Nights at the Circus - Angela Carter (1984)

Angela Carters Nights at the Circus, är mer pikaresk än roman - burlesk pikaresk.

Första delen, 'London', börjar med att huvudpersonen Fevvers, bevingad trapetskonstnär, blir intervjuad av en amerikansk journalist om sitt yrke och sitt liv. 'Is she fact or fiction?' Kan en människa ha både armar och vingar? Är hon ängel, eller människa och fågel? Jag tänker genast på den grekiska myten om hur Zeus förvandlade sig till svan för att förföra Leda, skulle resultatet av det mötet ha varit som Fevvers, en människosvan? Lite senare omtalas också en tavla med Leda-och-svanen-motiv, den sitter på väggen i den bordell där Fevvers växte upp, efter att 'newly hatched' ha lämnats i en korg på deras trappa.

Angela Carters fabuleringsförmåga tycks oändlig. Boken kryllar av sidokaraktärer och återberättade livshistorier. Historien tilldrar sig i slutet av 1899, alldeles i slutet av den viktorianska era, i ett skitigt och depraverat London, på samhällets botten bland prostituerade och 'kvinnliga monster' (dvs med ovanliga missbildningar), där Fevvers en kort tid tvingas visa upp sig, efter att bordellen där hon växt upp som hittebarn - och blev deras bevingade amor-maskot - upplöstes.

När alla de sidohistorierna berättas, riskerar jag nästan att tappa bort mig, innan vi är tillbaka på banan. Då har vi hamnat i St Petersburg, ett minst lika depraverat, och än mer segregerat kejsardöme, med den kommunistiska revolutionen runt höret. Fevvers är här luftakrobat på cirkus, och vi träffar på än fler människoöden på den sociala bottnen, här ryska och internationella cirkus-trashankar. Den amerikanske journalisten Jack Walser följer efter för att lösa Fevver-gåtan, och hoppas på ett 'Scoop'. Han tar jobb som clown på samma cirkus och får alla chanser att 'göra bort sig'. Han är med på den föreställning där Clownen Buffo förlorar förståndet, medan publiken skrattar utan att förstå att det inte är ett skämt.

Fevvers är nära att förföras av en rysk Storhertigs rikedomar, när han skänker henne diamanter, 'a girl's best friends', men inser i sista stund att hon riskerar att hamna i en gyllene bur, att för den mannen är hon bara ett exotiskt samlarföremål, inte en människa. Hon lyckas med nöd och näppe fly, strax efter att han brutit sönder hennes minivärja. Och med den försvann hennes självkänsla, det som gjort henne unik.

Här börjar del 3, 'Sibirien'. Cirkusen åker järnväg över Sibirien, ut i det iskalla snöfyllda vida landskapet, och stöter på förvisade 'brottslingar' och tågrånare, som orsakar en allvarlig tågolycka. Ute på Sibiriens vidder splittras alla passagerare, Walser drabbas av minnesförlust och hamnar som lärling hos en Shaman.

Miljön i första delen gav mig en känsla av 'Steampunk' (begreppet myntades först 1987), den viktorianska industrialismens och ångtågens era, med sin Dickenska smutsiga realism, men den blandades redan från början med magisk realism. Vi får inte tro på 'realismen', allt är allegoriska liknelser, symboler via kända västerländska myter. Transsibiriska järnvägen fanns inte 1899, långa sträckor saknades ännu ett trettiotal år framåt. Men det spelar ingen roll i denna Fantasy-pikaresk.

Hos Angela Carter är tiden verkligen en illusion, allt finns samtidigt, alla myter och litterära förebilder finns överlagrade, sammanvävda. Det är orden, metaforerna, som är grunden vi står på. Angela Carter leker hela tiden med alla myter och tankebilder, vi fått med oss via modersmjölk och skolor och media. Hon lyfter fram dem och bakar om dem till sina egna varianter.

Historien slutar vid tolvslaget Nyårsafton 1899, när det nya århundradet ringer in, 1900-talet, med sina rosenröda förväntningar om en Ny Tid, och en Ny Fri Kvinna. Allmän rösträtt och revolutioner av olika slag är på väg. Världskrig är det ännu ingen som kan ana sig till. Fevvers är den ikoniska förebilden, hon vill oss att Alla Kvinnor kan FLYGA. Hon är inte unik. Hela historien slutar med hennes rungande skratt ut över den sibiriska isvidden. Inte är hon historiens enda flygande kvinna. Alla kvinnor kan flyga - bara de försöker!

Plötsligt har Angela Carters dystopier förbytts i en bubblande optimism. Och detta via Fevvers anomalier, vingarna som inte är en ängels, utan något mycket obekvämt, och på en mycket stor kvinnas kropp, 188 cm i strumplästen, med ett ansikte stort, brett och ovalt som en biffstek. Och en röst som skramlande soptunnelock. Hon tycks helt klart brås på sin far, om det nu var Zeus?

Angela Carters sprudlande språk och metaforer är lysande i Nights at the Circus. Man behöver inte förstå alla referenser till tidigare litteratur, även om det är roligt att upptäcker dem. Men myterna är ändå lättillgängliga genom att vara så invävda i vår västerländska kultur att vi ofta tar dem som självklara. En modern klassiker.