Återstoden av dagen - Kazuo Ishiguro (1989)

Jag såg filmen (1993) när den var rätt ny. Anthony Hopkins och Emma Thompson är strålande skådespelare, liksom regissören James Ivory, som skapar den där lågmälda spänningen, som bygger upp och vidgas. Nu först hittade jag boken second-hand.

Romanen berättas av butlern Stevens, ett mönster för sin yrkeskår. Året är 1956, när han lånar sin nye, amerikanske arbetsgivares bil, och reser ut på landsbygden för sitt livs första semester. Men historien rör huvudsakligen hans minnen från 1920-30-talen, i det stora adliga hushållet Darlington, med alla internationella gäster, inte minst tyskar. År 1956 uppfattar landsbygdsbefolkningen honom som en 'fin herre', inte bara på grund av den fina bil han kör, utan genom sin fullständiga korrekthet i såväl tal som klädsel. Ett 40-årigt arbetsliv i ett högadligt hushåll har format honom att driva den oklanderliga framtoningen till sin spets. Han tillåter sig inte minsta avsteg vad gäller sans och värdighet.

Första kapitlet vänjer läsaren vid butlerns välmodulerade, snustorra språk och tankevärld, och jag undrar först om jag verkligen kommer att bli lika förtrollad av boken, som av filmen. Men visst blir jag det. Varje kapitel fördjupar inblicken i såväl butlerns liv och arbetsmoral, som den miljö han arbetat i. Slöjorna faller en efter en från läsarens ögon, även om butlerna själv håller fast vid sin illusion av värdighet.

Under tjugo års tid fanns dessutom hushållerskan Miss Kenton där, som chef för den kvinnliga personalen. De jobbar tätt ihop, men i synnerhet Stevens kan inte tillåta sig att leva ut sina känslor, de begraver han. Att tjäna sin husbonde är allt han lever för.

Även om texten för mig som läsare förmedlar såväl sorg som humor, så har Steven inte tillåtit sig att skämta. 'Humor' har legat utanför hans arbetes ramar, ända tills den mer informelle amerikanske arbetsgivaren introducerar det i vardagen. Då först, när livet nått fram till sin afton, när han skall vänja sig vid ett friare liv, denna Återstoden av dagen, när en främling säger åt honom att tillåta sig att njuta av livet, då tänker han att han åtminstone ska öva upp sin förmåga till att svara på folks språkliga dubbeltydigheter, så båda förstår att man skämtar - att ta livet lite lättare.

Stevens har aldrig ifrågasatt den idealism han levt för, 100 % hängiven sin husbonde. Ishiguro lyckas fantastiskt förmedla Stevens demokratiska blindhet, en lågmäld men tydlig ironi avtecknar sig inför läsarens blick, när Ishiguro avslöjar dubbelheten i den vanliga människans närsynthet.

Romanen griper mig, väcker allt djupare känslor, inför den lille mannens stoiska arbetsliv - som är hela hans liv, varken mer eller mindre. Jag njuter den språkligt exakta texten, hur de olika karaktärerna frammanas i sina olika sätt att uttrycka sig. När jag läser, njuter jag av att få stiga in i Stevens liv, hur än begränsat hans tankeliv är - eller kanske just därför.

Det känns så nytt för mig, trots att det är en förgången värld, numera evaporerad ...

***
2017-10-05: Kazuo Ishiguro tilldelas 2017 års Nobelpris i litteratur. Jag är så glad! Han skriver fantastiskt.