The Valley of Fear - Sir Arthur Conan Doyle (1915)

 

Valley of Fear, är Arthur Conan Doyles fjärde roman, där Sherlock Holmes får vara med på ett hörn.  och återigen bara bitvis. Det var ju så det började, 1887, med A Study in Scarlet. Men folk förälskade sig i skapelsen Sherlock Holmes, medan författarens vyer var vidare. Sherlocks slutledningsförmåga är för briljant, han löser alla gåtor alltför snabbt, för att kunna fylla ut texten till en hel roman. 

Valley of Fear är en otäck historia, där Sherlock får ett nödrop via kodat brev, men inte hinner fram i tid att rädda första offret. Utgiven alldeles i början av första världskriget, en krigisk Vi-mot-Dom ton råder i hela romanen. men Doyle hade avlivat Sherlock åtskilligt tidigare, så historien är bakåt-daterad till 1890-talet, och därifrån till en utdragen förhistoria från 1875 - som upptar andra halvan av boken, och troligen är det som främst intresserade Doyle. Vi är tillbaka i det laglösa Amerika. Ändå är det ett otäckt framåtblickande mot gängkriminalitet, anarki, maffia, brottssyndikat som tar över samhället.

Doyle introducerar också en detektiv som arbetar 'under cover'. -- Hela intrigen är så mörk, att det inte kan vara annat än färgad av kriget och dess omänskliga våld. Jag är tacksam att romanen slutar med en twist, som inte är lätt att räkna ut i förväg, men som tillför visst ljus - hopp - till historien. Den gör det också värd att läsa, och jag tänker inte avslöja hur, för dem som ännu inte läst Valley of Fear. 

Detta måste vara en av Doyles skickligast konstruerade historier. För 'förhistorien' under andra halvan av boken innehåller också detektiver och brottsutredningar, och lyckas binda dem samman. 

Mordets praktik - Kerstin Ekman (2009)

Denna Kerstin Ekmans sena lilla roman är inspirerad av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas (1905). Hon noterade också HC Andersens "livsgiriga skuggan på väggen som tar mannens liv och börjar leva på egen hand. Ett ont liv."  Deckarförfattaren i Ekman spinner alltså vidare på just brottet, hon finner en läkare som får svara på Söderbergs fråga om 'gift' som kan döda. Vilket alltså väcker en mörkrets skugga i läkaren, som därefter börjar leva ut fantasin i Doktor Glas. 

Som alltid hos Kerstin Ekman finns där många trådar, som det är möjligt att nysta i. För det här är i första hand inte en 'deckare', även om brottets psykologi dominerar. Det är också en metaroman, en roman om att skriva, och hur läsare och författare påverkar varandra fram och tillbaka. Ja, hur människan själv skapar historierna i sitt liv, och inspireras av andras historier.  Texten gästas ett par gånger helt kort av Hjalmar Söderberg själv, på Ekmans eget trovärdiga sätt.

Titeln Mordet praktik är dubbeltydig. Praktik i betydelsen läkarmottagning är central i både Doktor Glas liv och än mer för huvudpersonen Pontus Revinge i Ekmans text. Men det är också praktik i betydelsen hur det utförs. Och att människors liv tas just i denna fysiska lokal. Men det går att dra trådarna ännu längre. Att så kallad 'läkarvård' kan dölja missbruk, mer än hälsovård. Inte bara att läkaren kan dölja sina brott, för att folk litar på honom. Utan också på att sjukvården i sig, omtalas som i första hand ett utdelande av smärtstillande och lugnande medel, ett kroniskt tillstånd, som inte leder till hälsa. Där finns alltså en kritisk underström som gäller än idag, över hundra år senare. 

Kerstin Ekman som alltid är glasklar och detaljrik i sina texter, har i denna lilla volym även inspirerats av Hjalmar Söderbergs lätta luftiga stil, korta munsbitar. Men lägger in sin egen känsla för realism. Hon återgestaltar Söderbergs tid, men har inte gett den hans mjuka ram, livet som en drömfiktion. Ekman plockar fram sin egen känsla för realism. Hon har inte suddat bort lort och odörer. Hennes läkare tror inte på Doktor Glas' lättsamma praktik. Revinge har inte råd med egen praktik, hans långa arbetsdagar fylls av könssjukdomar och illegala aborter, kroppars vätskor och förfall.  

Doktor Revinge vill hålla sig lika moraliskt ren som Doktor Glas, han levde i en tid av kvinnoförakt, där de flesta kvinnor sågs som horor, och några få unga jungfrur sattes på piedestal som madonna. Men den nya tiden bryter in, kvinnor befinner sig på gränsen till genombrott, det dyker upp en kvinnlig läkare som hans vikarie, en misstänksam rökande deckarläsande, hon som riskerar att avslöja Revinges dåliga samvete. Även hans styvdotter, som är hans madonna, vill bli sjuksköterska, och lyckas med tiden få sin vilja igenom, att studera till Sophiasyster. Ett hårt arbete, i tider av syfilis och den i slutet av boken inbrytande 'Spanska sjukan-influensan'. Den unga flickan åldras, Revinge skyller det på arbetet, att hon med tiden förlorar sin madonnalika fräschör. 

Som alltid, Kerstin Ekmans texter är som gjorda för djupläsning, det spelar ingen roll att det är bara 200 luftiga sidor. Ju mer man letar, desto fler möjliga trådar finns för att öppna Pandoras ask. Man kan alltid med nöje läsa om hennes texter och hitta nya ingångar. Säkert kommer jag att läsa denna bok igen. 

Miracle Cure - Harlan Coben (1991)

Det var länge sedan jag bara slölästa vanliga deckare. Första gången jag läste något av Harlan Coben, minst tio år sedan, blev jag imponerad av författarens fingertoppskänsla in i minsta detalj. Och insikten och trovärdigheten i de kvinnliga karaktärerna gjorde att jag först antog att boken var skriven av en kvinna. Men så är det alltså inte.

Nu har jag läst Harlan Cobens två första deckare och där har dessa kvaliteter ännu inte utvecklats. Han är numera så känd att det tydligen finns ett sug efter nyutgivningar av alla hans böcker. Böckerna har fått förord där han erkänner att han är kritisk till sina tidigare brister. En entusiastisk debutant sitter sällan inne med alla tekniska kunskaper som krävs för att få rätt flyt och stuns i texten. Och antagligen var det lättare förr i tiden att ändå få boken utgiven än det skulle vara idag.

Debuten 1990, I väntan på döden (Play Dead), är en sorts psykologisk thriller, en kriminalgåta med flera mord, men utan detektiv. Det är offren själva som söker svaren och intrigen är ganska komplicerad. Tyvärr känns de 462 sidorna för mig alltför segt utdragna. Boken är full av naiva schabloner, alla kvinnor är vackra, och 'farliga' för män. Kanske som ett villospår för läsaren, så vi ska misstänka att mördaren är en kvinna, en av två systrar. Historien inleds 1960, men avslutas 1989, med de inblandades söner och döttrar. En intrig kring familjehemligheter, och livslögner. Slutknorren är drastisk, lite väl drastisk, då en karaktär inte bara byter namn, hår- och ögonfärg, utan låter operera såväl ansikte som stämband.

Vad jag främst fäste mig vid i den boken, var alla referenser till instinkter och intuition. Och det faktum att personerna - inte saknar detta - men vägrar lyssna på sin egen intuition och sina egna instinkter, och därför råkar illa ut. Just i början av 1990-talet hade jag själv börjat fundera över vad som menades med intuition. Att djur har instinkter hade man alltid pratat om, men var det sant att även människor har det? CG Jung talade om det, så jag började undersöka om jag själv hade något sånt jag kunde lita till. Idag låter detta märkligt, att jag ens skulle behöva undra. På något sätt tycks 1900-talets behaviourism ha försökt göra om oss människor till automater. Idag är det en självklarhet. att vi är mer än så, och har s.k. 'andliga' förmågor, som känner av omgivningen och situationer via våra instinkter eller intuition.

Harlan Cobens andra deckare, Epidemin (Miracle Cure, 1991), har fortfarande många brister i mina ögon. Återigen hör två vackra systrar till huvudkaraktärerna, och de börjar som antagonister, men återfinner varandra. Den ena, Sara, har dock ett handikapp, som hon kompenserar genom studier och karriär som undersökande TV-journalist, vilket är ett steg i rätt riktning. Hon har en vän som är polis- kommissarie, Max 'Twitch' Bernstein, ung och smart och gay, men 'full av tics' och själv omedveten om att han aldrig kan hålla sig stilla. Ett än så länge taffligt porträtt.

Det intressanta i denna deckare är Aids-temat, den nya 'farsot' som debuterat i massmedia i början av 1980-talet. På svenska är titeln därför Epidemin, vilket jag dock tycker siktar snett, eftersom det inte dycker upp fler än sju patienter i hela boken. Intrigen rör de läkare som forskar för att finna en mirakelkur, men möter motstånd både hos religiösa fundamentalister som påstår att Hiv är 'Guds straff'' över sodomiter och narkomaner. Men även får rivaler inom andra forskningsgrenar, t ex cancer, för att de slåss om samma forskningsanslag.

Aids/Hiv-temat gör alltså deckaren till en tydlig tidsbild, känns som om Harlan Coben var på hugget tidigt, att kommentera motsättningarna inom detta då mycket känsliga område. Sara är gift med en Basket-stjärna och storidol, Michael. De är kändisparet som får representera det heterosexuella paret som får smittan via blodtransfusion. Ett viktigt tema är 'målet helgar medlen' ur olika synvinklar. 

Intrigen börjar alltså med smutskastning mellan olika ytterligheter, som tar fram de sämsta sidorna hos alla människor som tävlar om begränsade resurser. Och i mitten hamnar homosexuella som offer för en massmördande torped, som i massmedia kallas 'bögmördaren'. Naturligtvis hinner intrigen vridas flera varv innan vi får någon klarhet i hur allt hänger ihop. Tyvärr innebär det longörer och de ledtrådar som man önskar sig som läsare saknas till stor del.

När basketkändisen Michael till slut visar sig aldrig varit hiv-smittad, utan endast utsatt för intrig och förtal, andas media ut - och utnämner kommissarie Max till hjälte. Varpå han får chans att avslöja att han är gay - och blir 'rikets främste bögkändis' - vilket inte var den typ av hjälte som massmedia hade önskat sig på den tiden...

Den enögda kaninen - Christoffer Carlsson (2011)

Denna spänningsroman, med genrebeteckningen glesbygd noir, segar sig fram i ett sakta mak som är effektfullt, illustrerande ett lugnt samhälle i glesbygd - åtminstone på ytan. Långsamheten är effektfull genom att balansera den stillastående sysslolösheten med ordfattiga dialoger, där personerna mer talar mellan raderna, vilket paradoxalt nog ökar lästakten mitt i stillheten. Men idyllen krackelerar, när sysslolösa ungdomar går från småkriminella inbrott till att via knark hamna i maffians skotteld.

Författarens debut lär ha varit aktion i högt tempo. Jag har inte läst den, men är tacksam att han valt att svänga helt åt motsatt håll, med tanke på att jag upplevde den enda aktionscenen i Den enögda kaninen, med brand och skottlossning, som mindre lyckad än resten av boken. Tempot är här inte effektivt.

Texten bygger sin 'spänning' med hjälp av olika mystiska drag, som dock inte fullföljs utan lämnas obesvarade - men annars vore det väl inte mystiskt - vi får aldrig veta om författaren ser verkligheten som mer än materiell, eller om det är jag-berättarens eget psyke som spelar honom olika spratt.

Författaren studerar kriminologi.

Charlie Chan's triumf - Earl Derr Biggers (1928)

Jag tittar gärna igenom de begagnade böcker Myrorna säljer. Det mesta där är utgånget hos förlagen och alltid dyker det upp något jag blir nyfiken på. Inte minst halvfranska band från början av 1900-talet. Nu senast fann jag en bok med rött skinn på rygg och pärmhörn. Behind that Curtain, som 1938 översatts till svenska som Charlie Chan's triumf.  Earl Derr Biggers har satt en orubbligt lugn kines i huvudrollen som mästerdetektiv, vars asiatiska tålamod kontrasteras mot den kverulantiskt uppstressade amerikanske kriminalpolisen. Chan talar så artigt att språket känns högtidligt, dessutom uttrycker han sig gärna med ordspråk, vars metaforiska vishet Chan har på lager för varje upptänklig situation.

Charlie Chan blev populär på filmduken. Och böckerna finns att läsa på nätet inom Gutenbergsprojektet. Jag rekommenderar de engelska originalen, för den svenska översättning jag fann - hur än vacker halvfranskt inbindning den har - är mycket föråldrad i språket. Charlie Chans repliker är oerhört märkligt styltade, med bl. a. omkastad ordföljd, med verben i slutet, som mer liknar tyska och alls inte kinesiska och inte avspeglar originalet.

Intressant är dock att en av huvudkaraktärerna är en ung kvinnlig 'statsfiskal' (tvingades slå upp ordet; landsfiskal är ju en gammal landsbygdsauktoritet, som tog hand om juridiska och policiära uppgifter. Tydligen fanns liknande i städer. Jag uppfattar det här som utredande polis, men ordet 'fiskal' kan tydligen även stå för domaraspirant, alltså under utbildningen). Unga miss Morrow representerar här 1920-talets nya kvinnoideal, den unga röstberättigade kvinnan som går ut i det offentliga livet och arbetar klokt och effektivt. En positiv bild som visar på 1920-talets optimism.

For the Sake of Elena - Elizabeth George (1992)

Första läsning: Jag har nu slukat även femte kriminalromanen om Lynley: For the sake of Elena (1992). Ännu ett strålande romanhantverk. I denna femte del är vi tillbaka i kronologin. Jag ville äntligen få se hur det går för Barbara och hennes senila mor som blivit änka. Ska Barbara äntligen få börja leva, få tid för ett eget liv, inte bara stressa omkring. Det börjar bra när hon hittat en sansad ömsint kvinna, som tar hand om fyra äldre kvinnor professionellt i sitt hem. Men Barbara får skuldkänslor över sin 'egoism', trots att modern ofta inte ens känner igen sin dotter. Lynley känner dock som jag gör, jag sitter själv i en liknande sits, att det bästa för hennes mor är att bli omhändertagen av någon annan, så Barbara får försörja sig i lugn och ro. 

Det finns dock saker som förvånar mig. Som allt detta intresse för det svenska? Redan i första boken lade jag märke till Mrs Gustafson. Hade hon gift sig till det efternamnet? Och att folk inreder med ljusa svenska furumöbler - vilket väl i och för sig är känt globalt. Men denna del tar priset. Nu är en av de mordmisstänkta en svensk - the Swede - Lennart Thorsson. Va? Skicklig nog Shakespeareforskare för en säker position som forskar-lärare i Cambridge i tio år. Troligt? Ska jag misstänka att George inte vågar välja en brittisk mordmisstänkt vid Cambridge prestigefyllda universitetsinstitution, ifall någon skulle ta åt sig, för att slippa åtal för förtal. Eller? Lite rasistiskt känns det ju att 'the Swede' är revolutionär socialist (även om bara som ögontjänare!) och lutar åt sexuellt övererotisk. Suck. Gamla fördomar. Blir också störd av de instoppade svenska svordomar som grodor hoppande ur Lennarts mun. Kom dessa ur lexikon eller en sensk vän? Apropå - hur översätter man något sånt till svenska? Jag har läst boken på engelska och reagerat på Fy fan, jävlar skit osv instoppade med kursiv stil (böjningsfel! korrekturmiss?). 

Nåja, vidare, tillbaka till storyn. Jag blev lite irriterad på Barbaras oförmåga att släppa sin mor. kanske för att jag har liknande problem med mina egna gamla föräldrar. Barbara behöver ett eget liv, och slippa oroa sig för sin mor. Hon krånglar till det. Lynley menar att oftast är det den enklaste lösningen som är den rätta. Det löser sig till slut. När Barbara inser att det inte är omgivningen som dömer henne, utan hennes egen inre kritiker.

I övrigt rör flera teman kring mordgåtan kring kärlek, i olika varianter och avarter av beroenden. Samtal och undringar och definitioner, om vad kärlek egentligen är och innebär. Lynley och Helen (varför i allsindar måste man hänga Lady på Helen hela tiden?) får äntligen sitt intima samtal som löser upp Helens rädsla, att Lynley inte behöver henne tillräckligt mycket för att relationen ska håll i längden. Alltså återigen ett fall av beroendeställning. Tidigare har hon försökt ta hand om män, t ex alkoholisten i bok 2. Lynley behöver inte bli omhändertagen. Han vill dela sitt liv med Helen.

2023-01-23:

När jag läst om boken - 15 år senare! - upplever jag boken helt annorlunda. Åren har gått och jag inser inte bara hur litterära Elizabeth Georges kriminalromaner är, utan också att de passar sig mycket bra för omläsning och närläsning. Det är digra texter med många teman och referenser i texten. Även om just denna bok centrerar sig mest på visuell konst, så är sådana problem kring skapande lika relevant för litteratur/författare. När konstnären Sarah i denna bok vill försöka beskriva musik för en döv flicka, använder hon känselsinnet, genom att stryka med mjuka och hårda, lena och stickiga material mot flickans arm, i olika rytmiska svängar.  Detta får mig genast att tänka på hur André Gide i Pastoralsymfonin låter prästen beskriva färg för en blind flicka, genom att ta låta hennes lyssna till en symfoniorkester och jämföra olika tonkvaliteter, mörka, ljusa, osv, och ge dom med olika färgkvaliteter. 

Så, vid omläsning - långsam närläsning - är det inte Lynley och Barbara, och deras komplicerade privata liv, som dominerar mitt intresse. Jag kan nu fördjupa mig i mängder av alla andra fantastiskt utmejslade karaktärer. Alltifrån en biperson som Mr Davies, en pratglad äldre man, vars Collie-hund heter Mr Jeffries. De är som ett troget par, ständigt tillsammans, båda närmar sig slutet av livet:

"I'll take the cat. Not much for cats, Mr Jeffries and I, but we won't want to see the poor thing go begging for somewhere to lodge..."

Mycket levande gestaltat, oavsett typer. Och alla psykologiska och sociala teman som löper in och ut ur varandra, alltid i många varianter. Nu ser jag i romanens teman, att mycket rör medelålders kvinnor och män och deras problem att få dröm och verklighet att gå ihop. Skyldigheter mot sig själv vs andra. Äktenskap, kärlek, beroende, otrohet, svek. Allt vävs samman skickligt. 

A suitable Vengeance - Elizabeth George (1991)

Då var det bevisat igen. Känslor är så otroligt mycket mer spännande än mord. Har läst ännu en bok av Elizabeth George, hennes fjärde kriminalroman om Lynley, A Suitable Vengeance, 1991 (En högst passande hämnd). Karaktärerna lever i mig och jag vill veta hur det går för Barbara och hennes mamma nu sedan pappan dog i slutet av tredje boken. Men tji fick jag. Barbara Havers är knappt med i fjärde boken. Men det roar mig enormt att hon svischar förbi helt kort och rynkar på näsan åt Lynley. Inte tänker hon ta någon extra hänsyn bara för att den misstänkte mördaren är en kollegas yngre bror - nej då. Tvärtom. Knarkande överklass skulle hon aldrig kunna känna någon sympati för.

A Suitable Vengeance är en tillbakablick hela boken, när Elizabeth George fördjupar sig i övriga huvudpersoners bakgrund och känsloliv, vilket trots hennes nogsamt genomförda mordintriger ändå tycks vara hennes huvudintresse. Denna fjärde bok handlar alltså om Thomas Lynleys uppväxt, som äldste son och alltså earl i en adelsfamilj från Cornwall, samt vännen Simon St James, också adlig? men inte så förmögen, som blev invalid via en bilolycka då Lynley körde. Och deras kvinnliga vänner, eller vad man ska kalla dem, som senare även arbetar ihop med dem.

Som vanligt är Elizabeth George smart. Nu kommer förhistorien till den information hon planterat ut i tidigare böcker. Kanske är det just därför det är extra spännande att läsa om hur fel personer förlovar sig. Trots att vi vet att de kommer att skiljas åt. Hela tiden frågar jag mig - när och hur kommer kursändringen?

Men visst kan jag opponera mig mot att deras bekantskapskrets är så snäv, att det är en så liten, sträng fyrkant. Två män och två kvinnor, först ihop med 'fel' person, byggt på vänskap men inte 'rätt sorts kärlek'. Och efter många år av tvekan och oro och rädsla byter de och då faller allt på plats? Känns inte det lite unket snävt som vänkrets? Hur kan det komma sig? Vi har ju tidigare hört att Lynley tidigare flirtat vitt och brett. Men i dessa böcker är det bara Deborah och Lady Helen som gäller, en i taget, med år emellan. Varför? I slutet menar Helen, att Lynley bara skyddat sitt sårbara jag via ytliga relationer, men när det 'verkligen gäller', så är han betydligt djupare engagerad, även om han blundar för sina egna känslor.

Deborah är dotter till Simons 'tjänare', snarare invalidens personliga assistent, så de har umgåtts sedan hon var sju år. Där sätter jag också frågetecken. Däggdjur och fåglar lär styras av en sorts nedärvd instinkt som hindrar incest, genom att inte få erotiska känslor för personer man växt upp tillsammans med, människor som därför har samma 'lukt'. Människor lär ha liknande mönster. Förutom syskon, även dem man gått i småskola och internat ihop med. Det lär vara extremt ovanligt att bli kär och gifta sig med dem man känt så före 11-årsåldern. Alltså skulle man kunna bli kär endast i personer man börjat umgås med först efter 11 års ålder. Så varför vill Simon och Deborah inte vill vidga sina vyer ...

Men visst är Elizabeth George i övrigt duktig på att göra allt psykologiskt trovärdigt. Jag glömmer gärna alla gamla teorier när jag läser hennes bok, även om några formuleringar känns mer psykologibok, än verkliga analyser som folk kan tänkas ha av sig själva. Men boken griper mig, jag kan inte sluta läsa, tills jag får veta hur och när allt bara blev tvärtom...

Och även om deckargåtan är underordnad för mig, så är den klurig och oväntad ända intill den sista upplösningen. Jag vandrar omkring i Lynleys och St James funderingar hur sjutton allt hänger ihop. Och får tid att tänka själv också.

Men som sagt, jag fick inte veta hur det gått för Barbara och hennes mor. Så nu måste jag ju läsa en bok till om henne och Lynley.

Till minnet av Edward - Elizabeth George (1990)

Så har jag då läst min tredje Kommissarie Lynley deckare, Till Minnet av Edward, en mycket bra deckare. Den svacka jag anade i andra Lynley-historien är helt borta. George är åter på topp.
Mördad är en 13-årig internatskoleelev. Poliserna letar motiv och går då igenom en katalog av de mest säljande eländena: pedofiler, sexuella anspelningar av olika slag, rasism, pennalism, tills det mot slutet känns så vridet att jag börjar tvivla på att jag kan godkänna boken, men just då kommer lösningen, och historien blir trovärdig igen, bitarna faller på plats för mig.
Alla utom en, som jag känner som lite svag - det roliga är då att i sista kapitlet så opponerar sig Havers över precis samma sak (som jag), och det reds ut och blir troligt.

Dessutom är en av Elizabeth George finesser, hennes förmåga att vagga in oss i säkerhet och leda oss i traditionell riktning, som t ex viljan att dölja felsteg, t ex att bli biologisk far till ett barn med en älskarinna. Men så vrider intrigen sig och vi inser att där trodde vi fel. Han hade ingen känd älskarinna. Han är juridisk far, inte biologisk, till sin frus felsteg. En mer oväntad lösning.

En slutsummering kan sägas vara att mordet begåtts i sken av vänskap - men egentligen ingen frivillig vänskap, utan en form av utpressning, där betalningen ska bli lojalitet och 'kärlek' på livstid. Jag gillar detta, att det inte är liderlighet och utsvävningar som placeras som publikfriande huvudämne, utan att livet handlar om psykologiska komplikationer.

Elizabeth Georges deckare har ett myller av personer, alla med sina hemligheter, liksom människor alltid har både positiva sidor och svagheter, och relationer som strulat till oss. Och en dold hemlighet (hemlighållen pga skamkänslor) - även kan strula till livet mer än vi förstår för omgivningen och senare släktled.

Hela detta myller av personer och relationer sjunker jag in i och tror på medan jag läser, men glömmer till stor del efteråt. Att minnas vem som var mördaren, känns oviktigt efteråt. Grunden är den pågående storyn mellan huvudpersonerna som återkommer bok efter bok. Huvudsaken är att bokens historia intresserar nog för att bli läst, och det är här konflikten i relationerna. Livet är fyllt av konflikter och vi vill se hur andra ordna upp sina konflikter, kanske se en variant av våra egna problem och lösningar.

Kommissarie Thomas Lynley och assistent Barbara Havers kommer från olika sociala sammanhang. Lynleys adelstitel ger naturligtvis en trygghet, trots att han inte använder den, utan är mer intresserad av vilken insats han kan göra. Han behöver inte lön för att överleva. Havers behöver dock varenda krona, där hon lever i en nedgången risig Londonförort, med invalidiserad far, smått galen mor (inte senil, men lika borta) och minnet av en bror som dog i tidig ålder. Hon bor alltså hemma och måste ta hand om dessa svaga individer och får därför inget 'eget liv'. Barbara balanserar föräldrarnas olika handikapp mot varann så hon kan gå till jobbet varje dag - men privatlivet håller hon hemligt för alla arbetskamrater. Ett inte alltför ovanligt scenario.

Detta deckarpar ger en någorlunda bred syn på samhället. Havers och Lynley kan först inte förstå hur de ska kunna arbeta ihop, inte med så olika livssyn. Men så uppstår en lojalitet dem emellan. Trots att Havers föraktar alla som fötts med silversked i mun, så olikt hennes egen situation.

Lynley verkar genomgod. Han hyser stor medkänsla med de flesta och vi anar att den medkänslan inte kommit gratis. Han har också fått uppleva sorg. Inte minst den skuld han känner för att en nära vän blivit invalid för livet. Dessutom är han ensamstående, sedan den kvinna han älskat gift sig med en annan.

Bok 1 - Deborah, som han älskat, gifter sig med hans invalidiserade vän, som dessutom arbetar som kriminaltekniker med eget labb. Hon valde St James (adligt namn), trots hans invaliditet, av kärlek, för att han aldrig tvekat inför kärleken till henne som helt saknar social status, dotter till den betjänt som varje morgon hjälper honom i protesen. Så en av Lynleys svagheter är alltså att han haft lite svårare att reservationslöst åsidosätta familjens krav på status ... (vi får inte veta helt klart)

Bok 2 - Lady Helen, med samma adelsbakgrund som Lynley, och nära vän i åratal, som stött honom när livet varit tungt, inte minst i saknaden efter Deborah, visar sig trots allt ha eget sexliv. Då hon befinner sig på mordplatsen via en tillfällig älskare, en alkoholiserad regissör Lynley genast misstänker för mordet, blossar Lynleys svartsjuka upp. Han inser att Helen alltid varit mer än vän, men att han tagit henne för given. Hans personliga vendetta blir att misstänkliggöra och fälla hennes älskare för brottet. Kris uppstår mellan dem. Helen kan inte se sin vän och älskare som brottsling. Lynley tvingas inse och avslöja att han älskar Helen och inte kan leva utan henne, men vid det laget är hon utless på hans beteende och vill inte se honom mer.
-- och vid sidan av tuffar det lyckliga äktenskapet mellan St James och Deborah på. Och Barbara Havers har ett litet helvete att klara av både jobb och sjuka föräldrar.

Bok 3 - Ett tema i denna bok är förlusten av barn, problem att få barn, adoption, aborter, missfall. Deborah som fått missfall på missfall, kan inte få barn, orsakat av en abort hon gjort som ung (sent omsider inser vi att Lynley var den ovetande fadern). Deborahs inre skuldkänslor kring detta, gör att St James befarar att hon inte behöll sin ungdomskärlek Lynley. Ett missförstånd, eftersom hon alltid var mer kär i St James, men länge inte vågade hoppas i den riktningen. Lynley hörde ju till dem som flirtade på mer ohejdat, utan tanke på konsekvenser.
-- Parallellt med detta deppar Lynley över att Helen i två månader håller sig undan, vilar upp sig i Grekland, arg på Lynley och tvivlar på att deras vänskap kan fortsätta. Hon går dock på de sista sidorna med på att fortsätta deras vänskap, vilket Lynley får nöja sig med, trots att han vill ha mer.
-- I slutet dör även Barbara Havers far. Modern, som förlorat förståndet, sitter ensam med honom i tolv timmar, försöker mata honom, förstår inte vad död betyder.

Alltså består min nyfikenhet, och jag måste köpa fjärde boken: Hur ska det gå för Barbara Havers och hennes mor? Modern kan inte bo ensam hemma. Har de råd med ett servicehem? Kommer Barbara äntligen att få ett eget liv, så hon kan ha egna vuxna relationer?

A Great Deliverance - Elizabeth George (1988)

Elizabeth George är inne på sin femtonde bok om Kommissarie Lynley och hans assistent Barbara Havers, sedan debuten 1988. Nu först börjar jag nosa på dessa. Elizabeth George kan sitt hantverk och är smart. På 15:e bokens baksida står att hon i föregående bok gjort det oförlåtliga, omöjliga, låtit kommissarie Lynleys fru bli mördad. Huvudpersoner hör ju till det som måste överleva. I ett TV program om serien Morden i Midsommer, sa man att kommissariens fru genom åren blivit extremt utsatt för diverse faror. Men naturligtvis överlevt.

Elizabeth George vill skriva det oväntade, tar sig an utmaningar, svåra teman, saker andra författare säger sig ha misslyckats med. Det frestar henne, säger hon i boken Skriv på!. Ett smart drag i en bokserie är att släppa information om huvudpersonerna i en bok, men inte fortsätter på den tråden förrän i en senare bok. Sånt kittlar ofta mitt intresse betydligt mer än deckargåtan.

Lästa nyligen debuten från 1988, A great deliverance (Pappas lilla flicka), med stor behållning. Elizabeth George är amerikan, ändå njuter jag av det uppenbart brittiska i såväl språket som referenserna. Persongalleriet är myllrande brett och rikt, vilket gör läsupplevelsen ultimat, känns viktigare än deckargåtan, även om jag inser betydelsen av brottet som katalysator, den kris som väcker läsarens intresse, och är författarens drivkraft.

Men inte bara persongalleriet myllrar, det myllrar även av litterära referensern, i synnerhet systrarna Brontë, från Yorkshires blåsiga hedlandskap, där också större delen av denna första bok är förlagd. Men även de absoluta klassikerna Shakespeare och Jane Austen, med flera författare och konstnärer får vara med på många hörn, ja riktigt sprudlar ur den belästa författarinnan, och understryker läsarens kulturella hemkänsla.

Jane Austen, expert på kriser i familjer och relationer, behövde aldrig ta till mord. Den inledande boken om kommissarie Lynley och Barbara Havers väckte i mig även beröringspunkter från Stolthet och Fördom, överklassmannen och den fördomsfulla underdogen Barbara - inte en kärlekshistoria - men ändå en känslomässig kamp som uppstår på grund av fördomar, respektive den stolthet som blir livboj vid jobbiga känslor av underlägsenhet.

Bokens och brottets upplösning bryter dock mot äldre mysdeckare, som hos Agatha Christie främst rörde sig kring snikenhet. George gräver djupt kring ett par psykologiskt starkt tema - kärlek vs dominans, samt förmåga vs oförmåga att släppa resp. hålla kvar det förflutna. Är det möjligt att förstå och förlåta? Via den stora mängden karaktärer kan hennes teman varieras i ett otal varianter, för och emot. Det är mycket skickligt genomfört.

Själva deckargåtan rör två mycket olika systrar, Gillian och Roberta, som utsatts för samma trauma - som även påverkade deras mor Tessa att förlopa hemmet. Systrarna har dock helt olika personligheter och haterar därför sina trauman olika. Den ambitiösa Gillian, som "läser för att lära", betraktas dock försvånansvärt olika av sin omgivning. Hennes överlevnadsstrategi blev att anpassa sig och bli precis vad än omgivning vill ha av henne. Medan Roberta, som "läser för att fly", flyr in i matmissbruk, tills det inte går längre ...  

Så jag slängde mig genast över andra boken, Gamla synder (Payment in blood; 1989), denna gång på svenska, men den hade jag betydligt svårare att komma in i och uppskatta. En risk med serier är att författaren efter en inledande succé får bråttom, och kanske lite ångest inför uppföljare, oro att floppa när förväntningarna byggts upp. Eller så saknade jag bara engelska språket, svenska översättningar känns lätt lite för torra i jämförelse. Dessutom uppskattade jag inte persongalleriet denna gång, en skådespelartrupp med idel självupptagna rötägg, som inte skyggar för mord, tacksamt för pusseldeckare à la Agatha Christie, men känns dammigt idag.

Men boken tog sig. Jag fick mitt lystmäte av fortsatt sidointrig, i mitt tycke huvudintrig, apropå polisernas inbördes relationer. Polisarbetet blir vardag och visar upp deras karaktärer. Så nu har jag även beställt tredje boken: Till minnet av Edward (Well-schooled in murder).

Inte alls lika smart av mig, som av Elizabeth George! ;-)
Jag som har så mycket annat att läsa.