P C Jersild - Calvinols resa genom världen (1965)

P C Jersild, född 1935, son till en baptistpastor, debuterade 1960 med novellsamlingen Räknelära. Samma år publicerade han ihop med Sonja Åkesson och några fler ett manifest "mot formens tyranni", att låta innehållet styra formen, inte tvärtom. 60-talets första hälft blev också en tid för lekfulla formexperiment. Jersilds fjärde bok, Calvinols resa genom världen (1965) excellerar i olika stilar och formexperiment - den verkar helt ensam i sitt slag i Sverige. Utan Modernistas nyutgåva 2003 skulle jag nog ha missat denna pärla. Jersilds genombrott kom först tre år senare, och Calvinol lämnades med sin udda stil åt sitt öde.

Calvinols resa genom världen har som motto ett citat från Rabelais: "Vår världsbild är en skepparhistoria". Den har också undertiteln Rövarroman, alltså synonym till skepparhistoria, likt skröna, fabel, lögn. Redan bokens andra mening förklarar att berättelserna om Calvinol kommer att innehålla "Direkta motsägelser, tveksamheter, överdrifter, understatements, fel- och vantolkningar, muntliga hörsägner och skrivna krönikor på många språk, där översättningsfelen är talrika..." - tydligare än så kan nog inte författaren ta ställning för fantasteri och absurdism hellre än realism.

Boken består av 13 åtskilda episoder skrivna i helt olika stilar, alla med den märkliga doktor Calvinol i huvudrollen. Han rör sig hela tiden obehindrat genom tid och rum, så jag frestas att kalla det en pikaresk, en skälms resa genom sitt samhälle. På ytan kan det tyckas vara ren uppsluppen underhållning, men jag skrattar inte. Texten ger genast ett allegoriskt djup för mig att sjunka ner i. Texten kan verka vildvuxen, men den är lättläst och relativt kort.

Överallt dyker Calvinol upp, i olika roller som läkare, psykolog, kvacksalvare, mirakeldoktor, ja som charlatan allt efter historisk epok. Det obehindrade resandet i tid och rum, skapar den allegoriska miljön, och jag sväljer det lättvindigt. Antagligen för att Jersilds fantasteri skrivs med kliniskt rena detaljer, och ger ett intryck av vetenskaplig exakthet.

Jersild själv har själv förklarat sin text som "en självbiografisk resa genom en världsbild". Jag ser genast texten framför mig som ett förtätat konglomerat av idébilder, ett sammanfogande av de idéer som 1900-talsmänniskan manglats igenom. Vi stöttes och blöttes alltifrån vår födsel i dessa skilda stoltheter och fördomar, en föreställningsvärld med trådar tillbaka till såväl 1600-talets protestantism som medeltidens katolisism.

Boken är alls inte andligt grubblande - texten tycks mig renskalat ateistisk - men myterna i vårt kulturarv kommer vi inte ifrån. Just därför noterade jag inledningsvis att Jersilds far var frikyrklig baptistpastor. Första kapitlet heter också Genesis, likt bibelns första Mosebok, och innehåller tre lika skabrösa som omöjlig födelsemyter kring Calvinol.

I den första är modern barnmorskan, stor lång bred djup, som "hade inga andra gudar jämte sig än sig själv" - alltså närmast Moder Jord själv. Calvinol föds på jordgolvet i potatiskällaren med dubbel segerhuva och bet själv av navelsträngen. Dia fick han inte, utan kom att för alltid sakna symbiosen med modern. Någon far hade Calvinol inte - "Ingen förundrades över detta då ingen jordisk man någonsin vågat komma Calvinols moder närmare än armlängds avstånd." - men sin syfilitiske morfar idealiserade han som en general större än både Alexander den store och Napoleon.

I den andra är modern däremot så obetydlig att Calvinor föder sig själv, genom att helt vända ut och in på moderns kropp, varpå Calvinol stiger fram som en färdig femåring - utan navel, likt Adam, den första människan. En sorts gudafödsel. Och i den tredje är Calvinols fader en avdankad soldat som vandrat runt världen på krigståg, förfört kvinnor och burit hem trettio barn av dem han avlat, även om inte alla överlevt. De tre yngsta (äalla med olika mödrar) döps till Calvinol 'för enkelhetens skull', då fadern var gammal och fått dåligt minne. Alkohol och tilltagande gråstarr gjorde dock att fadern glömde att de var tre och tog dem för samma en, vilket gör att Calvinol fick problem kring sin identitet, sitt jag och yttre och inre verklighet - en psykologisk allegori. Jag tänker på t ex Freuds tredelade psyke - Detet, Jaget & Överjaget. 

Så här jobbar Jersild boken igenom, samlar och blandar och ger av alla möljiga västerändska myter.
Andra berättelsen om barnet Calvinol som under medeltiden tänker att han skall ansluta sig till något av barnkorstågen, men sedan kommer på avvägar, får mig att associera till söndagsskolor och barnatro som med tiden ebbar ut, Jersild som antagligen haft en uppväxt i baptismens famn, kom att som vuxen ägna sig åt helt andra 'egna' korståg.

Tredje - rör småskoleåren i skuggan av andra världskriget, då alla lekar blir krigslekar, ett försök att bearbeta hot och våld. Äldre mobbar kallas 'tyskar'. Alla lekar och gängkrig rör krig mellan dom och vi. Rent allegoriskt kan man se alla krig som vuxnas omogna oförmåga att lösa konflikter utan våld.

Fjärde - för samman de arkeologiska storhetsdrömmarna, från Europas vagga i Troja, Mykene och på Kreta, allt grävande möda liknar mest första världskrigets skyttegravar i Flandern, jord och gegga, en tid av krig mellan samhällsklasser, hierarkin mellan de på bottnen som bara gått folkskola, till skillnad från de som tagit studenten, men också lättnaden att ha sluppit ifrån överklassens pennalism och att den idoge trots allt kan göra karriär som autodidakt.

Femte - Belgiske kung Leopolds privata utnyttjande av Kongo, blir ett konglomerat av överklasesns chauvinism, kolonialism i Afrika, rasism, slavhandel och patriarkalt kvinnoförtryck, allt i ett på några få sidor. Vuxenblivandets många chockerande insikter.

Sjätte - Calvinols doktorsavhandling 'Om de akustiska mikroberna', hur orden, ljuden, blir till levande mikrober, oralt överfört berättande, poesi, blir som ett virus, sprids och förökar sig. En roande absurdism, som dock kan sägas stamma ur vår kristna skapelsemyt - 'Ordet blev kött'.

Sjunde - Sveriges Protestantiska krig på Tysk grund, en fars, där Gustav II Adolfs för tidiga död döljs, genom att liket balsameras och Calvinol ställer upp som utklädd stand-in, och fortsätter att vandra runt med i dimman, tills ett politiskt lämpligare tillfälle infinner sig (vid Lützen). Detta blir väl jämförbart med otaliga politiska intriger och krig. Många människor dödas för att vinna obetydlig areal mark.

Åttonde - 1947 köper Calvinol en bensinmack, där han vid sidan av kränger antibiotika, som botar gonorré på promiskuösa lastbilschaufförer. Det står inte 'var', men livsstilen känns så amerikansk, lättvindiga drugstores i stället för statlig kontroll och doktorsgrad.

Nionde - 1937 cyklar han i Baltikum, och finner åter medeltida bilder på en falsk frälsare. Det enda han kan ge alla som söker hjälp, är att hugga av händerna och sy ihop dem alla till en enda långdans av personer som visserligen lever men samtidgit fortsätter att vara handlingsförlamande, intvingade i symbiosen. Också en mycket mångtydig symbol med många möjliga tolkningar.

Tionde - Calvinol är överklassens uppburna psykolog i Schweiz. Diskret. Jag associerar till Freud. . Plötsligt kommer Baron von Münchhausen (alltså 1700-talets roligaste bok) och klagar över sin melankoli. Münchhausen menar att de har mycket gemensamt, men Calvinol är hårdnackad, han anser att baronens flygande 'på kanonkulor' är en ren oansvarig verklighetsflykt. När baronen tigger recept mot melancolin får han till slut ett 'sockerpiller', med viss tillsats av 'sanning' och en liten aning 'ansvar', att intas 3 ggr dagligen -- Nästa patient, Sovjets partisekreterare, som blivit gigantisk och fallit ihop helt med huvudet i Ukraina och fötterna ända borta i Vladivostok, är en politisk satir över kommunismen som en stor handlingsförlamad klump, inom vars kropp Calvinol tvingas resa omkring i, via strupe mage tarmar. Allt verkar olösligt, tills en brasa i näsan får patienten att nysa och då hamnar i sittande ställning i stället. Calvinols belöning blir att omvandlas till medalj och hänga på partisekreterarens bröst, för evigt fäst vid 'kommunismen'. -- Taiwan blir dock nästa uppdrag, där mysteriet är att ju fler soldater de skaffar sig, ju mindre blir dem, tills dom inte blir större än tennsoldater och inte duger till annat än leksaker i Disneyland.

Elfte - Calvinol personifierar en kombination av Idoldyrkan och Charaltaneri i ohelig allians, genom att både vara en 1600-tals inspererad obducent/forskare, samt 1800-talets Idolläkare som skar i sina levande patienter utan att bry sig om 'baciller' eller renlighet utan fortsatte att sprida död omkring sig.

Tolfte - Calvinol hamnar på danskt dårhus 1929, när han inte kan hålla isär sina olika personligheter under olika tidsåldrar, utan gång på gång er olika besked om när och var han föddes, då spärrar psykiatrikerna in honom, och där får han stanna till sin död 1934.

Trettonde - Sista delen, Exitus Calvinol, sjöslaget vid Lepanto 1571, mellan osmanska muslimer och kristna.(berömt för att galeaser, som då var nya snabbarseglande krigsskepp, övertog ledarposition från de traditionella galärerna med roddare,) gjorde att de kristna vann en förkrossande seger, dock tog osmanerna snabbt till sig den nya tekniken och seglade snart Medelhavets främsta galeaser.
-- Jersilds berättare heter här Amiral, undersåte till osmanske sultanen. Det skepp han erövrar från de kristna är ett mycket märkligt skepp (ubåt) som flyter trots att den är av järn. Kapten och besättning talar 'någon sorts plattyska'. Amiral döper om den till 'Allahs ögonsten' och bygger om den. Smeder får öppna upp hyttventilerna så åror kan träs ut där, och periskopet förlängs till en mast. Denna järnbåt är den som klarar sig bäst mot de kristna skeppen, som inte klarar att ramma skrovet och där innuti sitter besättningen skyddad. Men när kristna skepp förtöjer sig vid järnbåten och sänder smeder att öppna upp innandömet, då visar en plattysk krigsfånge hur ubåten kan sänka sig under vattenytan. Tyvärr gör de öppnade hyttventilerna att ubåten sjunker och alla drunknar. Och med den ned i djupet dras de galeaser som man bundit vid 'ubåten'. Alltså lika stor katastrof för båda sidor. Allegoriskt återgivet på sitt eget absurda vis.

Så vart tog Calvinol vägen? Var han den plattyske ubåtskaptenen som hallshöggs? Å andra sidan var det här osmanen Amiral, som börjat som skeppsläkare, ... kan ha bytt sida och namn? Det berättas inte. Allt slutar som ett mysterium när skeppen sjunker och erövringsdrömmarna dränks.

Som sagt, denna fabulerande skröna, innehåller mycket allvar under ytan, med symboliska trådar ända in i vår nutid. Alltså förstår jag att Calvinol tar avstånd från Baron von Münchhausen, vars äventyr jag själv läst som ren underhållning. Rabelais är det så länge sedan jag läste att jag mest kommer ihåg de barockt svulstiga katalogerna. Frågan är om det finns mer allvar i historierna om Gargantua än hos Münchhausen? Det får jag ta reda på i framtiden.

Jersild är i alla fall lika ymning i sin ordbilder och språkliga svada, utnyttjar samma överflödande kataloger vid sina beskrivningar. Den burleska stilen mångdubblar sig gång på gång.

Det absurda blir vapnet mot den reaktionärt fastlåsta föreställningsvärlden som omger oss.

Tjuven - Göran Tunström (1986)

Och så har jag just avnjutit en av höjdpunkterna bland svenska 1980-tals romaner, Göran Tunströms Tjuven. Trots elände och tragik, är det en njutning att läsa Tunström. Lättheten, med vilken han styr oss genom sin komplicerade men geniala historia. De oförglömliga karaktärerna. Allt gestaltad på ett sätt som får bilderna att fastna på näthinnan.

Historien rör sig kring en barnrik 'tattarfamilj' i Sunne. Den alkoholiserade och våldsamme odugligen Fredrik Jonsson Lök får 12 barn med sin hustru Ida Pripp, som också tar hand om makens brorson, Johan Jonsson, som i barndomen är den känsliga dottern Hedvigs största stöd.

Historien rör meningen med livet och kärleken - livets stora frågor. Johan växer alltså upp i en familj av småtjuvar, för att de saknar talang och motivation. När Johan uppmanas att stjäla mat och pengar, börjar han i stället läsa böcker där han bryter sig in. Särskilt hos en pensionerad skollärare, som med tiden blir hans bundsförvant.

Trots att Johan i protest undviker att stjäla, kan han inte låta bli att drömma om att bräcka sin våldsamme farbror (fosterfar), och planerar den största möjliga 'stöten' att själa den gotiska Silverbibeln, en ovärderliga kulturskatt. Men för att nå fram till den, blir han student och med tiden doktorand - han genomgår alltså den etablerade bildningsgången, tar sig upp i samhället, men lyckas inte få sin familj, sina kusiner med sig.

I stället förlorar han Hedvig, på kuppen, när åren går och han sviker vad han lovat, att ta henne bort från det elände hon fastnat i. Han är 'gatsmart' och lyckas leva närapå gratis, hittar mat och bostad i en sommarstuga utanför Uppsala. Ändå är det svårt att kalla detta 'nyttjande' av oanvända tillgångar som 'tjuv'. Det mest tjuvaktiga, är den okända handskrift han finner i Ravenna, Italien, och smugglar med sig till Sverige, för att få ett genombrott i sin forskning.

Tunström gestaltar dock det Akademiska livet i sig som mest styrt av fiffel och båg, alltså ingen större skillnad på samhällsställning, män av alla slag fifflar sig fram för att uppnå sina mål. Den verkliga 'tjuven', visar sig dock med tiden vara Silverbibeln själv, dvs hela hans akademiska strävan. På den ödar han hela sitt liv, doktors-titeln är ett dammigt slit, ensligt, inom ett dött språk-område som han är närmast ensam om att intressera sig för.

Så det finns mycket tragik i denna historia, men även närmast farsartad komik, genom det mänskliga men också osannolika i skrönan i sig. Deras liv är kaotiskt, och Johan en underdog, som dock förförs av böckernas förtrollande makt, ja han blir besatt av Silverbibeln. Det driver honom framåt och gör honom till faster Idas stolthet. Men kusinen Hedvig kommer aldrig över detta svek. Henne kan inte böckerna förföra, hon får i stället mentala problem.

Johan är till större delen berättare av historien, och riktar sig ibland till ett Du, som han kallar 'Domare', som om han pläderar i egen sak, men känner sig mer eller mindre 'skyldig'. Det tar tid innan vi får klart för oss vem denne 'Domare' är. Sitter Johan i fängelse eller inte? Anklagas han? I alla fall tycks han gå fri, endast villkorligt anklagad, om han sköter sig och lämnar tillbaka handskriften. I stället är det 'Tiden' som skall vara 'Domare' och utvisa historien i backspegeln.

Men den verkliga slutpläderingen riktar sig till 'Sonen', det är barnet som är den verklige Domaren, Idas stolthet. Johan har blivit far, oväntat oförhappandes. Vilket chockar alla inblandade, inte minst henne själv, som flyr undan detta 'obegripliga'. Men för Johan är Sonen av betydligt större mening och betydelse, än Silverbibeln någonsin kunnat vara. Det är 'vägen' som är meningen, inte målet. Så när han väl fått sitt doktorat, är Silverbibeln överspelad. Men barnet blir aldrig överspelat, en gång förälder alltid förälder.

Och allt detta gestaltat med Tunströms oefterhärmligt levande ordkonst.

Anatole France - Drottning Gåsfot (1893) & Gyckelspel (1903)

Jag har botaniserat i lite fler av Anatole France verk, varav Drottning Gåsfot (1893) säkert är en av de mest berömda. Det är en virtuos skälmroman, pikaresk, placerad i 1700-talet, men med en yppighet som drar åt 1500-talets Rabelais. Tidskänslan är det virtuosa, men det lärda är alltför avlägset idag för att lyckas fånga mig. Hjalmar Söderberg gjorde översättningen och den håller gott och väl än idag.

Det som fångar mitt  intresse är naturligtvis historiens mest berömde karaktär, Abbé Coignard, som genom sin visdom har överseende med alla mänskliga svagheter, ja hänger sig själv åt en hel del av dem, trots sitt präststånd. Hans elev Jacque Stekvändaren, historiens berättare, ser tillbaka på abbén somden bäste av lärare.

Le Lys rouge året därpå (1894) var dock en besvikelse, kanske för att jag bara fick tag på den i engelsk översättning. Vid det laget var France väletablerad och bevandrad inom de litterära salongerna, vilket även avspeglar sig i berättelserna, som nu lämnat de godmodiga, förlästa humanisterna bakom sig. Kloka tankar finns även här, men nu från bipersoner i periferin. I övrigt kändes kärlekshistorien och svartsjukan i denna historia föråldrad.

Då tyckte jag bättre om Gyckelspel (1902), även detta ett kärleksmelodram, nu inom teatervärlden, där hela uppbyggnaden av historien kring naturligt flytande dialoger, ger mig nästan mer teater- än romankänsla. Nu var det flanörlitteraturens högsommar, med storstadens dekadenta attityder i förgrunden. Men trots det ytligt mondäna i melodramen, så griper den tag i mig efterhand, huvudpersonen Felicie Nanteuils psykiska ok, samvetet, som visar sig i spökgestalter, som inte lämnar henne ifred.