Rapport från en skurhink - Maja Ekelöf (1970)

När jag läste Karin Thunberg nu nyligen, om hennes 1970-tal, blev jag påmind om Rapport från en skurhink, som Thunberg läste i samma veva hon gifte sig 1970. Även denna bok blir som en introduktion till 1970-talet, trots att den består huvudsakligen av Maja Ekelöfs dagboksanteckningar från 1965-1969. Textens dokumentära omedelbarhet gör att man genast förflyttas tillbaka till det sena 60-talet, vars händelser - t ex atombombsprover, sjudagarskriget i Mellanöstern, Vietnamkrigets upptrappning och studentrevolter världen runt - bäddade för 1970-talets mentalitet.

Maja Ekelöf (1918-1989) jobbade hela livet som städare, hon fick fem barn, men dagboken berättar kortfattat att hon och två av väninnorna alla är skilda ensamstående föräldrar. Maja Ekelöfs liv är tungt och det är svårt att få det ekonomiska att gå ihop. 1965 fyller yngsta barnet 15, så nu är barnen stora, och ömsom studerar och har däremellan svårt att få jobb i det sena 60-talets hårdnande ekonomiska samhällsklimatet.

Maja Ekelöf läser ideligen och menar vid flera tillfällen att utan böcker skulle hon inte orka leva. Han har nu i övre medelåldern fått chansen att komplettera sin utbildning med kvällskurser. Hon hänger hela tiden med i nyhetsflödet, och beskärmar sig över krig och elände, uppfyld av brinnande solidaritet med de unga och de svaga i samhället, liksom flyktingar och studentupproren.

Enligt dagboken kom en väninna, Bojan, till henne med en annons att Rabén & Sjögren, 1969 utlyst en romantävling, att det borde passa henne precis att skriva en 'politisk roman', som man alltså tydligen frågade efter, och att Alva Myrdal och (Lars) Gyllensten skulle sitta med bland bedömarna. Ekelöf började grunna på idén och gjorde till slut utdrag ur sin dagbok, huvudsakligen funderingar kring alla oro som rådde ute i världen, all oro som detta skapade hos henne själv, för hur det skulle gå för hennes barn, samtidigt som ekonomin hårdnar och jobben försvinner.

Ekelöf vann, och boken trycktes 1970. Det är alltså mer dokumentär än roman - typiskt för 1970-talet - om hennes vånda över världsläget. Böckerna är hennes tröst. "Varje författare, liksom varje människa man möter har något att ge", konstaterade hon 17 september 1968.