Ett litet välsignat folk - Runa Brar (1982)

Runa Brars debutroman är mycket speciell, annorlunda. Den liknar inte något annat jag läst.
Och blev mycket uppmärksammad när den kom. Jag fick inte tag på den då, när den var ny, kanske sålde den slut. Men titeln levde kvar i mitt minne, och till min glädje hittade jag den begagnad många år senare. Och den lyser lika klart idag, som när den var ny.

För mig inleder denna bok de kvinnliga författarnas 80-tal, för att den bryter av så totalt och egensinnigt, efter 1970-talets socialrealistiska s.k. bekännelselitteratur. Runa Brar kom med en djupdykning i något närmast ogripbart.

Runa är själv huvudperson, och boken kan sägas beskriva hennes uppväxt, och familj och deras hus 'med hörntorn och gårdshus'. Men det är omöjligt att kalla det en 'självbiografi'. Den befinner sig så långt ifrån realism, som man kan komma. Det som beskrivs är en alternativ, närmast eterisk andlig känslovärld.

Både hus och personer kan känns märkliga, för att romanen stiger fram för mig - inte som uppbyggd av 'ord' (vilket den naturligtvis är) - utan genom att den fångar ett pulserande känsloliv på ett alldeles eget sätt, på en alldeles egen svävande nivå. Jag vill inte ens kalla det symboler och metaforer - stilen går djupare än så. 

När Runa refererar till 'gårdshuset', så verkar ingen förstå vad hon menar - bara 'Syster Blå' ser samma byggnad i trädgården som ett 'gårdshus'. Så här efteråt undrar jag lite om Syster Blå kanske inte är en biologisk syster, utan kanske bara en annan aspekt av Runa själv? Jag har inte kollat upp det i texten. Bara en möjlig tanke. Hur som, så kan läsaren tolka själv, vad man vill lägga in i berättelsen - som alltid.

Bokens baksidestext talar om en 'förtrollad barndom'. Jag ser romanen snarare som ett andebarns försök att förstå sig på vår märkliga jordiska värld, och att hon har helt andra referensramar och bilder att uttrycka det med, än gemene mans gängse tänkesätt. Det är oerhört fascinerande.