Thomas Hardy - noveller (ca 1888-1894)

Hittade en bok med ett urval av Thomas Hardys noveller, från tre olika samlingar: Wessex Tales (1888), A Group of Noble Dames (1891) och Life's Little Ironies (1894). Jag älskar allihop. Hardy är främst känd för sina romaner, men novellerna ger mig alla Hardys bästa egenskaper - oförglömliga karaktärsteckningar, vackert språk och skickligt byggda  intriger - i koncentrerad form.

Äldst är 'The Distracted Preacher', publicerad 1879. En historisk Wessex novell, som blickar tillbaka till 1830-talet, en rustik och vidskeplig lantlig era före Hardys födelse. I centrum står Lizzy, en självständig ung änka, djärv och engagerande, i den manliga världen. Den unge prästen Stockdale beundrar henne 'mot sin vilja'. Hon deltar nämligen i smuggelaktiviteter, iklädd manskläder. Det går tvärsemot prästenes moral, vilket Lizzy inte förstår. Smugglandet är en del av överlevnadsstrategin i hennes trakter, hon är uppvuxen med det och ifrågasätter inte den inkomstkällan.

Hur än överndrivna händelserna kan tyckas, som smuggelgömman under ett 'falskt äppelträd', så har Hardy betonat att allt är baserat på sanna historier och personer han minns från sin barndom. Texten beskriver hur håligheterna i marken, som en gång gömt otaligt smuggelgods, kan beskådas än idag. Dessutom klagar Hardy i 1912 års utgåva över att konventionen 1879 tvingat honom att ge historien sitt 'lyckliga' slut, dvs att Lizzy till slut ändå får prästen till äkta make. Själv hade han velat para ihop henne med smugglaren Jim, en 'kusin'. Märkligt kan tyckas då Jim knappat förekommer mer än som en skugga i skymundan. Men Hardy har nästan alltid föredragit det tragiskt mest sannolika.

Lyckliga slut är mycket ovanliga hos Hardy. Han skriver inte romantiska historier, där kärleksparet ska övervinna svårigheter för att få varandra. Alla individer får offra lycka och förväntningar vid livets vägval. Så trots den ömhet som genast uppstod mellan Lizzy och Stockdale, vilken hindrade honom att följa sitt samvete och skvallra på Lizzy och smugglarna, så trodde Hardy inte på att en man ur prästeståndet skulle 'sänka sig' till att äkta den frisinnade Lizzy. Hela historien har en lättsam ton som helt emanerar ur Lizzys okuvligt goda humör.

De lättsamma tongångarna saknas helt i 'The Melancholy Hussar', vars storhet ligger i dess lyriska stil, en suggestivt trånande frasering. Stammande ur detta evigt oförändrade landskap, följer vi unga naiva Phyllis, som tidigt förlovas bort till en arrogant, opålitlig man, som mestadels befinner sig på okänd ort. Omgivningen anser dock att hon haft tur, eftersom han befinner sig snäppet högre i social rang. Han symboliserar därmed en modernare, flyktigare livsstil som närmare sig horisonten. Men under hans långa frånvaro, förälskar sig Phyllis i en enkel soldat. Men den romansen omintetgörs tragiskt då förste friaren långt omsider återkommer. Han är dock där endast för att meddela att han under mellantiden gift sig med en annan, på en impuls. För sent  inser Phyllis att hon är fri att följa sina känslor och den unge soldaten. Då hon redan meddelat honom att hon måste hålla sitt ord, har han gett sig av, deserterat, anhållits och avrättas strax därefter.

Hela Hardys författarskap tycks bygga på varianter av detta tema: ett svårt val mellan två friare. Det är en inre kamp, psykologisk eller andlig. Hardy koncenterar sig på en tvehågsenhet mellan lycka och tragik, en ambivalens som inte på något sätt är enkel, antingen på grund av omgivningen yttre krav eller psykets internaliserade ideal. Ibland, som i Borgmästaren i Casterbridge, är det en karmisk väg till rening, medveten eller omedveten.

'An Imaginative Woman' består också av en serie osannolika sammanträffanden, som binder personerna till deras tragiska öde. Ella är gift och har tre barn, men äktenskapet saknar intimitet. Makarna växer ifrån varandra. I sin ensamhet börjar Ellas poetisk ambition som ett frigörelsebehov. I sin kreativa längtan jämför hon sig med poeten Trewe, som själv känner sig oförstådd. Av en tillfällighet får hon låna hans logi under några sommarveckor. Han är bortrest, men Ella förälskar sig i hans saker och porträtt. Trewe tar dock livet av sig - känner sig oförstådd och oälskad - varpå Ella tynar bort av brustet hjärta, och dör vid fjärde barnets födelse. De fick aldrig träffas - i livet.

Novellen blir dock än dystrare, genom Hardys oefterhärmligt prosaiska slutkläm. Ellas make Will hade aldrig känt svartsjuka, det saknades känslor för det. Men efter två år som änkling hittar han porträttet av Trewe, och får plötsligt för sig att yngste sonen liknar Trewe mer än honom själv, och fattar genast avsmak för barnet. Barnet blir ovetande offer för föräldrarnas brist på kommunikation. Sonens födelse gjorde Will till änkling, plötsligt saknar han den närhet han tidigare inte uppskattat nog. Såväl den döda hustrun som sonen får agera retrospektiva 'förövare', mot vilka Will kan uttryck ilska.

Mitt under arbetet med Tess of the d'Urbervilles, som är ovanlig genom att även nämna aristokratiska kretsar, skrev Hardy novellerna i A Group of Noble Dames (1891), som utgör Wessex än avlägsnare förflutna, landskapets fiktiva aristokratiska ursprung. I min bok finns 'The First Countess of Wessex', också en stark kvinnlig centralkaraktär, som söker frigöra sig från omgivningens sociala och sexuella krav. En udd av revolt, som fick utstå mycket kritik och rejält nedkortad text.

'The First Countess of Wessex' har en för Hardy annorlunda ton för Hardy, som även om den inte är daterad ger en medeltida saogkänsla, med månbelysta nätter, hästar rids i galopp, hemliga uppdrag, trogna tjänare, giktbrutna män. Hardy roar sig med friare äventyr än tidigare. Och man får säga att upplösningen blir 'lyckligare' än någon annanstans, då hjältinnan Betty, redan som 12-åring gifts bort i lönndom när föräldrarna har olika önskemål om friare till dottern. Fadern,av lite lägre rang än sin rikare hustru, vill att dottern skall få välja sin make av kärlek. Modern tänker mer på framtida maktpositioner. Äktenskapet ingås, men skall inte konsumeras förrän sex år senare, och innan dess kantas intrigen av oväntade vändningar, där Betty med åren blir allt aktivare på vägen till sin egen lycka. Båda föräldrarna hinner ångra sig ett antal gånger, men i slutändan blir det precis som Betty själv vill. Hon blir dessutom landskapets första Countess (hertiginna), med position vid hovet.

Från Life's Little Ironies (1894), Hardys sista novellsamling, kommer fyra berättelser som skrivna tidigt 1890-tal, rör sig bort från landsbygden, in mot staden, ofta London. Järnvägen är etablerad, industrialiseringen i full gång, utbildningsnivån i ständigt tilltagande. En ny social ordning grundas och med den nya sociala konflikter, som Hardy utforskar. Klassamhället verkar outplånligt.

'The Son's Veto' och 'A Tragedy of Two Ambitions' utforskar hur svårt det är för folk i enkla lantliga miljöer att kasta av sig sin bakgrund, hur än hårt de strävar. Barnet i 'The Son's Veto' studerar i Eton, och pojkarna i 'A Tragedy of Two Ambitions' arbetar hårt för att bli respektabla präster och präster. Men deras sociala bakgrund hämmar dem gång på gång. De två världarna försonas inte, deras klassresa leder bara till skuld och elände. 'To Please his Wife' är också social satir med lika olyckligt slut. Hela tiden anspelas på det ihåliga i sociala ambitioner, och i synnerhet på hur misslyckade äktenskap och utbildning blir som ingås enbart utifrån social hänsyn, utan djupare känslor och ambitioner.

'The Fiddler of the Reels' är den mest symboliska skissen av detta sociala slagfält. Den tilldrar sig kring världsutställningen 1851, alltså precis på den avgörande gränsen mellan jordbrukskultur och industrialism. I centrum står en ovanligt naiv och maktlös ung kvinna, Car'line, som slits mellan tradition och modernitet, symboliserade av två väsensskillda män.

Den fiolspelande Mop Ollamoor, 'hästdoktor', en urgammal demonisk karaktär från den vidskepliga landsbygden. Mops yrke ansågs stå magin nära och hans hypnotiska fiolspel kan liknas vid Näckens dragningskraft. Han har närmast magisk makt över naturen och kvinnorna.

Mot detta ställs Neds stoiska modernitet. Ned är respekterad ingenjör, symboliserar framsteg och teknologi, erbjuder trygghet och fasthet, men ingår samtidigt i industrialismens ansiktslösa massa, de namnlösa arbetsmyrorna som bygger Kristallpalatset. Han kan inte spela fiol och göra kvinnornas själar fogliga. När Car'line flyktigt ser Mop vid the Great Exhibition, lämnar hennes själ hennes inre. Mop lockar bort deras gemensamma barn, som Ned uppfostrat. Car'lines skört hopfogade modernitet splittras. Barnet är förlorat för alltid, får dansa och sjunga för levebrödet med Mop på marknader.
Ned ensam, slutar aldrig att söka sin förlorade styvdotter, som troligen fått följa med Mop till Amerika.

Någon har sagt att här segrade hedendomen över framsteg och utveckling. För mig är det oroande att kvinnan tecknas så maktlös. Car'line representerar människans som slits mellan viljan till frihet och viljan till trygghet. Så här 125 år senare, ser jag inte utvecklingen som problemet. Den behöver vi.
Alla andra av Hardys kvinnoporträtt har jag uppskattat. Car'line är den enda jag haft svårt för, hennes kraftlöshet. Ingen utväg...