Tjänstekvinnans son - August Strindberg (1886)

Strindbergs självbiografiska romanserie Tjänstekvinnans son, med undertiteln En själs utvecklingshistoria, berättas i tredje person om 'Johan'. Första delen om åren 1849-1867 har jag läst tidigare flera gånger. Och man pratar ofta om den som en mytbildning, deklarerat redan i titeln, att han kallar sin mor 'tjänstekvinna' och därigenom skapar sig en underdog position, en outsider-position. Men det finns inget som tyder på att familjen Strindberg var så luggsliten som han visar upp den.

Nu har jag för första gången även läst andra delen, Jäsningstiden : En själs utvecklingshistoria 1867-1872, som han skrev i rasande fart sommaren 1886, tätt inpå utgivandet av del 1, och fick den också utgiven samma år. Men den sålde för dåligt, så det kom att dröja många år innan del 3 och 4 utgavs.

Barndomsskildringar intresserar mig alltid, men i del två skildras hans vilsna studieår efter studenten. Hans flackande mellan Stockholm och Uppsala, mellan statistroller på teaterscenen och lärligstid hos en läkare. Han är helt klart vilsen, osäker om vilken bana han ska välja. Att tvingas slava med närmast stumma statistroller, kantstötte dock Johans stolthet så pass att han beslöt att hellre satsa på att själv skriva dramatik än spela den. Så vaknade Strindbergs författarskap, tidigt 1870-tal.

Men texten är knastertorr, doserande som en avhandling. Så det är inte konstigt att den sålde dåligt. Den kommenterade nationalupplagan har bifogat det förord av Strindberg, som aldrig trycktes. Där förklarar han att romanformen 'kommer att dö ut', menar att ärliga självbiografier är det som hör framtiden till. Men det ska inte vara Bekännelser à la Rousseau. Strindberg har anslutit sig till Zolas naturalism, och vill skriva än mer 'vetenskapligt' än Zola själv.

Han vill undersöka hur han bilvit den människa han blivit, och det är hans vetenskaåliga pretentioner som gör texten knastertorr. Varje vinklingar får sina kapitel, alltifrån släkt och ärftlighet, till miljö och tidsanda, vänner och läsning som format hans tankar och reaktioner. Så även om eftervärlden anser att han mytologiserade, så trodde han sig själv sträva efter högsta möjliga ärlighet. Något som också fick honom att våndas, eftersom han i sin 'ärlighetsiver' inte skräder sina ord om släkt och vänner, och därför helst önskar att de inte måtte läsa hans bok.

Men förutom det politiska och sociologiska, ja rent fysiologiska, i naturalismen, tar Strindberg till sig de psykologiska strömningar som växer fram i slutet av 1800-talet. Han psykologiserar sin självanalys, utifrån målmedvetna fackstudier. I förordet till andra upplagan, 1909, skriver han att han började skriva serien när han var mycket livstrött, och tänkte summera sitt liv. Men i stället blev denna självanalys en nytändning, som väckte hans nyfikenhet och livslust. Författandet fick en ny mening och motivation.

Precis som jag alltid har tyckt. Att nytolka barndom och uppväxt är fascinerande.