John Hall - Sophie Elkan (1899)

Sophie Elkan (1853-1921) koncentrerade sitt författande på historiska romaner, men är idag mest känd som Selma Lagerlöfs väninna. Eva Helen Ulvros har skrivit en fantastisk biografi som heter Sophie Elkan : hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf (2001) som jag verkligen kan rekommendera. Den är mycket bra, varsam och djupgående på samma gång, med mycket inkännande kunskap både om Elkan och Lagerlöf, och för att ge en tidsbild från förra sekelskiftet. 

Johan Hall : en historia från det gamla Göteborg är en historisk roman av det dokumentära slaget, som återberättar en verklig familjs historia, centrerat kring John Hall d.y. vars far tillhörde Sveriges rikaste män, grosshandlare och exportör av svensk järnproduktion, och hur denna rikedom rann bort genom sonens händer. Detta hände ytterligare ett sekelskifte tidigare, alltså ca 1790-1810. 

Historien är mycket intressant gestaltat, om en godtrogen mans livstragedi, alltifrån hans barndoms fria uppfostran i Rousseaus anda, till bristande förmåga och kunskaper att fortsätta faderns verk. Romanen fick modern språkdräkt för ca 20 år sedan, och är mycke läsvärd. Historien är levande gestaltad, med flyt i skildring och dialog. 

Vad jag förstår av biografin över Elkan, ägnade hon sig mycket åt utforskande av de ämnen hon skrev om, i arkiv och bibliotek, så jag antar att hon eftersträvade att få skilringen dokumentär. Jag kan inte verifiera det, men skildringen känns trovärdig, och jag undrar naturligtvis hur mycket som är 'sanning'. 

Historien om 'rike Hallen' tillhörde tydligen de mest kända rykten och legender för göteborgare, Sophie Elkan var själv uppväxt och boende i Göteborg. Romanen visar att rikedomen i hans fars handelshus försvann lika mycket pga intriger och lurendrejerier bland konkurrerande  handelshus, som pga sonens envishet men främst okunnighet, som lätt utnyttjades av andra. 

Därmed lär romanen ha 'upprättat' John Hall d.y:s rykte, och visat att hans 'överdådiga slöseri' främst var en yttring av hans goda hjärta och givmildhet, förutom hur konkurrenterna satte krokben på honom. 

När jag dessutom läser Selma Lagerlöfs brev till Elkan - de offentliggjordes för 30 år sedan och ett urval finns utgiven i bokform - som visar att väninnorna skickade sina texter till varandra för kommentarer och tips, kan jag även undra hur mycket Lagerlöfs dramatiska intrigbyggande förmåga kan ha hjälpt Elkan med just denna roman? 

I ett brev från december 1896 skrev Lagerlöf till Elkan apropå John Hall, som hon sa att hon i sin barndom läst en tioöres folk bok om. "Jag antar att det är något i hans historia, eftersom jag minns den ännu. Jag tror riktigt att den kan bli bra, om du kan bli nog opolerad för den tidens lif. Jag tycker alltid att det är det, som brister oss båda att vi ha så svårt att var alika tarfliga som de förgångna och äfven de närvarande tiderna äro." /.../ "... jag vet ju att ett bra ämne är mä ktigare än vi själfva och kan alldeles skapa om oss. et skall bli riktigt roligt att få höra ditt material, lycka till med sanningen. Det är nog inte alls farligt att Hall blir lik Säfve..." (med utgivarens kommentar att Elkan börjat samla material till sin mest ansedda dokumentäroman om Göteborgsköpmannen John Hall.)

Lagerlöf har fullt upp med att färdigställa Antikrists mirakler som utkom 1897, och Elkan knåpade vidare på John Hall. Så plötsligt i början av 1899 väntar Lagerlöf med nyfikenhet på att få läsa Elkans pågående arbete, 'Hall'. "Jag är mycket öfvertygad om att den är bra, nog skulle jag bli bra glad om jag tyckte om den". Och ett par brev senare skriver hon: "Hela förra natten surrade din John Hall omkring i min hjärna så jag fick ej sofva ..." Nästa dag fick hon tandvärk när hon tog en långpromenad och "... tog ett par droppar opium för att söka sofva från värken. I stället för att somna har opiatet gett mig idéer". Och så skriver hon ner sina idéer till komposition av viktiga scener och karaktärer. 

Allt är mycket intressant.

Shamanens sång - Jan Lidbeck (2011)

Det här är en medicinsk thriller, som satiriserar läkare - trots att författaren själv är läkare, specialist på smärtbehandlingar. Jan Lidbeck tröttnade på hur usel smärtvården är, och alla myter som omgärdade detta område. Att så många pacienter blir hånade och avspisade som inbillningssjuka.

Första halvan av boken rör Johanna, en ung kvinna, duktig intensivvårdssköterska som på väg till jobbet blir påkörd av en buss och drabbas av en wiplash-skada som leder till svår handikappande värk. Men prover och röntgen ger inga bevis på skador som kan behandlas. Alltså står läkarna handfallna, och i stället för att erkänna sin okunskap, börjar de raljera och avfärdar henne som inbillningssjuk.

Hur än hårt karikerade läkarna är, känner jag tyvärr igen mig i mycket, både i mitt eget möte med vårdsverige, liksom min dotter som drabbades av reumatism redan som barn, och min mor som levde med fruktansvärda bältrossmärtor i över 20 år. Och envän som drabbats av wiplash och i årtionden sökt möjliga vägar till lättnader av sina plågor.

Problemet kommer inte bara av de läkare med bristande empati, utan handlar också om att samhällsklimatet hårdnat, att man alltsedan 1990-talets ekonomiska kriser, från politiskt håll helt har lämnat den humanitära folkhemstanken bakom sig, och i stället helt inriktat sig på att 'spara pengar'. Då börajde man beskylla sjuka och skadade människor att vara smitare och bedragare. Läkarna fick nya restriktiva regler att hindra långtidssjukskrivningar.

Propagandan att sjuka smitare skulle avslöjas och tjäna pengar åt staten har naturligtvis inte infriats. Utan möjlighet till återhämtning och bot och bättring, ökar utslagningen. Utslagning av plikttrogna överarbetade människor, som alls inte vill vara sjukskrivna. Inte desto mindre har samhällets skyddsnät nedmonterats.

Boken börjar mycket dokumentärt och realistiskt. Författaren är trots allt läkare och sitter inne med hela synfältet, från möten med patienter, till regler uppifrån och erfarenheter av hur kollegor försöker hantera dessa motstridiga krav. I boken finns autentiska tidningsartiklar och förutom andra dokument som skall avbilda verkligheten.

Att huvudkaraktären Johanna inte klarar av förnedringen i många månader innan hon tar livet har sig, känns kanske inte så realistiskt. Jag känner som sagt människor som lidit i årtionden. Jag tror att hoppet driver människor att hålla sig kvar längre än så. Men författaren vill här komma in i andra delen, thrillern, det som ska dra till sig deckar-läsarna förutom alla patienter som känner igen sig.
Här möter vi Johannas far, läkaren som tröttnat på svensk sjukvård och sedan fem år tillbaka i stället jobbar i Afrika, där läkarna måste klara sig på sin egen skicklighet och bred kunskapsnivå, inte bara förlita sig på proverna, som verkar proffsiga - men i botten trots allt är bristfälliga.

Johannas far kommer efter hennes död hem, fylld av hämndbegär. Att hon redan är död gör det möjligt att göra en obduktion, och där uppdagas att det finns skador i nacken, vilka inte hade synts på magnetröntgen. Som sagt, prover visar inte hela bilden och ger bara svar på det man frågar, så ställer man inte rätt frågor, får man inte heller rätt svar. Att bara förlita sig på provsvar, i stället för att lyssna på patienterna, gör att sjukvården riskerar att bli för lat, riskerar att somna om, och missa olika lösningar. Något Johannas far inte kan kosta på sig på gräsrotsnivå i Afrika.

I Sverige börjar han dra i de trådar han har tillgång till, gamla kollegor, m.m. för att hämnas på de läkare som förnedrat Johanna, och inte lyssnat till hennes plågor. Detta kan kännas lite väl magstarkt, om vi inte minns att detta är en 'thriller', inte en dokumentär. Han vill i första hand skrämma till eftertanke, och lyckas i något fall. Han har också med sig växtgifter från en shaman i Burundi, som i ett fall - hos den sämste läkaren - skapar sådana smärtor att han själv ber om 'dödshjälp', för att slippa ifrån smärtor, sådana han bagatelliserat hos de patienter han vägrat att hjälpa.

Inte för att jag köper det där med att shamaner skulle rekommendera hämnd via gifter ... men thriller-  intrigen väcker trots allt eftertanke. Och i synnerhet uppskattar jag alla dokumentära insikter som denna bok omfattar. De sista sidorna är fulla av förklarande noter, viktiga att läsa. Detta är en mycket läsvärd bok.

Rapport från en skurhink - Maja Ekelöf (1970)

När jag läste Karin Thunberg nu nyligen, om hennes 1970-tal, blev jag påmind om Rapport från en skurhink, som Thunberg läste i samma veva hon gifte sig 1970. Även denna bok blir som en introduktion till 1970-talet, trots att den består huvudsakligen av Maja Ekelöfs dagboksanteckningar från 1965-1969. Textens dokumentära omedelbarhet gör att man genast förflyttas tillbaka till det sena 60-talet, vars händelser - t ex atombombsprover, sjudagarskriget i Mellanöstern, Vietnamkrigets upptrappning och studentrevolter världen runt - bäddade för 1970-talets mentalitet.

Maja Ekelöf (1918-1989) jobbade hela livet som städare, hon fick fem barn, men dagboken berättar kortfattat att hon och två av väninnorna alla är skilda ensamstående föräldrar. Maja Ekelöfs liv är tungt och det är svårt att få det ekonomiska att gå ihop. 1965 fyller yngsta barnet 15, så nu är barnen stora, och ömsom studerar och har däremellan svårt att få jobb i det sena 60-talets hårdnande ekonomiska samhällsklimatet.

Maja Ekelöf läser ideligen och menar vid flera tillfällen att utan böcker skulle hon inte orka leva. Han har nu i övre medelåldern fått chansen att komplettera sin utbildning med kvällskurser. Hon hänger hela tiden med i nyhetsflödet, och beskärmar sig över krig och elände, uppfyld av brinnande solidaritet med de unga och de svaga i samhället, liksom flyktingar och studentupproren.

Enligt dagboken kom en väninna, Bojan, till henne med en annons att Rabén & Sjögren, 1969 utlyst en romantävling, att det borde passa henne precis att skriva en 'politisk roman', som man alltså tydligen frågade efter, och att Alva Myrdal och (Lars) Gyllensten skulle sitta med bland bedömarna. Ekelöf började grunna på idén och gjorde till slut utdrag ur sin dagbok, huvudsakligen funderingar kring alla oro som rådde ute i världen, all oro som detta skapade hos henne själv, för hur det skulle gå för hennes barn, samtidigt som ekonomin hårdnar och jobben försvinner.

Ekelöf vann, och boken trycktes 1970. Det är alltså mer dokumentär än roman - typiskt för 1970-talet - om hennes vånda över världsläget. Böckerna är hennes tröst. "Varje författare, liksom varje människa man möter har något att ge", konstaterade hon 17 september 1968.