Dublin 4 - Maeve Binchy (1981)

Maeve Binchy (1939-2012), en av Irlands storartade berättare, blev journalist av en ren tillfällighet i början av 1960-talet, för att hennes far skickade in de brev hon skrev honom från sin tid på en israelisk kibbutz till en tidning, som genast tryckte dem.

Dublin 4 är hennes tredje novellsamling, utgiven 1981, året innan hennes romandebut, Tänd ett litet ljus (1982), som jag läste för många år sedan och älskade. Men novellerna har jag alltså inte läst förrän nu. Till skillnad från McEwans debut jag nyss läste, är hennes texter fulla av känslor, som vädjar till mina egna. Binchy är en mästare på att synliggöra den lilla människans liv och våndor. För hur än vanliga liv vi lever måste vi alla tampas med livsavgörande ställningstaganden i våra valhänta försök att hantera våra liv.

Denna samling består av fyra noveller av varierande längd. Även om novell-formatet inte tillåter någon verklig utveckling hos karaktärerna, så använder Binchey en mängd olika karaktärer för att visa upp helt olika synvinklar på samma livshändelser, och väver därigenom en rik och komplex bild av Irland ca 1980.  Alltifrån kvinnan som söker starta om för att hantera sin makes otrohet, en ung landsortstjejs chockartade möte med storstadens ensamhet, och en annan ung kvinnas vånda att förstå och jämföra sin systers utomäktenskapliga graviditet, med sin egen. Trial and error. Anpassning efter livsvillkor.

Riktigt hjärtskärande är den sista, "Mummel i Montrose", om alkoholisten som kommer hem från en avgiftningskur med de bästa intentioner, och strider tappert mot all misstro från omgivningen. Han har lärt sig att alkoholen blir till 'gift' i hans egen kropp, och försöker att därför att inte lyssna på omgivningens locktoner. Som läsare håller jag tummarna för honom mer än hans omgivning. Men just som det verkar gå vägen - tar hans 'will-power', viljestyrka, slut. Karriären som fotograf hade alkoholen malt ner till noll och ingenting. Kontakterna är försvunna. Utan jobb har livet blivit grått och meningslöst, tills han bara känner en enda utväg ... utan stöd från omgivningen blir förändring en omöjlighet.

Maeve Binchys språk flyter lätt och läsvärt. Inte minst för att hennes psykologiska synvinklar är så fullständigt engagerande och trovärdiga.