Charleston - Zelda Fitzgerald (1932)

Zelda gifte sig med Scot Fitzgerald 1920, en vecka efter hans romandebut. Av Scot har jag hittills bara läst Den store Gatsby (1925), som fått klassikerstämpel. De blev snabbt gräddan av det Glada 20-talet, Jazzåldern, med den 'nya' kvinnan, befriad genom kort hår och knäkort kjol, som ville ha alla manliga rättigheter, vare sig det gällde känslolivet, att köra bil eller röka offentligt. 

De vistades också en hel del i Europa, men då knakade äktenskapet alltmer i fogarna, och Zeldas mano-depressiva läggning blev allt tydligare, och ledde slutligen till att hon ,  med de första  både i Amerika och Europa, där de vistades flera år. Efter tolv års äktenskap, som också innebar makens litterära framgångssaga, utgav Zelda sin enda roman, Save Me The Waltz (1932), med den svenska titeln Charleston - 20-talets mest karakteristiska dansstil. 

Det är en relativt kort roman, så jag trodde att den skulle vara snabbläst, men icke. Romantexten är mycket kompakt, och ger läsaren en hel del att processa. Man kan se texten som den 'terapi' den sägs vara, eftersom Zelda vräkte ur sig texten på sex veckor, när hon befann sig på mentalsjukhus i Baltimore. Först kan tanke uppstå att texten skulle behövt mer redigering, för att bli begriplig. För det är först svårt att gripa tag i ordflödet, som rusar emot läsaren, i charleston-takt, med flaxande kickar åt alla håll. 

Huvudperson är den unga flickan Alabama, född i sydstaten Alabama (precis som Zelda), och romanen är hennes uppväxt och giftermål med konstnären David Knight, ca 1920. Så möter vi det 'glada 1920-talet' genom en ung kvinna, en strid ström av mer eller mindre lösryckta repliker, svårgripbara. Och med tiden hennes enorma besvikelse av att hamna i kulissen av makens berömmelse - alltså en skuggbild av Zelda och hennes make, författaren. I romanen är maken David firad konstnär. 

De lever i ett upphaussat tempo, som i charlestone-dans, men med alltmer påklistrad glädje. Därför upplevde jag genast den svenska titeln som perfekt (jag har lite svårare att svårare att fatta underbetydelsen i original-titeln,'Save Me the Waltz'). 

Ju mer jag tar in av texten, desto mer framstår den som ett modernistiska konstverk. Rivstarten med alla ihopklippta scener, repliker kors och tvärs, från alla och envar, som jag inte alltid vet från vem (utan förklaringar), associerar jag till just modern konst, som 1920-talets collage-teknik, hos konstnärer i Europa, men också överhuvudtaget kubistisk konst i samtiden. Jag tror att detta är ett mycket medvetet val av Zelda, och inte ett tecken på att hon 'inte hunnit redigera'. Men som med all ny konst, kan det vara svårt att få läsare och betraktare att fatta galoppen. och här är det verkligen'galopp-fart'. 

Tills Alabama med make och liten dotter hamnat i Paris, äktenskapet knakar alltmer i fogarna. Hon söker förtvivlat efter ett eget uttryck för sitt skaparbehov. Balett blir halmstrået. Det frenetiska tränandet ska ge balans. Träning som späkning, tar lektioner av en rysk f.d. ballerina, trots att alla säger att hon är för gammal. En kamp mot tiden, mot kroppen, som alla säger ska formas från barnsben för att uppnå 'idealet'. Och allt leder till intet. Men i ensamheten i träningslokaler får hon tid att tänka, det är då texten tycks sakta ner, bli mer gripbar.

Sjukdom, blodförgiftning via ständiga skavsår, skadar  Alabamas fötter. Samtidigt som hennes far närmar sig döden, så de återvänder till USA. Och när dödsboet töms uppväcks minnen. Alabama säger i slutet: "Jag slår ihop allt som jag har försett med etiketten 'det förflutna', och när jag tömt denna djupa reservoar som en gång var jag, är jag redo att gå vidare". - Så kan man se boken. Ett collage av minnen, lånade ur deras liv och tid. Alltså ett konstverk i collage-teknik.

Men på näst sista sidan skriver hon om frisyrer. "Så hon klippte en frisyr i enlighet med den ena konstnären efter den andra, till hon kom till kubisterna och kamouflerade skallen."

Där står slutligen, svart-på-vitt, den kubism jag kände i texten. Den konst-stil som hjälpte henne att kamouflera bokens djupare innehåll till ett konstverk, som både visar fram och döljer författaren. 

Så nog är det storartat. Men samtiden förstod inte. Fler romaner blev det inte. Så hon skrev pjäser, men de refuserades. Hon övergick till att måla, Scott ordnade en utställning, men kritiken var fortsatt obarmhärtig. Kreativa kvinnor, var antagligen ännu alltför modernt för att accepteras.

Gårdfarihandlaren : självbiografisk berättelse - Ivar Lo-Johansson (1953)

1951-1960 skrev Ivar Lo en självbiografisk serie böcker i 8 delar. De blev mycket populära och är det fortfarande bland de som läst dem. Gårdfarihandlaren är andra delen och handlar om sommaren 1921, när han nyss fyllda 20 år 'rymde' hemifrån. Han cyklade iväg på en skraltig cykel för att bli landsvägsnasare. Men han var för oerfaren och naiv för att lyckas. Främst var Ivar Lo dock ute efter att få tid och erfarenheter nog att skriva. hans dröm var att bli författare. Men än hade han inte lyckats med det heller. Det tog några år till innan han fick börja sälja researtiklar och dikter till tidningar. 

Huvudämnet för Ivar Lo:s skrivande tycks alltid ha varit hans eget liv och egna erfarenheter. Och det märks redan i denna sommarresa 1921 att han hela tiden brottas med sin önskan att få berätta om sig själv för de han möter, men varje gång drabbas han av tunghäfta. Blygheten står i vägen, och flera gånger får denna förtegenhet en drömmens skimmer, där han tänker sig vara förklädd, att han bär på en hemlighet, och bara gömmer sig under vagabondens slitna kläder.

Gårdfarihandlaren är en resa från Sörmland till Lappland, på cykel, och resan skildras därför i episodisk form, där varje händelse och möte får sitt eget kapitel. Sedan skyndar Ivar alltid vidare av olika anledningar. Ofta flyr han undan sina egna spräckta drömmar. Och det kom att ta 32 år innan det blev en bok av erfarenheterna. Säkert var det bra att berättelsen fick ligga till sig så länge. För det blev en lysande kristallklar pikaresk av denna resa. I den tydliggör han gapet mellan den unge Ivars idealiserade drömmar och den verklighet av fattigdom och svält, som han ställs inför. Äventyret blev fyllt av faror och umbäranden. Mycket underligt händer, men också ett par medmänskliga möten står fram att bevara i hjärtat.

Ytterligare 25 år senare, 1978, började Ivar Lo dessutom skriva uttryckliga memoarer. I andra delen, Asfalt, omtalar han helt kort att om sommaren 1921 kan vi läsa i Gårdfarihandlaren, för i den skrev han ner allt han var med om, att allt i boken var sant. Det enda han inte skrev ner, var sina närmast hypnotiska upplevelser av den norrländska älven, forsen, en mystisk upplevelse han därefter alltid bar inom sig. Övrigt var betydligt mer svält och köld än vad han fick in i boksidorna.   

Bokens text flyter raskt fram, ibland ler jag, men ofta hamnar hjärtat mitt i halsgropen. Det är i nuläget min favorit av allt jag läst av Ivar Lo-Johansson. Jag förstår att Bonnier valde ut den bland de böcker som återutgavs vid 100-årsminnet av Ivar Lo:s födelse. 

En lång dag i Athen - Theodor Kallifatides (1989)

 Kallifatides är som vanligt bedrägligt enkel. Man möts av ett skönt lättläst språk, som dock döljer många vinklar på ett komplext liv. Är det här en självbiografisk bok? Han talar om sig själv. Det är delvis en metaroman, talar om skrivandet, problemen att få fram texten. Det självbiografiska är i alla fall en av alla möjliga tolkning av någon aspekt av hans eget liv. Här huvudsakligen mötet med minnen kring fadern, död sedan flera år. 

Kallifatides problematiserar själv underförstått begreppet 'självbiografisk', genom att fråga sig själv: "Varför plötsligt denna öppenhet? Varför överger jag mina vanliga konster? Varför gör jag inte en roman av det hela?" (s.44) Att göra en roman, att skapa en berättelse kring ett tema man vill utforska. 

Mellan bokpärmarna samlar Kallifatides mängder av minnen som rör relationer mellan män. Mellan fäder och söner, mellan bröder. Det är en manlig bok, om soldatliv, livet som manlig kropp. Mäns förtryck av män, och vägen ut, eller flykt? Emigration mer för att komma bort från sig själv, än sitt land. Ett försök att finna ett inre själv. Men han tvivlar, för själen tycks delad, att vara både grek och svensk. En bok om parallella liv, skillnader och likheter, gemenskap vs behovet av ensamhet, ljus och mörker. Det kan lika gärna vara allmänmänskliga som en specifik immigrants erfarenheter. 

Språket är författarens arbetsredskap, och blir därför ett viktigt tema att utforska. Att Kallifatides inte skriver på sitt modersmål, visar en ännu tydligare kluvenhet i självet. I sitt arbete har han klivit ur det grekiska. Han funderar över hur samma begrepp, som ordet 'grav' kan ge så olika bilder och känslor beroende på om han uttalar ordet på svenska eller grekiska. 

Texten har många bottnar, men inge krav på facit. Frågorna kring skrivandet, rör först och främst frågor om identitet. Boktiteln visar att texten tilldrar sig under en enda dag i Athen, men han skriver också att den tog tre månader att skriva. För hela tiden tränger olika minnen upp från olika erfarenheter i livet. Kring bokens tema. Samtidigt som han mot slutet förklarar att han sovrat, han har ett liv som pågår parallellt med skrivandet. Nuet i Sverige under skrivandet, där finns livets pågående erfarenheter som kan ha passat in, men som författaren valt bort. 

För dagen han skriver om, är dagen i Athen, då hans fars kvarlevor måste tas upp ur sin grav, tre år efter begravningen, ett myndighetsförfarande som måste efterföljas. Att berätta detta är både en rent materiell upplevelse, att se faderns avskalade ben, och en rent andlig, av alla minnen som grävs upp, av fadern och Kallifatides egen uppväxt och de 28 månaderna militärtjänst i Grekland. Faderns död blev "målet för den dikt jag ville skriva" (s.33). Notera att Kallifatides här kallar sin text 'dikt'. 

Skrivandet återuppväcker de döda. Och antagligen blir det lite olika varje gång. Kallifatides fick ofta hålla föredrag om att skriva 'på ett främmande språk'. Själv brukade han tycka att problemet var skrivandet, oavsett vilket språk man skrev på. Att översätta tankarna till tal, och sedan till skrift. Problemet blir att välja översättning. 

"Den fullständigt trogna översättningen är en illusion /.../ så vilken grad av ofullständighet skall jag godta? Och på vilka grunder skall jag godta denna ofullständighet? På moraliska, logiska eller estetiska?" (s.37)

Författaren måste välja grad av ofullständighet. Att förenkla tydliggör, som att han i ungdomen älskade två kvinnor som båda hette Maria. Han särskiljer dem genom deras sätt att tala, den ena som om hon är på väg att 'brista i gråt', och den andra på väg att 'brista i skratt', två tydliga sätt att se på livet. "... så enkelt var det inte, men så mindes jag det; nej, så enkelt är det inte heller, utan det är så jag tror att jag måste säga det." (s.88)

Han fortsätter: "Det är livsfarligt att skriva, men att skriva dåligt är direkt mördande. Jag känner en hel del klokt folk som har förstört sin barndom genom att skriva om den."

Så han drömmer om att någon gång kunna skriva 'bortom sig själv', bortom 'människan' att hans texter, likt Sofokles tragedier, inte ska säga något om författaren i sig. För konsten med stort K "är mer organiserad än livet /.../ i konsten måste det finnas en anledning och dessutom en avsikt" (s.88-89). Han måste välja det han beskriver. Organisera texten åt läsaren.     

Kallifatides skrev detta 1989. Och texten är omisskännligt hans egen, men också 80-tal, metatexten, att fokusera problem kring identitet och skrivande, fakta vs fiktion. 

Apropå 'hemlängtan', skriver han vad jag skulle kunna säga om min egen svaghet för barndomsskildringar. Kanske är det inte det välbekanta, självklara, vilsamma vi söker.

 "... det viktigaste är en brinnande önskan att ännu en gång vistas på de platser där livet var ett mysterium, men ett mysterium utan ångest, en gåta utan ängslan; det vill säga platser där inga risker är för stora  och där döden är lätt." (s.116)

Kallifatides far tillhörde de greker vars förfäder bott sedan urminnes tider i det vi idag kallar Turkiet, men efter första världskriget tvingats flytta därifrån. Drömmen är att återvända till det liv där olika kulturer, olika religioner, kan samsas parallellt med varann. 

Men det förtryck familjen upplevt i Grekland, undra andra världskriget och inbördeskrig, och militära styren, återupplevde han genom samtal med sin 12 år äldre halvbror, som mindes detaljer och namn, kring det Kallifatides själv mindes som vaga tillstånd, känslor, bilder, och blev till "den oemotståndliga kraft som fick mig att skriva mina första böcker." (s.152) Alltså hans första svarta romantrilogi, som jag läst och noterat tidigare här i bloggen. Vreden över att ha blivit orättvist behandlad, måste ut. 

Porträtt av konstnären som ung - James Joyce (1916)

James Joyce (1882-1941) har i denna sin första roman,A Portrait of the Artist as a Young Man, om Stephen Dedalus uppväxt i Dublin, kommit så nära en självbiografi man kan komma. Det vill säga James Joyce berättelse om hur han som frustrerad ung irländare utvecklades till författare. Texten är i slutet daterad, både Dublin 1904 och Triest 1914. 1904 lämnade han Irland för gott och bosatte sig i  Triest fram till första världskrigets utbrott, då han med fru och barn begav sig till Schweiz. 1914 utgavs Dublinbor, hans första utläggningar kring sin födelsestad. A Portrait... dröjde till 1916.

Jag läste den här uppväxtskildringen första gången (troligen på svenska) när jag själv var i tonåren, och då identifierade jag mig mycket lätt med barnet Stephen Dedalus. Jag mindes hur jag själv i småskolan brukat skriva mitt namn, med gatuadress, kvarter, stadsdel, stad, landskap, län, land, Europa, Jorden, Solen, Vintergatan, Universum. Och här gjorde unge Stephen likadant ca 1890. Det var också lätt att identifiera sig med alla plågor ett barn drabbas av i skolan, med mobbning och andra problem. Boken har fem långa kapitel, som fem olika faser i Stephens unga livsutveckling, hur hans själ utvecklas mot behovet att skapa.  

När jag nu läser om den i original kan jag inte längre förtränga alla segdragna brottningsmatcher med den katolska tron, dogmerna, teologiska predikningar. Det blir för intellektuellt och segdraget. Jag kan inte identifiera mig med skam och rädsla för helvetet, och än mindre med den intellektuella snobbismen. Här blir boken rent sömngivande. Delvis för att irländsk dogmatism är för avlägsen för mig, delvis för att Joyce själv identifierade sig med det jesuiterna och det patriarkala. . 

Man brukar prata om James Joyce teknik 'Stream of Consciousness' som något han utvecklat i Odysseus (1922). Men jag har aldrig kunnat förlika mig med den medvetandeströmmen, den brukar bryta sig mot min egen. Det finns så må nga andra som gör det så mycket bättre, främst Virginia Woolf. A Portrait... laborerar med språklig utveckling för att gestalta Stephens uppväxt. Det gör att meningarna i den första delen, som skall illustrera barnet, blir så korthuggna, så staccato, far fram och tillbaka, så att jag börjar känna tendenser till ADHD, både hos honom och mig själv. Även om Joyce idé var att gå från enkelt barnsligt språk/tankemönster, utökat vartefter, tills han i sista kapitlet börjar skriva vers, så fungerar det inte för mig. För det första tror jag inte på den splittrade känsla som barnet inger, för även om barnet inte har språk att uttrycka alla sina tankar, så kan de ha huvudet fullt med bilder. Dessutom är boken för kort, eller har för långa kapitel, för att gestalta en trovärdig 'utveckling' på det sättet. 

Boken är ändå läsvärd, även om inte alltigenom lyckad. Liksom Stephen i barndomen såg sig själv som centrum för Universum, behöll han denna självcentrering. A Portrait of the Artist as a Young Man gestaltar författarens frustrerade kamp för att finna sitt eget jag, sin egen själ. Han må som litet barn ha accepterat i synnerhet religionen, som sanning, men börjar tidigt slåss mot allt omkring sig, allt blev hinder, livet en kamp. Inte bara fattigdomen i den barnrika familjen som ökade år för år, inte minst på grund av faderns alkoholism. Ändå ville han i första hand frigöra sig från sin mor, sedan hela sin familj, kyrkan som moder, och redan som 22-åring från moderlandet Irland och för att slutligen även göra sig av med sitt modersmål, för att skapa ett eget litterärt språk som gjort sista verket, Finnegans Wake,  mycket snårigt och svårläst. 

Alltså en livslång frigörelseprocess, som måste ha gjort honom mycket ensam. Jag och andra kan ha svårt för hans ego-trippar, men det hindrar honom inte att hävda sin mening. Den var hans. Hans öppet patriarkala nedvärderande av mödrar, kvinnor i allmänhet, kan kanske knytas till 'kompensation' för olycklig kärlek, och frustration över fattigdomen. Från att ha funderat över att bli präst, det är det yttre han drogs till, likaväl som han ser alla sina fiender i det 'yttre', omgivningen, inser han snart att celibat är inte hans väg, han kan inte leva utan sex och alkohol. Att uppvärdera sin egen genialitet, och bli en diktande 'superman', var hans väg. 

Boken vill beskriva 'Konstnärens' väg, från inledningen 'Once upon a time and a very good time..." som inleder Stephens liv som saga, berättelse, fortsätter han hela tiden att betrakta sitt liv och kamp med språk och idéer, hela tiden med sig själv i tredje person. Även så mot slutet när känslor pockar på och tycks skapa upplevelser av att dikter formas automatisk av 'geniet', kommer till honom som musik, han hänförs över orden. Vi har utan förklaring letts att betrakta en rad olika stadier hos Stephen, till slutsidorna plötsligt är dagboksutdrag i jag-form. Stephen har slutligen blivit berättare, egot som tittar ut ur sig själv, författaren själv. 

Livets ax : barndomsminnen - Sven Delblanc (1991)

Livets ax (1991) var en välförtjänst Augustprisvinnare för Sven Delblanc (1931-1992) Dessa minnen främst från hans barndom, är en blandning av prosapoetiska ögonblick, främst från naturen, och återhållen vrede över faderns tyranni. Och mobbing av alla slag i skola och samhälle. 

Äntligen blir hela författarskapet begripligt. Till skillnad från den rena fiktionen, som ofta tycks använda upprepningar som ren utfyllnad, är här varje upprepning väl motiverad. Här berättas också om flykten in i fantasin, med kärlek och vänskap, som var fantasi men i Samuelserien fick bli verkliga karaktärer.  

Men viktigast av allt är hur han hela livet brottats med sina metafysiska erfarenheter, som han vägrar att kalla metafysiska. Hans liv tilldrog sig under det svåra 1900-talet, det maximalt dualistiska, med krig och tyranni, förintelser, allt det groteska i den s.k. 'verkligheten' vs. den outsägliga friden i det uppenbarat meditativa tillstånd som infann sig som en nåd i barndomens svåra situationer. 

Vissheten om all-enheten i de högre dimensionerna, gjorde att han upplevde 'livet' som så groteskt, och omöjligheten att uttrycka det outsägliga, gör att hans texter ofta förföll åt burleskt groteskeri. Det är hans livs tragedi att han inte lyckas överbrygga dualismen. Inte vågar lita på sina helt ovedersägliga andliga meditativa erfarenheter. Det som kom naturligt för barnet, förångas och förskingras med stigande ålder. I det 'groteska verkliga livet' ägnar han sig åt det burleska. I en sorts tro att den 'meditativa friden' skulle ha placerat honom bland de sinnessjuka. 

Hans morfar drabbades av detta, liksom en morbror. Delblancs liv dominerades av den svart-vita dualismen. Det dualistiska tyranniets fall har bara börjat, det inleddes med Berlinmurens fall, november 1989. Första versionen av 'Livets ax' skrevs enligt efterskriften 1988, men föreföll honom då 'alltför pinsam att publicera'. Han arbetade vidare på texten 1990, kanske var hoppet på väg?

Kanaans land (1984) & Maria ensam (1985) - Sven Delblanc

Så nu har jag till slut läst även de fyra böckerna i Samuel-serien, alltså serien som startar med Sven Delblancs morfar 'Samuel', och sedan följer hans barn - döttrar och söner - och deras kamp att ta sig genom livet. Fiktivt, men ändå Delblancs bild av sin släkts historia. Ända sedan Hedeby-borna, den mer burleska tidigare fyra-boks-serien, har vi väl vetat att pojken Axel Weber, Svenskamerikanarens son, är författarens alter ego. Fick nyligen veta att Axel faktiskt är en av de tre förnamn Delblanc själv fått i dopet. Axel efter morfadern, Hermann efter farfadern och Sven ett helt eget namn modern ville ge sonen. 

Kanaans land handlar om Fredrik och Maria Webers slit som nybyggare i Kanada, det 'förlovade' landet, som av olika skäl inte lever upp till förhoppningarna under de tio år de levde där. I Maria ensam, sista boken i serien, återvänder familjen till 'Hedeby' (som alltså ligger i Södermanland, i trakten av Vagnhärad). Så sluts cirkeln.

Mitt problem med hela serien är att allt är eländes elände, och mals om  och om igen. Stora delar av böckerna kunde krympas ner till långnovell. Störst problem är dock att så mycket rör kvinnor, Samuels hustru och döttrar, och jag tror inte på Delblanc som kvinnoskildrare. Jag hittar ingen äkta psykologisk trovärdighet. Mänskliga liv medför livserfarenheter som utvecklar oss, men jag hittar inga spår av detta, allt bara mals om och om. Så många gånger som det talas om Marias 'ensamhet' i Kanaans land, liksom om sjunkande vetepriser, är min uppfattning att vi hunnit ner till 'minus 200 %', vilket är en omöjlighet, i synnerhet som Marias ensamhet fortsätter ännu djupare i sista boken, som också kallas  Maria ensam. Vid det laget inser hon kanske att hon trots allt inte var så ensam i Kanada ... Eller?

Om man som jag även läst Hedeby-serien, blir Maria ensam, som ett flyktigt återseende av många av Hedebys karaktärer. De omnämns helt kort, speglas i något typiskt karaktärsdrag, för det är den burleska serien, som jag hade svårt att skratta åt, då humorn inte åldrats med värdighet. 

Det är först den sista tredjedelen av fjärde och sista boken, som Axel Weber, Delblancs alter ego, kommer mer i blickfånget, och visar sig vara lika deprimerad som resten av släkten, men även uppvisar en sorts tonårsrevolt. han vacklar mellan underkuvad uppgivenhet och världsfrånvänt flyktbeteende. Och vi får slutligen veta att han till slut räddas av 'skrattet'. Och då börjar polletten ramla ner i mig. Det rabelaiska skrattet. Att skratta åt livets absurditeter. Det som blev grunden i Hedebyserien. 

Plötsligt blir hela denna långa släkthistoria, där alla är rädda för, och skäms och våndas över, de psykiska problem som morfar Samuel och flera av hans barn drabbats av. Maria känner sig ständigt skyldig, rädd att hon bär på dessa 'skamliga gener'. Liksom Samuels fromma religiositet, som även hans hustru håller fast i livet igenom, blir som ett underkuvande. Hela denna lidandes historia blir som en bakgrund, en förklaring, till Axel Webers, dottersonens egen depression och verklighetsflykt. Som om det är något fastnaglat i generna, snarare än svårigheten att passa in i de stelbenta samhällsnormerna. 

Det är tungt att läsa, ja rent frustrerande. Axel klamrar sig fast vid ateismen, och verkar inte se några  andliga dimensioner i hans flykt, dagdrömmarna in i 'det avlägsna landet', fantasin, fiktionen, blir hans asyl för att avvisa omgivningens krav. Litteraturen blir slutligen hans väg ut. 

Vilda Svanar - Jung Chang (1991)

Tredje icke-fiktiva boken på kort tid. Jung Chang har skrivit en ingående familjehistoria på nästan 600 sidor om sitt eget, sin mor och far, och sin mormors livserfarenehter i Kina. Mormodern föddes 1909, så boken erbjuder därför en bild av Kinas mycket omväxlande och omvälvande 1900-talshistoria, helt genom Jung Changs egen släkts personliga öden. 

Jag har läste den i pocket tryckt 2014, och på dess baksida står att hennes böcker fortfarande är förbjudna i Kina. Jung Chang lämnade Kina 1978, två år efter Maos död när landet snabbt lade om kurs, och öppnade sina gränser. Hon fick ett stipendium att studera i England och blev därefter kvar, men kan utan problem regelbundet resa tillbaka och besöka släkten. Men den  här boken är tydligen för känslig i sitt innehåll.

1900-talet innebar rester av det gamla kejsardömet som gick under 1911, ockupation av japaner och ryssar, inbördeskrig, revolution, 'kulturrevolution' och ett långsamt återuppvaknadne från Maos indoktrinering. Den här boken är den första jag läst som beskriver den s.k. 'kulturrevolutionen' innifrån, ett begrepp jag hörde talas om redan i tonåren, men inte fick något grepp om då allt verkade bakvänt och ologiskt. 

Jag rekommenderar boken. Mycket elände beskrivs, så det kan vara deprimerande, särskilt känlslosamt blir det naturligtvis under Jung Changs eget uppvaknande från den indoktrinering hon växt upp under. Det är dock skönt att idag sitta med facit, att världen öppnat upp med globaliseringen, och aldrig slutar att förändras - och förhoppningsvis mot något bättre ... 

Tolstoy and the Purple Chair - Nina Sankovitch (2011)

Boken har undertiteln "My Year of Magical Reading", vilket måste vara en medveten association till Joan Didions bok "The Year of Magical Thinking" (2005). Båda två bearbetar sorg. Jag hörde talas om Nina Sankovitchs bok när den just översatts till svenska. Det var i TV's litteratur-program Babel. Nina hade beslutat att läsa en bok om dagen under ett helt år och blogga om böckerna, och därefter utgavs denna bok om detta. Därför tänkte jag mig den som en samling bokanalyser, kanske av några böcker jag själv läst - kanske skulle jag kunna jämföra med mina egna läsupplevelser?

När jag nu sent omsider läser boken, på engelska, är det något helt annat som möter mig. Nina hade förlorat meningen med livet efter att hennes äldre syster dött i cancer. För att glömma sorgen började hon leva i ett allt högre tempo, men lyckades ändå inte ta sig ur sin sorg. Slutsligen beslöt hon ta en time-out, slicka sina sår genom att tilldela sig själv egen-tid varje dag, och tillskansa sig denna tid genom en utmaning, att läsa en medellåg roman per dag, då ingen fick störa henne, men då hon fick uppleva författarnas och karaktärernas slutsatser om livet.

Alltså en form av läs-meditation. Lyxen att få sjunka in i en god bok - varje dag. Andra kanske skulle gå in i sig själva via yoga, eller handarbeten eller växtodling. För en flerbarnsmamma som Nina, eller för alla oss som har arbete och omgivning med behov som vi tar hand om, är detta en åtråvärd lyx. Hennes make och fyra söner stödde henne. Visst låter det härligt!

Nu har jag läst boken om hennes upplevelser, och inser att det är en sorts självbiografi, som utvecklas ur de böcker hon läst. Endast sällan tar hon upp innehållet i böckerna, analyserar aldrig mer generella litterära aspekter. Hon läser endast de böcker som griper tag i henne från de första tio sidorna, oavsett om texten är högkulturell eller populär. För att inte riskera att bryta läsflödet, fick boken vara max 300 sidor. Projektet gällde en bok per dag - inga avsteg.

Jag har själv aldrig stött på en sann klassiker som inte varit lättläst och tillfredsställande. Även om det finns bottnar man inte uppfattar, så har en verklig klassiker något för alla. Även böcker som placeras i 'populära' genrer kan ofta ha innehåll som talar till oss och når fram till vårt inre vid en viktig tidpunkt i livet. Liksom humor - naturligtvis alltid lika viktigt.

Ninas läs-år börjar på födelsedagen i oktober, trampar igång och letar efter rutiner som hjälper. Först dominerar familjeminnen, som en nostalgisk resa, kvarhållandet av det förgångna. Det är naturligtvis ett äreminne över systern. Julen närmar sig. Det första som griper mig är julminnena. Hur hennes mor byggde sitt personliga jullandskap, genom att lägga ett lakan över sina böcker i bokhyllan och bygga ett helt landskap med en mängd samlade figurer, inte bara från vanliga julkrubbor, utan alla möjliga människor och varelser får vara med.

Vid juletid har läsrutinerna blivit så orubbliga att hon inte dras med i den vanliga stressiga julruschen. För att kunna fortsätta att läsa göra hon bara vad hon verkligen vill. Det blir den bästa jul hon haft, omgiven av sin familj, men utan alla måsten, väljer de vad som känns viktigast med julen.

Och så börjar insikterna ticka igång. Via läsningen börjar hon sätta sina egna behov i högsätet, samtidigt som hon bearbetar sorgen, genom att stöta och blöta sina erfarenheter med de inlästa erfarenheterna. Att Dickens i en av sina julhistorier menar att minnen är viktiga, att vi måste minnas även det negativa för att kunna förlåta. Men där vill Nina ännu inte hålla med. Att förlåta döden för att den tog  hennes syster, vore att acceptera att livet inte är rättvist. Och det kan hon ännu inte.

I en annan roman får bilden av hur vågor som möter varandra väver en komplicerad väv som är svår att tolka. Vilka är vågorna, hur bryts de? Vågornas vävda möte symboliserar hur komplicerat livet är, hur alla mänskliga möten påverkar varann, hur än omärkligt, ändå genomgripande. Ingen står ensam, allas handlingar påverkar varann i en kedjereaktion. Krig ger djupa ärrvävnader, liksom förluster, räsla och aggressioner. Vissa menar att människor alrig lär av historien. Att allt glöms bort. Där är böcker livsviktiga, för att vi inte ska glömma - utan kunna ta del av andras erfarenheter, nya och gamla.

Böcker låter oss också minnas att mänskligheten trots allt överlevt genom sin godhet och medkänsla. Att vi hjälper varann. Nina förstår genom böckerna att hon inte är ensam om sin sorg, att vi alla har många likheter, förutom spännande olikheter, och delar både smärta och glädje. Böcker speglar våra liv. Nina känner hur hon förändras. Alrig har hon suttit så still - som i sin lila läsfåtölj - och samtidigt upplevt så enormt mycket. Delat hela mänsklighetens samlade erfarenheter.

Att läsa en bok om dagen var Ninas metod att rensa sin hjärna, som om hon rensat ogräs i trädgården. Läsningen kudne vara smärtsam och utmattande, men drog alltid ut henne ur sorgens skuggor, ut till ljuset. Genom Knut Hamsuns Dreamers, inser hon vikten av att drömma, att bli klar över vår förmåga att se möjligheter och förverkliga planer. Vi måste leva här och nu.

"Joy is the only thing that slows the clock." En viktig maxim hon fann i en deckare redan som ung. Nu återvände tanken och blev viktig igen. Får Nina att släppa sorgen. Deckarmysterierna hjälper henne att tro på en möjlig ordning, trots kaoset i världen. Precis somhon själv skapar ordning genom att ta till sig de insikter hon finner via sitt läsande.

Insikten att det viktiga inte är vilka erfarenheter vi får i livet, utan vad vi gör av våra erfarenheter. Hur vi reagerar på dem, att se det positiva. Att vi faktiskt mycket oftare möter vänlighet, än motsatsen, inte bara från vänner, utan även från främlingar.

När Ninas Läs-år är slut, känner hon sig avslappnad. Ett år av förnöjelser, avkoppling, och ny näring, som fick allt annat arbete som pressade på, att kännas lättare. Läsningen rörde om i hennes liv, gav insikter och nya infallsvinklar. Och bäst av allt, genom att diskutera läsandet, fick hon allt fler kontakter. Via läsprat, har vi möjlighet att tala om våra liv och erfarenehter. Allt. Inga ämnen är tabu. Allt är tillåtet, alla åsikter tillåtna. Alla är vi en del av historien, alla med sin egen synvinkel. De kan vi dela med varandra.

Ninas Läs-år blev hennes sanatorium, liksom hennes far vistades på sanatorium efter andra världskriget, för att rensa tuberkulosen ur sina lungor, har Nina nu rensat ilska och sorg ur sitt liv, via ett berg av böcker. Hon har återhämtat sig och börjat leva på nytt. Efter att i tre år efter systerns död ha sprungit runt allt fortare och försökt 'leva' för dem båda, satte on sig ner, stilla. Slukade, smälte och begrundade böckerna, deras författare och karaktärer och slutsatser. JÄmförde hur de löst livets förvecklingar ochupptäckte humor, empati och gemenskap.

Det slutliga och viktigaste lärdomen kom från Lev Tolstoj, hans historia The Forged Cupon, som jag inte kan hitta svensk titel. Tydligen utgiven postumt. Första uppenbara insikten är att historien handlar om hur våra handlingar påverkar vår omgivning och sprider sig som kedjerekationer. Negativt eller positivt. Lurar vi någon leder det till elände, men tvärtom om vi erbjuder oss att stödja och hjälpa. Sista dagen sitter Nina i sin lila läs-fåtölj och inser att Lärdomen från Tolstoj är ännu djupare. Att meningen med livet definieras av hur vi reagerar på våra sorger och glädjeämnen, hur vi smider våra samband, om vi hjälper eller bestjäl varandra.

Vad vi gör för varandra är vad som överlever. Vad Ninas syster gjorde så länge honlevde, lever kvar än idag. Och Nina har lärt sig att acceptera att förlåtelse är möjlig - både att förlåta sig själv och sin omgivning. Kärleken överlever döden.

Alla behöver en egen vrå att dra sig tillbaka till och hitta sig själv. Sluta aldrig läsa.

Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enquist (1991)

Jag noterade genast att namn på karaktärer återkommer från Musikanternas uttåg (1978), t ex fostersystern Eeva-Lisa och modern Josefina Marklund. Men de två romanerna kan inte sägas ingå i någon 'serie'. De utgår från samma romanvärld, mer eller mindre fiktivt, men också djupt förankrat i Enquists självbiografi. En mytisk ombildning av författarens livserfarenheter.

Enquists självbiografi, Ett annat liv (2008) tar bland annat upp hans alkoholproblem på 1980-talet, då han också fick problem att skriva romaner. Uppslukad delvis av teatervärlden, delvis av sitt nya äktenskap i Danmark, får han ingen ro att skriva romaner, det kräver mer än spridda stunder av inspiration. Han kan inte skriva alkoholpåverkad, vilket avskriver de gamla romantiska myterna om alkohol och droger som konstnärligt drivmedel.

Det enda i romanväg han utger är kortromanen, Nedstörtad ängel (1985), 140 glesa sidor, fyra historier lösryckta omstuvade. En kärleksroman om 'monster' - ett försök att gifta samman 'fult och ont' med självuppgivande agape-kärlek. Själv lyckas jag inte ta till mig metaforerna. Som mannen med två huvuden som som ska representera ett äktenskap som siamesiska tvillingar, en klaustrofobisk bild av ofrihet. Eller den unge mannen som mördar småflickor, ett psykopatiskt samlande på kärleksobjekt, och föräldrarna som förälskar sig i deras dotters mördare, tills han tar livet av sig.

Enquist omnämner den i självbiografin som sin bästa roman. Jag håller inte med. Nedstörtad ängel
passar dock in i sin tids frigörelse från 1970-talets socialrealistiska regler. Och är ännu ett uttryck för 1980-talets identitetssökande, stötande och blötande av det undflyende jaget, på jakt efter en ny  konstnärlighet.

För mig kommer det konstnärligt kreativa fram, med bravur, först i Kapten Nemos bibliotek (1991). Självbiografin beskriver hur tre olika behandlingshem mot alkoholism, misslyckats att hjälpa Enquist med AA-metoden. De två första rymmer han ifrån, i full ångest över att berövas sitt jag, via religiösa ideal. Den jämställer han med den jättebläckfisk som Kapten Nemo kämpar mot i Jules Vernes roman. Samma religiösa bläckfisktentakler han själv kämpat mot under sin egen uppväxt. Inte förrän det tredje behandlingshemmet, denna gång i Danmark, bryter mot reglerna och låter honom ha en ordbehandlare, bryts dödläget. Han kan skriva igen, får sin självkänsla åter. Skrivandet blir vägen tillbaka till livet.

Så i stället för att underkasta sig, blir Enquists räddning att skriva jag-romanen Kapten Nemos bibliotek. Han skriver sig bort från alkoholens grepp. Helt klart väver Enquist ihop sin egen släkts historia, och sin barndoms Västerbotten, med egna känslomässiga erfarenheter även på andra områden. Han knådar ihop kampen mot religionen, med andra identitetsnedbrytande erfarenheter, egna och andras. Så förstoras metaforerna, tar avstamp i verkligheten. Saga blir verklighet och verklighet blir saga.

Romanen blir en sorts deckarhistoria utan upplösning. Som de flesta texter jag läst av Enquist, blir varken han, eller jag som läsare, säker på vad som är fram eller bak. Inget kan tolkas helt svart eller helt vitt. Men jag kan ta till mig metaforerna i Kapten Nemos bibliotek, som allmängiltigt intressanta.
Romanen utgår ur den sanna historien om två spädbarn som förväxlats på BB, och att detta inte uppdagas förrän de är i 4-5 år. Efter en dom i Högsta Domstolen utväxlas pojkarna, när de är ca 6 år, och tvingas alltså byta hem och föräldrar. Visst låter det makabert? Att föräldrarna går med på att byta barn. Att en förälder ger upp barnet de levt med i så många år. Hur maktlös är man?

I Enquists roman utspelas detta först som ett realistiskt drama, som drabbar den förbryllade jag-berättaren, pojken som försöker acceptera och ta sitt identitetsbyte som något 'naturligt' men aldrig lyckas. Hur kunde modern avsäga sig honom? För mig blir historien också en metafor för författarens identitetsproblem skapade av alkoholproblemen. Att modern så lättvindigt byter ut sonen, och inte längre vill erkänna barnet hon uppfostrat. Det känns som alkoholistens utanförskap, hur han förkastas av sin familj, utestängs. Att under behandlingen tvingas frånsäga sig sitt jag, och förkastas av nära och kära, reducerad till ett sårbart skyddslöst småbarn.

I romanen framträder jag-berättaren som den mörkhåriga bortbytingen, har en 'tattare' nästlat sig in? Rasismen på den tiden inkluderade grannbyar... Medan bästa vännen, trevlige blonde Johannes, älskad av alla, får hans hem, det gröna huset, och hans mor. Johannes mor blir stum och galen innan hon snart dör, medan jag-berättarens egen mor hårdnackat tagit avstånd. Ju längre in i romanen vi kommer, ju mer känns Johannes som en låtsas-kamrat, en idealbild hos ett barn med kluven identitet. Han flyr in i litteraturen, ser sin Välgörare i pojkböckernas Kapten Nemo, ty den kristne människosonen har inte tid med honom.

Även Enquist söker sig hellre till litteraturen än till religionen. I självbiografin berättas hur hans far dog när Per Olov var bara ett halvår. Så han kände aldrig sin far, men fantiserade om honom som sin Välgörare, sin andlige beskyddare. Ännu en aspekt av denna identitetskris är att Enquists egen mor fick en son som var dödfödd några år före Per Olov, som fick överta 'döpojkens' namn. Brodern förevigades på ett 'dödsfoto', som seden var. Per Olov såg fotot och hörde berättelserna under hela sin uppväxt, vilket förvirrade honom redan som barn. Var det han själv som återfötts?

Fattigdom, kärlekslöshet, frireligiös stränghet, den straffande guden som skrämmer även Människosonen.

Döpojken återkommer i romanen som Eeva-Lisas dödfödde son, född för tidigt, som hon ber jag-berättaren att slänga i sjön, för att dölja synden och skammen. Fostersystern Eeva-Lisa skälls som 'tattare', för att hennes biologiska mor varit pianist, en synd hos de frireligiösa. Eeva-Lisa får skulden att ha dragit in Synden i hemmet, och fördärvat sonen. Även historien om Eeva-Lisa är en berättelse om Återuppståndelse. Likt alkoholistens återfödsel till ett nyktert liv. Så bär Eeva-Lisa på drömmen om kärleken, vägen till att återfödas.

Eeva-Lisa fick en kavaljer, som blev den 'fiende' som därmed återförenade pojkarna, Johannes och berättaren. Varför övergav han Eeva-Lisa när hon blev gravid? Var det berättaren som skrämde bort honom, genom att såga ner detras mötesplats, älgtornet? Johannes, den snälle som alla tycker om, blir förrädaren genom att avslöja hennes graviditet för fostermodern. När Eeva-Lisa ska föda barnet, är det berättaren hon söker sig till, för att få hjälp. Inte Johannes, han försvinner, drunknar som förrädare. Johannes är den del av personligheten som skrev, han satt i Kapten Nemos bibliotek och samlade på liknelser.

Enquist menar att Kapten Nemo omslöt hans femton år i Danmark, som Nemos ubåt innesluten i en vulkan på en hemlig ö. En perfekt metafor. I ubåten finns biblioteket, alla erfarenheter, alla metaforer och hemliga drömmar. Alkoholistens lögner måste förintas, men AA-metoden fungerade inte. Han vill underkasta sig, men kan inte. Frälsarens obönhörliga bläckfiskarmar är på väg att krossa honom.

Berättaren försöker tolka Johannes texter, samlat i Kapten Nemos bibliotek. De handlar ju om berättaren själv. Han ser att Johannes "ljög ganska mycket", men å andra sidan var det inte egentligen lögner och undanflykter utan snarare som "Bibelns liknelser". Efteråt kan man alltid läsa det som "omskrivningar, med en liten kärna av sanning som han bakat in som stekfläsk i en palt."

Mot slutet inser berätaren att Johannes, förrädaren, börjat växa ihop med honom. "Det var hemskt, när man tänker på det." (s.205) När han sorterar Johannes texter ser han att "Han leker med mina namn, som om det skulle hjälpa. Han har strukit över mitt namn, kallar mig nu något annat. Det är tredje gången han ändrar mig. Skäms väl." (s.218)  Alldeles i slutet, när han är 'sjuk', kommer modern, och erkänner i förbigående: "Jag ångrar att jag bytte bort dig, lite grann. Johannes har ju aldrig egentligen funnits." (s.237)

Eeva-Lisa återuppstod som katt, i 16 dagar vistad de tillsammans i en grotta. Hon återuppståd som en sorts treenighet av Jesus-Jungru Maria-Maria Magdalen. Hon förväntar sig att han skall kunna lägga ihop själv vad det betyder. "Det är nu du ska bli vuxen. Men du måste lägga ihop. Om du inte gör det, då har det ju inte varit någon mening alls med mitt liv, min död, och min återuppståndelse. /.../ vad den återuppståndna Eeva-Lisa den natten förtalde mig. Det kan inte nedskrivas, det har jag förstått. Det kan bara läggas ihop." (s.240)

"Johannes återuppstod ju aldrig. Det är ju så, att om någon inte funnits, då kan han inte dö, och då kan han heller inte återuppstå. Han var min bästa vän, det var så jag hade velat vara, fast det var han
som blev förrädaren. Det försökte jag förklara för dem som förvarade mig. Men intet förstod de." (s.248)

Ju mer Enquist slåss mot det religiösa, desto mer andlighet finns det kvar där, att lägga ihop.

En dåres försvarstal - August Strindberg

Så har jag till slut läst Strindbergs 'sorgebarn' - skandalskriften han satt och skrev på franska 1887-88, Le Plaidoyer d'un fou, och vägrade översätta till svenska. Länge tänkte han bara behålla den privat, då den var för intim för allmänheten. Tjänstekvinnans son hade inlett Strindbergs självbiografiska analyser, men när han nu fått äktenskapliga problem träder analyserna i bakgrunder och ersätts av egots vilda kamp mot livets svåra känslor.

För mig är hela boken ett Egos frenetiska kamp mot sig själv - utprojicerad på allt och alla i omgivningen. Han har ett rent symbiotiskt behov av sin hustru. Hans egen osäkerhete växa till gigantiska mörka moln. Såväl kvinnor som män, upplevs som intränglingar. År ut och in kräver han 'bekännelser' som skall besanna hans 'farhågor'. Han säger att allt han önskar är 'ärlighet', för då ska han 'förlåta'. Efter åratal i samma stil är det inte märkligt om hon slutligen tog till vilken bikt som helst bara för att få slut på pressen.

Och självklart förlät han ingenting. De måste skiljas. För att få över vännernas sympatier på sin egen sida visar Strindberg sitt svartsjukemullrande manuskript för en rad vänner. Efter att förhandlingarna om skilsmässa inletts 1890 blir Strindberg allt piggare på att trots allt få sin roman utgiven, ett försvarstal eller ett 'grymt' vapen i skilsmässokampen. Det är Strindberg själv som kallade den 'en grym bok'.

1893 kom den i tysk översättning, och blev åtalad som 'sedlighetssårande'. Den domstolsprocessen pågick i två år. Den frikändes 1895 men hade redan skadat Strindbergs goda rykte i Tyskland. En svensk veckotidning hade genast inlett en följetong i smyg efter denna tyska förlaga, mot Strindbergs vilja. 1895 publicerades boken på sitt originalspråk, franska, men då kraftigt reviderad av Strindbergs franske litterära kontakt. Redigeringen hade goda avsikter, men gav ett bitvis missvisande resultat.

Ett fyrtiotal franska tidningar anmälde denna äktenskapsroman och var överlag positiva. Det var också denna redigerade upplaga som låg till grund för den första auktoriserade svenska upplagan, 1914, detta två år efter Siri von Essens och Strindbergs död, Hans originalmanus, återfanns inte förrän 1973, då bland Edvard Munchs kvarlåtenskaper i Oslo. Först därefter kunde en fullständig svensk översättning göras. Och det är den som sedan 1976 återfinns i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk, och är den upplaga jag själv just läst.

En hund begraven - Reidar Jönsson (1988)

En hund begraven är en sorts fortsättning på Mitt liv som hund, för att det är samma huvudperson. Och referenserna bakåt till första boken, även om de inte är många, är så pass kortfattade att man bör ha läst den för att hänga med till hundra procent. Å andra sidan skiljer sig historierna helt åt, tematiskt. Detta är en bok om mansbilder, sökandet efter den frånvarande fadern, sjömannen, hur Ingemar i övre tonåren - i praktiken föräldralös, inte bara moderslös - söker sig till sjömansyrket, söker manliga förebilder, och riskerar att själv bli en lika frånvarande far åt sin egen son ett drygt årtionde senare, trots att han då lämnat sjön.

Vid det laget har Ingemar lämnat sjömanslivet. Men även journalistyrket är ett resande yrke. Problemet är dock att hans hustru, Louise, skiljas. Där startar romanen, 1976, ställer problemet på sin spets. Ingemar som hoppats bli en så mycket bättre far än sin egen, upplever sig plötsligt som ett offer för omständigheter. Han börjar minnas sin egen jakt på fadersfigurer när han i senare tonåren ger sig ut på sjön och fastigt tvingas bli vuxen nog att klara sig själv ute i den hårda världen. Hans vilda fantasi, de fabulerande överdrifterna, finns där än i hopp om att dölja smärtan och fly undan i myten om sitt eget vuxenblivande - i brist på verklig mognad.

Alltså en ren mansbok, med enbart en lång rad mansporträtt, i kölvattnet på 1970-talets kvinnliga bekännelseböcker. Hustrun Louise är så flyktigt tecknad, närmast en nidbild framvuxen ur skilsmässoångesten, att den hamnar utanför den verkliga ramen, ingår i myten.

Även denna roman hoppar fram och tillbaka i tiden, men hoppen är längre än i Mitt liv som hund. Nu är det den vuxne Ingemars röst, som 1976, återvänder i minnet till sjölivet under det tidiga 1960-talet. Ett intressant berättargrepp är att några länge, elaborerade och fabulerande, scener, tidigare i historien, återkommer mot slutet i mycket summarisk form. Det intressanta är att minnet då är tuktat, återhållet omformulerat, så som minnen kan mogna genom åren, när känslorna svalnat.  Det skapar en intressant loop i min läsning, som inte bara friskar upp minnet om bokens tidigare avsnitt, utan som även ger ett annat djup åt hur vår självbild förändras med åren.

Texten är härligt lättläst, frisk och humoristisk. Här nedan ett litet lösryckt exempel mot slutet av boken, när skilsmässan är huvudtemat:

s. 274 "Vi pendlar som vanligt. Men röran är inte angenäm. För att slippa undan försöker jag bli förälskad i en servitris på hotellet. Men det går inte. Jag har ingen övertygelse och kan inte koncentrera mig."

Det finns djup i det lättsamma. Men alldeles i slutet, vilar Ingemar upp sig på mentalvårdsavdelning. Den biten går lite väl hastigt och flyktigt för att hänga ihop med historien i övrigt. Ingemar pallade tydligen inte trycket längre, för allt han sopat in under mattan.

Mitt liv som hund - Reidar Jönsson (1983)

Reidar Jönsson (f.1944) debuterade 1969, och etablerade sig på 1970-talet främst som dramatiker för såväl teater, radio och TV. Hans stora genombrott (utanför Sverige) kom dock med romanen Mitt liv som hund (1983), filmatiserad i Lasse Hallströms regi 1985. Filmen fick två Oscarsnomineringar, för bästa utländska film och bästa manus. Det inledde Hallströms 30-åriga Hollywood-karriär. Men även Reidar Jönsson, som själv skrev filmens manus efter sin bok, kom att jobba åt Hollywood i 10 år.

Filmen är underbart minnesvärd, en tragikomisk klassiker. Så när jag nu 30 år senare ger mig till att läsa boken letar jag efter filmens tilltal i boktexten. Men det tar ett bra tag innan den stämningen infinner sig. Jag letar efter pojken Ingemars berättarröst, som är den geniala röda tråden i filmen. Trots att Ingemar är bokens jag-berättare, så har jag svårt att  hitta samma magnetiska känslan i romanen. Första halvan hör jag inte pojken bakom orden, utan snarare en 'vuxen mans' uttryckssätt. Det hjälper inte att han själv tycks notera det och skyller på att han lever för mycket ihop med äldre släktingar.

Ingemars svada är betydande. Han överdriver gärna, och måste därför rätta sig själv gång på gång, 'nej nu överdrev jag igen'. Han försöker skämta bort livets smärta. I filmen är Ingemars smärta mer eftertänksam - han pepper sig själv, försöker minska sin smärta, genom att jämföra med andra katastrofer. Jönsson filmmanus blev en fullträff, alltså mådde texten bra av att renodlas till bildmediet.

Men visst är romanen en klassiker. Texten flyter loss ju närmare vi kommer berättelsens kärna, språket flödar lättare, skimrar allt klarare. I filmen tittar Ingemar upp på stjärnhimlen gång på gång, och betänker rymdhunden Laikas grymma öde. Där växer hans insikt inför grymheten för varje gång han tänker tillbaka. Det kan säkert tolkas psykologiskt. Ingemars, liksom författarens, mor dör efter en längre tids sjukdom. Ingemar väjer undan inför alla insikter som sin dödssjuka mor. När han tvingas flytta runt, är det andra upplevelser som tar över, konkretare, närmare. Puberteten står för dörren. Han tvingas bli vuxen och klara sig själv, trots att det är för tidigt.    

Mitt liv som hund är mångbottnad. En nivå jag verkligen uppskattar är den mycket påtagliga tidsatomosfären från 1958-59, med fotbolls-VM, brasilianaren Pelé, den svenske boxaren Ingos VM-titel, och Povel Ramels oförmåga att få upp sin kokosnöt. Många symboler finns invävda i temat. Hela Ingemars liv kan nog liknas vid en hårdknäkt kokosnöt. Och han känner sig nog lika ensam som rymdhunden Laika, men förtränger den, projicerar ut den på Laika.

Filmen fick visserligen ingen Oscar, men däremot två Guldbaggar och en Golde Globe.

Tjänstekvinnans son - August Strindberg (1886)

Strindbergs självbiografiska romanserie Tjänstekvinnans son, med undertiteln En själs utvecklingshistoria, berättas i tredje person om 'Johan'. Första delen om åren 1849-1867 har jag läst tidigare flera gånger. Och man pratar ofta om den som en mytbildning, deklarerat redan i titeln, att han kallar sin mor 'tjänstekvinna' och därigenom skapar sig en underdog position, en outsider-position. Men det finns inget som tyder på att familjen Strindberg var så luggsliten som han visar upp den.

Nu har jag för första gången även läst andra delen, Jäsningstiden : En själs utvecklingshistoria 1867-1872, som han skrev i rasande fart sommaren 1886, tätt inpå utgivandet av del 1, och fick den också utgiven samma år. Men den sålde för dåligt, så det kom att dröja många år innan del 3 och 4 utgavs.

Barndomsskildringar intresserar mig alltid, men i del två skildras hans vilsna studieår efter studenten. Hans flackande mellan Stockholm och Uppsala, mellan statistroller på teaterscenen och lärligstid hos en läkare. Han är helt klart vilsen, osäker om vilken bana han ska välja. Att tvingas slava med närmast stumma statistroller, kantstötte dock Johans stolthet så pass att han beslöt att hellre satsa på att själv skriva dramatik än spela den. Så vaknade Strindbergs författarskap, tidigt 1870-tal.

Men texten är knastertorr, doserande som en avhandling. Så det är inte konstigt att den sålde dåligt. Den kommenterade nationalupplagan har bifogat det förord av Strindberg, som aldrig trycktes. Där förklarar han att romanformen 'kommer att dö ut', menar att ärliga självbiografier är det som hör framtiden till. Men det ska inte vara Bekännelser à la Rousseau. Strindberg har anslutit sig till Zolas naturalism, och vill skriva än mer 'vetenskapligt' än Zola själv.

Han vill undersöka hur han bilvit den människa han blivit, och det är hans vetenskaåliga pretentioner som gör texten knastertorr. Varje vinklingar får sina kapitel, alltifrån släkt och ärftlighet, till miljö och tidsanda, vänner och läsning som format hans tankar och reaktioner. Så även om eftervärlden anser att han mytologiserade, så trodde han sig själv sträva efter högsta möjliga ärlighet. Något som också fick honom att våndas, eftersom han i sin 'ärlighetsiver' inte skräder sina ord om släkt och vänner, och därför helst önskar att de inte måtte läsa hans bok.

Men förutom det politiska och sociologiska, ja rent fysiologiska, i naturalismen, tar Strindberg till sig de psykologiska strömningar som växer fram i slutet av 1800-talet. Han psykologiserar sin självanalys, utifrån målmedvetna fackstudier. I förordet till andra upplagan, 1909, skriver han att han började skriva serien när han var mycket livstrött, och tänkte summera sitt liv. Men i stället blev denna självanalys en nytändning, som väckte hans nyfikenhet och livslust. Författandet fick en ny mening och motivation.

Precis som jag alltid har tyckt. Att nytolka barndom och uppväxt är fascinerande.

Drömmen om ett liv - Sun Axelsson (1978)

Drömmen om ett liv är en alldeles fantastisk glasklar barn- och ungdomsmemoar. Trots alla svåra upplevelser som drabbade Sun Axelsson redan tidigt i livet, är självanalysen föredömlig. Den genomförs med såväl distans som självutlämnande närhet. Gång på gång, när hon når fram till något livsavsnitt som bär på smärta, tar hon ett steg tillbaka och analyserar sitt motstånd i det skrivande nuet, i sitt vuxna liv, innan hon återgår till minnets värld.

Detta var 'Bekännelselitteraturens' första guldålder; något Sun passar på att protestera mot i slutet av boken. Varför man degradera kvinnors livsanalyser till 'bekännelser' - vilket för henne känns som något 'kvalmigt religiöst' - medan manliga författares livsberättelser rätt och slätt kallas 'självbiografier'.  

Språkbehandlingeln är poetiskt skön och osentimental på samma gång. Detta är en bok att återvända till, både för språket, de psykologiska insikterna och den sociala tidsbilden (1940-50-tal) och vad man i dag skulle kalla 'genusaspekten' av hennes upplevelser.

När min dotter var barn läste jag Axelssons barnbok Sagan om en saga (1987; illustrerad av Sven Nordqvist), och kände därför genast igen Tant Rill från den boken. Det var för mig därför ett glatt återseende att få inse att den gamla damen var en verklig vän, som stödde Sun som barn.

Några tidiga möten med samtida poeter dyker också upp: Paul Andersson, Tomas Tranströmer, Artur Lundkvist och Maria Wine.

Det stora avslöjandet - Jan Guillou (1974)

En tidig Guillou, hans andra. Hur hans alter ego Erik Ponti slutar studera juridik och blir journalist. Ligger alltså efter Ondskan i Ponti-kronologin. Pontis nya vägval handlar om att vilja göra skillnad, ägna sig åt djuplodande journalistisk som förändrar. Men verkligheten handlar mest om att jaga scoop för att öka upplagan, herrtidningarnas erotik-flirtande blomstrade, parallellt med självcensur och inavel.

Boken är rappt och frejdigt skriven. Jag skrattar ofta åt den cyniska humorn och även åt att Gunvald Larsson får vara med på ett hörn (helt rätt i karaktär) och anknyter lite till Sjöwall-Wahlöös 'Polismördaren' som utgavs samma år (1974). IB-affären omnämns först på sista sidan som scoopet alla självcensurerat.

Bildhuggarens dotter - Tove Jansson (1968)

Bildhuggarens dotter kom i nytryck 2003. En vacker bok, som även innehåller bilder från Tove Janssons bandom, föräldrar, deras hem och skulpturverkstad. Detta är inte en självbiografi i vanlig mening, utan en inblick i barnets värld. Alltifrån sommarvistelserna i morfaderns ljusa dalgång, till konstnärsateljens spännande värld med såväl skuggdjur som levande husdjur. Allt väcker aningar om muminvärldens bakgrund. Minen som elvt kvar i barnet och gödslat fantasin. Som den dagen då Tove författaren som barn kände sig alldeles lyckligt insnöad med modern, som om man endast kunde komma in genom takluckan på vinden, och modern säger att de har gått i idé - precis som hos Muminfamiljen.