Varats olidliga lätthet - Milan Kundera (1984)

Så har jag slutligen läst en modern klassiker från 1984 - Varats olidliga lätthet - en bok jag bevarat i minnet alla dessa år, på grund av att den filmatiserades redan 1988 med en ung Daniel Day-Lewis, Lena Olin och Juliette Binoche. Och även om den distribuerades som amerikansk film kändes den främst europeisk, och hade flera svenskar inblandade, som fotografen Sven Nykvist, och skådespelarna Stellan Skarsgård och Erland Josephson. Det var en viktig film på den tiden, jag är inte ens säker på att jag såg hela filmen, det jag främst minns är Lena Olin i plommonstop, bilder som kan ha visats som klipp i TV:s program med filmrecensioner. 

Men nu när jag läst romanen, inser jag att den för mig är urtypen av postmodern roman från 1980-talet. Blandningen av fiktion och fakta, en lek med stilmedel, utforskande av skrivandet, det metafiktiva. Kundera talar om hur 'personerna', dvs romanens karaktärer, "föds ur en situation, en sats, en metafor", och hur de alla är delar av honom själv. Att skriva är att utforska alla möjligheter, hypotetiskt, fiktivt, de gränser han själv aldrig överträtt, kan han utforska i texten.  

Alltså sofistikerat hypotetiskt, samtidigt som Kundera skapar scener med känslomässigt djup som både kan gripa och provocera mig. Han skapar trovärdighet av det hypotetiska, och sedan 

Och ur detta hypotetiska, skapar Kunderas karaktärer känslomässiga djup som får mig som läsare att både gripas och ibland provoceras. Trovärdigt, trots den hypotetiska premissen. Och han laborerar med många olika berättargrepp, han leker med allvaret. Och tiden. Romanen är inte kronologiskt berättad, utan vi får olika aspekter vid olika punkter i texten.

Tiden och minnet hör till romanens teman, minnets förmåga att hoppa, omvandla och omtolka. Han refererar bland annat till Myten om den eviga återkomsten, som ett begrepp som kommer från Mircea Eliades bok med det namnet (fransk uppl. utökad 1969), om tiden som cirkulär, inte progressivt linjär. Vilket Kundera utnyttjar i sitt upplägg av romanen, där även Kapitelrubrikerna återkommer. 

Centralt i romanen är också Sovjets invasion i Prag 1968 - liksom i andra av Kunderas texter, naturligtvis. Han refererar också till att tjeckerna såväl 1618, som 1938 försökt försvara försvara sin 'åsiktsfrihet', men att det båda gångerna ledde till krig och ofrihet. Frågan blir, om man låtit bli att kämpa för sin frihet, skulle resultatet ha blivit något annat?

Så romanen är ett tidsdokument. Sabina, konstnären i romanen, målar dubbelexponerade tavlor, som hon menar är en begriplig lögn på ytan och med en ofattbar sanning i bakgrunden. Hon är alltså Kunderas konstnärliga aspekt, viljan att diagnostisera sin samtid. Läkaren Tomas vill rädda liv som kirurg, men hindras av politikens janusansikte, maskspelet där ingen vågar lita på någon. Den tror han inte kan leda någonvart. Han avskedas och tvingas arbeta som fönsterputsare. förvisas. Och mot slutet av livet flyttar han och hans hustru Teresa ut på landet, blir hårt arbetande lantarbetare - bara för att få vara ifred, och det är en befrielse.  

Kundera säter kitsch-stämpel på politiken.  Det är mycket intressant. 

"Så snart kitschen uppfattas som den lögn den är förvandlas den till icke-kitsch. Den mister sin auktoritära kraft (...) För ingen av oss är en övermänniska och ingen av oss går helt fri från kitsch. Hur starkt förakt vi än må hysa för kitschen, hör den till människans villkor."

Lady Chatterley's Lover - D H Lawrence (1928)

Jag läste Lady Chatterleys älskare på svenska när jag var drygt 20 och blev inte alls imponerad, utan gav strax bort boken. Nu har jag läst om den på engelska, och undrar lite om den svenska översättning jag läste som ung var lite förkortad? Romanen är så komplex, med så många karaktärer ur många olika synvinklar. Jag måste ha varit för ung och otålig för att ta till mig djupet i romanen. 

Nästa bok jag läste av D H Lawrence, var Sons and Lovers (1913), som kurslitteratur, jag mjuknade inte inför hans historia, men däremot hans språk, han ska läsas på engelska, språket är fantastiskt.  Sen har jag läst några fler av hans romaner, och bland dem är min favorit The Rainbow (1915), ända tills jag nu läst om Lady Chatterley's Lover i engelskt original. Och upptäckte att den faktiskt är ett såväl språkligt, intellektuellt, som känslomässigt och psykologiskt mästerverk! 

Språkligt, inte bara för lättheten och flyt i dialog såväl som i beskrivningar, utan för att karaktärerna inte bara är språkligt utmejslade, utan att texten även visar hur deras sätt att prata följer deras psykologiska skiftningar. Det kan vara små subtila skiftningar, som Sir Cliffords nästan omärkliga övergång från 'You are' när han vill vara klar och övertygande, till sammandragningar när han blir arg, som "you'll, you're" osv. Betydligt märkbarare blir då skogvaktaren Mellors nordengelska dialekt, och kanske svårare att tyda, då han gärna brer på med den när han vill ställa sig i kontrast mot 'fint folk', adel och medelklass och deras idiotier som han lärt sig att avsky. 

Lady Chatterley's Lover blev DH Lawrence sista roman, dessutom egenutgiven i Italien 1928, han dog tidigt 1930 av sin tuberkulos. Men Storbritannien och USA fick vänta på sin auktoriserade upplaga ända till 1960! Censuren skyggade för könsord han använde, som oanständiga. Piratupplagor fanns det naturligtvis gott om, att boken tema handlar om Sex var naturligtvis frestande för många. 

Men romanens tema är skriven på så många nivåer, från en engagerande intrig på ytan, som med mängden mångfacetterade karaktärer, med var och en sina olika egna erfarenheter, som stöts och blöts mot varandra, vilket fördjupar temat psykologiskt och känslomässigt, och skildrar hela 1920-talets tidsanda. Alla har sina egna drömmar om det perfekta mötet mellan man och kvinna, men också många besvikelser över att idealen - vilka de än är - ändå aldrig verkar fungera. När åren går inser nog de flesta att det är en livslång process som öppnar upp insikter - inför realiteten att ögonblick av 'nirvana' är relativt få, och att misslyckanden och besvikelser är många. Tillfredsställelsen är personlig - att kräva den av någon annan leder till tragedi. 

För mig blir romanen just en mycket intressant sammanställning främst av 1920-talets rörliga tankevärld, skilda åsikter via olika karaktärer, från alla samhällslager, mer eller mindre, som ställs mot varandra. Samhället är i stark omvandling efter första världskriget, kvinnor börjar höras allt starkare, medan männen tycks sjunka ner i depressiv meningslöshet. DH Lawrence fångar många vibbar av den katastrof som var på väg, 1929 års stora börskrasch och den djupa ekonomiska depression som följde, likaväl som alla vilda förslag på förändringar, men mest dominant av alla, förlamningen, som banade väg för extrema grupper, höger och vänster, att ta över makten. 

1920-talet var en tid när förhållandet Man - Kvinna var särskilt livligt debatterad, medvetet eller omedvetet. Ofta fanns bilden av ragatan som ville ta all makt från männen, samtidigt som män ofta visades fram som svaga, feminina, dandys. DH Lawrence sätter Connie som huvudperson, medelklass- flickan som 'gift upp sig' till Lady med Sir Clifford. Men så uppåt är det inte på det kalla 'slottet' Wragby, när maken Clifford kommer hem från första världskriget, förlamad och impotent. De hade gift sig i början av kriget när Cliff hade en månads permission. Mer smekmånad och samliv än så blev det inte. Kroppsligt försvagad lever Cliff dock vidare med sina svala aristokratiska syn på livet, han talar om deras äktenskap inte som känslomässigt eller sensuellt, utan som ett intellektuellt band, l, och talar om deras äktenskap handlar om helt andra gemensamma band. Men hur skaffa en arvinge till adelskapet?

Clifford framkastar: "I do think that sufficient civilisation ought to eliminate a lot of the physical disabilities, all the love-business for example, it might just as well go. I suppose it would if we could breed babies in bottles." Alltså tankar om 'provrörsbarn' 50 år före sin tid. 

Connie tvingas anpassar sig, men Cliffords inställning är för hypotetisk. Ett barn skulle kunna ge henne känslomässig mening med livet, men Cliff har villkor, det får inte påverka Connies 'känslor för honom själv', vilka inom Connie vid det här laget redan krympt ihop till plikt och krav. När hennes far antyder att hon borde skaffa sig älskare, liva upp sig med 'äventyr', och till och med får Cliff att ytligt acceptera tanken att kanske den vägen få en 'arvinge' till sin adelstitel, egendom och ägorna med sina kolgruvor - men bara om transaktionen är mer affärsmässig (Connie som provrör!?) än känslomässig, vilket känns meningslöst för Connie. Och även om Cliff kan tänka sig det som hypotes, kommer det att väcka många dolda mänskliga känslor i olika psyken. 

DH Lawrence är en ypperlig psykolog i den här romanen - visar upp alla brister och styrkor, och hur de kan skifta fram och tillbaka efter situation och humör. Connies och Cliffords samliv begränsas i stort sätt till middagsmåltiden och att Cliff därefter kan idka lite högläsning för henne. Connie föredrar det, mot att spela schack och liknande, för då kan hon låtsas lyssna och tänka på annat. En kväll frågar Cliff om hon läst Marcel Proust? hon svarar: "He bores me: all that sophistication! He doesn't have feelings, he only has streams of words about feelings."  Cliff: "I like Proust's subtlety and his well-bred anarchy." Dessa kommentarer roar mig, för även om det finns underbara avsnitt, i synnerhet det konstnärliga, intermediala, i Prousts texter, så håller jag mest med Connie. Alldeles för många ord, som håller de verkliga känslorna på armslångt avstånd. 

Frustrationen växer inom Connie. En dag påpekar Cliffords 'aunt', Lady Eva, att "A woman has to live her life, or live to repent not having lived it." Connie känner av dubbelheten i mäns attityder till henne själv. De var i allmänhet vänliga mot henne som en person med titeln 'Lady', men kvinnan och kroppen föraktade de, inklusive hennes livmoder. Något nytt sker dock när hon kommer i kontakt med makens 'skogvaktare', Mellors. Ett slags 'naturbarn', en man av folket med respekt för naturen, med önskan om sensuell värme, men bränd av tidigare erfarenheter. 

Det räcker att läsa romanen som en engagerande historia, med en intrig att följa. Eller som en rad psykologiska insikter. Men jag har alltid varit intresserad av bilder som väcker djupare omedvetna symboler till liv. Där hamnar Connie - ytligt sett - i en mellanposition, valet mellan makens kroppsliga svaghet, som fokuserar på själ och intellekt, respektive skogvaktaren Mellors, som bränd av livet beslutat att återvända till naturen och använda kroppen. Ska Connie välja den 'cerebrala' mannen, som förträngt all ömhet, eller 'naturkraften', som ser sensuell värme och behov av beröring, som meningen med livet? 

Men inget är så enkelt i den här romanen. DH Lawrence fördjupar problemställningen en nivå till. Är de två männen verkligen varandras motsats? Den ene är inte mer feminin än den andre, de är det bara på olika sätt, och styrka och svaghet fluktuerar som ebb och flod. Båda männen har förträngt sina ömmare sidor, medan Cliffords styrka, där han sitter maktlös i sin rullstol, kanaliseras till intellektuella hypoteser och affärsidéer. Medan Mellors rör sig i naturen, symbol för 'djuret i människan', har han dock sina fysiska svagheter efter en svår lunginflammation. Livet är inte så enkelt som symbolerna kan lura oss att tro, tycks författaren poängtera. 

Och det är här, med alla dessa facetter och prismor, som den här romanen blir evigt giltig, något som nu nära 100 år senare fortfarande visar upp mänskliga livsvillkor. Den handlar inte bara om 1920-talet, psykologin känns generell, och kommer antagligen att läsa vidare som viktigare i minst hundra år till. Tiden går så fort.

Connie söker sig själv, och sin egen styrka, sin egen vilja. Men det är inte lätt. Slutet på romanen är öppet, inga patentlösningar erbjuder sig. Den skrevs trots allt på1920-talet. Det Glada Tjugotalet var allt annat än glatt. Kvinnors fri- och rättigheter hade ännu lång väg att gå. Skilsmässor existerade, blev allt vanligare. Men inte var det lätt. Ur den synvinkeln känns tiden trög och långsam. 

Men rör på sig, det gör den. Ingenting stagnerar, så som Cliffords aristokratiska världsbild hade blivit stenlagd sedan århundraden tillbaka. Dessutom läser han nu, i sin fysiska svaghet, böcker om hur själen stiger medan kroppen vissnar. Hoppet finns där trots allt, nedtryckt under trauman. 

Mellors nämner dessutom Buddhas insikt om 'medvetenhet', det är Mellors styrka i jämförelse med Cliffords förträngningar av kroppen, Mellors försöker smälta samman kropp och själ. 

Väggen - Marlen Haushofer (1963)

 Österrikiskan Marlen Haushofer (1920-1970) är mest känd för romanen Väggen, och detta främst postumt, på 1980-talet, när kvinnliga författare återupplivades via ny forskning. Jag kände inte till den förrän ganska nyligen. Det är en kontemplativ bok som jag haft i handväskan och läst i olika väntrum. 

Ramberättelsen är dystopisk, någon typ av sjukdom eller miljögift, kanske någon typ av krigföring, tycks ha dödat alla utom huvudpersonen, kvinnan som berättar om sin situation, när hon om omständigheter lämnats ensam i en jaktstuga och en glasvägg växt upp mellan henne och omvärlden - där allt och alla verkar ha dött. 

Huvuddelen av text är i stället en 'robinsoniad', ur en kvinnas perspektiv. Och robinsoniader har alltid intresserat mig, sedan jag som barn lärde känna Robinson Crusoe (1719) på den öde ön, och hur han fick skapa sitt uppehälle på egen hand. Haushofers roman utgiven 1963 tillkom alltså mitt i en tid av industriell tillväxt, parallellt med allt större miljöförstöring, mot bakgrund av kalla kriget. Berlinmuren hade uppförts 1961, för att hindra öst och väst att mötas. 

Så den ensamma kvinnan måste närma sig naturen för att överleva, hitta mat och förnödenheter, i den fuktiga kitteldal där hon isolerats. Precis som Robinson hade ett vrak att hämta vissa grundläggande förnödenheter i, har Kvinnan de få ting som hon och hennes man och två jägare de skulle möta i skogen hade tagit med sig, eller lämnat i stugan sedan tidigare år. Men inget räcker för evigt. 

Utifrån detta noll-läge transformeras hon steg för steg från en robotlikt arbetande, stressad storstadsbo, till en allt lugnare naturmänniska. Men det tar flera år och det börjar när hon redan är i övre medelåldern. En gång mor, nu med vuxna barn hon aldrig skall återse. Men i skogen var hon satt att vakta en jägares hund, som nu utvecklas till hennes närmaste vän, där dyker även upp en halvvild katta, och en dräktig ko betande i skogen. Dessa djur blir avgörande för hennes välmående, men också en plikt att ta hand om, ge mat och skydd. Livet är fortfarande fullt av 'måsten', men saknar 'mänsklig stimulans', som böcker, musik, godsaker, teknik, till att närma sig ett mer ursprungligt ur-läge i kontakt med djur och natur. 

Visst blir texten repetitiv, av alla dagliga sysslor, långt från den yttre stimulans vi är så vana vid idag, när vår uppmärksamhet splittrats av datorer och mobiler, saker som ännu inte fanns på 1960-talet, när allt gick så mycket långsammare, i synnerhet att nå varandra och ta reda på saker. Men ändå finns det mycket bränsle för samhällskritiken, som puttrade under ytan. Hippies och tillbaka-till-naturen rörelsen rörde sig sakta men säkert genom 1960-talet. Borde vi inte alla flytta ut i skogen och föda upp får och getter, och tillverka får och getost på gammalt naturligt vis?

Så Haushofter fokuserar överlevnad, men också mänskliga känslor av depression inför det okända hotet ute i den osäkra naturen, den stadsmänniskan lämnat, skilt sig från, det okända hotet. En ensamma kvinna kommer att släppa den osäkerheten steg för steg när hon upptäcker allt större förmåga hos sig själv, även om hon blir äldre och får krämpor, så lär hon sig ekonomisera med krafterna, och släppa på tidigare krav. Med djuren är det viktigare hur hon luktar och låter, än hur hon ser ut i sina trasiga paltor.

Samhällskritik och psykologi. Öst och väst, eller höger och vänster hjärnhalva, representerade också länge människans kluvenhet i känslor och intellekt, ibland sa man kvinnligt och manligt. Kvinnan med sin omsorg om djuren verkar alltmer bli en livgivande motvikt till ett manligt hot. Ändå måste hon själv döda vilda djur för att överleva, men så lite som möjligt. Ofta blir det skadade djur. Hon odlar även potatis och bönor, från en liten mängd som växer år från år med sparat utsäde. Och den livgivande kon med sin viktiga mjölk och i synnerhet smöret, det oundgängliga fettet. 

Men på djupet i texten finns även en dold andlig sida. Stjärnhimlen, som staden tidigare aldrig låtit henne se i sin stora prakt, den lugnar. Hon rör sig också mellan den fuktiga hösten och vintern i kitteldalen med jaktstugan där hon känner sig trygg, och den soliga sätern högt upp i bergen, där kon får beta under högsommaren. Solen som där borde ha upplivat kvinnan, som det gör med kon och tjurkalven, känns ofta tryckande för kvinnan. Hon bävar inför den vida utsikten och framtiden. 

Kitteldalen känns för mig som det 'omedvetna', skuggan, det hon måste gräva upp ur sitt inre, nästan som en symbol för livmodern, nere i dalen, hitta tillbaka till den kvinnliga skaparkraften. Medan den soliga sätern, där mjölken skummas och kärnas till smör, så viktigt - men som ändå blir som ett manligt överhängande hot, okänt, men intuitivt. Det är på väg. Är det manlig överhöghet? Borttappad själ i det ateistiska 1960-talet?

Det kommer, det dystopiska hotet, och ger oss inga svar. Men kvinnan både förlorar och vinner, hon går vidare med än större tillförsikt. Hon har släppt på den mänskliga depressiva oron, fogat sig till naturen. Eller? Människan tycks ha försvunnit, kvinnan vill att naturen ska ta över - den eviga. I så fall försvinner tiden och mänskligheten med henne själv. Men gör den det? Eller är detta bara ett själsligt symboliskt scenario?

Den befriade kärleken - Elin Wägner (1919)

Läste nyss att Elin Wägner skrev Den befriade kärleken före Kvarteret Oron (som jag läste för två veckor sedan), men trots detta utgavs Kvarteret Oron först, kanske för att den är kortare och mer hanterbar, roligare. I Kvarteret Oron är kriget just över, även om världen fortfarande känns upp och ner och oroar i samhället. 

Den befriade kärleken däremot, börjar på sommaren 1914, strax före krigsutbrottet och pågår framåt 1918, när vapenstilleståndet närmar sig. Jag vill därför kalla den Wägners 'krigsroman'. Romanen debatterar, journalisten Wägner refererar sin samtid, och alla motstridiga känslor som uppstår när människor genomlever den kaotiska krigstiden. 

Inledningen med det romantiskt förälskade gifta paret, det symbiotiska beroendeförhållandet, mellan Andrea och Filip beskrivs som i rosa dimma, helt olikt Wägners vanliga stil, det har jag först svårt att ta till mig. Tills jag inser att det tillhör de ämnen som romanen debatterar. Filip som varit en berömd poet, som diktat om sin kärlek till hustrun, hade drabbats av skrivkramp och rest ut i världen för att finna nya intryck i ett par månader, men blev p.g.a kriget fast i Sydafrika i flera år, med reseförbud, vilket först gör honom deprimerad, men sedan börjar han dikta igen, även om boken heter 'Den fångna kärleken'.  Hans symbios har inte släppt, han längtar hem och inser inte vad som hänt hustrun.

Åtskild från sin man finner Andrea i stället en religiös övertygelse om en större allomfattande andlig kärlek, inom en missionerande väckelserörelse. Den kärleken blir befriande för henne, trots att vi läsare får veta att man inte kan lita till de uppenbarelser olika personer säger sig ha haft. Andreas icke-religiösa omgivning ser med betydande misstänksamhet på den rörelsen, som lutar sig på apokalyptiska undergångskänslor.  Men Andrea själv har tappat tron på konsten och litteraturen. Den har inte hindrat kriget, den har inte ens protesterat, hon behöver något mer äkta att luta sig mot, även om 'sekten' hon hamnat i inte är den rätta, så trivs hon med sin missionsuppgift. Hon önskar skilsmässa, säljer deras hem, innan Filip hinner hem, och beger sig till Afrika, där hon älskar barnen i missionsskolan och de älskar henne tillbaka, men drabbas av malaria och förlorar sin hälsa.  

Filips syster har alltid varit en aktiv förkämpe, med en social mission. Hennes verksamhet rör att ta hand om fångars rehabilitering till livet efter fängelsetiden. Och det är ett blandat klientel, där finns både de tacksamma och de som lyckas. och tvärtemot de hämndgiriga, som genast berikar sig på krigstidens svartabörshandel, och aldrig slutar att luras. Romanen innehåller en rad skilda livsöden, för att gestalta alla de motstridiga synsätt som får människor att i krigstid ifrågasätta sina liv, och olika sätt att hantera sin själs mörka natt, och söka helt olika lösningar, när världen drabbats av denna dödsskugga. Hur ska man hitta en mening i galenskapen? Vågar man tro på att världen ska leva upp igen? Eller ska man vända sig ifrån den? Eller ge sig ut och missionera? Eller hjälpa andra människor via socialt och humanistiskt? Hur ska vi förbättra världen?  Inga svar ges. 

Kanske håller inte allt i romanen, men Elin Wägners text griper mig, som alltid, driver mig med sig, jag vill lyssna till alla skilda tankar. Styrka i romanen är det journalistiska driv. Kanske lite för flyhänt, kanske lite för drastiskt. Men det är ingen tillfällighet att Pingströrelsen grundades under första världskriget. Många kände av de apokalyptiska tankegångarna. Författaren Sven Lidman var vän till Elins make och anslöt sig. De kände även andra som följde med i förändringens vindar, som berörde även stadskyrkan, där Elin Wägners släkt var förankrad. 

Huvudpersonerna har efternamnet Humble, engelska för 'ödmjuk', även om romantexten på ett ställe knyter namnet till klängväxten 'humle'. Båda betydelserna var säkert medvetna för Wägner. Syster Mikaela Humble har alltid klarat sig själv via socialt arbete, men får i slutet när hennes verksamhet omintetgjorts av gulasch-baronen Olfeldt (fängelsekunden Olson), i stället stöd i den lika aktiva, men tacksamma fängelsekunden Törnros (också ett talande namn). Människor måste hjälpas åt. Om inte kriget tagit slut när hon förlorat 'arbetet', hade hon varit på väg mot Balkan, anslutit sig med de engelskor som körde ambulans där. 

Man kan säga att Andrea går motsatt väg, från äktenskap till socialt missionsarbete. Underförstått är att kvinnor vill ha egna uppgifter och mening i livet, inte bara vara kärlekens galjonfigurer. 

Romanen består dock av så mycket mer, det är ett nät av frågor och samband, för och emot. Jag ser den som ett intressant experiment, som dock verkar ha kommit i skymundan, för att den inte anses vara en av hennes mest lyckade. 

Ett par viktiga citat: "Han våldtar livet på dess njutning i stället för att sakta smeka fram den."

Mikaela om svägerskan Andrea omvändelse: "Jag tror att hon är fullt uppriktig, men hur man kan komma till visshet om Guds kärlek år 1916, det fattar inte jag [...] året för de armeniska blodbaden."

"Helt naturligt att man ändrar livssyn, när hela världen omkring en förändras." 

Mikaela: "det finns en rättskänsla i samhället, en opinion, som inte tillåter vadsomhelst, ett slags kollektiv moral, och mot den, minns mina ord, förmår Olson ingenting!" 

Kung Kol - Upton Sinclair (1917)

Jag snubblade över denna bok, av en ren händelse, begagnad. en svensk översättning från 1950, en helt felfri inbunden bok, utsorterad från ett bibliotek. Boken utgavs ursprungligen i USA  som King Cole 1917, så jag blev naturligtvis nyfiken. Översättaren Eugen Albán har gjort ett mycket bra arbete, språket drar genast in mig i boken.

Upton Sinclair (1878 -1968) var en amerikansk författare med socialt patos, han älskade litteratur och ville skriva för att avslöja missförhållanden. Hans barndom var fattig, men lyckades finansiera sina studier (juridik och språk) genom att skriva ett hundratal kioskromaner, främst äventyr för pojkar.  Han slog igenom stort med sin roman Vildmarken (1906) om förhållandena i Chicagos slakterier. Han var noggrann med sina förberedande efterforskning och blev en viktig social skildrare och kritiker.

Samma sak med Kung Kol. Jag uppfattade den genast som en tidig 'wallraffare'. En ung välbeställd universitetsstudent vill prova på gruvarbete, som ett äventyr, som "en sommarkurs i praktisk sociologi", och när han blir varse de verkliga förhållandena försöker han förbättra de usla förhållandena inifrån. Och förhållandena är verkligen  usla, i ett närmast laglöst USA, där den korrumperade arbetsgivaren brukat sin makt på m ånga lömska sätt, inklusive pistolhot. 

Huvudpersonen hal Warner, som wallraffar under-cover som Joe Smith, inleder historien med ett smittande entusiastiskt arbetarpatos, syndikalistinspirerad, är full av medkänsla och blir snabbt vän med alla han arbetar ihop med i gruvan, som är en veritabel smältdegel av språkförbistring, med fattiga arbetare från de flesta europeiska länder, alltifrån svenskar, balter, polacker till serber,kroater, greker, holländare, italienare osv. Två arbetare med ungerska namn kallas 'österrikare'. Detta var alltså innan första världskriget sprängde sönder kejsardömet Österrike-Ungern. De amerikanska gruvägarna beter sig dock som prinsar som står över lagen. "Är det inte märkvärdigt hur raskt vi har skapat oss en aristokrati här i landet?" (säger en journalist på sid 227)

Upton Sinclair har en skarp blick för samhällets brister, och redogör klart och medryckande för alla möjliga synvinklar för att göra bilden så heltäckande som möjligt. Boken är spännande från första till sista sidan. Berättaren är allvetande och inkännande i alla personers psykologi, även sinsemellan olika kvinnor är trovärdigt skildrade. Handlingen flyter på medryckande genom genom sidorna, med levande dialog. 

Handlingen rör kolgruvor och den korruption som hindrade alla försök att bryta det slaveri som uppstått, där arbetarnas inte fick betalt för allt kol de utvunnet, och samtidigt tvangs handla mat och allt annat i bolagets egna butiker till överpriser. Samtidigt som säkerheten eftersattes, vilket ofta ledde till  allvarliga hälsorisker och dödsfall. Metoderna känns igen från många andra håll och branscher, från vår egen historia (Jfr t ex Sara Lidmans Järnbaneepos). Jag hoppas att allt i den här stilen försvunnit på de hundra år som gått, men befarar att det finns problem kvar på avkrokar i världen. I det unga USA var den internationella arbetsstyrkan splittrad inte minst av språkförbistringen och analfabetism.  

Hal som från början trott sig kunna vädja till sunt förnuft och ansvar, möter hela tiden motstånd av alla slag. Arbetsgivarna har angivare för att stävja alla försök till uppror. Visst kan man se det som cliché att alla gruvägare framstår som hänsynslösa, men det handlar också om det ekonomiska klimatet i stort, hur olika samhällslager accepterar läget utan att protestera. 

Enligt Ture Nermans förord i den svenska upplagan, 1950, gjorde boken 'en bragd' för sin tid, när den hjälpte till att väcka gruvarbetarnas självkänsla, som ledde till att de kunde organisera sig och få inflytande över löner och levnadsstandard.  Det var naturligtvis en viktig kamp även i Sverige fortfarande på 1950-talet. Än idag finns problemet med att balansera. Min egen erfarenhet visar på hur den ständig a misstron mellan arbetare och arbetsgivare, makthunger och närighet, kan leda till överdrifter från båda håll. Frågan är hur man ska komma fram till en sådan gemenskap att man kan se till allas bästa, från alla håll? 

Hal hade sökt efter "klasskrigets nakna själ" (s.373), och funnit den, men inte lyckats lösa den. Som den irländska rödhåriga gruvarbetar dottern Mary säger rakt ut till Hal, den välutbildade besökaren, att han kommer hädanefter varken kan nöja sig med sin okunniga fästmö, rik och elegant, lika lite som han kan nöja sig med en gruvarbeterska, hur än entusiastisk han blir över hennes förmåga att agitera och ta hand om de sina. För Hal är själv son till en gruvägare, och van vid ett privilegierat och intellektuellt liv, där han fått allt betalt och serverat. 

Jag rekommenderar boken till den som kan få tag på den. Antagligen lättast på engelska, där den är en klassiker än idag. Den är mycket medryckande. 

Släkten Jerneploogs framgång - Elin Wägner (1916)

Elin Wägner skrev Släkten Jerneploogs framgång medan första världskriget pågick för fullt, ingen visste hur länge det skulle komma att pågå, eller om Sverige skulle dras med. Stämningen är grå, tyngd av besvikelse, att alla kvinnors arbete för rösträtt och fred, utopin hon gärna ville tro på, helt gått i stå. All denna oro och besvikelse kanaliseras in i texten, som inte har någon romanintrig i vanlig mening. Det här var dagsfärsk samhällskritik, den rör Wägners samtid, hon 'förklarar' inte, utan det var en bok att läsa och diskutera medan kriget pågick. Därmed kan texten kännas lite spretig, olika synvinklar pratas fram i dialoger, lättläst och förankrat i sin samtid.  Några svar och lösningar ges inte.

För den som satt sig in i 1910-talet, världskriget, kampen för jämställdhet och rösträtt för kvinnor, blir denna bok en intressant inlaga, med bred horisont, trots att boken tilldrar sig i en liten fiktiv stad, Gustavsfors, som blir som Gustav V:s Sverige i ett nötskal, med Landshövding Jerneploog, och inte minst hans hustru, i toppen, skickligt intrigerande för att inte förlora makten. Kanske kan även efternamnet symbolisera Sverige, plogen som symbol för det bondeland vi fortfarande var, en ankdamm, trots vår rika naturtillgång, järnet, Jerne. 

Huvudperson är dock Ingar Gunnarson, den moderna fria självförsörjande kvinnan, som utvandrat och bildat familj i Amerika, men som återvänt som skild moder, för att grunda en butiksverksamhet i Sverige, som trots allt hade legat henne varmast om hjärtat. Hennes rötter är bondelandet, maten en hederssak. Hennes dröm är att bilda en kooperativ matbutik, för att motverka matfusk och hejda alla tendenser till att hamstra och utnyttja kriget som förvändning för att skapa matbrist och överpriser. Eliten har tjänat pengar på spekulationer. 

Men nu är Ingars besvikelse stor. Att kvinnor över hela världen så lätt lät sig söndras av politik och krig, av rustningshysterin, i stället för den fred de kämpat för. Jämlikhet och rösträtt för kvinnor, allt har gått i stå, i romanen symboliserat av att man både vill stoppa Ingars butik med kundinflytande, och det flickgymnasium som hon och några kvinnliga lärare kämpat för. Men också att hennes son, som är mitt uppe i sina studier till teknolog, nu lockats att avbryta sina studier för att frivilligt göra sin militärtjänst, hellre än att kämpa för pacifismen. 

Elin Wägner hade på nära håll sett de globala kvinnorörelsernas eniga kamp smulas sönder. Även i privatlivet smulas världen sönder kring henne, hon är nu skild, och både hennes far och hennes ex-svägerska avlider under 1916. Hon vakade vid deras dödsbäddar, vilket tycks avspeglat även i romanen, där hon sitter vid sin mors dödsbädd och tycker sig känna moderns själ lösgöra sig. Det här är inte en bok om unga kvicka kontorister, utan om medelålders mödrar, aktiva kvinnor som sökt en bättre värld för sina barn, men känner sig motarbetade. Kriget har satt käppar i hjulet för det mesta, men väcker också andliga känslor och funderingar. Trots all motgång, och våldet som dödar så många, så kan Ingar inte känna att grundfrågan har förändrats. Grundmoralen i fred och jämlikhet är densamma, fortfarande värd att kämpa för.

Boken är fylld av livserfarenheter, frön till visdom. Jag sjunker lätt in i texten, i känslan. Melankoli och depression ligger på lut. Att ha "styrka nog att försvara sin övertygelse mot sin personliga erfarenhet" (s.218), det är vad som krävs, hur än svårt det känns. Att vanliga dödliga kvinnor och män inte vågar tro på sin styrka, på enheten, möjligheten att hålla fred - det är problemet. 

Redan på sidan 38, säger Ingars mor, den enkla bondekvinnan, apropå en hissad flagga, att när hon kommer ut ur landet och ser "hela byken" hänga ute på tork, bländande vit i solen, det tycker hon är "vackrare än flaggan"... "kan man kalla sånt folk fosterlandsvänner som föredrar en ren tvätt på gården framför flaggan?" Byken, det grådaskiga som ännu inte tvättats, brukar man ju prata om när folk inte har riktigt rent mjöl i påsen. Kan Wägner ge oss en tydligare bild av vad hon vill med romanen?

På sid 170 säger Ingar till en väninna: "Inte är världen ett enda stort Gustavsfors, o nej. Finns det inte höjder lika höga, tror du, som det finns djupa djup? Det ser vi ju, att där finns dårskap och ondska. Men där finns också kärlek och förnuft. Därför att inte Guds redskap till världens räddning finns i Gustavsfors, får man inte tvivla på att det inte finns alls! Jag är övertygad om att Gud aldrig skulle tillstatt, att vi skulle lida detta utan att se till, att medel till vår räddning funnes inom oss själva. - Gud? sa lilla magistern. Hon var religiös analfabet, döv och dumb, för henne hade livet intet mysterium, ingen ande. /.../  - Till dig kan jag ju säga, fortfor Ingar, att jag först trodde, att Gustavsfors skulle visa ett ädlare ansikte /.../ men sen tyckte jag mig märka, att, nå ja, att småsintheten nog fanns kvar ändå. Jag trodde ett slag på enighet, ja, titta du, och på att jag skulle få vara med och förbereda marken för den moraliska resningen. Men jag inser ju nu mycket väl, att då skulle det varit någon med större auktoritet än jag och större allt möjligt..."

Släkten Jerneploog hade kväst Ingars goda föresatser. Samhällets elit hade berusat sig med patriotism, järn och blod hade Tyskland propagerat för, och fått många följeslagare. 1916 har allt sedan länge fastnat i gyttja, tragedin ett faktum. Världen låg i ruiner. Alla förhoppningar krossade. 

Kärnan i texten är trots allt aktuell än idag, år 2023. 

Järnkronan : Jernbanan 5 - Sara Lidman (1985)

 Var det här tänkt som en epilog? Men blev ett mellanspel? Över tio år senare utgavs del sex och sju i Jernbane-eposet, och då kring den yngre generationen. De ska jag också snart läsa. 

'Järnkrona' kallades tydligen en fånges kedjor förr i tiden. Didrik Mårtensson, f.d. Olförarn, har som mellanhanden kommit i kläm mellan överhetens ekonomiska intressen och sina utnyttjade sockenbor, och har dömts för förskingring av nödhjälp. Trots att man kan säga att nödhjälp alltid varit det han ägnat sig åt, då han sålt mat och utsäde på krita. Nödhjälpen efter oåret 1893 kom för sent, åkrarna var redan sådda. Alltså listas de som redan fått köpa på krita, och kallas 'fattiga' enligt reglerna som medföljde 'nödhjälpen', vilket visade sig vara en oförlåtlig ärekränkning bland de utblottade sockenborna. Och så gick det som det gick. 

Så här efter femte boken är jag inkörd på stilen, jargongen och vill gärna veta mer. Lidman strävar vidare med sin historia, och hur än viktig boken är i serien, känns den något svagare för mig, spretigare, lite för lös i kanterna. Men man kan säga att den är lika rörig som livet, med alla olika motsatta åsikter och intressen. Det är svårt att få ihop människors väl och ve. Sara Lidman behåller dock sin alldeles egenkomponerade epos-stil, även om den inte känns lika prosalyrisk här.

Boken pågår de nio månader då Didrik sitter av sitt straff på Långholmen i Stockholm. Där vägrar han, eller försöker, att ta till sig fånglivet. Han lever i stället i sina tankar, resonerar med kungen och överheten, om alla missförstånd, och hur hans socken skadats i hanteringen, och hur de skall kunna få ersättning och han själv rentvås. Lika mycket har han en sorts tankeläsande kontakt med hustru och barn, lämnar dem aldrig själsligen. 

Hustru Anna-Stava är ju också en av socknens mest andliga kvinnor, med en närmast medial kontakt med de döda, och har även hon hela tiden maken i sina tankar. Alla deras ägodelar har sålts på exekutiv auktion, själva sitter de kvar på nåder i ett av husen och svälter,  medan det mesta av gården rivits för att förflyttas till den nya järnvägsstationen, med nya ägare att bedriva järnvägshotell. Didrik missade kungen, någon verklig invigning av Jernbanan blev det inte. Så viktig var inte deras ort. Krass verklighet och dröm gick inte ihop. 

Två av döttrarna, Hanna och Siri, svälter ihjäl. Men i Anna-Stava växer ett nytt barn, just dessa nio månader. Graviditeten gör Anna till lugnet i stormens öga. Anna är stolt över att Didrik inte nekat till beskyllningarna, utan tog sitt 'straff', trots att det var ett missförstånd. Hon ser det som ett andligt reningsbad. Anna älskar Didrik mer än någonsin, medan många i byn ser Didrik som en missdådare, som hon måste skilja sig ifrån. 

Samtidigt tiger man om fakta, säger att Didrik rest bort 'i Fjärran', för att  tala med kungen och ordna så socknen får upprättelse och skadestånd. Men allt är som en dröm, en rad motstridiga energier som stöts och blöts. Vems verklighet som är den rätta, beror på vems blicken är. Annas kusin Ludvig, till förståndet svag, har köpt Månliden för att få gifta sig med sina drömmars tilltänkta Anna-Stava, men vet inte hur han skall komma till skott - och hela tiden växer Annas mage. Aldrig att hon ger upp sin make, hur än många som slår sina lovar ikring henne. 

Den underbare mannen : Jernbanan 4 - Sara Lidman (1983)

 Helst vill jag gny...

Texten är lättläst, när jag låter språket flöda och orden rinner fram som musik.  Benämnt 'Epos', ett oralt traderat minnesarkiv. Det är prosalyrik. Lyrik för alla radbyten, som i fri vers, utan punkt och versaler. Men läsningen är också blytung, grå, mörk... 

För alla orättvisor, hur den lilla människan far illa, genom sin okunskap, som inte får uttalas, för att okunnighet anses skamfyllt. 

Del 4 av eposet behandlar åren 1892-93, svåraste vintern i mannaminne. Järnvägsbygget pågår i Lillvattnet, där är fullt med rallare och trakten måste i allt offra sig för att få järnvägen som det propagerats för, den som ska föra välfärden med sig, om ett år, efter invigningen 1894. Ingen har tid med sin egen torva, järnvägen ska ha all grus och allt timmer de kan få fram, de får leva på köpemat, amerikanskt fläsk, men det måste köpas på kredit, skulderna ökar. Inte blir det någon förtjänst över. När väl järnvägen når fram, kan allt man lider brist på fraktas till dem. Men med vad ska de köpa det, om de inte kan försörja sig själva

I denna fjärde del är kvinnan marginaliserad. Den erotiska underströmmen växer fram, blir till ett könskrig. Inga äktenskap tycks längre harmoniska. Männens tävlan och krig sinsemellan växer. Där är fullt av tomma ord, för att finna penningar. 'Den underbare mannen', gäller alla patriarker, alltifrån den avlägsne svenske kungen, som hålls upp som ett galjonshuvud, att 'äran att få arbete för kungen' är nog, även om gratis. Och den jättelike rallarbasen från Småland, som vet att se om sitt eget hus, sitt eget värde, i motsats till de lokala 'bönderna'. Och all annan överhet däremellan, bolag bank och myndighetspersoner, som sitter inne med kunskap som gör dem till v inner och folket till förlorare. Didrik, 'Olförarn' i socknen, mannen med talets gåva att förmedla sina ljusa visioner, börjar bli alltmer medveten om sin egen 'okunnighet', att han använts som bulvan för andras vinster, utan att själv informeras. 

Didrik har egentligen inget sinne för ekonomi, han hoppas på sin vision, att allt ska lösas sig bara deras egen järnvägsstation kan invigas, och att alla som kämpat får möta kungen...

Herland - Charlotte Perkins Gilman (1915)

 Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) ägnade sin författarbana åt att utforska ojämlikheten mellan könen, både via faktaverk och fiktion. Jag tyckte mycket om novellen Den gula tapeten (1892), och ville nu pröva hennes 'feministiska utopi', Herland (1915), en lite svåröversatt titel, rike, men har tydligen översatts till svenska både under titeln Jungfrulandet respektive Kvinnoland. 

Tyvärr gick läsningen mycket trögt. Utopin Herland beskrivs mycket långsamt, och i allmänhet är utopier tråkig läsning, eftersom de saknar drivande konflikter. Gilman har försökt göra det till ett fantasy-äventyr. Men behållningen är främst hur texten speglar de samhällsdiskussioner som pågick kring sekelskiftet 1900. Kvinnors rösträtt och inträde på alla yrkesområden. Att Ellen Key proklamerat 1900-talet som Barnets århundrade och Maria Montessories idéer att reformera skolundervisningen för barn, för att repsketera barnets människovärde och upptäckarglädje.

I texten lyckas tre unga amerikanska upptäcktsresanden hitta ett mytiskt matriarkat, där alla män dött ut av krig och annat elände och då sker undret, i stället för att dö ut, börjar kvinnorna föröka sig via jungfrufödsel. Notera att detta började för cirka två tusen år sedan, alltså Jesu tillkomst via Marias jungfrufödsel! Just den biten kan också spegla de andliga strömningarna för hundra år sedan, där den materialistiska synen var 'gud är död', parallellt med teosofi och annat som ville återuppväcka människors tro på själen. I Herland kontrolleras jungfrufödseln via meditativ introspektion, att 'vilja bli mor', i stället för att bara lyda djuriska impulser. 

De tre männen - macho-teknikern Terry, romantikern-botanisten Jeff och berättaren Van, som är sociolog - ger oss tre olika synvinklar att betrakta de Moder-dyrkande asexuella veganerna. Och deras försök att beskriva 'vårt' patriarkala samhälle tidigt 1900-tal, för att de blir medvetna om sina egna livslögner och samhällets brister i förhållande till Herland-utopin. 

Men trots att de två samhällena, patriarkatet vs matriarkatet, kan sägas spegla varandra, vända upp och ner på varandra, är det inte bara patriarkatet som har brister. Även Herland känns klaustrofobiskt. Det utopiska socialistiska gruppsamhället, som inte erkänner individualism, har också en dold skuggsida, blinda fläckar. Boken förespråkar varken det ena eller andra varianten. Boken måste redan när den utgavs främst ha varit tänkt som diskussionsunderlag, i en tid när alla samhället var på väg att omstöpas mer eller mindre brådstörtat. 

De tre männen förälskar sig och gifter sig med var sin kvinna i Herland, men äktenskapet blir inte vad de väntat sig, någon av dem. De amerikanska männens förutfattade meningar om vad äktenskap innebär, stämmer inte alls med vad de Herland-uppfostrade unga kvinnorna menar. Det slutar med att Terry d öms till förvisning från Herland, för hans våldtäktsförsök. Terry kan inte komma ifrån att han anser att mannen självklart ska styra världen och dominera kvinnan. Romantikern Jeff är däremot fullständigt omvänd och vill inget annat än att få stanna coh dyrka kvinnor. 

Berättaren Van uppnår ett kamratäktenskap med Ellador, som fascineras av möjligheten till 'faderskap' lika väl som 'moderskap'. Detta par är det mest jämställda och de två följer med Terry, när han förvisas ut ur Herland. Inom Van växer dock oron inför den kulturkrock som hans hustru Ellador oundvikligen kommer att drabbas av i vårt bristfälliga värld, som den var då, strax före första världskriget. 

Trögheten i läsupplevelsen är det negativa, men å andra sidan är de sociologiska och kulturhistoriska funderingarna väl värda ansträngningen, om man vill veta vad som rörde sig i folks huvuden år på 1910-talet. 

NP 1937 - Roger Martin du Gard

"för den  konstnärliga kraft och sanning, varmed han i romanserien 'Les Thibault' har framställt mänskliga motsättningar och väsentliga sidor av samtida liv"

Så löd motiveringen 1937, när Roger Martin du Gard (1881-1958) fick Nobels litteraturpris. Jag minns att jag som ung såg en intressant fransk TV-serie som baserades på just den bokserien, Les Thibault, åtta delar utgivna 1922-1940. TV-serien hade ungefär lika många delar, som handlade om en familj med en strikt katolsk far och i synnerhet hans två söners olika öden. Nationalencyklopedin kallar den mästerverk, "en brett samtidsförankrad familjehistoria om två bröder, en revoltör och en konformist, en berättelse om lidandet och döden och sexualiteten, skriven med slående enkelhet."

Hur än intressant detta låter, så känns det väl mycket för ett smakprov på författaren - film och text är ju sällan samma sak - den är också svår att få tag på, så jag var glad att jag i stället fick tag på en betydligt tidigare roman, genombrottsverket, Jean Barois (1913). När jag nu läste den, ser jag redan här intresset för att problematisera motsatser, och på ett föredömligt rent och lättläst språk, utan att förenkla idéinnehållet. Tur det, för exemplaret jag fick tag på var helt klart datorinläst (från gammal utgåva, nu på print-on-demand), så att sidbrytningar och kapitelindelningar flyter ihop utan normala typografiska luckor mellan olika avsnitt. När jag insåg det började jag använda färgpennor för att markera nytt kapitel etc.   

Svenska Akademins priskommitté hade bytt inriktning på 1930-talet och omtolkat Nobels testamente till att ges till författare som kunde tala till de stora läsargrupperna, inte som ofta tidigare, till ett fåtal. Där passar denna språkliga klarhet in. Roger Martin du Gard var utbildad arkivtjänsteman, vilket märks i Jean Barois, där han använder historiska fakta med precision, och i noter anger exakt vilka texter han citerar. Enkelheten uttrycker sig från början genom att texten till stor del består av dialog, skrivna som i teatermanus, där allt utom replikerna uttrycks som kortfattade scenhänvisningar, och plats, och personernas ålder och utseende. Men insprängt finns också brev och utdrag ur dagböcker och domstols-förhandlingar. Allt bildar ett sorts collage av människors olika tankar och inställningar till livsfrågor. Språket är enkelt, men absolut inte idé-innehållet, snarare gestaltar texten livets komplexitet. Författaren kommer inte med något 'svar', han gestaltar många frågeställningar.  

Jag började läsa nyfiket, och fann oväntat nog att en stor del av boken handlar om Dreyfus-affären, vilket säkert bidragit till att boken går att få tag på än idag. Romanen gestaltar hur justitiemordet mot Dreyfus 1894, och den segdragna kampen i åratal därefter att finna 'sanningen', de sociala motsättningarna kring sekelskiftet 1900, och den uppenbara antisemitismen i ett samhälle som på ytan trott på Franska Revolutionens budskap om jämlikhet och broderskap. Redan år 1905 kom franska staten att skilja sig från kyrkan, så att religionsfrihet kunde råda. Undrar om det också var ett symptom eller resultat av Dreyfus-affären?

Jean Barois handlar om titelkaraktärens liv, i tre huvudavdelningar: från ungdom, via aktivt vuxenliv, till ålderdom, där livet igenom religion och vetenskap prövas mot varandra i olika varianter. den katolska kyrkans dogmer ställs mot materialism, hoppet att kunna 'bevisa' det ena eller andra hela tiden slås i spillror. 

Jeans mor dör tidigt, och fadern, ateist och mycket upptagen läkare, och därmed frånvarande fader,  menar att Jeans svaga hälsa (tendens till lungsot), måste stärkas genom fysiska aktiviteter för att väcka livsviljan. Jean som växt upp främst hos mormodern, som förlitat sig på helgon och böner, saknar fadern och försöker ta till sig hans tankar och börjar studera de moderna vetenskaperna. När mormodern dör är fadern fortfarande lika upptagen/frånvarande, så Jean knyts till sin gudmor och hennes dotter Cecile som hans bästa vän. De gifter sig mycket unga, men så snart förälskelsen blir vardag, står han inte längre ut med sin hustrus religiösa 'vidskepelse'. 

När Cecile tycks ha svårt att bli gravid ber hon till helgon och utför religiösa riter, vilka Jean vägrar delta i. När det ändå blir barn, de får dottern Marie, tänker Jean inte hindra Ceciles kyrkliga utövning, men vägrar delta själv. Han revolterar, t ex genom att vägra delta i dotterns dop. dop. Då spricker samlivet, de separerar, Jean lovar att inte längre vara en del i dotterns liv, innan hon fyller 18 år. Han blir alltså en lika frånvarnade far åt sin dotter, som hans egen far varit. 

Jean Barois har i samma veva blivit av med sin lärartjänst i en katolsk skola, för att han föreläst om Darwin och evolutionen. Alltså flyttar han till Paris och startar tidskriften Le Semeur (Såningsmannen) som propagerar för vetenskap och humanism, i motsats till vidskepelse och katolska dogmer. De vänner Barois startar tidskriften ihop med, har alla skilda karaktärsdrag och inställningar inför livet och hur problem ska lösas. Någon har estetiska dandy-later, en annan ser anarkism som lösningen, en tredje arbetar intensivt i sitt laboratorium på att finna svaret till livets uppkomst, och så vidare. Minns att detta alltså är samtida med Strindbergs Infernokris i Paris, också han höll på med kemiska experiment.  

Barois har alltså lämnat sin barnatro bakom sig och kämpar för att upplysa sina medmänniskor om vetenskapernas landvinningar, man vill att 'alla' ska få ta del av denna 'väckelse'. Men i stället blir människor bara mer splittrade, och det blir allt svårare att finna någon allenarådande 'sanning'. Redan i ungdomen hade han kontakt med en entusiastisk katolsk präst som senare blev missionär, men Barois kunde inte tro på de dogmerna. Senare hade Barois en studiekamrat, utbildad präst, som ändå studerade vetenskaperna och propagerade för att se på religionen med mer symboliska förtecken. Men inte heller det räcker för Barois. I kampen kring Dreyfus, och i kontakterna med andra ateister, kan han inte tro annat än att ingen själ finns, människan är bara en samling atomer som kommer att upplösas när döden inträffar. 

När dottern Marie fyllt 18 år vill hon träffa honom. Vid det laget har han helt lämnat den tanken bakom sig, att en gång träffa dottern och förklara sin syn på livet. Hur en generad han känner sig lovar han ta emot henne i sin parisiska ungkarlslya i två månader. Hon sätter sig och läser alla böcker och artiklar han skrivit dessa 18 år. Och han blir genast bedårad av hennes intelligens, men också chockad när hon berättar att hon beslutat gå i kloster. Att träffa fadern var bara ett 'test' för att se om hennes egen tro kunde omkullkastas. Men det kan den inte. Hennes mystiska religiösa upplevelser, känslan av av allt är besjälat, påverkas inte av några vetenskapliga argument.  

Även Maries katolska mor chockeras, hur än katolskt dogmatisk, hade hon inte velat att dottern skulle gå i kloster. Jeans sorg efter sin korta förbindelse med dottern leder till en själslig kris, hans lungsot  återkommer när han försvagas och grubblar. Marie hade velat att föräldrarna skulle återförenas och stödja varandra, men Barois men tvingas till slut när kroppen blir allt svagare, att sluta arbeta, och flytta hem till sitt föräldrahem, där Cecile, som alltid engagerad i församlingsarbetet, blir hans stöd mot slutet av livet. 

Hela romanen är en filosofisk betraktelse över motsatser som vetenskap och religiös tro, materialism och andlighet - motsatser som hela tiden balanseras genom samtal mellan oliktänkande. Alla får sitt synsätt uttryckt. Dessutom kan livet i sig innebära olika faser och synvinklar. Det blir som en evig cirkelgång. Jean Barois själv tycks gå varvet runt i sitt sökande efter en möjlig tro och trygghet i sitt jag. Själv har han blivit så skeptisk att han har svårt att finna ro och självinsikt. Han avundas människor som är trygga i sig själva, som t ex hans dotter. 

Vad var det deras tidskrift 'Såningsmannen' hade sått? Tvivel? Var det av godo eller ondo? Vetenskap och andlighet talar inte samma språk, de är två skilda delar av livet, det ena kan inte bevisa det andra. Prästen Barois diskuterar med i slutet av livet är övertygad om att han lyckats ge honom ro i bönen, meditationen. Medan hans ateistiske vän, som kämpat för tolerans, frihet och broderskap, finner ro i vetskapen att liv och död hör ihop, är det som ger harmoni och utveckling. Det ateisterna aldrig kan förlåta är att religionen fördömer alla som står utanför, och förpassar dem till 'helvetet'.

Barois tycks dock aldrig finna ro, han saknar tillförsikt. Han tar emot katolska kyrkans sista smörjelse. Men när han dragit sitt sista andetag, finner hustrun och prästen hans 'testamente', som han skrev i sin krafts dagar, ca 40 år gammal, där han intygar att han inte tror på en odödlig själ, utan på en universell determinism, vad som är gott eller ont är relativt, en slump, beror av omständigheterna. 

Sedan hustrun öppnat och läser detta låter hon det falla i öppna spisens lågor. Och prästen hindrar henne inte... 

Roger Martin du Gard var drygt 30 år när romanen gavs ut, och den känns både föredömligt klar och allomfattande i sitt filosoferande. Hans stil, med repliker och arkivmaterial ger mer än bara 'en illusion' av verkligheten i hans samtid. Jag själv har ingen anknytning till katolicismen och kan därför känna med Barois i protesten mot dogmer, och stönar ibland över de religiösa kvinnornas hårdnackade vägran att acceptera hans 'religionsfrihet', men ändå är frågeställningarna så allmänt hållna att boken kan läsas än idag för sitt problematiserande av ande och materia. Vi har ännu inte löst den gåtan...

Det enda 'bristen' jag kan se är kvinnoporträtten, hustrun och dottern, och deras mor/mormor, som alla är mycket diffusa - representanter för katolska kyrkans synsätt - som först fick mig att känna att författaren själv inte verkade närmare bekymra sig om 'kvinnor', allt är för mycket schabloner. Men å andra sidan skulle detta även kunna symbolisera Jean Barois egna problem att ta till sig det andliga, som kvinnorna symboliserar, därav det diffusa. Samtidigt som de frånvarande fäderna också är ett symptom, både på frånvarande religiösa tron lika väl som auktoritetstro.

Om författaren var för ung för detta synsätt eller inte, vet jag inte. Men undermedvetet finns den där, eller är möjligt att tolka så. Det är en evig balansgång att vara tolerant.  

En kakelsättares eftermiddag - Lars Gustafsson (1991)

 "Om människor själva fick bestämma var och när de skulle födas kanske det inte skulle födas några människor alls?" (s.119)

En dyster liten bok, som av någon för mig okänd anledning tilldrar sig 1982 - trots att den utgavs  1991, på tröskeln till den ekonomiska kris när 'bostadsbubblan' sprack och en mängd byggnadsföretag gick i konkurs. Men här befinner vi oss alltså 1982, i en dyster epilog till 1970-talets kriser. I alla fall jobbar kakelsättare Thorsten Bergman förgäves, i ett övergivet hus, sliter för att göra om det några andra slarvat med. Men huset är övergivet, och egentligen har han gått till fel hus, blandat ihop adresserna. Och får inget för sitt slit. 

En på ytan stilistiskt enkel avskalad historia, jämfört med de mångfacetterade 70-talsböckerna i serien "Sprickorna i muren", skapar sig Gustafsson en 'nyenkel stil'. Han har rivit ner all tidigare komplicerad mosaik, och stannar i enkla människors 'jag-berättande', förundrade över hur märkligt livet kan kännas. Det går att hitta många underliggande metaforer, men man behöver inte. Tilltalet är direkt, känslan är avskalad. Och dystert uppgiven.

På ytan - enkel - men under ytan full av metaforer. Det övergivna huset kan mycket väl tolkas som när 1980-talet övergav 'Folkhemmet'. 

Det finns berättelser i berättelsen, genom möten med andra människor. Däribland, släktingar till släktingar, kusiners kusiner, bland annat en skicklig 'konstnär', som aldrig fick studera och verkligen bli konstnär, men så skicklig att han utnyttjas som 'förfalskare', trots att han själv bara såg det som inspiration att kopiera i en viss stil, han signerade inte med falskt namn och såg det därför inte ens som plagiat. Men när han byter till modernare material, akryl, i stället för oljefärger, avslöjas att han blivit utnyttjad, att hans förmåga att 'härmas' utnyttjats av ohederliga konsthandlare. 

"Inte fan hamnar man i fängelse för konstförfalskning nuförtiden." (s.148)

Nej, Affe fick sitta i fängelse för den misshandel han blev orsak till i ilskan över att ha utnyttjats. Men förfalskarhistorien är ändå en metafor för funderingar kring 'konst', att härmas är 'skit', men bara om man blir upptäckt, annars kan man tjäna storkovan, eller åtminstone tjäna ihop storkovan åt andra. 

Det anses fint att vara 'originell', trots att all konst är ömsesidigt beroende inspiration människor emellan. 

Sigismund : ur en polsk barockfurstes minnen - Lars Gustafsson (1976)

Kanske bland det bästa Lars Gustafsson skrivit? En sorts experimentell metaroman, om skrivandet och samhället, medan det håller på. Jag tycker om när han talar rakt till mig, avbryter sig mitt i texten, börjar om, visar att allt är påhitt i hans egen fantasi, samtidigt som han hela tiden refererar till sin samtid, som är allt annat än påhitt. Samtiden är den hårda muren han vill hitta sprickor i. Läsandet ger mig en närhetskontakt, även om jag ibland undrar hur allt hör samman. 

Texten är mycket rik, den är som ett musikaliskt tema med variationer, återkommande sägs: "Vi börjar om. Vi ger oss inte." Som en symfoni av olika uppslag. Han berättar i jag-form, väver in science-fiction avsnitt, episka avsnitt med den ena påhittade karaktären efter den andra, ofta är de delpersonligheter, spektra, av honom själv ... jag kan inte sammanfatta texten. Här tänker jag bara dra i en eller annan tråd. Musik. Ljud och avsaknaden av ljud. Det finns många fler.  

Denna fjärde bok i 'Sprickorna i muren'-serien rör sig främst kring det depressiva året 1973, med oljekris, militärdiktaturer, krig ... han nämner till och med Norrmalmstorgsdramat. I romanen befinner sig Gustafsson själv fortfarande i Berlin, intill den dystra grå muren, så oöverstiglig, men som han försöker hitta sprickor i. Men 1973 var det svårt. Inte konstigt att författaren går genom skärselden, känner att världen är ett dårhus och fasar för att bli galen. 

I efterhand vet vi att serien fick fem delar. I de tidigare tre delarna har jag hittat kontakten till kärleksobjekt via känselsinnet, luktsinnet och synsinnet - jag tänker att fem böcker stämmer med människans fem sinnen. Denna gång hittar jag hörselsinnet. Kärleksobjektet är dock betydligt mer svårfångat. Aldrig syns kärleken så avlägsen som mitt i en depression. 

Gustafsson skapar Konstnärinnan G, för att hon ska träffa ett avtal med djävulen, förutom att bli framgångsrik, med kravet att hon en enda dag får leva en annan människas liv, i förhoppningen om att det ska vidga hennes förståelse av människolivet. När hon stiger ner i helvetet, är det renoverat till en utopi, oföränderligt steril, saknar den helt kärlek och hon inser att i den 'utopin' skulle hon drivas till vansinne. En social utopi, utan barn, utan kärlek. När den sköne demonen, som samtidigt har något uråldrigt reptilt över sig, snuddar vid henne glimmar en obehaglig, närmast pornografisk eld till i henne, så intensiv, att G kan 'höra' hans hjärta. Vanligen känner vi pulsen, hur många kan 'höra' ett hjärta?

Lars Gustafsson har dock en kär väninna han skriver brev till, Zwatt, han beskriver hennes frisyr, att hon fäster hårknuten på ett sätt som lämnar 'öronen fria', så som hans mormor Emma brukade ha håret. Han litar bara på kvinnor med öronen öppna på det sättet. Bara med dem kan han uttrycka sig ytterst uppriktigt. Mormor var den enda han litade på som barn. Lyssnarna är de rätta människorna. 

Och liksom den tredje delen avslutades med synsinnet, som tog in den färggranna soluppgången, avslutas denna fjärde del, med en flöjtspelande Faun, som möter tutande bilar, och Faunen visslande härma alla fåglar, så det blir en hel konsert. Så vi kan tänka på Debussys flöjtstycke 'En fauns eftermiddag'. Romanen strör in en mängd tonsättarnamn, Monteverdi, Mahler, Bartok, Beethoven med flera. Hans barn sjunger Tysklands nationalsång. Andra ljud noteras också, som fåglar, trafik, åska, skvalande vatten, jakthorn, stridsvagnar som dundrar förbi. 

Hur människorna låter är lika viktigt, som hur dom ser ut, för att inte säga viktigare. Moster Clara, som är växeltelefonist på Riksbanken, har en spinnande mjuk altröst, allt hon säger 'låter som musik'. Och liksom ett öra både kan vara öppet eller täckas för, liksom andra kan vara lomhörda, noterar Gustafsson att Berlin är en så stor stad att när åskan mullrar i ena änden, hörs den inte alltid i den andra. Och 1945 hade alla svenskar slagits av stumhet inför allt Sven Jerring berättat i radion. 

Så vem är titelns Sigismund? Barockfursten, sonson till Gustav Vasa, kung Sigismund III av Polen, med gravmonument i sten i Krakow.  En aspekt av Gustafsson så klart, deprimerat förstenad (och likadant skägg tycks de ha). Trots att Mozart hör till de tonsättare som inte nämns i boken, får Sigismunds stenmonument mig genast att tänka på operan 'Don Giovanni', där Don Juans lättsinnighet straffas genom att en stenstatyn, Kommendören, Fadersgestalten, tar honom ner i helvetet. Gustafsson 'fnissar' åt de teorier som säger att människan skapat sin Gud som en Fadersgestalt, och menar att vårt Ego fått stå modell. Och vår inre kritiker är ständigt beredd att skälla ut oss. Gustafsson försöker i det längsta avvisa Sigismund, som pockar på hans uppmärksamhet, men på slutsidan kommer Sigismund i full gala hem till Gustafsson och skäller ut honom efter noter. Är det en fördömande fader i alla fall? Eller hans inres kritiska ego?

Det finns ett visst stråk av hopp, även om det tycks stamma ur Gustafssons västmanländska barndom, där hans morbror Stig uppfann en cykel med så många växlar att han kommer upp i bilhastigheter, i den farten blåser en frihetsvind runt cyklisten, kallad 'Monteverdivind'. 1973 relateras även etapp sex i ett östeuropeiskt cykellopp, motsvarande Tour de France, som 1948-2006 kallades Fredsloppet. 

Men genom allt brummar en orgelton, en ångestton, som tycks grundläggande för hela universum, under hans depression på 1970-talet. Samhället upplevt som dårhus. Vilket också skapar stråk av humor genom denna roman.  

Stad av ljus - Kerstin Ekman (1983)

Stad av ljus är fjärde och sista delen i Vallmsta-sviten (Kvinnorna och Staden), den fiktiva orten Vallmsta inspirerad av Katrineholm - som symbol för det svenska samhällsutvecklingen från 1870-talet till 1970-talet. Från järnvägsstation till småstad för medelsvensson - men förutom framväxten av den manliga ekonomins struktur, har serien än mer tonvikt på kvinnornas egen, närmast osynliga del i denna framväxt. Under större delen av de tre första romanerna var kvinnornas ekonomi en blind fläck, de hade inga rättigheter, och tvingades ofta uppfinna sina egna lösningar för att försörja sig själva och sina barn, ibland även sina män. Detta har berättats episkt i tredje person, med detaljrik realism. Dessa tre böcker har jag älskat och läst om flera gånger. 

Stad av ljus skiljer sig betydligt genom att romanen har en jag-berättare, och återger mer eller mindre tillförlitliga minnen, och hoppar fram och tillbaka i kronologin, som rör hela efterkrigstiden, alltså från 1945 till tidigt 1980-tal, då romanen utgavs. Det tog Kerstin Ekman fyra år att färdigställa denna fjärde del, som är avsevärt tjockare (494 sidor) och djupare berättartekniskt. Tidsglappet i utgivningen gjorde att jag vid den tiden i mitt liv, missade den fjärde del, och inte läste den förrän ytterligare några år senare, och inte hade tidigare böcker i färskt minne, hur än outplånligt intryck de gjort i mig. Då gjorde Stad av ljus, med sin komplexitet, mig minst sagt förvirrad. Den var svårläst. 

Men nu har jag läst om hela serien, och Stad av ljus i direkt följd, och uppskattar denna fjärde del lika mycket som de tre första, både trots och tack vare sin komplexitet. Den är fortfarande lång, och bjuder bitvis motstånd som kräver mer av mig än de tidigare böckerna, men bara bitvis. Denna avslutande del är full av små referenser bakåt i kronologin, alltså även de tidigare böckerna, så som människor ofta slänger ur sig minnen vid samtal med släkt och vänner. Det är lysande. Och nu med alla böckerna i färskt minne kan jag uppfatta alla dessa vinkningar. 

Vad än jag läst av Kerstin Ekman, är upplevelsen att böckerna kan läsas rakt upp och ner, som en omedelbar upplevelse att ta till mig. Men så fort jag börjar analysera alla detaljer och hittar symboler, så finner jag lager på lager, ett saftigt vitkålshuvud med blad på blad av oändliga tätt och snirkligt sammanväxta blad med möjliga tolkningar. Det är inte nödvändigt, men det kan fördjupa läsningen. I Stad av ljus är detta extremt tydligt. Att försöka välja ut några russin ur denna kaka känns närmast omöjligt. Men här kommer glimtar. 

Jag-berättare är Ann-Marie, Henning Johannessons dotter, med Fredrik och Jenny Otter som stöd och fosterföräldrar, när fadern är bortrest. Den enda försörjning hon haft har varit kåserier och småartiklar, 'på arvodesbasis'. Alltså saknar hon fast anställning och förbigås av yngre manliga skribenter. 

Hon tänker tillbaka och betraktar samhället och skriver, 'paperassen', av det franska ordet för klotter, amatörmässigt författande, samlas säger Ann-Marie. Hon stiger aldrig fram som en 'riktig författare'. Född 1935, två år yngre än Ekman själv. 1933 är däremot bipersonen Ann-Sofie född. Som barn gick de i samma skola och var till utseendet till förväxling lika. Ann-Sofies livsöde kan dock närmast uppfattas som en mörk skugga av Ann-Maries. Ekman leker med namn hela boken igenom. Även deras portugisiska 'piga' i hushållet, vars barn Ann-Marie senare adopterar, heter Ana Maria. Alltså har Ekman skrivit in tre speglingar av berättaren, både var gäller namn och öde, psykologiska speglingar. Om det är 'verklighet' eller 'fantasier' återstår att tolka. 

Betänk att Stad av ljus gavs ut 1983, mitt i det postmoderna identitetssökande 1980-talet, då författare gärna lekte med paradoxala förvecklingar av berättare/författare/karaktär, och fakta/fiktion. Dessutom inleds romanen när Ann-Maries återkommer till Vallmsta, på 1970-talet, det årtionde som inte bara fyllde bokhyllorna med episka historiska skildringar, som denna, utan även dominerades av kvinnliga författares 'bekännelseböcker'. Så när Ekman skriver sin fjärde bok, med tonvikt på 1970-talet, är det självklart att det måste vara en jag-berättad bekännelsebok. Alltså börjar historien med depression och sorg, misär, alkoholproblem, prostitution. Dottern rymmer, Ann-Marie fruktar att hon fastnat i knarkträsket. Allt hör hemma på 70-talets löpsedlar. 

Samhällsskildringen är så sann. Ett tema i serien har varit kläder, utvecklingen från att varje kvinna sydde och sydde om sina kläder, återanvände i det oändliga, och vävde sina egna mattor av trasorna som blev över. Via några årtionden då ogifta kvinnor kunde leva som sömmerskor,  men hur detta redan på 30-talet blev en manlig Teko-industri (textil & konfektion). Svensk teko-industri 'borgade för kvalitet', alla ville ha 'trenchcoat' under kriget, osv. Men på 60-talet utlokaliseras industrin till länder som Portugal, där arbetskraften var billigare. Precis som den för några årtionden sedan flyttat ända till Kina. Redan på 1970-talets var svenska Teko-industrin av kris, och försvann i stort sett ur Sverige. 

Alltså hamnar Ann-Marie, gift med Hasse C:son Curtman, arvtagare till Kurre-Kläder, i Portugal. Ann-Marie och Hasse tillhör på 60-70-talen den svenska kapitalismen, vilken Ekman så träffande kallar 'anspråkslösa som gråsparvar' i förhållande till många andra. Fjärde boken tilldrar sig alltså inte så mycket i Vallmsta, Sverige har börjat röra sig ut i världen och världen har börjat komma till Sverige.

Från Portugal återvänder Ann-Marie i november 1973 (bara några månader innan revolutionen där som inleddes 25 april 1974) för att ta hand om sin sjuke far, (alkoholist), hon är tillbaka i Portugal ett tag för att åter tvingas tillbaka till Vallmsta 1977 för att sälja det hus i staden, som hon ärvt efter sina föräldrar. Det är ett mindre hyreshus som rivas och bereda plats för nybyggen. Detta var tiden när så många gamla stadskärnor revs och ersattes av likadana fyrkantiga Domus-varuhus överallt. 

I huset, som också är symboliskt i Ann-Maries sökande efter sin historia och sin själ, har det flyttat in 'husockupanter' (också typiskt 70-tal). Det är fattiga existenser, som dock betalat en symbolisk hyra till Ann-Maries dotter. Det är Ann-Sofie, skugggestalten, och Vitmålaren (som egentligen heter Mikael) och Gabriel, de äldre männen som trots allt blir vänner och ett sorts stöd åt den ensamma dottern och Ann-Sofie. Notera att Mikael och Gabriel är namn på ärkeänglar. Referenser till Madonnan, Jungfru Maria, finns i många namn och föremål. 

Ann-Marie är rädd för att föda barn, hon söker sin 'själ', inte ett barn. Vatten, källådror, har varit ett tema serien igenom, de har undertryckts, dolts, och under efterkrigstiden begränsats till susande element och avloppsrör som rostar och krånglar. Det känns som om jag kan fortsätta i all oändlighet, med alla intrikata symboler som mer eller mindre gömmer sig i Ekmans text. Sverige tror sig ha städat bort religionen, men den bryter fram i omedvetna källådror. 

Under 1970-talet bröt också fram en strömning om att återuppliva 'Gudinnan', kvinnors inre styrka, intuition, instinkter, vilket fortsatt in i vår tid. Ekman sätter egna namn på dessa undermedvetna psykologiska energier, Ishnol (Ljuset/Själen), och andra namn jag inte minns för Kroppen/Materien och undermedvetna skuggor. Anima och Animus som CG Jung talade om. 

Men boken innehåller så mycket mer. Det som blir förvirrande är ett symptom på att hela 1900-talet varit förvirrande, genom en mängd olika filosofier och åsikter, som Ekman sätter ord på och läsaren antingen känner igen, eller ibland kanske helst vill protestera emot. När Ann-Marie studerar i Uppsala på 50-talet får hon pröva på Existentialism, mest som en pose i svart polotröja, triangel-relationer, cigaretter och åter igen alkohol. Främlingskapet, alienationen, tillhör inte bara existentialism, utan skrivs alltid på portugisiska, estrangeiro, vilket beror på att Ann-Marie varit främling i Portugal, men är naturligtvis en symbol även för 70-talets allt större invandrarvågor från oroliga världsdelar. Ann-Maries svarthåriga adoptivdotter blir främling i Sverige. 

Serien har också ett centralt tema med fosterbarn/adoptivbarn, vilket handlar mycket om den avklippta kvinnolinjen, kvinnoerfarenheten, kontaktproblemen mor-dotter. Notera att namnet Ann-Marie i romanens olika varianter kombinerar Jungfru Maria med hennes mor Anna. Sofi(-a) står för visdom. Ann-Maries brist på livsmål, kan bero på avsaknaden av mor. Hon exemplifierar också dualiteten Att Ha eller Att Vara, som tillhör 1900-talets filosofiska frågeställningar. 

Som sagt, Kerstin Ekmans pregnanta text innehåller oändligt med detaljer som fördjupar och förstorar förståelsen från det subjektiva, intima, personliga, ut till möjliga generella nivåer, samtidigt, som man alltid blir medveten om att inget är allenarådande lika för alla. Varje människa är mycket mer komplexa än varje generalisering. 

Intressant är kvantfysiken, som finns med alltifrån Ann-Maries fars tid, Henning, som läste den lilla skriften om kvantfysik, idéer sprungna från Einstein, som växer under 1900-talet, känslan av den stora universella tomheten som är fylld av energi. Det är denna energi som gett romanen dess namn, Stad av ljus, den som kan se anden i materien ser ljuset, allt består av ljus, dvs energi. Och Schrödingers katt, att allt är både och, allt har möjliga motsatta paralleller, är katten död eller levande? Som barn har Ann-Marie korta upplevelser av att se energin även i ting, inte bara i träd och hus, de lever, men det är korta ögonblick, som hon längtar tillbaka till, samtidigt som hon förlorat tron på att 'själen' är något som verkligen finns. Eller att livet verkligen har någon 'mening'. 

Ann-Maries väninna Synnöve är extrovert och full av energi, och förespråkar självförverkligande närmast som en kamp att ta för sig, vilket växer sig stark kring 1980, medan Ann-Marie själv inser att hon inte kan tala förtroligt med henne, för hon behöver sin inre hemlighet, mysteriet, heligheten. Hon har också en annan hemlighet, rörande hennes mor, Lisa, som försvann pga lungsoten på 1930-talet, som jag inte tänker avslöja här. Ekmans text är en lysande kombination av trivial vardaglighet med stråk av närmast omedvetna stråk av undertryckta mysterier och andlighet. Hon skriver aldrig någonting på näsan på oss, vi måste själva söka den, känna efter. Hon dukar fram en komplexitet utan like. 

 Börjar jag nysta i en Kerstin-Ekman-text kan jag hålla på hur länge som helst, tills det riskerar att bli oöverskådligt. 

NP 1928 - Sigrid Undset

 "förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv"

Sigrid Undset (1882-1949), norsk författarinna med dansk mor och norsk far, fick nobelpriset i litteratur 1928, med ovan motivering som främst inriktar sig på Kristin Lavransdotter (1920-22), vilket gör det smått ironiskt, att hennes första försök att bli utgiven, var en historisk roman, som refuserades med motiveringen att hon hellre borde försöka med en samtidsskildring. 

Sigrid Undsets far var arkeolog, så antagligen var hennes barndom uppfylld av entusiasm kring norsk forntid, i synnerhet den isländska sagan och norsk medeltid, ett intresse hon behöll hela livet, trots att fadern dog redan när Sigrid var 11 år. När jag läste Kristin Lavransdotter som ung, var jag för otålig. Liv Ullmans film var en upplevelse, men från boken minns jag mest en sorts trögläst sesghet, kanske pga ålderdomligt språk, som inte tilltalade mig då. Men jag ska göra ett nytt försök, för nu har jag läst några av hennes tidigare verk, som verkligen gjort mig entusiastisk.

Tidigt faderslös, äldsta dotter av tre, kunde inte Sigrid hoppas på högre studier. Efter handelsskola  fick hon börja på kontor från 17 år till 27. Men hon använde nätterna till att skriva romaner. Debuten blev en samtidsroman om ett problemäktenskap. Den har jag inte läst. Men redan 1909 återvände hon till medeltiden i Fortaellingen om Viga-Ljot og Vigdis (vilken jag nu läst på engelska, med titeln Gunnar's Daughter). Romanen tilldrar sig på 900-talet och är inspirerad av isländsk saga-tradition. Undsets text är ren och luftig, rakt på sak. Men ämnet var modernt, kvinnors utsatthet. Grundtemat våldtäkt och det psykiska lidandet det kan leda till. Den boken grep mig och raderade mina fördomar om Undset.  

Historia intresserar mig, tidsandans växlingar, men också oföränderliga inre kärnor. Undsets text blir en meditation kring detta, och är relevant än idag. Hon väver samman grundtemat kring våldtäkt och dess psykiska lidande, med forntida blodshämnd, heder som skall hämnas, öga för öga. En våldsspiral som levde kvar. När boken skrevs var spänningen mellan könen högst påtaglig och samtidigt växte krigiska stämningar runt om i Europa,krig på Balkan stod för dörren, liksom 1914 början till Första världskriget. 

Undset fortsatte också skriva samtidsskildringar av olika längd. Hennes stora genombrottet kom med romanen Jenny (1911), som Brombergs förlag gett ut i sin vackra Nobelserie. Jag sjunker snabbt in i texten om unga nordiska konstnärer i Rom, män och kvinnor, som umgås på ett 'nytt' sätt, längtar efter frihet och att gå sin egen väg. Men hur lätt är det? Det inledande pladdret växer i komplexitet, kapitel för kapitel, och slutintrycket är mycket starkt. Handlingen tilldrar sig några år fram till 1910. Unga människor söker sin identitet. 1900-talet utlovar omvälvningar. Unga kvinnor söker via konsten (själen) en friare plats i det patriarkala samhället. De vistas helst i Italien, för även om solen inte alltid värmer, finns där ljus, natur och möjligheter att leva billigt. Men hur ska de finna sitt eget nya jag? I vilket förhållande ska de stå till männen? Och moralkraven? Sexualiteten är varken enkel eller självklar, eller ens viktig för kvinnans själ. 

Jenny har höga etiska krav på sig själv, men vad ska hon göra när det inte kan kombineras med kärlek? Lyckan kommer med moderskapet, men varar bara sex veckor. Sen dör barnet och det knäcker Jenny, medan omgivningens aningslösa moralkod tänker att det var det bästa som kan hända en ogift mor och ett barn som 'saknar far'. De förstår inte Jenny, att för henne är barnet och konsten ett med själen/livet. Jenny tappar sig själv. Hennes självkänsla bryts ner bit för bit, i relationer där hon kommer för nära männen. Hon kan inte dela deras dröm om kärlek. 

Jenny blir slutligen offer för en f.d. fästmans krav på hennes kropp. Hon låter sig utnyttjas, känner det som ett ödets tecken att ta sitt liv och följa sitt barn in i döden. Först suckar jag över att kvinnans slut måste bli självmord, som i så många manliga författares romaner. Men Undset skriver ur en ny synvinkel. I slutet lever Jenny ändå kvar i sin bäste väns minne, Gunnar Heggen, en emanciperad 'ny man', som för sent insett betydelsen av sin djupa samhörighet med Jenny. Hennes sanna jag får bli en hemlighet i Gunnars inre, i den nye mannen. Där lever Jenny vidare obesudlad, i deras rena platoniska vänskapskärlek - även om också Gunnar nu drömmer om att de fått mötas i kärlek.

Gunnar grunnade över 'drömmen': "Men om ditt barn hade levat så hade han inte blivit det du drömde, då du höll honom i dina armar (...) Ingen kvinna har fött det barn som hon drömt om, då hon bar det. - Ingen konstnär har skapat det verk som han sett för sig i ingivelsens stund. (...) Och ingen kärlek blir lik den, som de drömde den, då de kysste varandra första gången. - Om du och jag hade levat samman - vi kunde ha blivit lyckliga eller olyckliga (...) Men ändå - (...) Jag ville inte att jag inte skulle drömma den dröm jag drömmer nu."

En mycket komplex idéroman, med olika synvinklar och frågor att meditera över, värdig ett nobelpris, trots att det inte var Jenny som gav Undset priset. Samtiden fick lite moralpanik för att den utmålade kvinnlig frihet och sexualitet. Undset låg lite före sin tid, utforskar den utopin kring 'den nya kvinnan' och hur vilsna männen blev kring sekelskiftet 1900. Jenny var fast besluten att ta sitt öde i egna händer. Pryda läsare chockades av att hon ville föda sitt barn som ogift, och ändå skapa sig ett 'konstnärsnamn', en arbetande kvinnas namn gott nog åt sitt barn. Jenny ville strunta i sociala konventioner och följa sin själv, men omgivningen var inte redo. Men utopin misslyckades, barnet dog och därmed drömmen, och leder till Jennys psykiska sammanbrott, pådyvlad skammen. Jennys mål hade alltid varit att 'aldrig behöva blygas varken som människa eller som konstnär'. Verkligheten var starkare än utopin.  

Sigrid Undset hade lång erfarenhet som lågavlönad kontorist, nio timmar sex dagar i veckan, år efter år. Hon försörjde mor och två yngre systrar. Hon var väl insatt i kvinnors situation i samtiden. Hennes texter studerar olika kvinnor som fallstudier, hur de kämpar för att försörja sig i modernitetens städer. Och hur kvinnors förväntningar krossas och leder till desillusion. Kvinnorna ville ha mer än det monotona kontorsarbete som erbjöd kring år 1900.   

Undset skrev även noveller, både korta och lite längre. Novellsamlingen På livets skuggsida (1912; Fattige skjebner) har jag ärvt efter en moster i en vacker inbunden utgåva från 1931. Det är en rad  samhällskritiska betraktelser av samtidens armod, illusioner och desillusion. Oftast kontrasten mellan  fattig och rik, liksom lågavlönade kvinnor - kontorister, sömmerskor, hushållerskor - och den moderna tidens nya manliga ingenjörer. De flesta berättas i lättsam skvallrande dialogform, och kan på ett ytligt plan kännas lättsamma. Dialogen rör sig som svallvågor mellan olika personer, skiftande tankar, omdömen och fördömanden, pikar och stundvis medkänsla. Flera rör avundsjuka och kontrast mellan gifta och ogifta kvinnor, förutom ogifta kvinnors slit att försöka försörja sig. Vart är den 'nya kvinnan' på väg? Vilken position har hon ? Vad är hennes sanna jag? Är det synd om ogifta fröknar? De som inget vet om den gifta kvinnans vedermödor, utan kompenserar genom att fantisera och leva i sin dröm, hur än fattig verkligheten är.

Simonsen är mannen på samhällets botten, nära 60 år, som har svårt att behålla jobben, han kan tyckas slarvig och ointresserad, bristande företagsamhet, folk kan se ner på honom, även son och sonhustru som kommit sig upp. Men när vi möter honom tillsammans med yngsta dottern, inser man hur hjärtegod hans faderskärlek är. Så väsensskild från det gamla patriarkatet.  

Selma Böter är ungmön som kompetent kontorist, som de yngre kan tycka synd om, medan hon själv lever gott i sina fantasier. Var och en skapar sitt liv, oavsett fördömande skvaller.  (Det är väl samma avarter som det hat som lever på webben idag.) Denna historia kryllar av karaktärer, alla snurrande kring ett ingenjörskontor fullt av kvinnliga kontorister. 

Kring sedlighetsbalen stöts och blöts välgörenheten, när de rika roar sig i nysydda klänningar, som de inte ens besvärar sig med att betala. De rikaste har störst skulder till de fattiga sömmerskorna, som jobbar nästan dygnet runt. De med mindre tillgångar, som inga skulder vill ha, är de som bemödar sig och därför tvingas betala lite mer, för att sömmerskan ska få det att gå ihop. Rika kunder är det som skapar bra PR, trots allt. En ojämlik ekvation. Men poeten in spe ser konstnären i sömmerskan, och fantiserar om hur hon skulle kunna få det bättre som 'kurtisan i Paris'. Vilket den strävsamma, om än skönhetslängtande, sömmerskan inte kan annat än skaka av sig som dumheter.  Ta betalt för kärlek? Inte vill hon hamna i 'smutsen'. Även denna historia har mängder av karaktärer.

Fröken Smith-Tellefsen - den naiva ungmön, energisk hushållerska och hängiven barnskötare åt den unge änklingen, gruvingenjören som sörjer sin hustru, men längtar efter närhet. Han både irriteras av 'sladdertackan' och tycker synd om och frestas av kvinnlig närhet i hemmet, men stöts också bort av samma intimitet, hennes 'körtelsjukdom'. Hon älskar dock han barn, i synnerhet den yngste som hon skött sedan han föddes, som om de vore hennes egna. De äldre barnen ser ner på henne för att hon 'får betalt' för att ta hand om den, samtidigt som hon gör mycket mer än hon får betalat för. En ojämn ekvation. När Ingenjören löser det genom att gifta sig med en syssling, måste hon ge sig av, och då känns livet förtvivlat tomt och förödmjukande. 

Men samlingen inleds med ett barndomsminne i jag-form, Det första mötet, om en flicka under tidens enkla levnadsförhållanden, som på sin födelsedag får sin första finare docka och hennes mamma har själv sytt en klänning till den. Men hon blir genast bestulen på den, och vi får se hur denna erfarenhet bearbetas i kluvna känslor. Hon  har ju alltid älskat sin gamla trasiga docka mest, den utan armar och ben som alla retat henne för. När hon sen råkar träffa en sjuk flicka, som lever under största armod, som visar sig ha fått just den stulna dockan i gåva, väcker det berättarens värsta rädsla att själv drabbas av sjukdom och så djupt fattigdom. Denna finns även i En bok för allas antologi Nobeller. 

Samlingen avslutas med en annan kort jag-text, ett minne från en sommar i Paris, om mötet med ett fattigt äldre föräldrapars kärlek till en närmast odrägligt grinig son, det enda barnet, bortskämt, viljan att bara se det positiva. Och sedan sorgen när barnet några månader senare dör i lunginflammation. De kluvna känslorna, både positivt och negativt. Texten heter Nickdockan. En billig porslinsfigur i holländsk folkdräkt, som rör på höften och nickar med huvudet. I det enkla minnet, kan dock nickedockan symbolisera såväl det automatiskt accepterandet till situationen, till sonen, till livet, till döden. Och Jag-berättaren, som inte kan möta den med annat än ett tyst nickande i avsked när hon åter reser hem till Norge. (Novellen innehåller så mycket mer, på sina korta sidor. Läs den.)

Undsets mästerskap är hennes förmåga att teckna oförglömliga karaktärer, såväl män som kvinnor. Inte bara i längre romaner, som Jenny och Kristin Lavransdotter, utan även i sina noveller, växer de fram med kraft efter bara några sidor.  

PS. år 2024 - Nu har jag läst om Kristin Lavransdotter i Gun-Britt Sundströms underbara nyöversättning från 2016. Säkert måste originalet vara lika språkligt underbart, det avklarnade, den realistiska klarheten som kom från Undsets intresse för de gamla isländska sagorna. Så böckerna är en pärla av realistisk klarhet så långt bak i tiden. 

Men samtidigt är intrycket fortfarande blytungt, det kommer av ämnet - som jag antagligen ville förtränga som ung - att magen knyter sig hela tiden jag läser, av att människorna var så omvälvda av blytung SYND, hela tiden. Livet synes så oerhört tungt. Det krävs nog en hel del livserfarenhet för att orka ta till sig och fundera över dessa andligt moraliska överväganden. Synd i förhållande till kvinnornas erfarenheter av utsatthet, och hur fördömanden av andra personer, vrides när synvinkeln flyttar mellan personer, och får dem att fundera över sina fasta värderingar. 

Familjefesten - Lars Gustafsson (1975)

Tredje boken i serien 'Sprickorna i muren'. 

Första halvan är lite väl vag byråkrati och teknokrati kritik, typiskt för 1970-talet, men i andra delen växer och klargörs att temat är miljökritik, oron inför kärnkraftsavfall, bakterier, cancer, leukemi, rädsla inför viruspandemier, vilket faktiskt gör boken aktuell nu igen, idag. Även om huvudfokus ligger på önskan att tysta ner all oro, alla skandaler och kriser.

Eftersom det här är tredje boken i serien 'Sprickorna i muren', som skulle bli fem böcker, roar det mig att titta på det samlande greppet, att åtminstone huvudpersonen, ibland fler personer, heter Lars, och alla är födda 17 maj 1936, precis som författaren själv, och alla med barndom i Västeråstrakten. Det är ett intressant grepp. Man kan säga att han delat upp sig i en lång rad roller, underpersonligheter, olika synvinklar, alla är osäkra inför samhället kring år 1970.

Jag börjar också se och undra om de fem böckerna kan indelas i och vinklas efter de fem sinnena. I första delen tänkte jag inte på det, men i backspegeln undrar jag om det var 'känsel', kroppslig, kärleksföremålet var det moderliga 'Hannah' i vars famn han önskade sjunka in. I andra boken var luktsinnet helt dominerande, överallt påträngande dofter, och kärleksobjektet, den unga skoleleven, upplever han mest via dofter, som doften av fuktigt ylle.

Och i denna bok har huvudpersonen 'Lars' eidetiskt minne, s.k. fotografiskt, att han ser i sitt inre varje detalj hur än många år som förflutit. Kärleksobjekten tar han in som synintryck, detaljer i kropp och kläder, och färger. I synnerhet i slutet av boken återvinns färgerna med gryningen, livet återkommer färg för färg. Så nu undrar jag om luktsinnet och smaksinnet kommer att dyka upp i de två senare delarna i serien??

Intressant. Även om boken känns lite väl vag, så kan det sägas höra till temat: konspirationsteorier, osäkerheten när man inte vet vad som är sant eller överdrivet. Ett problem i tiden ...

Leo Tolstoj (noveller 1853-1912)

Tolstoj var som vi vet en gudabenådad berättare,  med storverk som Anna Karenina och Krig och Fred. Man sugs in i historierna, människoöden i mängd passerar revy, och alltid lika levande gestaltat. Men han skrev även kortare texter. Nu har jag just läst en novellsamling på engelska, "The Death of Ivan Ilyich and other stories", med texter av olika längd, samlade på temat 'döden', och vill poängtera Tolstojs 'besatthet' av döden. Alla historier är skickligt gestaltade - och väcker en hel del obehag i läsandet. Novellerna spänner från krigserfarenheter 1853, fram till 1905 - det misslyckade revolutionsåret - så samhällskritiken växer fram motståndslöst.  

Pengar och makt korrumperar. I titelnovellen, "The Death of Ivan Ilyich" från 1882, står om Ivan Ilyich far att han tillhörde de statstjänstemän vars karriär gör att de inte kan 'sparkas' på grund av status och trogen tjänst, "... so they end up being given wholly false and fictitious jobs to do for which they receive salaries that are anything but fictitious (...) and this enables them to live on to a ripe old age."

Till skillnad från bönder och enkelt folk, som slet för småpengar och dog i unga år. Samlingen inleds med några tidiga noveller, "The Raid" (1853), "The Woodfelling" (1855) och "Three Deaths" (1859), som utifrån Tolstojs erfarenheter av de krig som pågick i det exanderande Ryssland, kritiserar såväl den materialistiska godsägarklassen, som den naiva tron på hjältedåd, som bara leder till förtidig död. De som överlever är de som ser kriget som ett rent jobb. ett känslomässigt avtrubbande yrke. Krig och erövring som en obegriplig materiell sjukdom. "Three Deaths" är en kort betraktelse över hur tre personer av olika samhällsklass möter döden på olika sätt, med mer eller mindre acceptans. 

"Polikushka" (1869) är en lång hjärtskärande historia, om en fattig alkoholiserade 'hästdoktorn' (kvacksalvare) vars arbetsgivare, en mindre vetande överklassdam inte vill att han skall sändas ut som soldat. Historien innehåller ett väldigt schackrande över vilka som ska tvingas sändas till kriget, som ständigt pågår, man vill skicka 'uslingar' att bli av med, inte familjefäder i små hushåll, men snikenhet är ett problem, pengar korrumperar, det går att köpa sig fri, men få vill ställa upp. Polikushka får chansen att göra sin matmor en tjänst, hämta hem hennes pengar. Både Polikushka själv och vi läsare får en lång och orolig färd, som slutar i elände så klart. Och det gör ont i magen. 

Ivan Ilyich  i titelnovellen, trodde sig leva rättfärdigt, lyckönskar sig till sitt välpolerade liv, men inser inte att hans materiella ytlighet, utan värme och kärlek, gör hans liv meningslöst, en kopia av alla andra i hans samhällsklass. Men den välpolerade ytan får alltfler skavanker i brist på själslig intimitet. Så i honom börjar en böld växa, som blir allt större och smärtsammare, ju mer han  fokuserar på den. Livets meningslöshet, utan äkta kärlek och omtanke. Ivan som domare har försökt döma brott efter bokstavsregler och tyckt om sitt välordnade arbete, som gott som på räls. Men nu, i mitten av sitt liv, 41 år gammal, står han slutligen själv anklagad av sjukdomen, hans inre tomhet som biter sig allt aggressivare fast, och dömer honom till döden. Han vill förneka döden, men våndas in i det sista. Detta är den obehagligaste av historierna.

Samlingen avslutas med två noveller från tidigt 1900-tal, den korta 'After the Ball' (1903), som verkligen visar på dubbelmoralen inom en och samma person, den grånade patriarken som dansar en sentimental vals med sin undersköna dotter, och sedan går till tjänst i gryningen och ser till att låta piska en 'desertör' till döds. Här hårdnar verkligen samhällskritiken. Avskyn inför detta får berättaren att helt tappa sina känslor för den sköna dottern.

Och sist långnovellen 'The Forged Coupon', med sina kaosartade ringar på vattnet, från det 'lilla enkla bedrägeriet', skolpojken som med en '1:a' ökar checkens värde från 2 rubler till 12, och hur detta påverkar den ene efter den andra, som luras och vill freda sitt eget skinn, vilket leder till allt grövre brott. Novellen, skriven 1905, tycks visa oss en allmänt korrumperad samhällsmoral, redo at bädda för ryska revolutionen. 1905 var också året för det första försöket till revolution, när ryssarna gick man ur huse för att vädja till 'lillefar' tsaren, vädjade om bröd till de svältande, men motades bort med våld och blev desillusionerade. Kanske låg denna text alltför nära i tiden, och att det är därför den inte trycktes förrän 1912, två år efter Tolstojs död.

I novellen är det en nådeansökan som sänds till tsaren, nåd till massmördaren som omvänts till Kristus icke-våld. Tsaren lider som alla andra av en inre strid mellan sin plikt som förlåtande medmänniska, och sin officiella plikt som tsar, och det är inte Kristus som vinner. Del två av denna novell visar tydligt på Tolstojs tro på andlig omvändelse, som lösning. Att han hoppades på att den skulle sprida sig som ringar på vattnet, lika väl som brotten och eländet hade spritt sig. Hur än rätt han hade, så riskerar denna lösning att stå lite för nära 'falsk rättfärdighet', att fortsätta tro på dualiteten rätt/fel, och ändå inte riktigt tagit till sig medmänsklig kärlek på djupet. Vilket gör att novellen kan läsas som en moral-kaka. 

Det är svåra filosofiska frågor det här. Om man inte kan släppa hjärnans eviga dividerande, och bara ta till sig medmänskligheten, med likhet för alla.

Herr Gustafsson själv - Lars Gustafsson (1971)

Jag har tidigare bara läst en bok av Lars Gustafsson (1936-2016), en samling berättelser från sent 1980-tal. Den sa mig ingenting. Därför har det dröjt innan jag hittat denna pärla. 

Herr Gustafsson själv har varit njutbar för mig att läsa. Den kom att bli första delen i en romansvit om fem böcker, som brukar kallas 'Sprickorna i muren'. Så nu har jag även dessa fyra påföljande romaner i sviten att se fram emot och vara nyfiken på. 

Som titeln visar placerar Lars sig själv i berättelsen, och hans dåvarande hustru finns med under eget namn, samt andra svenska kulturpersonligheter. Den poetiska nyenkelheten från 1960-talet växer här till 1970-talets samhällskritik. Språket är enkelt, men symboliken är djup. Delar av texten är rena prosalyriken, med en mörk ton.

Inspirerad av Dantes Gudomliga komedi, inleds den med huvudpersonen som i mitten av sin levnads bana står inför, inte en mörk skog, men mycket grå betong och kolrykande smog. En individs medelålderskris, författaren som tappat bort sig själv i förlagsvärldens krav på självcensur,  speglas här i kalla krigets samhällskris, med utflykter såväl till svensk byråkarti, det totalitära förtryck i Östeuropa och krig i Mellanöstern. Som om vi befinner oss i Dantes Helvete.

Motbild är Gustafssons barndoms Västmanland, avfolkningsbygd år 1969-70 som är romanens nutid. En uppgiven ödslighet, men också något sorts gröna-vågen-dröm, tillbaka till naturen, men en avskild "annan värld", som inte vill anpassa sig till Gustafssons arbetsliv. 

"Dessa människor var inte resignerade, inte beredda att liknöjda acceptera sitt öde, men de var förlamade av en känsla att ingenstans i den skinande muren fanns den spricka där ett bräckjärns udd hade kunnat rymmas. // Jag tyckte mig se ett bortträngt, ett undre samhälle, befolkat av människor vilkas värden var hotade på samma oklara, på samma paralyserande och oåtkomliga sätt som mina egna värden kändes hotade." (s.153)

Mot slutet har ett kapitel fått titeln "Sprickorna i lögnens vall"

"Den brast aldrig, det var ett alltför mäktigt bygge, men där fanns någon spricka, omärklig för ögat, som inte hade funnits där nyss. Skulle den vidgas?" (s.197)

Dante hade Vergilius som guide. Herr Gustafsson möter en revolutionär filosofidocent från Berlin, en moderligt stark kvinna, Hanna von Wallenstein, vars famn han vill sjunka ner i. För mig tycks där även finns löften om Beatrices moderliga trygghet hos ett hägrande paradis. Men Gustafsson har svårt att tro på kärleken som en möjlighet i den värld han lever i.

Men mot slutet skuggas han även av en 'sefardisk dam', som han avslöjar som sin egen 'Anima', som CG Jung benämnde  mannens egen inre kvinnliga sida. "Du är freden, kärleken, lyckan. Du är mänsklighetens bättre framtid, utopiernas mening. Att du visar dig för mig är ett gott tecken." (s.225) "Men lura mig inte är du snäll!" (s.226)

Men än har han inte full tillgång till sin Anima. Hon vinkar, de skiljs, Gustafsson sätter sig på planet till Berlin, trött, desillusionerad, med en känsla av att han måste summera och analysera 1960-talet, med sina försök till revolutioner i olika riktningar. Kan de vändas till något positivt? 

Så träffar han som sagt kloka docent Hanna, och fortsätter till ett ödsligt torn i Italien, där han sätter sig att skriva romanen vi just läst. En cirkelkomposition, med flera hopp i tiden, för att minnena grupperar sig i olika tankar och känslor, som har svårt att formulera sig linjärt.

Hur än mycket författaren lånar ur sitt eget liv, så är det inte självbiografiskt i ordets mening, det är en av många skärvor till en samtidsanalys, ett försök att förstå. 

För mig, så här 50 år senare, blir det en minnesbild av det förgångna, som känns bred och inkluderande, trots det modesta formatet. Mycket läsvärd.