Tredje delen i Perssons inledande trilogi, med samma undertitel som Sjöwall-Wahlöö - en roman om ett brott. Samhällsbärarna fick Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa svenska kriminalroman 1982.
Den är helt inriktad på polisarbetet och utreder misstänkt polisbrutalitet, dvs berör knappt brottslighet utanför polishuset. Ett för mig ovanligt drag är att de tre poliser som arbetar ihop med utredningen, polisintendent Lars M Johansson, och kollegorna Wesslén och Tore Jansson, mest suckar över varandra, tittar snett och suckar. Kanske för att Johansson i denna bok har ett vikariat, att de alltså inte är en sammansvettsad grupp som tidigare samarbetat.
Sammansvetsade är däremot den piketgrupp de försöker utreda, vilket försvårar det hela. Det hela börjar med en misshandlad alkoholist, som dör av sina skador. Detta lär bygga på ett verkligt fall. Däremot tycks likheterna mellan piketgruppen och Norrmalmspolisens 'basebollliga' vara helt tillfälliga eftersom boken skrevs och utgavs innan den senare blev uppmärksammad. Men det visar i alla fall att ämnet låg rätt i tiden.
Piketgruppen sysslar hela tiden med egenmäktigt förfarande, tar alltså lagen i egna händer, utifrån sin egen bild av sig själva som 'Samhällsbärare', där alla medel tycks tillåtna, för att fälla på förhand de personer som de själva bestämt sig för att se som skyldiga.
Torrt och lite långdraget kanske, men aldrig segt. Mycket belysande kring hur svårt det kan vara att avgöra hur skador uppkommit, hur snabbt blåmärken syns eller inte, hur mycket som kan bero på gamla skador, liksom alkoholens skadeverkningar över tid. Och mycket andra sådana realistiska aspekter på polisarbete. Och helt klart är den ett verk av sin tid - det socialrealistiska 1970-tal, vilket hänger med in på det tidiga 1980-talet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar