bröst, för evigt fäst vid 'kommunismen'. -- Taiwan blir dock nästa uppdrag, där mysteriet är att ju fler soldater de skaffar sig, ju mindre blir dem, tills dom inte blir större än tennsoldater och inte duger till annat än leksaker i Disneyland.

Elfte - Calvinol personifierar en kombination av Idoldyrkan och Charaltaneri i ohelig allians, genom att både vara en 1600-tals inspererad obducent/forskare, samt 1800-talets Idolläkare som skar i sina levande patienter utan att bry sig om 'baciller' eller renlighet utan fortsatte att sprida död omkring sig.

Tolfte - Calvinol hamnar på danskt dårhus 1929, när han inte kan hålla isär sina olika personligheter under olika tidsåldrar, utan gång på gång er olika besked om när och var han föddes, då spärrar psykiatrikerna in honom, och där får han stanna till sin död 1934.

Trettonde - Sista delen, Exitus Calvinol, sjöslaget vid Lepanto 1571, mellan osmanska muslimer och kristna.(berömt för att galeaser, som då var nya snabbarseglande krigsskepp, övertog ledarposition från de traditionella galärerna med roddare,) gjorde att de kristna vann en förkrossande seger, dock tog osmanerna snabbt till sig den nya tekniken och seglade snart Medelhavets främsta galeaser.
-- Jersilds berättare heter här Amiral, undersåte till osmanske sultanen. Det skepp han erövrar från de kristna är ett mycket märkligt skepp (ubåt) som flyter trots att den är av järn. Kapten och besättning talar 'någon sorts plattyska'. Amiral döper om den till 'Allahs ögonsten' och bygger om den. Smeder får öppna upp hyttventilerna så åror kan träs ut där, och periskopet förlängs till en mast. Denna järnbåt är den som klarar sig bäst mot de kristna skeppen, som inte klarar att ramma skrovet och där innuti sitter besättningen skyddad. Men när kristna skepp förtöjer sig vid järnbåten och sänder smeder att öppna upp innandömet, då visar en plattysk krigsfånge hur ubåten kan sänka sig under vattenytan. Tyvärr gör de öppnade hyttventilerna att ubåten sjunker och alla drunknar. Och med den ned i djupet dras de galeaser som man bundit vid 'ubåten'. Alltså lika stor katastrof för båda sidor. Allegoriskt återgivet på sitt eget absurda vis.

Så vart tog Calvinol vägen? Var han den plattyske ubåtskaptenen som hallshöggs? Å andra sidan var det här osmanen Amiral, som börjat som skeppsläkare, ... kan ha bytt sida och namn? Det berättas inte. Allt slutar som ett mysterium när skeppen sjunker och erövringsdrömmarna dränks.

Som sagt, denna fabulerande skröna, innehåller mycket allvar under ytan, med symboliska trådar ända in i vår nutid. Alltså förstår jag att Calvinol tar avstånd från Baron von Münchhausen, vars äventyr jag själv läst som ren underhållning. Rabelais är det så länge sedan jag läste att jag mest kommer ihåg de barockt svulstiga katalogerna. Frågan är om det finns mer allvar i historierna om Gargantua än hos Münchhausen? Det får jag ta reda på i framtiden.

Jersild är i alla fall lika ymning i sin ordbilder och språkliga svada, utnyttjar samma överflödande kataloger vid sina beskrivningar. Den burleska stilen mångdubblar sig gång på gång.

Det absurda blir vapnet mot den reaktionärt fastlåsta föreställningsvärlden som omger oss.

Huckleberry Finn - Mark Twain (1884)

Huckleberry, blåbär på amerikanska. Jag minns flodfärden på Mississippi, så som jag läste den som barn. Friheten, sötman i äventyret. Huckleberry, som tycks bekymmersfri som en Pippi Långstrump. Han iscensätter sin egen död, för att kunna återfödas till friheten utan faderns misshandel.

Inget årtal anges, men eftersom förrymda slavar jagas som djur, tänker jag att det är 1840-tal. Och min omläsning nu som vuxen störs av all brutalitet, all mänsklig grymhet, inte bara mot slavar. Den allmänna kylan människor emellan, bedrägeriet som överlevnadsstrategi. Mark Twain levererar en svidande samhällskritik.

Huck Finn känner sig kluven mellan de sociala normerna i slavsamhälle han vuxit upp i och sin egen upplevelse av slaven Jim som egentligen "vit på insidan". Huck är lika mycket outsider som en förrymd slav. Det samhälle han möter kan inte ändra på insikten att det inte går att lita på någon annan än sig själv. Helt självlärd är han, inte bara moderlös som Pippi Långstrum, utan även hemlös. Inte kan han förråda Jim, och inte vill han bli civiliserad av några missionerande tanter.

Denna gång har jag också läst historien i amerikanskt original, vilket visade sig vara en experimentell 'talskrift', där olika personer talar med sina individuella sociala accenter, med sina 'felstavningar och ogrammatiska konstruktioner'. Det krävs att man hör detta inom sig, och tar jag mig den tiden så ger detta en enorm närvarokänsla. I språket ligger de sociala skillnaderna. Texten fördjupas.

Men i längden är det naturligtvis omöjligt att hålla uppe en sådan strategi. Skrivet språk är en kod med gemensamma regler för förståelsens skull. Pillar vi för mycket med de reglerna riskerar vi bli lika hemlösa som Huck. Där har vi ju det betydligt lättare idag, i vår moderna film- och TV-värld, där skådespelare uttrycker alla dessa accenter fullständigt levande och vi får höra dem ihop med kroppsspråk och kanske 'textremsor' till stöd. Visst är det härligt!

Anatole France - Drottning Gåsfot (1893) & Gyckelspel (1903)

Jag har botaniserat i lite fler av Anatole France verk, varav Drottning Gåsfot (1893) säkert är en av de mest berömda. Det är en virtuos skälmroman, pikaresk, placerad i 1700-talet, men med en yppighet som drar åt 1500-talets Rabelais. Tidskänslan är det virtuosa, men det lärda är alltför avlägset idag för att lyckas fånga mig. Hjalmar Söderberg gjorde översättningen och den håller gott och väl än idag.

Det som fångar mitt  intresse är naturligtvis historiens mest berömde karaktär, Abbé Coignard, som genom sin visdom har överseende med alla mänskliga svagheter, ja hänger sig själv åt en hel del av dem, trots sitt präststånd. Hans elev Jacque Stekvändaren, historiens berättare, ser tillbaka på abbén somden bäste av lärare.

Le Lys rouge året därpå (1894) var dock en besvikelse, kanske för att jag bara fick tag på den i engelsk översättning. Vid det laget var France väletablerad och bevandrad inom de litterära salongerna, vilket även avspeglar sig i berättelserna, som nu lämnat de godmodiga, förlästa humanisterna bakom sig. Kloka tankar finns även här, men nu från bipersoner i periferin. I övrigt kändes kärlekshistorien och svartsjukan i denna historia föråldrad.

Då tyckte jag bättre om Gyckelspel (1902), även detta ett kärleksmelodram, nu inom teatervärlden, där hela uppbyggnaden av historien kring naturligt flytande dialoger, ger mig nästan mer teater- än romankänsla. Nu var det flanörlitteraturens högsommar, med storstadens dekadenta attityder i förgrunden. Men trots det ytligt mondäna i melodramen, så griper den tag i mig efterhand, huvudpersonen Felicie Nanteuils psykiska ok, samvetet, som visar sig i spökgestalter, som inte lämnar henne ifred.  

Gulliver's Travels - Jonathan Swift (1726)

Gullivers möte med Lilliputar är välkänt. Mindre kända är de tre senare resorna i samma bok, kanske mest för att de inte är lika lämpade att redigera om till barnbok. Gulliver's Travels är varken barnbok eller vuxenroman, utan ren svidande samhällssatir. Jag har just, för första gången, läst boken i sin helhet och jag blev genast mer förtjust i de två senare böckerna än de två första, kanske för att något nytt alltid blir mer spännande, men också för att satiren blir allt fränare för varje del. Och det roar mig.

På 1720-talet var romanen - fiktiv realism - ännu knappt uppfunnen och absolut inte erkänd. Slaktarsonen Daniel Defoe slet med sin försörjning inom olika praktiska yrken, men skrev också inom den nya tidningsbranschen. Vilket ledde till fiktiva memoarer, som han dock aldrig erkände som just fiktiva. Han skrev för att efterlika verkligheten i allt. Läsaren skulle tro helt på Robinson Crusoes ö. Han lyckades över förväntan, trots överlastad detaljrikedom, osannolik för en människa att komma ihåg och skriva ner, på en öde ö, utan rena pappersark.

Medan Defoes fejkade memoarer i tysthet inledde roman-genrens segertåg över världen, rörde sig Jonathan Swift i helt andra kretsar, först som sekreterare åt en diplomat och senare domprost i Dublin. Han var väl insatt i tidens eleganta ideal. Hans prosa flyter betydligt lättare än Defoes Robinson. Gång på gång påpekar han att han önskar undvika långa utredningar som kan trötta läsaren och endast tar upp det som kan vara intressant. Swift driver med tidens populära reseskildringar och s.k. memoarer. Gulliver betygar hela tiden sin sanningsenlighet, inte för att vi ska tro på flygande öar, lilliputar, jättar och talande hästar, utan som en karikatyr av Defoes genre. Swift använder alla Defoes knep för realism, utan att bli realistisk. Swift blandar hämningslöst genrer, från välkända pikaresker till eget nyskapande. Swift sår urfrön till såväl fantasy som science fiction. Än idag består dessa genrer av fantastisk magi eller framtidsteknik i kombination med ren realistisk vardag, genom vilken läsaren blir delaktig i fantasterierna.

En viktig teknisk uppfinning under senare 1600-talet var mikroskopet, så nödvändigt för synvinkelni  Gulliver's Travels. Summan av alla resor gör Gulliver till ett sorts gyllene medeltal, samtidigt som han får de mest skilda upplevelser, som att vara stor och stark hos Lilliputarna, liten och sårbar hos Brobdingnags jättar, civiliserad i förhållande till Yahoo och degenererad i förhållande till Houyhnhnms. Lilliputarna är pompöst självmedvetna utan att inse sin obetydlighet. De krigar kring petitesser som i vilken ände frukostägget bör knäckas och andra likgiltiga doktriner. Allt blir löjligt småttigt. Hos jättarna blir Gulliver själv löjligt liten, ett missfoster att skratta åt. Inför jätten kan Gulliver aldrig komma till sin rätt, så liten och svag, och skrämd av de fysiska detaljerna hos jättarnas kroppar, porer, sekret, utdunster, som varken smink eller parfym kan dölja, och alla kryllande loppor och löss som ludna monster inför Gullivers äcklade blick.

Tredje resan med den långa titeln "A Voyage to Laputa, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubdrib and Japan" är ett mer splittrat hopkok av skilda måltavlor. På 1700-talet tycktes Japan vara den yttersta utposten för det exotiska, härifrån kliver Swift vidare och placerar ut än mer exotiska fantasiländerna. Gulliver råkar ut för pirater och Swift beksriver de japanska piraterna som betydlidgt humanare än de holländska. Härifrån växer Swifts koloniala kritik fram, riktar sökarljuset mot européernas egen barbarism.

Laputa styrs av vetenskapsmän, världsfrånvända teoretiker, en drift med Upplysningstidens teoretiserande.
Abstrakta teorier har företräde framför beprövad erfarenhet. Inte ens hus byggs längre från grunden och uppåt. Att nymodigheten att bygga uppifrån och ner inte fungerar vägrar teoretikerna erkänna. En kritik det finns fog för än idag. T ex inom sjukvården har jag mött läkare som inte längre tycks kunna ställa diagnos utifrån hur patienten mår, eller ens betraktar sina patienter, utan helt förlitar sig på en uppsättning blodprover, som kanske inte alltid säger någonting av vikt. Det är inte säkert att de näringsämnen som återfinns i blodet också tas upp i cellerna och gör nytta.

Swift vill sticka hål på alla förutfattade meningar, jämför resonemanget kring de odödliga Struldorugarna. Gulliver ser bara det positiva i att yngre generationer får ta del av visdomen från tidigare generationer i livs levande form. Alltför förhastat. Odödlighet innebär inte automatiskt att perfekt hälsa. De odödliga är lika döva, blinda och ledbrutna vid 80 som alla andra. Efter 80 slutar han att längre räkna in dem i befolkningen, med dess rättigheter och skyldigheter.

Fjärde och sista resan möter Gulliver de diamentralt motsatta arterna Houyhnhnm, talande hästar, rationella och ofelbara som Platons gudomliga ideal. Och frossande, kadaverätande, 'missbildade' Yahoo-apor. Även om Gulliver verkar en aning mer civiliserad, ser hästarna honom som en yahoo. Allt han berättar om krig, massakrer, uppror, inkvisitioner, visar att hans människor saknar rationellt förstånd. Att likt Yahoo hata sin egen ras mer än andra, men att rationellt rättfärdiga detta våld - är oförnuft - och betydligt värre än en medfödd instinktiv råhet. t låtsas rationellt rättfärdiga sitt beteende, är betydligt värre än yahooernas medfött oöverlagda instinktiva råhet. Att rationellt rättfärdiga våld - är oförnuftigt.
Swift är osviklig i sin humanism och trycker ständigt på det förnuftsvidriga i våld. Men också utpräglad misantrop, som visar att varje självtillräcklig synvinkel är kopplad till ett motsatt baksida, som gör den hånfulle till lika god måltavla för hån. Oavsett position, kan vi aldrig bli felfria, aldrig stå över andra människor. Endast hästarna kan uppfylla Platons ideal. Men hur än mycket Gulliver avgudar de dygdiga hästarna, så blir den vördnaden för mycket, går ut över fru och barn och medmänniskor. Att hästarna saknar all individualitet och därmed all 'mänsklighet', vilket kan tyckas självklart - det är ju hästar! - är ett spegeltrick för att lura läsaren. Hästarna anser att 'förnuft' är allt som behövs för att vägleda ett resonabelt djur. Utan känslor, behöver de inte ta hänsyn till denna osäkra variabel.

Swift tycks utgå ur det klassiska begreppet gyllene tidsålder, varifrån vi kontinuerligt degenererat. Denna synvinkel passar misantropen, tvärtemot den nya framstegstro som kommer fram hos Defoe - att bli sin egen lyckas smed och skapa sin egen värld.

Swift såg kollonialismens baksida på nära håll, på Irland. Mer behövdes not inte för att han skulle se främmande folk som indianer och japaner med mer blida ögon än de självgoda europeiska kolonisatörerna. Egenmäktiga pirater, rena slaktare, som påstår sig ha enbart gudfruktiga mål för ögonen, enbart för undersåtarnas väl och ve. Gulliver vet att enligt 'lag' bör hans 'upptäckter' tillfalla Engelska kronan. Men han tillråder det inte. Lilliputare är inte värda besväret, att ge sig på jättarna är inte tillrådigt, flygande öar lär inte kännas bekävmt för engelska armén och hur än fredliga Houyhnhnmerna är så tillåter deras fosterländska ideal aldrig att de ger sig. 20.000 hästar skulle ställa till stor oreda på ett slagfält.

PS. En rolig detalj är att Gulliver - hos hästarna - börjar inse sambandet mellan mat och dryck och hälsa. Följer man inte grundbehov som hunger och törst, utan vräker i sig onyttigheter eller bara dricker alkohol utan att balansera med mat - då blir kroppen inflammerad. Ett faktum många börjat inse nu i vår socker-dominerade snabbmatsvärld.

Prästkappan - Sven Delblanc (1963)

Har just läst en roman med ett fabulerande i högform, Sven Delblancs Prästkappan : en heroisk berättelse från 1963. Berättelsen tilldrar sig i Preussen åren 1784-85 med en mycket levande 1700-talskänsla, en pikareskroman åt Voltaires håll, oerhört grotesk i sina detaljer, vilket får mig att associera till Swifts Gulliver. Delblancs doktorsavhandling rörde 1700-talet och det är uppenbart i den tidskänsla han arbetar fram sida upp och sida ner. Och jag menar då kulturell, litterär tidskänsla, mer än 'historisk sanning'.

Groteskerier och våld. En episod mot slutet som talar om ett barnamord väcker insikten om närheten till andra världskrigets utrotningsläger. Då är det inte längre läge att skratta åt eländet. Det är inte heller 1700-talet som är huvudsaken. En uråldrig Fredrik den Store, Preussens kejsare, förklarar cyniskt att människor alltid är beredda att skratta åt äldre tiden, och menar att 'dom' är groteskt våldsbenägna, men alls inte beredda att se detsamma i sin egen tid. En tydlig vink åt 1900-talet, samtiden.

Ett tema är maktens inverkan på människor. Hur de flyr undan överheten. Och i allt det här är kvinnor endast sidofigurer, sexuella offer - återigen - oavsett samhällsklass har kvinnorna inte någon makt att råda över sig själva. Men som alltid - makt korrumperar. Prästkappan, som sett ner på överheten - samtidigt som han suktat efter att få bli 'en stor man' - visar sig i slutänden, på klassiskt deus-ex-machina-sätt vara av högre börd än han kunnat gissa, av kunglig ätt, men i hemligt gifte, varför han utplacerats i en skräddarfamilj, som fadern ägnat 30 år åt att återfinna. Sonen är nämligen ensam arvinge.

Den okända höga börden kan tyckas vara ett konventionellt knep, men används här för att visa hur makt korrumperar. Den frihetsälskande ungdomsrevoltören har inte minsta problem att inta sin tidigare 'avskyvärde tyranniske' faders position. När man befinner sig på toppen är den rollen inte längre lika avskyvärd, kan det synas. Vilket också naturligtvis är menat som en känga åt 1900-talets revolutionärer ... som gärna parkerade sig på maktens översta trappsteg.

1700-talet

Vi har sysslat med 1700-tal i ytterligare tre veckor. Som t ex Robinson Crusoe och Gullivers resor. Exempel på hur romanen skapades i England med den framväxande borgerligheten. Engelsmännen hade redan vid det här laget en mer eller mindre maktlös konstitutionell monarki, ungefär som Sverige idag. Industrin växte fram i takt med borgerligheten. Redan när jag läste Engelska för 25-30 år sedan tillhörde denna period mina favoriter. 1700-talet är spännande med sin spretiga entusiasm.
Och i Frankrike ledde det till Revolution. Inte för att det var eländigare där. Utan för att man var rikare än på länge och att läskunnighet och protestviljan växte i takt med välståndet.
Tongivande var naturligtvis Volaire, vars närmast 'desperat' hurtiga roman Candide, visar hur förtvivlad han var över tillståndet i världen. Motsade jag mig där? Nja, som upplysningsman önskade han informera folket om hur optimistisk framtidstro inte tycktes stämma med verkligheten. Han chockades av jordbävningen i Lissabon, där minst 30.000 människor dog. Chocken var inte mindre än den vi upplever idag när vi ser på katastrofen i Haiti.
Voltaires fråga blir då: - Hur kan vi säga att detta är det bästa av alla världar, där allt sker för det bästa för alla...? Inte är det bara syndfulla människor som dör?! Nej, naturligtvis inte.
Oskyldiga dör.
Och så har vi läst om Den unge Werthers lidanden, Goethes känsloutbrott. Förromantiken, rötterna till 1800-talets romantik. Maximalt subjektivt, en utblick innifrån Werther själv. Alla brev är skrivna av Werther, han ser ingen objektiv realitet. Han har flytt ut på landsbygden för att skapa sin egen verklighet. Han blir som en symbol för den alienerade konstnärens - som flyr in i sig själv. Och den kvinna han förälskar sig i - Lotte - är en fantasiskapelse i hans inre. Han ser inte henne som hon är, han ser sin egen önskedröm. När han till slut inser att hon inte är hans fantasfigur, utan lever i samhället med sina uppgifter där - då tar Werther sitt liv. Det finns ingen plats för honom i det borgerliga livet, där människor arbetar för brödfödan...
Den här individualismen dök upp i Engelsk poesi tidigare än på andra håll. Fler och fler dikter omnämner 'vanliga' människor. Tidigare ansågs endast hjältar och kungligheter vara värdiga att uppträda i allvarligt menade verk, med 'höga' ämnen. Att det råder en ny syn på människan är tydligt och klart. Även små människor drabbas av tragedier. Och även om man bara slitit på åkern hela livet - så är det inget att se ner på. För inför döden är vi alla lika små, ingen ära kan vi ta med oss (Thomas Gray), likaväl som inga rikedomar.
Mest nyskapande av alla var naturligtvis William Blake, som skapade helt nya ämnen, och som konstnär ofta kombinerade bild och ord. Hans dikter är ofta fyllda av en ny naivitet, skrattande barn och en sorts 'New Age' andlighet. Panteismen som bryter av mot den kollektiva kyrkan och blir mer personligt andlig.
Just nu gräver vi i svensk lyrik - Nordenflycht, Kellgren, Lenngren, Thorild, Lidner ....