Tjuven - Göran Tunström (1986)

Och så har jag just avnjutit en av höjdpunkterna bland svenska 1980-tals romaner, Göran Tunströms Tjuven. Trots elände och tragik, är det en njutning att läsa Tunström. Lättheten, med vilken han styr oss genom sin komplicerade men geniala historia. De oförglömliga karaktärerna. Allt gestaltad på ett sätt som får bilderna att fastna på näthinnan.

Historien rör sig kring en barnrik 'tattarfamilj' i Sunne. Den alkoholiserade och våldsamme odugligen Fredrik Jonsson Lök får 12 barn med sin hustru Ida Pripp, som också tar hand om makens brorson, Johan Jonsson, som i barndomen är den känsliga dottern Hedvigs största stöd.

Historien rör meningen med livet och kärleken - livets stora frågor. Johan växer alltså upp i en familj av småtjuvar, för att de saknar talang och motivation. När Johan uppmanas att stjäla mat och pengar, börjar han i stället läsa böcker där han bryter sig in. Särskilt hos en pensionerad skollärare, som med tiden blir hans bundsförvant.

Trots att Johan i protest undviker att stjäla, kan han inte låta bli att drömma om att bräcka sin våldsamme farbror (fosterfar), och planerar den största möjliga 'stöten' att själa den gotiska Silverbibeln, en ovärderliga kulturskatt. Men för att nå fram till den, blir han student och med tiden doktorand - han genomgår alltså den etablerade bildningsgången, tar sig upp i samhället, men lyckas inte få sin familj, sina kusiner med sig.

I stället förlorar han Hedvig, på kuppen, när åren går och han sviker vad han lovat, att ta henne bort från det elände hon fastnat i. Han är 'gatsmart' och lyckas leva närapå gratis, hittar mat och bostad i en sommarstuga utanför Uppsala. Ändå är det svårt att kalla detta 'nyttjande' av oanvända tillgångar som 'tjuv'. Det mest tjuvaktiga, är den okälnda handskrift han finner i Ravenna, Italien, och smugglar med sig till Sverige, för att få ett genombrott i sin forskning.

Tunström gestaltar dock det Akademiska livet i sig som mest styrt av fiffel och båg, alltså ingen större skillnad på samhällsställning, män av alla slag fifflar sig fram för att uppnå sina mål. Den verkliga 'tjuven', visar sig dock med tiden vara Silverbibeln själv, dvs hela hans akademiska strävan. På den ödar han hela sitt liv, doktors-titeln är ett dammigt slit, ensligt, inom ett dött språk-område som han är närmast ensam om att intressera sig för.

Så det finns mycket tragik i denna historia, men även närmast farsartad komik, genom det mänskliga men också osannolika i skrönan i sig. Deras liv är kaotiskt, och Johan en underdog, som dock förförs av böckernas förtrollande makt, ja han blir besatt av Silverbibeln. Det driver honom framåt och gör honom till faster Idas stolthet. Men kusinen Hedvig kommer aldrig över detta svek. Henne kan inte böckerna förföra, hon får i stället mentala problem.

Johan är till större delen brerättare av historien, och riktar sig ibland till ett Du, som han kallar 'Domare', som om han pläderar i egen sak, men känner sig mer eller mindre 'skyldig'. Det tar tid innan vi får klart för oss vem denne 'Domare' är. Sitter Johan i fängelse eller inte? Anklagas han? I alla fall tycks han gå fri, endast villkorligt anklagad, om han sköter sig och lämnar tillbaka handskriften. I stället är det 'Tiden' som skall vara 'Domare' och utvisa historien i backspegeln.

Men den verkliga slutpläderingen riktar sig till 'Sonen', det är barnet som är den verklige Domaren, Idas stolhets stolthet. Johan har blivit far, oväntat oförhappandes. Vilket chockar alla inblandade, inte minst henne själv, som flyr undan detta 'obegripliga'. Men för Johan är Sonen av betydligt större mening och betydelse, än Silverbibeln någonsin kunnat vara. Det är 'vägen' som är meningen, inte målet. Så när han väl fått sitt doktorat, är Silverbibeln överspelad. Men barnet blir aldrig överspelat, en gång förälder alltid förälder.

Och allt detta gestaltat med Tunströms oefterhärmligt levande ordkonst.