Skärkarlsliv : berättelser - August Strindberg (1888)

Så har jag läst lite Strindberg igen, novellerna i Skärkarlsliv. De skrev han i Danmark, när livet var som rörigast, med grannosämja och äktenskapet med Siri på väg mot upplösning. Hemsöborna  (1887) hade börjat sälja bra, så Strindberg och hans förläggare satsade på Stockholms skärgård igen. Säkert var det också en skön 'flykt' att få koncentrera sig på ett svenskt sommarlandskap, skärgården, där han trivts att vistas.

Strindberg har en enorm styrka i sin förmåga till levande miljöskildringar. Han behöver inte många penseldrag för att mana fram översiktsbilder som hjälper oss att zoma in från helheten ner till den enskilde karaktären och dennes känslor. Skärkarlsliv inleds med en faktaartad introduktion till landskapet, men sen är hisetorierna fyllda av mänskliga svagheter och kiv och slit.

Den första berättelsen, "Den romantiske klockaren på Rånö" är svår att sätta någon etikett på, den är ca 50 sidor lång och indelad i nio kapitel, och känns därför mer episk än novellartad. Den beskriver också huvudpersonen Alriks hela livshistoria. Det är en egendomligt kameleontisk historia, som sliter och drar åt olika håll, den har inte novellens sammanhållna stil. Vad som verkar börja komiskt rör sig i stället mot den tragiska ruinens brant.

Men när Strindberg väl skrivit ur sig dessa motstridiga känslorna, som säkert färgats, symboliskt, av hans egen krokiga livsväg, återkommer hans kreativa balans steg för steg när han riktar in sig på en rad mänskliga dårskaper och svagheter. Så även om jag gäspat mig igenom de första historierna, så växer mitt intresse berättelse för berättelse. Dårskapen leder till misär, som gör att man vill slå sig för pannan. Störst läsnjutning ger dock Strindbergs elaka humor när han trycker fingret mitt i prick på mindre tragiska svagheter. Hela tiden med klasshierarkin som bakgrund.

Till exempel Höjer, som saknar det som krävs för att förvalta den gård han ärvt. Eller Skräddaren som gärna vill yvas och bjuda till dans trots att han inte har medel till det, utan hamnar i sin tids Lyxfälla. "Uppsyningsmannen", Skärgårdens 'flygande holländare', tullaren som började sin yrkesbana i ivrig jakt på skatter och förtjänster, men det ledar bara till en splittrad själ. Han blir den evige sökaren som helt glömmer sin målsättning. Han får aldrig ro, resan blir målet. Trött på att segla längtar han upp på land, men genast längtar han åter ut på sjön igen.

Och siste, men inte minst, "Flickornas kärlek", i mitt tycke en pärla, där Strindbergs blick för helhet beskriver könsrolls-spelet i sin samtid. Båda könens osäkerhet och bristande tillit, och de strategier som då skapas inom olika samhällslager. Och denna gång är Strindberg på tillräckligt gott humör för att vara opartisk, Han förklarar hur folk är snabba att skälla en kvinna för 'hora', utan att ha någon grund för det. Han till och med noterar att det bara drabbar kvinnan, så som dubbelmoralen såg ut. Och att kvinnorna långtifrån är så lättfotade som männen tar för givet. Ja, den historien känns äkta, naken, utan slagsida. Ren realism.