Doftande trädgårdar för de blinda - Janet Frame (1963)

"Galenskap är bara Öppet Hus i själsfabriken." - Denna nyckelmening i Janet Frames roman   Doftande trädgårdar för de blinda, dyker inte upp förrän i kapitel 10, dvs senare halvan av denna roman.

Vad som hela romanen igenom verkar vara en maximalt dysfunktionell mamma-pappa-dotter-familj,  där alla tre har mentala problem, får mig att tänka på de trippel-statyetter med apor som var populära när jag var yngre: en apa håller för ögonen, en annan håller för munnen och en tredje håller för öronen. Alltså symboler för självförvållad blindhet, stumhet och dövhet.

Modern Vera har dragit sig tillbaka, hon flyr in i självvald blindhet, en tydlig ångest får henne att vägra se: Hennes dotter Erlene vägrar tala trots lock och pock. Och fadern Edward övergav dem tidigt, flydde till andra sidan jordklotet där han alltså inte kan se fru och barn, utan stänger in sig i sitt maniska intresse, släktforskning, av den slumpmässigt valda släkten Strang, och därför ett meningslöst tidsfördriv.

Efter lite sökande på Wikipedia, visar det sig att den Ap-metafor jag associerat till - trots att den inte omtalas i romanen - kommer från Japan, och är ett  buddhistiskt motto om att medvetet undvika alla onda tankar, att inte bidra till förtal och skvaller. I väst lär den dock oftast förknippas med mentala skygglappar och önsketänkande. Frågan är väl hur Frame skulle ha sett på den saken? I romanen finns en kort passage om Erlenes ungdoms drömmar, att bli student och buddhist eller ateist. Hon skall lösa filosofiska paradoxer kring varandet, för att slutligen drunkna i Medelhavet, likt en romantikens idealist. 

Janet Frame håller tyst om sina intentioner ända fram till slutkapitlet. Då får vi plötsligt veta att Vera är 60 år, saknar familj, och vistats på mentalsjukhus i 30 år. Och hela tiden vägrat tala. Allt tyder alltså på att Vera hör inre röster, eller har multipla personligheter, men utåt tycks autistiskt avskärmad. Erlene och Edward är röster i Veras inre. Hennes enda yttre kontakt är medpatienten Clara Strang, därav släktforsknings-fantasin. Erlene är den som i hennes inre pratar med en skalbagge på fönsterbräden. Skalbaggen berättar historier för henne, bland annat en fabel om vådan av att lämna sin familj åt sitt öde, när man uppslukas av 'skattjakt' (uppslukande arbete).

Som så ofta i Frames romaner, rör sig temat i botten kring språkförbistring, symboliserad av en 'splittrad familj'. Vera känner att orden befinner sig i sönderfall, att snart blir hela världen stum och hon är den enda som fortfarande kan tala. Att alla kastar bort orden som värdelösa "... utan tanke på det sanitära, stanken och sjukdomarna som uppstår av högarna med sönderfallande eller döda ord."

Denna paradoxala analys kommer alltså från Vera som själv inte talat på 30 år. Men i slutkapitlet byts läkaren ut och metalvården moderniseras. De är övertygade om att det ska ta max tre månader att få Vera att börja tala igen. Och så kommer den abrupta slutklämmen, att exakt en vecka efter att en atombomb utplånat England (!), då börjar Vera verkligen tala. Dr Clapper hör hennes 'nya' språk:
"Hu-u-Hu. Ohhh Ohh. Huu."

Tja, hur ska man tolka det? Kan det bli mer tvetydigt...

En annan paradox är Veras avundsjuka, inför att Edward börjat höra röster i vänster öra. Vera som vet att "luften är full av röster som uttalar floskler och visdomsord" önskar att hon - inte Edward - kunde få tillgång till denna "extra källa till information, förströelse, inspiration, förtret och rädsla". Rösterna förmedlar alltså inte bara det positiva, intuition och klarsyn, utan kan lika gärna leda till rädsla, som inför en larmande kakofoni.

Erlene, å sin sida ser Vera som "ett tomt rede, nedsolkat av lämningarna efter människor som flugit iväg". Eftersom Erlene är barnet, kan hon tolkas som Veras inre sårbarhet. Och Erlene ser Vera som en övergiven spillra. När Vera dragit sig tillbaka från det världsliga larmet, fortsätter striderna i hennes inre, uppdelat i olika röster, som troligen internaliserats i ung ålder från omgivningen. Så även om rösterna nu kommer inifrån, så har de inte alltid gjort det.