En dåres försvarstal - August Strindberg

Så har jag till slut läst Strindbergs 'sorgebarn' - skandalskriften han satt och skrev på franska 1887-88, Le Plaidoyer d'un fou, och vägrade översätta till svenska. Länge tänkte han bara behålla den privat, då den var för intim för allmänheten. Tjänstekvinnans son hade inlett Strindbergs självbiografiska analyser, men när han nu fått äktenskapliga problem träder analyserna i bakgrunder och ersätts av egots vilda kamp mot livets svåra känslor.

För mig är hela boken ett Egos frenetiska kamp mot sig själv - utprojicerad på allt och alla i omgivningen. Han har ett rent symbiotiskt behov av sin hustru. Hans egen osäkerhete växa till gigantiska mörka moln. Såväl kvinnor som män, upplevs som intränglingar. År ut och in kräver han 'bekännelser' som skall besanna hans 'farhågor'. Han säger att allt han önskar är 'ärlighet', för då ska han 'förlåta'. Efter åratal i samma stil är det inte märkligt om hon slutligen tog till vilken bikt som helst bara för att få slut på pressen.

Och självklart förlät han ingenting. De måste skiljas. För att få över vännernas sympatier på sin egen sida visar Strindberg sitt svartsjukemullrande manuskript för en rad vänner. Efter att förhandlingarna om skilsmässa inletts 1890 blir Strindberg allt piggare på att trots allt få sin roman utgiven, ett försvarstal eller ett 'grymt' vapen i skilsmässokampen. Det är Strindberg själv som kallade den 'en grym bok'.

1893 kom den i tysk översättning, och blev åtalad som 'sedlighetssårande'. Den domstolsprocessen pågick i två år. Den frikändes 1895 men hade redan skadat Strindbergs goda rykte i Tyskland. En svensk veckotidning hade genast inlett en följetong i smyg efter denna tyska förlaga, mot Strindbergs vilja. 1895 publicerades boken på sitt originalspråk, franska, men då kraftigt reviderad av Strindbergs franske litterära kontakt. Redigeringen hade goda avsikter, men gav ett bitvis missvisande resultat.

Ett fyrtiotal franska tidningar anmälde denna äktenskapsroman och var överlag positiva. Det var också denna redigerade upplaga som låg till grund för den första auktoriserade svenska upplagan, 1914, detta två år efter Siri von Essens och Strindbergs död, Hans originalmanus, återfanns inte förrän 1973, då bland Edvard Munchs kvarlåtenskaper i Oslo. Först därefter kunde en fullständig svensk översättning göras. Och det är den som sedan 1976 återfinns i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk, och är den upplaga jag själv just läst.