Cementträdgården - Ian McEwan (1978)

Ian McEwans debutroman från 1978. Två veckor har gått sedan jag läste ut den, och att jag dröjer med att formulera mina tankar om denna korta roman på 160 sidor handlar inte bara om att mitt liv varit fullt av andra åtaganden. Hur än kort och lättläst ger den möjlighet till symboliska tolkningar.

Första intrycket var att den skiljer sig mycket från hans senare mästarromaner, t ex den kompakta detaljrikedomen i Lördag (2005). Det är flera år sedan jag läste den, men minns den obehagliga känslan som trycker på, uppväckt av att huvudpersonen vaknar i gryningen och tycker sig se ett brinnande flygplan på väg att kraschlanda in mot London. Handlingen tilldrog sig 2003, och så nära efter 11 september 2001, då de terroristkapade flygplanen flög in i tvillingtornen i New York, uppfattar jag som läsare naturligtvis hotet extra vittomfattande - ja nästan självklart. Så trots att det var 'falskt alarm', någon typ av synvilla (jag minns inte om det var soluppgång bakom flygplanet eller vad som lett till intrycket), så känns det som ett ont omen, en undergångskänsla kring mänsklig civilisation. Så här långt efteråt med endast mina egna tolkningar i färskt minne, skulle jag även kunna trycka på den omvända symboliken. "Falskt alarm!" Som att vi människor går omkring och bara ser det svarta, grottar ner oss i dåliga nyheter, hellre än att försöka njuta av livet. Är det nödvändigt?

Att debutromaner skiljer sig från ett författarskap i övrigt är väl snarare regel än undantag. Men hotet, undergångskänslan som löper genom Lördag, är trots allt ett viktigt tema även i debutromanen Cementträdgården (1978). McEwan hade tidigare gett ut skräcknoveller, och när även romanen rörde sig runt en rad makabra teman, som ruttnande lik och incest, gav honom epitetet 'den makabre' (Ian Macabre). Han har själv sagt att hans första roman strävade efter att fånga stämningen i det sena 1970-talet, ett smutsigt London fullt av brister och mardrömslik tunnelbana, brister som folket levde med utan minsta protest, att samhället motståndslöst närmar sig kollaps. Titeln pekar tydligt på hur långt vi avlägsnat oss från den mänskliga naturen.

Jag tänker på Oljekrisen 1973, då världsekonomin kollapsade efter 'det glada 60-talet', som naturligtvis bara varit glatt på ytan, för att arbetslösheten varit låg. Utan minsta eftertanke byggde man bostäder som jättelika sterila betongöknar, bostäder tillräckligt billiga för gemene man. Ingen funderade över hur mänskligt livet skulle bli i sådana 'koncentrationsläger'. I McEwans roman rivs husen runt de fyra ungdomarnas hem, tills de blir alltmer isolerade. Deras egen far cementerade hela deras egen trädgård för att minska trädgårdsarbetet till ett minimum. Men då minskar även livet till ett minimum.

Fadern dör dock av överansträngningen, och strax därefter insjuknar även modern och dör efter att ha varit sängliggande en tid i hemmet. Syskonskaran, två bröder och två systrar, försöker leva vidare på egen hand, rädda för vad som skulle hända ifall samhället skulle bli deras nya förmyndare. Så de hemlighåller moderns död, och begraver henne själva genom att gjuta in henne i cement i källaren. Men sommaren är het och cementen har inte utförts fackmannamässigt. Den spricker och moderns lik kikar fram och börjar ruttna och stinka. (1976 var en extremt het sommar i England, jag såg själv hur Hyde Park var brunbränd i brist på regn - så tvärtemot Englands normalt småregnande klimat.)

Det är alltså en apokalyptisk makaber historia, sedd ur 15-årige Jacks perspektiv, på kliniskt känslolös prosa. Trots att det är en Jag-berättelse, uttrycker den inga känslor. Alltså identifierar man sig inte med berättaren, utan lämnas med en serie bilder att tolka symboliskt. Modern, symbol för livskraft, kan omöjligt leva vidare i stenöknen. Ungdomarna sörjer inte fadern, som i romanens inledning beskrivs som "en liten tunn argsint gubbe med en massa fixa idéer". Storasyster Julie, 17 år, moderns ställföreträdare, försöker leva vidare, solar ute i Cementträdgården. Jack är freudianskt fixerad vid sex och onani.

Jag kan läsa in en modern Oidipus-historia i romanen, som inleds "Jag dödade inte min far, men det finns stunder när jag tror att jag hjälpte honom på vägen." Jack dödar inte, han är passiv. Modern protesterar mot faderns cementprojekt, inte Jack. Jack är passiv, en sorts låtsas-medhjälpare, som ser på när fadern överanstränger sig. Jack ser faderna hjärattack, men kallar inte på ambulans, någon annan får göra det när det är för sent. Jack blir inte heller moderns nya partner, hon blir sjuk och Jack tycks inte reagera. I stället är det med Julie, systern, som tar initiativ till incest. Jack är passiv.

Här slutar historien. Julies platoniske pojkvän Derek har kallat på polis, när han upptäckt att Julie ger Jack den intimitet han själv förvägrats. Jack kämpade aldrig emot sitt öde, så som Oidipus försökte, om än utan framgång. McEwan såg hur London förslummades utan att någon tycktes protestera.
Hans roman blandar också genrer på ett sätt som skulle bli vanligt på 1980-talet, det postmoderna, Ungdomarnas inträde i vuxenlivet blandas med neogotisk skräck (som minner om såväl Edgar Allan Poe, som Hitccok) och freudiansk och annan psykologi. Lillebror Tom, som alltid varit rädd för fadern och även mobbas i skolan, börjar klä ut sig i flickkläder som ett sätt att fly. Hemma regredierar han till baby, söker skydd hos sina systrar, låter sig vaggas. Även Jack regredierar alltmer och lägger sig slutligen i samma barnsäng som brodern.

Jack beskrev faderns död som "fullkomligt betydelselös i jämförelse med det som följde". Han förnekar alltså sitt ursprung, vill lösgöra sig från fadersauktoriteten. Ännu en referens till Freudiansk psykologi är när Julie förklarar för Jack att faderns agg mot yngste sonen, Tom, är för att han förlorat sin hustrus tillgivenhet i konkurrensen med sin son. Jack tycker dock att sådana tankar är egendomliga, han har uppenbarligen inte läst Freud. "Så vansinnigt att tänka sig en tävlan mellan en liten pojke och en vusen man! Senare frågade jag Julie vem som skulle vinna och hon sade utan tvekan: 'Tom, naturligtvis! Och sen kommer far att hämnas på honom'." Men långt innan dess är fadern död.

Det är naturligtvis inget känslomässigt nöje att läsa en sådan här bok. Däremot en intellektuell utmaning, om man vill tyda de närmast drömlika symbolerna. Freudiansk drömtydning?