Har läst om några av Oscar Wildes tidigaste sagor - oh så smärtsamma. Alla är parabler på temat uppoffrande kärlek, som kolliderar med halsstarrig egoism.
Den Lycklige Prinsen fick jag redan som barn som tecknad serie. En förgylld staty med ädelstenar, gråter över all fattigdom han ser. Då hjälper en svala honom att plocka loss ädelstenar och bladguld och lämna bit för bit till stadens fattiga, att köpa mat för. Svalan blir så upptagen av detta uppdrag att han stannar för länge och fryser ihjäl under vintern.
Stadens styrelse beklagar sig över att statyn förlorat all glans och dessutom smutsats ned av fågellik.
Motiven känns inspirerade av HC Andersen, med is och snö, näktergal och ankor, och evigt ståndaktig kärlek. Men allt är med Oscars Wildes omisskänliga salta humor, när blind egoism möter vördnaden inför livet.
Detsamma gäller i The Nightingale and the Rose, där näktergalen sjunger sig till döds med en törntagg genom hjärtat, för att med sin sång och sitt hjärteblod skapa en blodröd ros - mitt i vintern - men gåvan blir försmådd av den unga damen som hellre vill få beständiga juveler. Hon kan inte ana vilket offer som lagts för hennes fötter. Denna liksom andra historier symboliserar även konstnärens otacksamma uppoffringar.
De nästan förutspår Oscar Wildes egen undergång. Estet uti fingerspetsarna, elegant i varje formulering, inledde han sin karriär som en firad underhållare, men övergavs efter några bejublade år när hans homosexualitet uppdagades. Då kom den dubbelmoral han hela tiden skrivit om, ikapp Wilde i hans eget liv.
The Selfish Giant (Den själviske jätten) är en liknelse med kristna förtecken, om jätten som bygger en mur kring sin vackra trädgård, för att hindra barn att leka i den. Men då drabbas trädgården av evig vinter. Man kan varken vara egoistisk eller stänga ute barnasinnet, ostraffat, då försvinner livsglädjen. Flera år senare hittar barnen dock en spricka i muren de kan ta sig in igenom igen. Då återvänder våren och jätten inser sitt misstag och river åter muren och skänker den åt barnen.
The Devoted Friend gestaltar egoismen och dess motsats genom vännerna Hans och Hugh, vilka får mig att associera till La Fontaines fabel om den nöjeslystna Syrsan som bara lever för dagen och den strävsamma Myran, som samlar i ladorna för att klara vintern. Wilde har dock vänt på historien. Mjölnaren Hugh besöker sommartid sin vän blomsterhandlaren Hans i hans vackra trädgård. Men eftersom Hans arbete är säsongsbetonat har han betydligt svårare att överleva vintertid, får han allt svårare att överleva, ju längre vintern varar. Mjölnare Hugh som har stadig inkomst året runt, undviker dock Hans vintertid, när dennes fattigdom blir uppenbar.
Hughs tycker om att filosofera över vänskap och lojalitet, men enbart teoretiskt. Så vintertid när Hans tvingas sälja av alla ägodelar för att överleva, håller sig Hugh undan för att 'inte väcka vännens avundsjuka'. Efter en extra lång svår vinter har Hans inte ens en kärra kvar att köra till marknaden med sin första vårskörd av påskliljor. När Hugh kommer förbi på årets första vårbesök och får höra om Hans problem skänker han honom sin gamla skottkärra, 'mot ett par gentjänster'. Problemet är att Hugh aldrig tycks få nog. Hans blir slav under tacksamhetens gentjänster, så pass att han inte längre hinner sköta sitt eget arbete, utan drunknar en stormig natt när Hugh bett honom hämta doktorn till Hughs insjuknade son.
Hugh anser att sensmoralen är att generositet alltid leder till lidande - för nu när vännen är död har han åter fått sin gamla trasiga skottkärra på halsen, den står åter på Hughs gårdsplan och är i vägen.
Jag har nog aldrig stött på en hårdare gestaltad egoism.
Den avslutnade berättelsen, The Remarkable Rocket, gestaltar en annan typ av självupptagenhet, självbedrägeriets storhetsvansinnet, genom en fyrverkeriraket som helt saknar självinsikt. Idén påminner starkt om Granen av HC Andersen. Drömmen att få stå i centrum och bli älskad och beundrad, utan insikt om att 'underbart är kort'. Wilde är dock på gott humör i denna historia, och brer på med många satiriska epigram, vilket skulle bli hans storhetstids signum.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar