När jag läste Karin Thunberg nu nyligen, om hennes 1970-tal, blev jag påmind om Rapport från en skurhink, som Thunberg läste i samma veva hon gifte sig 1970. Även denna bok blir som en introduktion till 1970-talet, trots att den består huvudsakligen av Maja Ekelöfs dagboksanteckningar från 1965-1969. Textens dokumentära omedelbarhet gör att man genast förflyttas tillbaka till det sena 60-talet, vars händelser - t ex atombombsprover, sjudagarskriget i Mellanöstern, Vietnamkrigets upptrappning och studentrevolter världen runt - bäddade för 1970-talets mentalitet.
Maja Ekelöf (1918-1989) jobbade hela livet som städare, hon fick fem barn, men dagboken berättar kortfattat att hon och två av väninnorna alla är skilda ensamstående föräldrar. Maja Ekelöfs liv är tungt och det är svårt att få det ekonomiska att gå ihop. 1965 fyller yngsta barnet 15, så nu är barnen stora, och ömsom studerar och har däremellan svårt att få jobb i det sena 60-talets hårdnande ekonomiska samhällsklimatet.
Maja Ekelöf läser ideligen och menar vid flera tillfällen att utan böcker skulle hon inte orka leva. Han har nu i övre medelåldern fått chansen att komplettera sin utbildning med kvällskurser. Hon hänger hela tiden med i nyhetsflödet, och beskärmar sig över krig och elände, uppfyld av brinnande solidaritet med de unga och de svaga i samhället, liksom flyktingar och studentupproren.
Enligt dagboken kom en väninna, Bojan, till henne med en annons att Rabén & Sjögren, 1969 utlyst en romantävling, att det borde passa henne precis att skriva en 'politisk roman', som man alltså tydligen frågade efter, och att Alva Myrdal och (Lars) Gyllensten skulle sitta med bland bedömarna. Ekelöf började grunna på idén och gjorde till slut utdrag ur sin dagbok, huvudsakligen funderingar kring alla oro som rådde ute i världen, all oro som detta skapade hos henne själv, för hur det skulle gå för hennes barn, samtidigt som ekonomin hårdnar och jobben försvinner.
Ekelöf vann, och boken trycktes 1970. Det är alltså mer dokumentär än roman - typiskt för 1970-talet - om hennes vånda över världsläget. Böckerna är hennes tröst. "Varje författare, liksom varje människa man möter har något att ge", konstaterade hon 17 september 1968.
Visar inlägg med etikett 1968. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1968. Visa alla inlägg
2017-09-05
Norwegian Wood - Haruki Murakami (1987)
Jag har dröjt i flera dagar nu att skriva i min blogg om min senast lästa bok, Norwegian Wood. Det tar emot för att denna roman, till så stora delar är dyster och vemodig, alltför många begår självmord och ett tema är psykisk bräcklighet.
Det känns dock som om detta är en perfekt bok för tankeutbyte i bokcirklar. Romanen har ett öppet slut, vilket alltså öppnar upp för olika tolkningar.
För många år sedan läste jag en senare Murakami-roman, Fågeln som vrider upp världen (1995), och frestas därför att jämföra. I båda romanerna heter huvudpersonen Toru i förnamn, men de har olika efternamn. Även Norwegian Wood har en historisk förankring, handlingen tilldrar sig 1967-69, alltså med studentrevolternas 1968 i centrum.
Men revoltens år 1968 fladdrar förbi i utkanten, Toru tar ingen del i de politiska protesterna. Kanske för att boken berättas som en återblick, av Toru, från 1986, när samhället redan pendlat tillbaka till det individuella högerhållet och vet att protesterna 1968 inte ledde till några bestående förändringar.
I stället är även denna roman en psykologiskt djupdykning, ett sökande efter och trevande försök att förstå känslor och kärlek. Efter att Torus närmste vän Kizuki tog självmord 1967, och dennes flickvän Naoko fick psykiska problem, blir detta som ett band mellan Naoko och Toru, att de vill men inte kan uttrycka sina känslor inför det som hänt. De inleder en kärlekshistoria med förhinder. Intensivt och lågmält.
Det är Toru Watanabes första och mycket komplicerade kärlekshistoria, året innan han fyller 20. Det finns dock en flicka till, Midori, den enda personen i romanen som sprakar av energi. Vetgirighet, impulsiv och känlsosam, blir hon ett bollplank för livskraften. Detta trots att hon som barn såg sin mor dö i cancer, och nu även tvingas vårda sin cancersjuke far, som även dör i slutet.
Att historien inleds 1986, gör att vi i alla fall vet att Toru överlevde, och gick vidare i livet, trots att så många runt honom inte gjorde. Frågan är ifall det var tack vare Midori eller inte.
Det känns dock som om detta är en perfekt bok för tankeutbyte i bokcirklar. Romanen har ett öppet slut, vilket alltså öppnar upp för olika tolkningar.
För många år sedan läste jag en senare Murakami-roman, Fågeln som vrider upp världen (1995), och frestas därför att jämföra. I båda romanerna heter huvudpersonen Toru i förnamn, men de har olika efternamn. Även Norwegian Wood har en historisk förankring, handlingen tilldrar sig 1967-69, alltså med studentrevolternas 1968 i centrum.
Men revoltens år 1968 fladdrar förbi i utkanten, Toru tar ingen del i de politiska protesterna. Kanske för att boken berättas som en återblick, av Toru, från 1986, när samhället redan pendlat tillbaka till det individuella högerhållet och vet att protesterna 1968 inte ledde till några bestående förändringar.
I stället är även denna roman en psykologiskt djupdykning, ett sökande efter och trevande försök att förstå känslor och kärlek. Efter att Torus närmste vän Kizuki tog självmord 1967, och dennes flickvän Naoko fick psykiska problem, blir detta som ett band mellan Naoko och Toru, att de vill men inte kan uttrycka sina känslor inför det som hänt. De inleder en kärlekshistoria med förhinder. Intensivt och lågmält.
Det är Toru Watanabes första och mycket komplicerade kärlekshistoria, året innan han fyller 20. Det finns dock en flicka till, Midori, den enda personen i romanen som sprakar av energi. Vetgirighet, impulsiv och känlsosam, blir hon ett bollplank för livskraften. Detta trots att hon som barn såg sin mor dö i cancer, och nu även tvingas vårda sin cancersjuke far, som även dör i slutet.
Att historien inleds 1986, gör att vi i alla fall vet att Toru överlevde, och gick vidare i livet, trots att så många runt honom inte gjorde. Frågan är ifall det var tack vare Midori eller inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
