Mitt liv så här långt - Jane Fonda (2005)

Om man som jag är intresserad av kultur- och samhällshistoria, då är Jane Fondas första memoar, Mitt liv så här långt, ett lyckokast. Även om man glömt det, så inser man strax hur ikonisk hon var under de tre årtionden hon filmade 1960-1990. Inte bara för sina filmer, utan även för sina protester mot hemlandet USA's agerande i Vietnam-kriget, och skapandet av Work-out videos och mycket annat, vilket tydligen satte igång folks intresse för att skaffa sig en 'video', som då (1980) tillhörde de nya mediala uppfinningarna.

Hon förskönar inte, slår sig inte för bröstet, tvärtom. Boken utforskar på djupet hur hon påverkats av sin omgivning, och hur hon till långt in i medelåldern hade svårt att stå upp för sig själv. En sextioårig kamp.  Hon analyserar och visar upp för att dela med sig till alla som kan ha hamnat i samma situation.

Från sina första roller som oskyldig flicka i romantiska komedier, hamnade hon i Frankrike, mitt i den franska filmgräddan och 'Nya Vågen', vilket i slutänden gav henne en möjlighet att i Europa se USA utifrån, när protesterna mot Vietnamkriget växte sig allt starkare. Tills Jane Fonda tog på sig uppgiften att resa tillbaka och protestera på hemmaplan. Hon intervjuade mängder av amerikanska soldater om deras erfarenheter och betraktades av många som förrädare och utreddes av FBI, osv. Trots att boken är en tegelsten på 600 sidor lång, är allt så elegant skrivet, att texten känns lätt och luftig, fördelad i lagom munsbitar.

Jag har aldrig sett kultklassikern 'Barbarella' (1968), eller 'Klute' (1971), men minns mycket väl 'Det shoot Horses, Don't they? (1969) om förödmjukande maratondans under den stora Depressionen. Liksom 'Julia' (1977; med Vanessa Redgrave), 'Coming Home' (1978; med John Voight, om Vietnamveteraner), och 'The China Syndrom' (1979; om kärnkraftshaveri, samma år som det även kom att hända i Harrisburg), och den fantastiska 'Sista sommaren' (1981; där hon spelar mot sin far, Henry Fonda, hans sista film, och Katherine Hepburn.), bara för att nämna några. "9 to 5" (1980) med Dolly Parton och Lily Tomlin, gick på TV härom veckan, den var kul att se igen.

Två Oscar vann hon, förutom ytterligare fem nomineringar. Många av filmerna vill åskådliggöra underliggande sociala problem, även om en film som '9 to 5' ytligt sett är en komedi, så är ämnet sexuella trakasserier på arbetsplatsen, ett ämne som åter är uppe i hetluften nu 40 år senare.

Efter 15 års uppehåll i filmandet, satte dock filmkarriären åter igång, 2005, nästan samtidigt med denna utgivningen av självbiografin. Hon har kommit in i andra andningen, helt enkelt, eller som hon själv säger, 'sin tredje ålder/fas' i livet. Förhoppningsvis så mycket tryggare i sig själv, vilket hon kämpat livet igenom för.