Midnattsbarnen - Salman Rushdie (1981)

Salman Rushdie slog igenom internationellt redan med sin andra roman, Midnattsbarnen (1981), som vann Booker Prize, och fortfarande 2008 ansågs romanen vara den främsta av dem som vunnit priset.

Det är en helt överväldigande roman, som lätt tar andan av läsaren. 770 sidor indisk 1900-talshistoria, betraktad genom Saleem Sinai och hans släkts historia. Ett sånt myller av karaktärer och händelser att jag, som aldrig varit i Indien, ändå känner mig omgiven av liv och trängsel och uppfylld av kryddiga dofter och smaker, och alla olika religioner som så länge hade samsats i Indien.

I Midnattsbarnen balanserar Rushdie ett brett historiskt perspektiv på Indiens utveckling före och efter självständigheten från britterna 1947. Men närmast åskådarens kameralins är individerna på den mest basala gräsrotsnivån, indränkta i myter och seder och kultur av alla möjliga och omöljiga slag. Texten blir aldrig någon torr realistisk roman. Berättarens erfarenheter tolkas via myter och drömmar, där individerna får inkarnera såväl globala som andliga krafter.

I början fylls jag av alla lysande detaljer, men överväldigas snart av rikedomen och tänker att jag aldrig kommer att kunna hålla isär allt. Den Indiska subkontinentens historia 1914-1978, liksom Saleems släkts historia, är ju allt annat än idealisk som hanterbar romanintrig. Men med jämna mellanrum summerar berättaren händelseförloppet, i ny språkdräkt, ibland ur ny synvinkel. Författaren hämtar upp mig, drar in mig som en jojo, just som jag håller på att virra bort mig.

Jag inser att förutom en mängd referenser till litteratur och myter och att verkliga historiska personer som ständigt dyker upp på boksidorna, så finns det mängder av ledtrådar utlagda som en snitslad bana. Det 770 sidor långa maratonloppet, som kunde kännas som en tegelsten att ta mig igenom en gång, börjar alltmer te sig som en idealisk omläsningsbok, för att hitta missade trådar. Rushdie stil och metod, gör att boken kan få en fast plats på soffbordet, redo att tas upp och öppnas lite varsom, läsas en munsbit i taget. När jag väl ätit hela middagen en gång, kan jag tänka mig att nagga lite här och där, återuppleva delarna, som ger mig en klarare helhet. Helheten tycks finns i varje delmängd, (Jfr Det Holografiska paradigment, red. Ken Wilbur, 1988).

Rushdies frodiga text är en kombination av postkolonial historisk fiktion och en indisk version av 'magisk realism' (jfr den Latinamerikanska litteraturboomen från 1960-talet), vilket känns som en naturlig utgångspunkt i ett hörn av världen som har så många gudar att tillgå, rotade i vardagen. Midnattsbarnen är både proppfull med magi och samtidigt mycket jordnära. Och dess omedelbara framgång inledde ett enormt uppsving för anglo-indisk och indo-engelsk litteratur, som fortlever än i dag som en del av det globala utbytet av litteratur och erfarenheter av kolonialism och migration.

Salman Rushdie föddes 1947 i en sunnimuslimsk familj i Bombay (Mumbai), men ser sig som ateist idag. Han utbildades i England och skriver på engelska och blev brittiskt medborgare 1964, men sedan år 2000 bor han i New York. Hans släkt kommer, likt romanens släkt, ursprungligen från Kashmir, som Indien, Kina och Pakistan gjort anspråk på sedan britterna gav sig av 1947. Men konflikten är mycket komplicerad, och kraven har aldrig erkänts internationellt. FNs uppdrag från 1949 att bevara stilleståndslinjen består/behövs än idag. Flera militära konflikter har blossat upp, vilka också finns med i Rushdies roman.

Såväl Rushdie som romanens berättare ingår alltså i Kashmirs diaspora. Saleem Sinai föddes dock i Bombay, exakt vid midnatt - en magisk tidpunkt - 1947, när Indien blev självständigt från britterna.  Saleem och Shiva är två pojkar som föds exakt vid midnatt - de både sammanblandas och är varandras motsatser, likt godhet och ondska, oupplösligt tvinnade. Ytterligare 999 barn föds den första timmen under indiskt styre. Alltså totalt 1001 barn, alla med olika magiska krafter. Ettusen och en natt är inte bara namnet på en sagosamling, med kraftfulla andar och djinner, utan fick sin titel för att talet ansågs magiskt i sig.

Jag varken ska eller kan återberätta denna frodiga roman, men vill ge några exempel på uppenbara symboler, som inbjuder till tolkningar på många olika sätt. Romanen talar om det 'hoppfullhetens virus' som drabbar de vuxna från självständighetens inträdande 1947, men som tyvärr inte håller i sig, vilket barnen själva är för små för att ha något begrepp om. Deras magiska förmågor, visar sig dock också vara livsfarliga att besitta - de omtolkas till förrädare och revoltörer av senare regeringar.

Redan från första sidan talas om Saleems onaturligt stora näsa, men hur än mycket det talas om den, hur än mycket andra barn retar honom som 'snornäsa' och andra öknamn, hur han först använder den som en antenn för att magisk tankeöverföring barnen emellan, och senare som överlägset luktorgan för att uppfatta olika dolda åsikter och faror, hur än poängterad - så var det inte förrän alldeles i slutet av romanen som polletten ramlade ner. Det kan inte ha varit en vanlig 'höknäsa' som beskrev.

Saleems näsa, som chockade hans far, måste ha varit som en snabel, likt den populäre hinduiske guden Ganesha med sitt elefanthuvud, vishetens gud, litteraturens beskyddare, med huvudtempel i Bombay, och son till gudarna Shiva och Parvati. När så Saleem slutligen får en egen son (om än bara en fosterson, eftersom Saleem själv drabbats av steriliseringskampanjen under Indira Gandhi), chockeras han över den nyfödde sonens enormt stora öron (elefantöron, tänker jag nu!). Aha!

Och mycket riktigt är fostersonens biologiske far den våldsamme ligisten Shiva, Saleems onda skugga - de som föddes samtidigt, nästan som tvillingbröder. Deras barnmorska Maria (kristen) hade av ren upprorslusta bytt ut dem mellan deras mödrar efter förlossningen, så att den välbärgade muslimska damen ovetande fick den snabelförsedda pojken från fattiga hinduiska föräldrar att uppfostra, medan  hennes son (Shiva) förpassades till den hinduiska slummen.

Shiva är ju namnet på en av hinduismens tre huvudgudar, fruktbarhetsguden som uppehåller världen, men som likt en stormgud även förknippas med krig och förgänglighet. Romanfiguren Shiva blir också berömd militär, dödar utan urskillning, och har oäktingar överallt, som han vägrar ta ansvar för. Han gifter sig aldrig, den kvinna han förfört tappar han intresse för. 

Guden Shivas sköna hustru Parvati förvandlas till Kali, den svarta som sprider nöd och död omkring sig när hon fylls av hämndbegär. Romanens Parvati kallas häxa, trollkvinna, är en av de 999 barnen med magiska krafter, men hennes ansikte förvrängs till en grimas när hennes kärlek inte besvaras. Hon hör till den fattiga magikerkolonin, men genom att låta Shiva förföra och befruka henne, hon känner hans rykte, gör hon det för att få den gode Saleem att gifta sig med henne. Men något riktigt äktenskap blir det inte. Den steriliserade Saleem 'får en son' (Aadam), men Parvati dör vid utrensningarna.

Kvinnobilden i romanen är inte rolig. Alla är besvikna, svartsjuka, avundsjuka. Men 1900-talet kvinnobild och kvinnors möjligheter var inget vidare. Även gudinnan Durga finns som karaktär, 'tvätterskan Durga var en av dessa onda kvinnliga andar som suger livet ur män!' (s.741)

Saleem tycker tydligen att allt ont som drabbat honom kommer från kvinnor. Ändå handlar Indiens historia inte främst om Indira Gandhi, Änkan, utan lika mycket om rasism, religionsmotsättningar och krig män emellan. Först på slutet kommer ett litet medgivande till kvinnor som hjälpt honom. Jag tänker att barnmorskan Maria trots allt bytt till honom ett liv i välmåga under barndomen, medan Shiva fick lida nöd och tvingades ta till hårda nypor. Maria sonade sitt brott genom att låta sig anställas som Saleems barnsköterska, förväxlingen avslöjades inte förrän efter 15 år. Den onda tvätterskan Durga, blir hans fosterson Aadams amma, sedan Parvati dött och genom Durgas mjölk blir han frisk från sin tuberkulos.

Och som Saleem säger på sid 764: "Självklart har jag förlåtit Maria för hennes brott; jag behöver inte bara fäder utan även mödrar, och en mor ska man inte förebrå för något." Hans ayah, barnmorskan, barnsköterskan, Maria (jungfru!) som gjorde världens godaste Chutney, startade egen tillverkning. Och när Saleem till slut förlorat hela sin familj - utom fostersonen Aadam - är det hos henne han slutligen hamnar, som den enda mannen i skaran av kvinnlig arbetskraft i hennes Pickles-fabrik.

"Maria har behållit sin gamla avsky för 'karlar' och släpper inte in någon annan man i sitt nya, ombonade liv än mig... mig och naturligtvis min son."(s.764-765)

Som sagt, i mytologi är Shiva och Parvati föräldrar till guden Ganesha med elefanthuvudet - i romanen fördelade på Saleem (hinduen som hamnade hos muslimer) och hans fosterson (oäkta son till Shiva född av muslimsk mor, uppvuxen bland hinduer). I myten högg den impulsive Shiva huvudet av sonen, som dock genom moderns enträgna böner blev återupplivad av den ångerfulle fadern, som dock inte besinnade sig nog att finna något annat huvud än elefantens.

Bilden är att religiös tolerans rådde i det mångkulturella Indien under britterna. Om det stämmer vet jag inte. När de gav sig av startade konkurrensen, landet delades i Indien och Pakistan, och senare delas även Pakistan, och östra halvan byter namn till Bangladesh. Och hela tiden råder olösligt tvist om Kashmir. I romanen byter också människorna namn av olika anledningar, t ex vid äktenskap mellan olika religiösa grupper - vilket kräver att någon i paret konverterar.

Det går inte att undgå det mångkulturella temat, alla sammansmälta religiösa symboler, muslimer, hinduer, kristna, buddhister - mänskliga konglomeratet med etniska motsättningar. Ja, även språkmotsättningar dyker upp, när Saleem - likt guden Ganesha - mobbas av alla barn. Saleem får även lida för sitt språk. Språk likställs med ursprung, vilket likställs med åsikter, och så är karusellen igång igen. Allt är närvarande, men de nya fanatikerna omintetgör toleransen.

En annan genomgående motsättning är den mellan fantasi och magi, versus realpolitikens våldsamma uttryck. De som kan trolla står för en alternativ magisk värld, erbjuder en alternativ tolkning och lösning. Men mitt i all denna magi, upplevs också den vanliga verkligheten, mycket konkret och realistisk. Med otrolig synkronicitet lyckas Saleem närvara vid varje avgörande historisk händelse, om än upptagen av basal överlevnad som individ. Ingen heroism, ingen idealism gör historien ogripbar.  Då Saleem ser hur ödesdigert historien slår efter många medmänniskor, undrar han i sin medkänsla om han besitter någon skuld i det som sker? Hade han kunnat ändra något?

Man kan se Saleem som en inkarnering av hela den indiska subkontinenten. Förutom näsan, blir han även retad för de födelsemärken som växer fram på hans kinder, i synnerhet under Pakistankrisen med dess delning. Födelsemärkena blir som 'kartbilder', alltså Öst- och Västpakistan vid Indiens båda 'tinningar'. Man kan också fundera på om håret/skalpen han förlorar när en lärare i ilskan lyfter Saleem i håret,  hör samman med det förlorade Kashmir, den frodiga dalen med omnejd i bergen norr om Indien. Den konflikten är ännu inte agjord - kanske växer hans hår ut igen med tiden? Men i romanen förblev han skallig.

Så, Saleem hade en kristen barnmorska (britterna?), som blandade ihop korten rejält när hon gav fel barn till fel föräldrar. Ja, som sagt, romanen är full av möjliga tolkningar att utforska ...