Europeana : kortfattad historia om 1900-talet - Patrik Ourednik (2001)

Ytligt sett, kanske någon tror att detta är en historiebok, men det är ett icke-kronologiskt hopkok av 'fakta', s.k. faktoider, saker vi hört så många gånger att vi till sist tror att de är sanna. De upprepas i olika variationer, nöter mot varann, från en helt känslobefriad naivt tanklös berättarröst. Det som berättas liknar det vi hört om världen omkring oss, och tolkas motstridigt av olika forskares olika åsikter och synvinklar. 

Ibland kan jag inte göra annat än le åt galenskapen, ofta väcks obehagliga känslor, slutomdömet är att texten åskådliggör det absurda i det mänskliga egots nittonhundratal.

Patrik Ouredník, född 1957 i Prag, flyttade dock tidigt till Frankrike, där han bland annat översatt en rad franska författare till tjeckiska. Och när man ser vilka författare han översatt, märks ett tydligt absurt tema: Rabelais, Jarry, Queneau, Vian m fl.

Detta är inte en bok för historieälskare och vänner av 'ordning'. Det är en bok för den som vill fundera över livets absurditeter, och faran av att vara alltför lättlurad, auktoritetstroende. 

Bönder och Herrar - Theodor Kallifatides (1973)

 Theodor Kallifatides klara svenska språk är något jag alltid ser fram emot att få läsa. 

Efter några diktsamlingar inledde Kallifatides med  Bönder och herrar en trilogi från Grekland som inleds med tyskarnas invasion under andra världskriget. Men utvikningar gör att man får en bild av det gamla kulturlandets bondebefolkning även längre tillbaka. Det är satir av hög klass, som först får mig att skratta, men som ju längre historien går stockar sig allt mer, med fördomar, krig och inbördeskrig som avslöjar det elände som människor alltför ofta fastnar i. 

Om byn Jalos, som historien rör sig kring, är en verklig by spelar mindre roll. För mig är den symbolisk för mänskliga förhållanden när allt handlar om överlevnad, stark mot svag, kvinnor underordning osv.

Jag hade tänkt läsa hela trilogin denna jul, för jag hittade nyligen den avslutande delen på antikvariat. Del ett och två har jag hittat för flera år sedan. Del två allra först, därför blev den inte läst, och nu har jag inte lyckats gräva fram just del 2, då den tycks ha gömt sig långt bak i någon av bokhyllorna. Synd.

Men jag får återkomma. 

Wise Children - Angela Carter (1991)

Wise Children blev Angela Carters sista roman, redan drabbat av cancer skriver hon denna  pratglads fabuleringsexplotion. Berättare är Dora (Floradora) Chance, som lever med sin tvillingsyster Nora (Leonora), "enäggstvillingar men inte siamesiska" som hon själv uttrycker saken. De delar bostad, men inte rum, utan bevarar varandras privatliv. Men i yrkeslivet är det en fördel för dem att vara enäggstvillingar, flera gånger upprepar hon att var och en för sig är de alldagliga, men tillsammans väcker de uppmärksamhet. 

Det finns fler tvillingpar i historien, som ett släktdrag. Carter är inspirerrad av William Shakespeare som har en förkärlek för tvillingar och förväxlingskomedi. Och hon tar alla chanser att driva med 'nationalskalden', 'nationalskatten'.

Historien börjar och slutar på tvillingarnas biologiske fars 100-årsdag, en tidigare berömd Shakespear-skådis. Men boken är fördelad på fem kapitel kring olika dramatiska händelser, liksom såväl tragedier som komedier på Shakespears teater. Dora är evigt pratglad och fladdrar fram och tillbaka i minnet i sitt liv och sin teaterfamiljs liv. Dora och Nora började som dansare. Alltså blir hela historien en bild av 1900-talets teater från vaudeville till Shakespeare, humoristiskt och fränt berättat. Via Broadway, London, tills Hollywood började filmatisera klassikerna. 

Huvudtema är de problematiska relationerna mellan biologiska föräldrar och deras barn. I historien har detta dragits så till sin spets att biologiska fäder alltid är frånvarande, att föräldraskapet är föremål för både tragedi och förväxlingskomedi. En bred familjesaga som också speglar scenkonsten, livet som teater, drama och komedi. 

"Comedy is tragedy that happens to other people." (s.213)

"I may never have known my father in the sense of an intimate acquaintance, but I knew who he was. I was a wise child, wasn't I?" (s.196) Därav titeln. Men när Dora skriver ner sina minnen är hon 75 år, ser sig i spegeln och skrattar ironiskt att nu är de 'wizened' (skrumpna)!

Språkliga kullerbyttor och fulla av citat och anspelningar på Shakespeare, där jag som inte kan Shakespeare utantill, antagligen missar en hel del. Det går antagligen att hitta många lager och tolkningar som även gör texten till en text om texten.  

Vilda Svanar - Jung Chang (1991)

Tredje icke-fiktiva boken på kort tid. Jung Chang har skrivit en ingående familjehistoria på nästan 600 sidor om sitt eget, sin mor och far, och sin mormors livserfarenehter i Kina. Mormodern föddes 1909, så boken erbjuder därför en bild av Kinas mycket omväxlande och omvälvande 1900-talshistoria, helt genom Jung Changs egen släkts personliga öden. 

Jag har läste den i pocket tryckt 2014, och på dess baksida står att hennes böcker fortfarande är förbjudna i Kina. Jung Chang lämnade Kina 1978, två år efter Maos död när landet snabbt lade om kurs, och öppnade sina gränser. Hon fick ett stipendium att studera i England och blev därefter kvar, men kan utan problem regelbundet resa tillbaka och besöka släkten. Men den  här boken är tydligen för känslig i sitt innehåll.

1900-talet innebar rester av det gamla kejsardömet som gick under 1911, ockupation av japaner och ryssar, inbördeskrig, revolution, 'kulturrevolution' och ett långsamt återuppvaknadne från Maos indoktrinering. Den här boken är den första jag läst som beskriver den s.k. 'kulturrevolutionen' innifrån, ett begrepp jag hörde talas om redan i tonåren, men inte fick något grepp om då allt verkade bakvänt och ologiskt. 

Jag rekommenderar boken. Mycket elände beskrivs, så det kan vara deprimerande, särskilt känlslosamt blir det naturligtvis under Jung Changs eget uppvaknande från den indoktrinering hon växt upp under. Det är dock skönt att idag sitta med facit, att världen öppnat upp med globaliseringen, och aldrig slutar att förändras - och förhoppningsvis mot något bättre ... 

Midnattsbarnen - Salman Rushdie (1981)

Salman Rushdie slog igenom internationellt redan med sin andra roman, Midnattsbarnen (1981), som vann Booker Prize, och fortfarande 2008 ansågs romanen vara den främsta av dem som vunnit priset.

Det är en helt överväldigande roman, som lätt tar andan av läsaren. 770 sidor indisk 1900-talshistoria, betraktad genom Saleem Sinai och hans släkts historia. Ett sånt myller av karaktärer och händelser att jag, som aldrig varit i Indien, ändå känner mig omgiven av liv och trängsel och uppfylld av kryddiga dofter och smaker, och alla olika religioner som så länge hade samsats i Indien.

I Midnattsbarnen balanserar Rushdie ett brett historiskt perspektiv på Indiens utveckling före och efter självständigheten från britterna 1947. Men närmast åskådarens kameralins är individerna på den mest basala gräsrotsnivån, indränkta i myter och seder och kultur av alla möjliga och omöljiga slag. Texten blir aldrig någon torr realistisk roman. Berättarens erfarenheter tolkas via myter och drömmar, där individerna får inkarnera såväl globala som andliga krafter.

I början fylls jag av alla lysande detaljer, men överväldigas snart av rikedomen och tänker att jag aldrig kommer att kunna hålla isär allt. Den Indiska subkontinentens historia 1914-1978, liksom Saleems släkts historia, är ju allt annat än idealisk som hanterbar romanintrig. Men med jämna mellanrum summerar berättaren händelseförloppet, i ny språkdräkt, ibland ur ny synvinkel. Författaren hämtar upp mig, drar in mig som en jojo, just som jag håller på att virra bort mig.

Jag inser att förutom en mängd referenser till litteratur och myter och att verkliga historiska personer som ständigt dyker upp på boksidorna, så finns det mängder av ledtrådar utlagda som en snitslad bana. Det 770 sidor långa maratonloppet, som kunde kännas som en tegelsten att ta mig igenom en gång, börjar alltmer te sig som en idealisk omläsningsbok, för att hitta missade trådar. Rushdie stil och metod, gör att boken kan få en fast plats på soffbordet, redo att tas upp och öppnas lite varsom, läsas en munsbit i taget. När jag väl ätit hela middagen en gång, kan jag tänka mig att nagga lite här och där, återuppleva delarna, som ger mig en klarare helhet. Helheten tycks finns i varje delmängd, (Jfr Det Holografiska paradigment, red. Ken Wilbur, 1988).

Rushdies frodiga text är en kombination av postkolonial historisk fiktion och en indisk version av 'magisk realism' (jfr den Latinamerikanska litteraturboomen från 1960-talet), vilket känns som en naturlig utgångspunkt i ett hörn av världen som har så många gudar att tillgå, rotade i vardagen. Midnattsbarnen är både proppfull med magi och samtidigt mycket jordnära. Och dess omedelbara framgång inledde ett enormt uppsving för anglo-indisk och indo-engelsk litteratur, som fortlever än i dag som en del av det globala utbytet av litteratur och erfarenheter av kolonialism och migration.

Salman Rushdie föddes 1947 i en sunnimuslimsk familj i Bombay (Mumbai), men ser sig som ateist idag. Han utbildades i England och skriver på engelska och blev brittiskt medborgare 1964, men sedan år 2000 bor han i New York. Hans släkt kommer, likt romanens släkt, ursprungligen från Kashmir, som Indien, Kina och Pakistan gjort anspråk på sedan britterna gav sig av 1947. Men konflikten är mycket komplicerad, och kraven har aldrig erkänts internationellt. FNs uppdrag från 1949 att bevara stilleståndslinjen består/behövs än idag. Flera militära konflikter har blossat upp, vilka också finns med i Rushdies roman.

Såväl Rushdie som romanens berättare ingår alltså i Kashmirs diaspora. Saleem Sinai föddes dock i Bombay, exakt vid midnatt - en magisk tidpunkt - 1947, när Indien blev självständigt från britterna.  Saleem och Shiva är två pojkar som föds exakt vid midnatt - de både sammanblandas och är varandras motsatser, likt godhet och ondska, oupplösligt tvinnade. Ytterligare 999 barn föds den första timmen under indiskt styre. Alltså totalt 1001 barn, alla med olika magiska krafter. Ettusen och en natt är inte bara namnet på en sagosamling, med kraftfulla andar och djinner, utan fick sin titel för att talet ansågs magiskt i sig.

Jag varken ska eller kan återberätta denna frodiga roman, men vill ge några exempel på uppenbara symboler, som inbjuder till tolkningar på många olika sätt. Romanen talar om det 'hoppfullhetens virus' som drabbar de vuxna från självständighetens inträdande 1947, men som tyvärr inte håller i sig, vilket barnen själva är för små för att ha något begrepp om. Deras magiska förmågor, visar sig dock också vara livsfarliga att besitta - de omtolkas till förrädare och revoltörer av senare regeringar.

Redan från första sidan talas om Saleems onaturligt stora näsa, men hur än mycket det talas om den, hur än mycket andra barn retar honom som 'snornäsa' och andra öknamn, hur han först använder den som en antenn för att magisk tankeöverföring barnen emellan, och senare som överlägset luktorgan för att uppfatta olika dolda åsikter och faror, hur än poängterad - så var det inte förrän alldeles i slutet av romanen som polletten ramlade ner. Det kan inte ha varit en vanlig 'höknäsa' som beskrev.

Saleems näsa, som chockade hans far, måste ha varit som en snabel, likt den populäre hinduiske guden Ganesha med sitt elefanthuvud, vishetens gud, litteraturens beskyddare, med huvudtempel i Bombay, och son till gudarna Shiva och Parvati. När så Saleem slutligen får en egen son (om än bara en fosterson, eftersom Saleem själv drabbats av steriliseringskampanjen under Indira Gandhi), chockeras han över den nyfödde sonens enormt stora öron (elefantöron, tänker jag nu!). Aha!

Och mycket riktigt är fostersonens biologiske far den våldsamme ligisten Shiva, Saleems onda skugga - de som föddes samtidigt, nästan som tvillingbröder. Deras barnmorska Maria (kristen) hade av ren upprorslusta bytt ut dem mellan deras mödrar efter förlossningen, så att den välbärgade muslimska damen ovetande fick den snabelförsedda pojken från fattiga hinduiska föräldrar att uppfostra, medan  hennes son (Shiva) förpassades till den hinduiska slummen.

Shiva är ju namnet på en av hinduismens tre huvudgudar, fruktbarhetsguden som uppehåller världen, men som likt en stormgud även förknippas med krig och förgänglighet. Romanfiguren Shiva blir också berömd militär, dödar utan urskillning, och har oäktingar överallt, som han vägrar ta ansvar för. Han gifter sig aldrig, den kvinna han förfört tappar han intresse för. 

Guden Shivas sköna hustru Parvati förvandlas till Kali, den svarta som sprider nöd och död omkring sig när hon fylls av hämndbegär. Romanens Parvati kallas häxa, trollkvinna, är en av de 999 barnen med magiska krafter, men hennes ansikte förvrängs till en grimas när hennes kärlek inte besvaras. Hon hör till den fattiga magikerkolonin, men genom att låta Shiva förföra och befruka henne, hon känner hans rykte, gör hon det för att få den gode Saleem att gifta sig med henne. Men något riktigt äktenskap blir det inte. Den steriliserade Saleem 'får en son' (Aadam), men Parvati dör vid utrensningarna.

Kvinnobilden i romanen är inte rolig. Alla är besvikna, svartsjuka, avundsjuka. Men 1900-talet kvinnobild och kvinnors möjligheter var inget vidare. Även gudinnan Durga finns som karaktär, 'tvätterskan Durga var en av dessa onda kvinnliga andar som suger livet ur män!' (s.741)

Saleem tycker tydligen att allt ont som drabbat honom kommer från kvinnor. Ändå handlar Indiens historia inte främst om Indira Gandhi, Änkan, utan lika mycket om rasism, religionsmotsättningar och krig män emellan. Först på slutet kommer ett litet medgivande till kvinnor som hjälpt honom. Jag tänker att barnmorskan Maria trots allt bytt till honom ett liv i välmåga under barndomen, medan Shiva fick lida nöd och tvingades ta till hårda nypor. Maria sonade sitt brott genom att låta sig anställas som Saleems barnsköterska, förväxlingen avslöjades inte förrän efter 15 år. Den onda tvätterskan Durga, blir hans fosterson Aadams amma, sedan Parvati dött och genom Durgas mjölk blir han frisk från sin tuberkulos.

Och som Saleem säger på sid 764: "Självklart har jag förlåtit Maria för hennes brott; jag behöver inte bara fäder utan även mödrar, och en mor ska man inte förebrå för något." Hans ayah, barnmorskan, barnsköterskan, Maria (jungfru!) som gjorde världens godaste Chutney, startade egen tillverkning. Och när Saleem till slut förlorat hela sin familj - utom fostersonen Aadam - är det hos henne han slutligen hamnar, som den enda mannen i skaran av kvinnlig arbetskraft i hennes Pickles-fabrik.

"Maria har behållit sin gamla avsky för 'karlar' och släpper inte in någon annan man i sitt nya, ombonade liv än mig... mig och naturligtvis min son."(s.764-765)

Som sagt, i mytologi är Shiva och Parvati föräldrar till guden Ganesha med elefanthuvudet - i romanen fördelade på Saleem (hinduen som hamnade hos muslimer) och hans fosterson (oäkta son till Shiva född av muslimsk mor, uppvuxen bland hinduer). I myten högg den impulsive Shiva huvudet av sonen, som dock genom moderns enträgna böner blev återupplivad av den ångerfulle fadern, som dock inte besinnade sig nog att finna något annat huvud än elefantens.

Bilden är att religiös tolerans rådde i det mångkulturella Indien under britterna. Om det stämmer vet jag inte. När de gav sig av startade konkurrensen, landet delades i Indien och Pakistan, och senare delas även Pakistan, och östra halvan byter namn till Bangladesh. Och hela tiden råder olösligt tvist om Kashmir. I romanen byter också människorna namn av olika anledningar, t ex vid äktenskap mellan olika religiösa grupper - vilket kräver att någon i paret konverterar.

Det går inte att undgå det mångkulturella temat, alla sammansmälta religiösa symboler, muslimer, hinduer, kristna, buddhister - mänskliga konglomeratet med etniska motsättningar. Ja, även språkmotsättningar dyker upp, när Saleem - likt guden Ganesha - mobbas av alla barn. Saleem får även lida för sitt språk. Språk likställs med ursprung, vilket likställs med åsikter, och så är karusellen igång igen. Allt är närvarande, men de nya fanatikerna omintetgör toleransen.

En annan genomgående motsättning är den mellan fantasi och magi, versus realpolitikens våldsamma uttryck. De som kan trolla står för en alternativ magisk värld, erbjuder en alternativ tolkning och lösning. Men mitt i all denna magi, upplevs också den vanliga verkligheten, mycket konkret och realistisk. Med otrolig synkronicitet lyckas Saleem närvara vid varje avgörande historisk händelse, om än upptagen av basal överlevnad som individ. Ingen heroism, ingen idealism gör historien ogripbar.  Då Saleem ser hur ödesdigert historien slår efter många medmänniskor, undrar han i sin medkänsla om han besitter någon skuld i det som sker? Hade han kunnat ändra något?

Man kan se Saleem som en inkarnering av hela den indiska subkontinenten. Förutom näsan, blir han även retad för de födelsemärken som växer fram på hans kinder, i synnerhet under Pakistankrisen med dess delning. Födelsemärkena blir som 'kartbilder', alltså Öst- och Västpakistan vid Indiens båda 'tinningar'. Man kan också fundera på om håret/skalpen han förlorar när en lärare i ilskan lyfter Saleem i håret,  hör samman med det förlorade Kashmir, den frodiga dalen med omnejd i bergen norr om Indien. Den konflikten är ännu inte agjord - kanske växer hans hår ut igen med tiden? Men i romanen förblev han skallig.

Så, Saleem hade en kristen barnmorska (britterna?), som blandade ihop korten rejält när hon gav fel barn till fel föräldrar. Ja, som sagt, romanen är full av möjliga tolkningar att utforska ...

Stendagböckerna - Carol Shields (1993)

Den amerikanskfödda, kanadensiska författaren Carol Shields (1935-2003) fick jag ögonen på första gången när hon skrev sin biografi över Jane Austen (2001). Den tyckte jag mycket om. Hon hade dessförinnan skrivit fiktion alltsedan 1970-talet, men fick sitt stora genombrott 1993 med The Stone Diaries, som tilldelades flera litterära utmärkelser - inklusive Pulitzer Price for Fiction.

Stendagböckerna är en mycket egen släkthistoria, annorlunda utformad. Boken innehåller såväl släktträd som fotografier för att ge illusionen av fakta, ge oss intrycket av en faktisk biografi. Men oavsett om detta är fiktiva karaktärer rakt igenom, serveras vi en 1900-talets historia. Men inte de stora världskrigens 'stora' århundrade - utan hur de sociala tankemönstren skiftade, sett genom den lilla människans dådlösa historia. Vanliga människors liv, ofta triviala, men ändå alla med sin alldeles egen dramatik, osentimentalt berättat, trots att indivdernas öden emellanåt innehåller stor tragik.

Berättandet är 'fragmentariskt', vilket också känns som ett medvetet 'trick' för att skapa illusionen av genuina livshistorier. Verkliga människors liv är ju inte så nätt packeterat som romanernas fiktiva liv, som avrundas såväl i början som i slutet. Inte heller fotografisamlingen i mitten av boken är 'fullständig', exempelvis saknas huvudpersonen, Daisy.

1900-talet porträtteras genom Daisy, född 1905, död tidigt 1990-tal, samt hennes släktingar och vänner. Personerna är främst kanadensare, ibland bosatta i USA eller Storbritannien. Kapitlen utgår ifrån vissa betydelsefulla årtal, även om berättandet rör sig fram och tillbaka, för att fördjupa bilden av karaktärerna. Vissa avsnitt återges endast via spridda brev, aldrig en fullständig dialog, utan mer som de nyckfullt sparade spåren som kan återfinnas vid till exempel en bouppteckning. När Daisy lider av depression några år på 1960-talet får vi aldrig någon förklaring hur eller varför, bara en rad mer eller mindre närstående personers privata hypoteser. Ju längre jag läser, desto gåtfullare verkar människolivet. i slutet prövas en del alternativa summeringar av Daisys liv, olika listor, t ex de olika föreningar hon deltagit i under livet, eller raden med genomlevda sjukdomar, från spädbarnets kolik till det slutliga fatala slaganfallet, hennes boksamling, hennes recept på Citronpudding, en Att-Göra-lista och alla de adresser hon haft genom livet. Ja, det sägs inte explicit att det är hennes, men man förstår det mellan raderna. Sådana summeringar av livet är både fragmentariska, men ger samtidigt mig som läsare en känsla av allmängiltig igenkänning. Jag har också haft barnsjukdomar, mensvärk. Några av böckeran har jag själv läst. Receptet på hennes citronpudding är inget märkvärdigt, ändå kommer barnbarn och barnbarnsbarn att minnas hur god den var och själva vilja återskapa den.

Jag blir aldrig helt klar över 'vem' som agerar berättare. Romanen börjar, "Min mors namn var Mercy Stone Goodwill ..." - alltså är det Daisy som berättar inledningen, om sin egen födelse och moderns död i barnsäng, Daisy är Mercys enda barn. Men det är en händelse hon omöjligt kan minnas, eller ha sett utifrån. Daisys fortsatte liv berättas utifrån. I nästa kapitel är hon elva år, men tar aldrig mera till orda. Berättarsynvinkeln skiftar ständigt. Ingen 'ren' jag-form förekommer. Det är alltid andra som berättar om sin omgivning, utifrån. Jag uppfattar inget inre 'erlebte rede'. Emellanåt tar en berättare ordet, är det Carol Shields själv? Att det skulle vara en allvetande berättare kan diskuteras, eftersom vi sällan får några sanningar serverade.

Berättarvinkeln glider som sagt ständigt undan från mig och jag kan inte annat än gissa att detta är en mycket medveten hållning av Carol Shields, ett sätt att understryka det fragmentariska. De olika rösterna, mer eller mindre uttalade, blir aldrig en öppet formulerad kollektiv medvetandeström - som den hos Camilo José Cela som jag nyligen läst - men laborerar ändå åt det hållet, ger delar ur ett kollektiv för att forma en helhet.

 Ett genomgående tema i romanen rör 'sten', markerat i titeln Stendagböckerna, Daisys far och svärfar är skickliga stenhuggare, de är ursprunget, de som byggde de stenmonument som visade på den nya rikedom och status som växte fram tidigt 1900-tal i Nordamerika. De är den manliga idoga styrkan. Men det finns också ett parallellt spår av botaniker, där Daisys make Barker drömmer om den nordliga orkidén, guckoskon, men tvingas ägna sig åt att förädla nya tåliga sädessorter, som kan säkra mattillgången för den växande befolkningen och deras växande välstånd. Han tappar all kontakt med sin stenhuggande far, samtidigt som hans mor skiljer sig och startar en egen trädgårdsrörelse. Även Daisy kommer främst att ägna sig åt trädgårdsarbete större delen av livet, först som den välbeställda hemmafruns 'hobby', men när hon blir änka vid 50 års ålder, kan hon också utveckla detta till en inkomst, genom att blir trädgårdsskribent.

Så dessa parallella teman kan synas väsensskilda, det hårda, obevekliga, mot de sköra växterna, och tycks symbolisera de olika vägval. Intressant är hur dessa trådar löper samman i slutet, i Barkers brorsdotterdotter Victoria, som Daisy tog till sig och uppfostrade som en sorts fosterbarn, och alltså stödjer Barkers ogifta brorsdotter mitt under det pryda 1950-talet. Som nybliven änka behöver Daisy detta engagemang, och med tanke på sin egen moderlösa uppväxt är det troligt att hon kände ett större släktskap än många andra med detta utomäktenskapliga barn.  

Denna Vicdtoria, blir som vuxen paleobotaniker, dvs forskar kring utdöda växter, och söker med ljus och lykta efter något så ovanligt som växtfossiler, växter bevarade i sten! En fantasieggande symbolisk tematik.

En gränslös kärlekshistoria - Aino Trosell (2005)

Inte för att jag läst så mycket av Aino Trosell, men jag påstår ändå att En gränslös kärlekshistoria måste vara bland det bästa hon skrivit. Den stannar i mig långt efter att jag läst ut den.

Det är en hundra år lång stafett, från Trosells mormorsmor Eli, via mormor Stina och modern Edit, fram till Aino själv, när hon själv blir mor. Hon mejslar fram kvinnornas historia med lätt handlag, som paradoxalt nog skapar en stenhård historia som trycker sig in i mig.

Kvinnornas liv rör sig från Norge in till norra Dalarna, vid den tid då Svensk-Norska unionen sprack och en gammal gräns återuppstod. Och det som blir så smärtsamt tydligt är hur män och kvinnor samtidigt tycks stå på varsin sida om en mental gräns. Och likt vatten och olja delar den sig horisontellt, män ovan kvinnorna, hur än fattigt, så flyter oljan ovanpå vattnet, i kraft av sin styrka och turen att inte behöva föda barnen.

Med det inte sagt att historien är endimensionell - långt ifrån. Det är fyra mycket olika kvinnor som skildras, olika till intressen och bevekelsegrunder. Dock är kvinnolivens villkor oföränderligt hårda lågt fram i historien. Och Trosell ger en lysande inblick i detta. Hon är noggrann med att inte romantisera någonting. Under så hårda livsvillkor kunde kärlek aldrig komma i första rummet. Det är också tydligt att under denna epok, från sent 1800-tal till 1960-tal, när de intellektuella männen agiterade för 'fri kärlek', då var livet för kvinnorna - i synnerhet längst ner på samhällsstegen - fortfarande en strid med livet som insats.

Graviditet i obygd utan sjukvård. Fattigdom. Såväl kroppslig som känslomässig svält. Allt känns närmast övermäktigt. Ändå överlevde de. Det är en 'sann' släkthistoria, ur kvinnoperspektiv. Antagligen den sannaste jag någonsin läst. Trosell lyckas genom att sålla ner berättelsen till ett minimum, vaska fram fakta bortom känslor.

Ändå är det just detta som väckt mina känslor. Ja, det löper en röd tråd av ofullgångna försök till frigörelse genom hela historien.Jag kan verkligen rekommendera denna bok. Den är inte ny, men finns säkert på många bibliotek, men finns idag även som e-bok.