Ugglor gråter - Janet Frame (1957)

Den Nya Zeeländska författarinnan Janet Frame (1924-2004) skrev sina tre omtyckta självbiografier i början av 1980-talet. De blev också film av Jane Campion 1990, med andra bokens titel: En ängel vid mitt bord. Åren 1948-56 var hon insatt på mentalsjukhus, stämplad som schizofren på mycket vaga grunder, utan utredning eller läkarsamtal. ... som om önskan att skriva skönlitteratur, på 1940-talet kunde var nog för att stämplas som 'mentalsjuk'.

Att hon fick en novellsamling utgiven som bok, blev dock hennes räddning. Lobotomi blev nära nog patentlösning på 1940-50-talen - att skära av nervbanor från pannloben för att göra patienten 'foglig' nog att betraktas som 'normal' ur samhällets synvinkel. Ken Kesey's roman Gökboet (1962) kritiserar också den typen av behavioristisk mentalvård. Det ironiska är att medan Gökboets intrig är rejält spektakulär, så kände Janet Frame att hon måste tona ner och sovra bland vad som verkligen hände, för att få läsarna att tro (!) på hennes berättelser.

Janet Frame stod i tur för lobotomi-ingreppet, när hennes noveller vann ett litterärt pris, vilket fick sjukhusdirektören att stoppa operationen. Då hade hon under åtta år utsatts för hundratals elchocker (på den tiden helt utan bedövning), vilka bara försvagat henne, inte förbättrat. När hon kom ut skrev hon genast romanen Owles Do Cry (1957), och fick strax därpå ett stipendium för att resa till Europa och vidga sina vyer. I Europa lät hon välrenomerade psykiatriker utvärdera hennes diagnos. De konstaterade att hon aldrig varit schizofren, men att hon behövde terapi för att komma över de problem hon fått av behandlingen och diagnos-stämpeln.

Janet Frames romaner handlar däremot inte om henne själv, men som författare ofta gör, använde hon sina egna livserfarenheter som bas. Hon slapp bli lobotomerad, men kände medpatienter som blev det och såg resultatet. En 'fördel' hon i självbiografin säger sig ha, jämfört med andra författare, har udd i sig: "När jag konfronterades med en läkare som hade läst boken blev jag tvungen att visa honom att jag inte hade några lobotomi-ärr vid tinningarna. Det är inte alla förhoppningsfulla författare som på ett så skrämmande men övertygande sätt kan 'bevisa' för andra att det hon har skrivit är fiktion."

Kluvenheten, att vilja bli tagen på allvar, men inte bli sammanblandad med fiktionen. Erfarenheter bearbetas via berättelser. Hon skriver i slutet av tredje självbiografin, Sändebud från Spegelstaden (1984), hur hon ser rätt igenom männskor, "ända till botten av deras hjärtan." Att skriva en roman "är timmar och år tillbringade i fantasins fabriker." Hon kallar sin fiktiva arbetsvärld Spegelstaden, och jämför den med sin systerdotters lekstuga, där hon samlar sina skatter - sitt livs fakta. I sin Spegelstad kan hon omvandlas fakta och idéer till 'inbillade skatter', även om de sedan bleknar i den verkliga världens ljus, och kanske förlorar den första känslan av klar insikt. Författaren gör sitt, men vad olika läsare tar till sig kan skilja sig en hel del.

Men som Doris Lessing sagt, Frame är enastående som kunnat göra så god skönlitteratur, av så svåra upplevelser. Självbiografierna är djupt insiktsfulla. Den medvetenhet hon skriver från är poetiskt och meditativ. Ett kontemplativt betraktande av livet, som inte dömer, men får läsaren att inse det sjuka i det som anses friskt, och tvärtom.

Samma sak gäller första romanen, Ugglor gråter, som även är mycket stilistiskt medveten, det är 50-talsmodernism, poetisk och metaforisk, som plockar fram bilder av livets absurditeter.

Fyra syskon - Teresa, Toby, Francie och Daphne - letar skatter vid soptippen, deras favoritlekplats, under deras fattiga uppväxt. Tills Francie dör i en brand på tippen. Därefter får vi följa dem in i vuxenblivandet, en och en, hudlöst sårbara. Såret efter den förolyckade systern läker aldrig. Teresa flyr in i 50-talets konstgjorda hemmafruliv. Epilepsin gör Toby till en både utstött och egocentrisk särling. Daphne anses galen och hamnar på mentalsjukhus.

Ändå är det Daphnes 'sånger från döda rummet', på mentalsjukhuset, som känns genuinast. Boken vibrerar av poesi och nerver. Medan Toby och Teresa verkar 'fria', är de inlåsta i vardagens sociala ramar och regler, kan Daphne, inlåst på ett mentalsjukhus, färdas till en friare och vidare medvetandenivå. Det enda som kan kväsa hennes genuina livskänsla, blir till slut lobotomin.

Jag ser Daphnes fria 'sånger' som modernistiska medvetandeströmmar.  Det är poetiskt, med allt annat än tandlöst. Språket fångar mig, medvetet stilistiskt. Även om hon själv inte var nöjd med denna sitt första romanförsök, så är jag det. Jag gillar den luftiga stilen, att jag får andas, trots det smärtsamma, och inte kvävs av överflödiga ord. Hennes ickedömande saklighet är en ojämförligt skön medvetandepoesi.

Jag ser ett sorts andligt frändskap mellan Janet Frame och Runa Brar som jag nyligen läste. Även Frames familj, är som 'Ett litet välsignat folk', om än otursdrabbat.

Romanens titel är ett citat från Shakespeares 'Stormen'. Frame anknyter gärna till tidigare litteratur och citerar dessutom mängder av poesi och folksånger. Hon utbildade sig till lärare, trots fattigdomen, läste dubbla kurser, hungrande och frusen, inhyst hos släktingar. Inte konstigt att hon gick in i väggen, av ren utmattning. Lärarjobbet är ingen dans på rosor. Det sjuka är att ingen såg hennes mentala kapacitet, utan tolkade allt som sjukdom - mentalsjukdom.