En biodlares död - Lars Gustafsson (1978)

Nu har jag läst den femte och sista fristående delen i serien "Sprickorna i muren". Serien har varit ett myllrande collage av mänskliga - och omänskliga - yttringar, samtidsfakta och fantasier. Men i sista boken snävar vi in på kroppen. Vi får läsa spridda anteckningar av den cancersjuke Lars Westin, f.d. folkskolläraren, som förtidspensionerat sig, och efter skilsmässan bara har sina bikupor att dela tiden med. 

Gustafsson säger själv i baksidestexten, att "ljusens läcks ett efter ett - som i Haydns avskedssymfoni, - cirkeln smalnar." Men hur än dystert sjukdom och död kan tyckas, så lättar Gustafsson upp stämningen med ständiga infall i helt andra riktningar. 

Del 5, "När Gud vaknade" är en helt fantastisk skapelse. Jag hade meditationsmusik på i hörlurarna när jag läste, 417 Hz, vilket var helt perfekt, för texten fyllde mig med salighet. Här ett utdrag:

"Hon svävade som en jättelik klockmanet, tretton parsec i genomskärning, underbar att se med sina ständiga skiftande rosa, gröna och djupblå färgtoner som hela tiden skiftade under manetklockans genomskinliga yta. Åt hela den bottenlösa rymden runtomkring, ljusår i alla riktningar gav hon ett slags friskhet. /.../ För denna underbara och  unika varelse, äldre än universum och egentligen främmande för både rum och tid, och alltså på en gång både äldre och yngre än allt skapat, både större än rummet i dess helhet och  mindre än den minsta elementarpartikel var tjugo miljoner års sömn mindre än sömn."

Plötsligt efter 20 miljoner år har denna modergudinna uppfattat människornas ihärdiga böner, såväl om världsfred som mindre upphöjda drömmar, och i ett slag uppfyllt dem. Ibland är Gustafssons tygellösa fantasi helt underbar. 

Min egen privata upptäcktsfärd i böckerna, på temat människans fem sinnen, mötte dock motstånd. Min hypotes att hitta 'smaksinnet' i femte boken är mycket svagt underbyggt. Gustafsson var väl rökare, och kanske inte hade något smaksinne kvar, inte nog för att väcka hans intresse. Jag har inte hittat någon referens till smaker i någon av böckerna. Måste kanske läsa om första boken, 'Herr Gustafsson själv", den läste jag inte med de glasögonen. Jag vet att det pratades en hel del om ett matlagningsrecept på abborre, men ingenting om smaken. Så än så länge är det bara i just denna sista bok jag funnit det lilla jag funnit. 

En biodlares död inleds med berättaren Gustafssons sista framträdande. En kall morgon i Texas, kryper han ur en sovsäck och får en plåtkopp "med svart bittert kaffe". "Det var en morgon i oktober 1974. Jag drack det bittra, heta kaffet." Och upprepar lite senare, som alltid, "Vi ger oss inte. Vi börjar om igen." Och då berättar han sista historien, som blir om vännen från Väster Våla i Västmanland, som gick bort i cancer våren 1975. Resten av boken är dennes efterlämnade anteckningar. Bland annat minnen från barndomen, på sidan 129 ett barndomsminne från 1940-talet. "Jag minns fortfarande smaken av det tunna, liksom vidbrända kaffe som vi brukade få på den tiden." (Alla kursiveringar är mina.)

Trots alla livliga referenser till synintryck, dofter och ljud, här detta de enda två 'smak'-referenser jag hittat. Lars Westins farmor hade en glasskål med karameller, Lars själv säljer honungen hans bin tillverkat. Men ingenstans omnämns smaken. Det bittra kaffet skulle då vara den enda ledtråden. Och visst är livet bittert inför smärtor som leder till döden. Det saknas också verklige kärleksobjekt. 

Det finns en kvinna han beundrat på avstånd. Men när han efter skilsmässan beslutat sig för att prata med henne och presentera sig, ångrar han sig när han kommer så nära att han upptäcker några varfyllda kvisslor, som små finnar, på hennes hud. Så de utbytte aldrig namn. De blev inte bekantare än så. Detta är ett av ljusen som släckts. Kärleksintressena. 

En möjlighet är att huden, känseln i huden, kanske inte var fokus i första boken. Jag måste läsa om den och dubbel kolla om jag hittar några smak-intryck. Jag minns inga. Eftersom biodlarens död rör kroppen och fokuserar mycket på smärta, kan det vara så. Men jag tänker att det är mer djupare liggande nerver, eller? 

Naturligtvis är detta mina egna tankar, och har inget med författarens egna uttalade förutsättningar att göra. I Första boken presenterade han den 'fiktive' berättaren Herr Gustafsson, som är samlande kärna för alla disparata historier, andra boken granskade den svenska landsbygden på väg att avfolkas, tredje boken ville skildra maktens cirklar, fjärde boken - Sigismund' steg ner i det kollektiva undermedvetna, med drömmar och mardrömmar. 

Naturligtvis är Gustafsson inspirerad av Dante, han vill granska sin samtid, och ser världen som en vandring genom Skärseld, med Helvetiska mardrömmar, och förhoppningar om att någonstans finna Paradiset, om inte annat så efter döden. Lars Westin funderar på om Paradiset kanske upplevs som en evig orgasm (mest fokuserade känselintrycket!), men inser att han snabbt skulle tröttna och vilja få en paus. I hans tillstånd skulle 'frånvaro av smärta' vara det verkliga paradiset. Alltså befinner sig alla friska människor i paradiset, eller hur? 

Men för en variant på Dante hade det bara behövts tre böcker, inte fem. I alla fall är böckerna i mina ögon intressant läsning, och så komplexa att jag gärna läser om dem, för att hitta nya trådar. 

Herr Gustafsson själv - Lars Gustafsson (1971)

Jag har tidigare bara läst en bok av Lars Gustafsson (1936-2016), en samling berättelser från sent 1980-tal. Den sa mig ingenting. Därför har det dröjt innan jag hittat denna pärla. 

Herr Gustafsson själv har varit njutbar för mig att läsa. Den kom att bli första delen i en romansvit om fem böcker, som brukar kallas 'Sprickorna i muren'. Så nu har jag även dessa fyra påföljande romaner i sviten att se fram emot och vara nyfiken på. 

Som titeln visar placerar Lars sig själv i berättelsen, och hans dåvarande hustru finns med under eget namn, samt andra svenska kulturpersonligheter. Den poetiska nyenkelheten från 1960-talet växer här till 1970-talets samhällskritik. Språket är enkelt, men symboliken är djup. Delar av texten är rena prosalyriken, med en mörk ton.

Inspirerad av Dantes Gudomliga komedi, inleds den med huvudpersonen som i mitten av sin levnads bana står inför, inte en mörk skog, men mycket grå betong och kolrykande smog. En individs medelålderskris, författaren som tappat bort sig själv i förlagsvärldens krav på självcensur,  speglas här i kalla krigets samhällskris, med utflykter såväl till svensk byråkarti, det totalitära förtryck i Östeuropa och krig i Mellanöstern. Som om vi befinner oss i Dantes Helvete.

Motbild är Gustafssons barndoms Västmanland, avfolkningsbygd år 1969-70 som är romanens nutid. En uppgiven ödslighet, men också något sorts gröna-vågen-dröm, tillbaka till naturen, men en avskild "annan värld", som inte vill anpassa sig till Gustafssons arbetsliv. 

"Dessa människor var inte resignerade, inte beredda att liknöjda acceptera sitt öde, men de var förlamade av en känsla att ingenstans i den skinande muren fanns den spricka där ett bräckjärns udd hade kunnat rymmas. // Jag tyckte mig se ett bortträngt, ett undre samhälle, befolkat av människor vilkas värden var hotade på samma oklara, på samma paralyserande och oåtkomliga sätt som mina egna värden kändes hotade." (s.153)

Mot slutet har ett kapitel fått titeln "Sprickorna i lögnens vall"

"Den brast aldrig, det var ett alltför mäktigt bygge, men där fanns någon spricka, omärklig för ögat, som inte hade funnits där nyss. Skulle den vidgas?" (s.197)

Dante hade Vergilius som guide. Herr Gustafsson möter en revolutionär filosofidocent från Berlin, en moderligt stark kvinna, Hanna von Wallenstein, vars famn han vill sjunka ner i. För mig tycks där även finns löften om Beatrices moderliga trygghet hos ett hägrande paradis. Men Gustafsson har svårt att tro på kärleken som en möjlighet i den värld han lever i.

Men mot slutet skuggas han även av en 'sefardisk dam', som han avslöjar som sin egen 'Anima', som CG Jung benämnde  mannens egen inre kvinnliga sida. "Du är freden, kärleken, lyckan. Du är mänsklighetens bättre framtid, utopiernas mening. Att du visar dig för mig är ett gott tecken." (s.225) "Men lura mig inte är du snäll!" (s.226)

Men än har han inte full tillgång till sin Anima. Hon vinkar, de skiljs, Gustafsson sätter sig på planet till Berlin, trött, desillusionerad, med en känsla av att han måste summera och analysera 1960-talet, med sina försök till revolutioner i olika riktningar. Kan de vändas till något positivt? 

Så träffar han som sagt kloka docent Hanna, och fortsätter till ett ödsligt torn i Italien, där han sätter sig att skriva romanen vi just läst. En cirkelkomposition, med flera hopp i tiden, för att minnena grupperar sig i olika tankar och känslor, som har svårt att formulera sig linjärt.

Hur än mycket författaren lånar ur sitt eget liv, så är det inte självbiografiskt i ordets mening, det är en av många skärvor till en samtidsanalys, ett försök att förstå. 

För mig, så här 50 år senare, blir det en minnesbild av det förgångna, som känns bred och inkluderande, trots det modesta formatet. Mycket läsvärd.