Kommentar till ett stjärnfall kan kallas Eyvind Johnsons 'första stora roman', eftersom Herr Clerk Vår mästare aldrig trycktes i sin helhet under hans livstid, utan kom ut som den betydligt tunnare boken Minnas. Med Kommentar till ett stjärnfall tog han nya, fördjupade tag. Boken känns som en pendang till Herr Clerk Vår Mästare, den parhäst som samtiden aldrig fick uppleva. Han fortsätter att grubbla över tillvarons mening, och den bristande kontakten människor emellan. Och stilen är fortsatt en medvetandeström, alla karaktärernas tankar som slingar sig fram över den pulserande staden.
För det är en Stockholmsroman, och kan därför ses som den tredje stadsbilden - en sorts trilogi om det moderna stadslivet, som började med Stad i mörker, om den nybyggda norrländska småstaden, inbäddad i mörker och kyla (tror Boden stod modell), som strax fick se sin motsats i Stad i ljus, om världsstaden Paris den 14 juli, dallrande av ljus, ljud och värme, hektisk. Och nu skildrar han alltså även Stockholm, mellantinget, stor för Sverige, men liten i världen.
En samling karaktärerna rör sig längs samma kända gator, medan deras tankar pendlar och snurrar var och en i sin egen tankevärld. Vi får Eyvind Johnsons bild av 1920-talets stad, ett Hades där människorna är som grå skuggor, alienerade i sin ensamhet, i sitt eget livsdrama, i avsaknad av djupare kontakt med sin omgivning. De talar förbi varandra, nätverken är uppbrutna, var och en jagar sitt uppehälle på, sin klassresa, hemfallna åt bedrägerier.
Boktiteln syftar på grosshandlare Alfred Stormdal, en gång son till en enkel snickare, som blivit rik nog att få gifta sig med en ung skönhet, Laura, med adligt 'von' i namnet om än lusfattig som kyrkråtta. Alfred har redan två utomäktenskapliga söner - arbetaren Magnus och musikern/kontoristen Andreas - med olika mödrar sedan tidigare, men med Laura blir det inga barn. Hon suktade bara efter hans pengar, och tröttnar snart, och lyckas få in honom på sinnessjukhus. För hur än trevlig och omtänksam han verkar, så snart han föräras Vasaorden, flyter egenheter upp till ytan, som blir fröet till ett snabbt fall ner från parnassen.
Boken har kvinnor såväl som förövare som offer. Särskilt står de gravida kvinnorna ut. Tre av dom har dränkt sig, offer för den skuld männen förtränger - dvs familjen som institution, ansvaret, monogamin. Ett offer är bara hastigt omnämnt som Magnus skuldfyllda ungdomssynd, men Hugges 16-åriga flickvän och Mille Larssons 'sambo' (äktenskapet som aldrig kommer till stånd) dränker sig under året som romanen tilldrar sig. Och sen har vi Hanna Fall, den gravida änkan som funderar på att skjuta sig, men inte vågar, vådaskjuter pianot, och förhoppningsvis inte vågar föra om försöket.
Eyvind Johnson själv kallade texten 'tung', och visst är den. Både genom sitt ämnesval och genom de betydligt tätare och djupare tankebanorna i medvetandeströmmen, än vad jag funnit i de tidigare böckerna som ofta lagt tyngdpunkten på lättflytande dialoger. Men nu skildras kontaktlöshet, och därför färre dialoger.
Ändå drar Eyvind Johnsons text in mig, magnetiskt, och håller mig kvar, och lästakten ökar sida för sida. Hans texter ger mig alltid önskan om mer. Och Kommentar till ett stjärnfall innehåller betydligt mycket mer än jag nämnt ovan. Läs den gärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar