Per Wästberg - Luftburen (1969)

Per Wästberg (född 1933) debuterade med en novellsamling redan som 15-åring, och har varit produktiv ända sedan dess. Men inte förrän nu har jag läst min första Wästberg-roman, Luftburen från 1969, som jag snubblade över på antikvariat i en fin pocket från 1972. Det var ofta hög kvalitet på pockets på den tiden. Jag föll för det, men också eftersom det är en 1960-tals roman, en spännande era på många vis.

Det blir genast tydligt att Wästberg är en Stockholmsskildrare, liksom andra med honom samtida författare som Fogelström, Stieg Trenter och Sjöwall/Wahlöö. Romanen rör sig i ett mycket konkret stadslandskap med exakt angivna gator med mera. Tänker att det kanske hängde samman med att Stockholm just på 1960-70-talen förändrades så hastigt, revs och byggdes om och planades ut.

Inser så fort jag börjar läsa, av en inledande kort sammanfattning, att romanen knyter an till en tidigare roman, Vattenslottet (1968), som jag alltså inte läst. Men författaren säger att det "inte är nödvändigt" att man läst den". Men halvsyskonen Jan och Gertrud, som var huvudpersoner i den, är i centrum även i denna. I Luftburen (1969) förälskar sig Jan i Jenny, byråchef på Naturvårdsverket. (!)

Observera att på 60-talet blev folk plötsligt medvetna om att miljön inte var osårbar, plötsligt fanns en hel rad problem som ville sätta sig på tvären i halsen. Allt som 'ingen hade tänkt på' flöt upp till ytan. Men hur än konkret och livsbejakande den här boken är, så befinner vi oss i en byråkratisk övre medelklassmiljö. Inga miljöaktivister på gräsrotsnivå inom synhåll. Utan en byråchef och syster Gertrud, som forskar kring ormbunkar (?), får representera miljömedvetandet.

Boken igenom är Jan och Jenny 'luftburna', dvs befinner sig i en extatisk känsla av förälskelse. Självklart finns det komplikationer. Båda har andra partners de inte vill skada. Kan man älska flera? Kan man dela med sig? Fungerer fri sexualitet? Filosoferandet från sida till sida liknar en fransk Nya Vågen-film, med svartsjuka som en borgerlig avart man skulle avhända sig

Tankarna tangerar 60-talets visioner om storfamiljer. Så romanen är en tydlig barometer för tidsandan, om än begränsad till övre medelklass, och därför välpolerad. Dessa människor har tappat bort sitt själslig djup, genom att försöka ignorera jobbiga känslor. Rent teoretiskt borde ovillkorlig kärlek, agape som inget kräver, vara ett fullt möjligt ideal. Men försöken går på grund.

Vad jag däremot har svårt att ta till mig, det är att halvsyskonen Jan och Gertrud lever som gifta, det är deras 'hemlighet', eftersom de har samma far är det olagligt. För att förstå den biten borde jag väl ha läst den tidigare romanen. Varför i all sin dar? Jag kan inte ta till mig 'syskonkärlek' som så viktig, att den gör incest till något 'naturligt'? Där skiljer sig verkligen 60-talet från dagens debattklimat.

Allt filosoferande kring den fria sexualiteten, där allt skulle undervisas som naturligt, att vara öppen för 'allt', ledde till att alltför många gränser revs, individen uppgick i kollektivet och i synnerhet kvinnors 'jag' suddades ut, till förmån för 'kollektivet'. Enda möjligheten för en kvinna att lyckas var att 'bli man', ta till sig manliga ideal.

Jag kan inte låta bli att må dåligt för Gertruds skull, att hon känns inlåst i hemmet, med sin forskning, att hon aldrig nått utanför hemmets vrå, hur än intelligent och kapabel, är hon fast i hemmet med brodern och i dammiga akademiska bibliotek. Tack och lov tar hon steget ut och bort i slutet av boken, för att äntligen skapa sig ett eget liv - hoppas jag.

Jenny, den effektiva 'byråchefen', hade innan kärleken till Jan drabbade henne, varit nöjd med köttslig kärlek, i ett långdistansförhållande, till engelsmannen John. Så länge de inte diskuterade saken, utan bara tog varandra för givet, så fungerade det. Men så snart Jan uppstod som rival, då utbröd svartsjukestormen, och den visionen gick i kras.