Vid alfabetets gräns - Janet Frame (1962)

Denna roman är en sorts fortsättning från romanen Ugglor gråter (1957), men nu bara om brodern Tobys fortsatta liv. I Vid alfabetets gräns (1962) är det Toby som får genomföra den långa båtresan från Nya Zeeland till London i Europa, som författarinnan själv gjort några år tidigare. Toby är epileptiker och kan personifierar hennes osäkerhet och känsla av sjukdomsstämpling. Men han har också planer på att skriva en roman, 'Den försvunna stammen', men tvärtemot Janet Frame kommer han aldrig till skott.

På båten får han bo ihop med irländaren Pat, och så blir han bekant med Zoe Bryce, en engelsk f.d. lärarinna som besökt Nya Zeeland men nu återvänder hem, men vägrar att återgå till sitt yrke. Hon funderar ett tag på om hon också borde 'skriva en roman', som så många tycks vilja. Men Zoe själv, tar enkla arbeten och gömmer sig bakom frasen att hon 'bedriver privat forskning'.

"Ska jag skriva? Ska jag ägna mig åt privata forskningar om identitet?" funderar Zoe (s.89). Alltså ännu en aspekt av Janet Frames eget öde. Väl framme i London utnämner Pat sig själv till Zoes beskyddare, precis som den irländare som dominerade Frames första tid i London.

Boken har dock en annan officiell berättare, Thora Pattern. En inledande anmärkning säger att manuskriptet hittats bland hennes papper efter hennes död, och lämnats till förlaget av Peter Heron, "expedit på Hyrköp". Peter är en av bipersonerna i romanen, en konstnär, som alltså gett upp sitt kall, för att bli expedit. Vilket alltså är ännu en möjlig skärva av 'fraktalen' Janet Frame och hennes erfarenheter.

Det 'upphittade manuskriptet' är en gammal litterär konvention för att skapa närkontakt med berättelsen, och undkomma ett svävande allvetande berättaren. Men sättet hon figurerar i boken bryter mot konventionen, och hör snarare hemma i ett modernistiskt experimenterande med just svävande berättaridentiteter. Hela temat för boken blir utforskandet av identitet. Och insikten om den flytande gränsen mellan vad som är skapat, fantiserat, eller upplevd erfarenhet.

På sid 88 står det "Jag hör dina tankar, Zoe. Jag är här och där, där-här Matua, där-här rummet också vid alfabetets gräns, också i södra London där floddimmorna stiger om hösten /.../ Håll fast vid dina intressen, fortsätt din privata forskning. Mitt intresse gäller vägkartor, underjordiska kablar, den hemska dammsugaren som rengör trapporna här, drar i sig identiteter i stålröret så att jag måste se på hur de människor som jag har känt - Toby, Zoe, Pat, och andra som du inte känner än - glider undan och förgäves griper efter pinnarna och krokarna och nischerna av luft, och jag själv också"

Och mot slutet, s.240, "Jag, Thora Pattern, har valt Toby Withers, Zoe Bryce, Pat Keenan och alla andra som jag har känt, drömt, eller skapat av trädormbunkshjärnor [...] om arvtagare till mitt testamente, som om jag testamenterade delar av mig själv till dem, vilka jag inte kan bjuda in som gäster till detta ensliga hus".

Thora Pattern är Janet Frame som romanförfattare och utforskare av identiteter. I slutet av romanen tar Zoe livet av sig och Toby återvänder till Nya Zeeland. "Jag måste sluta någonstans och börja mitt eget liv", säger Thora Pattern och funderar kring "Vilket matematiskt konststycke har delat helheten i summan av så många personer [...] Och tänk om den person som möter oss jämt är vi själva. Tänk om vi träffar oss själva vid alfabetets gräns". (s.257)

Hennes romanskrivande är som den allseende världssjälen, splittrad i ett oändligt antal olika personer och erfarenheter, som alla kan smälta samman till en enda individ - det egna Jaget. Frames romaner undersöker 'verkligheten', där människorna tycks isolerade och kontaktlösa, splittrade i en splittrad värld - bortom alla konventioner. En blindhet inför insikten att universum är enhet och helhet.

"Vid alfabetets gräns där orden faller sönder och alla former av kommunikation mellan de levande är meningslös. En dag ska vi som bor vid alfabetets gräns hitta vårt språk." (s.259)

Allt jag läst av Janet Frame visar att hon alltid hade ett eget språk, en unik poetisk energi, och uppfattar tillvaron helt okonventionellt. Bortom språkets yttersta gräns, finns det som inte går att uttrycka. Janet Frame utforskar gränsområdet, använder den symboliska, metaforiska, poetiska bildspråket för att uttrycka ett alternativt sätt att se på världen - vilket för mig känns som ett tidigt utforskande och balanserandet mellan det mänskliga egots kamp i materien versus det medvetna betraktandet på en själsligare nivå.