Louisiana Blues - James Lee Burke (1989)

James Lee Burke började skriva skönlitteratur redan på 1960-talet. Men inte förrän 1987 utgav han sin första deckare, vilken introducerade huvudpersonen Dave Robischeaux, som vid det här laget finns med i 20 av hans deckare.

Louisiana Blues (originaltitel: Black Cherry Blues, 1989) var den tredje i raden och belönades med det amerikanska deckarpriset 'Edgar Award'. Jag läste den första gången för femton år sedan och tyckte genast om den. Nu har jag läst om den och den håller än idag.

Det är mer 'kriminalroman' än bara deckare. Författaren har litterära ambitioner, och beskriver ingående såväl landskap, natur och många bipersoner. Även om stilen anknyter till en hårdkokt samhällskritisk tradition, så är Robischeaux en sårbar person, änkling och så hudlös man kan bli genom sin sexåriga adoptivdotter, som hamnar i skottlinjen för kriminella hot. Vad kan vara värre än rädslan att ens barn skall komma till skada? Samtidigt som han försöker peppa henne att inte vara rädd för livet i stort, utan bara ta vara på sig själv.

Att Robischeaux rör sig bland cajuns och halvindianer längs den fuktigt varma Mississippi, med Baton Rouge och New Orleans, men i denna roman även med avstickare till Montanas svalare Klippiga bergstrakter, ger en mer ovanlig inramning som deckare betraktat, vilket ökar mitt intresse. Och att det är mer eller mindre franskättade katoliker, i båda landsdelar ger också en ovanlig intresseväckande inramning.

Robinscheaux må vara bitter, och kämpa mot alkoholberoende, men att det fanns goda människor i hans barndom som lyckats övertyga honom om att han 'var bra som han var', det är den sens moral han lever efter och försöker förmedla även till sin dotter och människor i sin omgivning.

Och han använder inte skjutvapen mot de kriminella, utan försöker med listig bluff avvända deras hot, eftersom de ser bilden av sig själva, sina egna föreställningar om hot, som något som motståndaren också skulle använda sig av, skapar de själva rädslan ...  ja, grunden blir en rad existentialistiska tankar mitt i den vindlande lösningen på intrigen.

Även om miljöbeskrivningarna kan bli lite långa ibland, ger de så mycket till helhetsbilden att jag gärna läser dem. Däremellan är dialogerna mycket välskrivna och smidiga.