Miracle Cure - Harlan Coben (1991)

Det var länge sedan jag bara slölästa vanliga deckare. Första gången jag läste något av Harlan Coben, minst tio år sedan, blev jag imponerad av författarens fingertoppskänsla in i minsta detalj. Och insikten och trovärdigheten i de kvinnliga karaktärerna gjorde att jag först antog att boken var skriven av en kvinna. Men så är det alltså inte.

Nu har jag läst Harlan Cobens två första deckare och där har dessa kvaliteter ännu inte utvecklats. Han är numera så känd att det tydligen finns ett sug efter nyutgivningar av alla hans böcker. Böckerna har fått förord där han erkänner att han är kritisk till sina tidigare brister. En entusiastisk debutant sitter sällan inne med alla tekniska kunskaper som krävs för att få rätt flyt och stuns i texten. Och antagligen var det lättare förr i tiden att ändå få boken utgiven än det skulle vara idag.

Debuten 1990, I väntan på döden (Play Dead), är en sorts psykologisk thriller, en kriminalgåta med flera mord, men utan detektiv. Det är offren själva som söker svaren och intrigen är ganska komplicerad. Tyvärr känns de 462 sidorna för mig alltför segt utdragna. Boken är full av naiva schabloner, alla kvinnor är vackra, och 'farliga' för män. Kanske som ett villospår för läsaren, så vi ska misstänka att mördaren är en kvinna, en av två systrar. Historien inleds 1960, men avslutas 1989, med de inblandades söner och döttrar. En intrig kring familjehemligheter, och livslögner. Slutknorren är drastisk, lite väl drastisk, då en karaktär inte bara byter namn, hår- och ögonfärg, utan låter operera såväl ansikte som stämband.

Vad jag främst fäste mig vid i den boken, var alla referenser till instinkter och intuition. Och det faktum att personerna - inte saknar detta - men vägrar lyssna på sin egen intuition och sina egna instinkter, och därför råkar illa ut. Just i början av 1990-talet hade jag själv börjat fundera över vad som menades med intuition. Att djur har instinkter hade man alltid pratat om, men var det sant att även människor har det? CG Jung talade om det, så jag började undersöka om jag själv hade något sånt jag kunde lita till. Idag låter detta märkligt, att jag ens skulle behöva undra. På något sätt tycks 1900-talets behaviourism ha försökt göra om oss människor till automater. Idag är det en självklarhet. att vi är mer än så, och har s.k. 'andliga' förmågor, som känner av omgivningen och situationer via våra instinkter eller intuition.

Harlan Cobens andra deckare, Epidemin (Miracle Cure, 1991), har fortfarande många brister i mina ögon. Återigen hör två vackra systrar till huvudkaraktärerna, och de börjar som antagonister, men återfinner varandra. Den ena, Sara, har dock ett handikapp, som hon kompenserar genom studier och karriär som undersökande TV-journalist, vilket är ett steg i rätt riktning. Hon har en vän som är polis- kommissarie, Max 'Twitch' Bernstein, ung och smart och gay, men 'full av tics' och själv omedveten om att han aldrig kan hålla sig stilla. Ett än så länge taffligt porträtt.

Det intressanta i denna deckare är Aids-temat, den nya 'farsot' som debuterat i massmedia i början av 1980-talet. På svenska är titeln därför Epidemin, vilket jag dock tycker siktar snett, eftersom det inte dycker upp fler än sju patienter i hela boken. Intrigen rör de läkare som forskar för att finna en mirakelkur, men möter motstånd både hos religiösa fundamentalister som påstår att Hiv är 'Guds straff'' över sodomiter och narkomaner. Men även får rivaler inom andra forskningsgrenar, t ex cancer, för att de slåss om samma forskningsanslag.

Aids/Hiv-temat gör alltså deckaren till en tydlig tidsbild, känns som om Harlan Coben var på hugget tidigt, att kommentera motsättningarna inom detta då mycket känsliga område. Sara är gift med en Basket-stjärna och storidol, Michael. De är kändisparet som får representera det heterosexuella paret som får smittan via blodtransfusion. Ett viktigt tema är 'målet helgar medlen' ur olika synvinklar. 

Intrigen börjar alltså med smutskastning mellan olika ytterligheter, som tar fram de sämsta sidorna hos alla människor som tävlar om begränsade resurser. Och i mitten hamnar homosexuella som offer för en massmördande torped, som i massmedia kallas 'bögmördaren'. Naturligtvis hinner intrigen vridas flera varv innan vi får någon klarhet i hur allt hänger ihop. Tyvärr innebär det longörer och de ledtrådar som man önskar sig som läsare saknas till stor del.

När basketkändisen Michael till slut visar sig aldrig varit hiv-smittad, utan endast utsatt för intrig och förtal, andas media ut - och utnämner kommissarie Max till hjälte. Varpå han får chans att avslöja att han är gay - och blir 'rikets främste bögkändis' - vilket inte var den typ av hjälte som massmedia hade önskat sig på den tiden...