Jag har tidigare bara läst en bok av Lars Gustafsson (1936-2016), en samling berättelser från sent 1980-tal. Den sa mig ingenting. Därför har det dröjt innan jag hittat denna pärla.
Herr Gustafsson själv har varit njutbar för mig att läsa. Den kom att bli första delen i en romansvit om fem böcker, som brukar kallas 'Sprickorna i muren'. Så nu har jag även dessa fyra påföljande romaner i sviten att se fram emot och vara nyfiken på.
Som titeln visar placerar Lars sig själv i berättelsen, och hans dåvarande hustru finns med under eget namn, samt andra svenska kulturpersonligheter. Den poetiska nyenkelheten från 1960-talet växer här till 1970-talets samhällskritik. Språket är enkelt, men symboliken är djup. Delar av texten är rena prosalyriken, med en mörk ton.
Inspirerad av Dantes Gudomliga komedi, inleds den med huvudpersonen som i mitten av sin levnads bana står inför, inte en mörk skog, men mycket grå betong och kolrykande smog. En individs medelålderskris, författaren som tappat bort sig själv i förlagsvärldens krav på självcensur, speglas här i kalla krigets samhällskris, med utflykter såväl till svensk byråkarti, det totalitära förtryck i Östeuropa och krig i Mellanöstern. Som om vi befinner oss i Dantes Helvete.
Motbild är Gustafssons barndoms Västmanland, avfolkningsbygd år 1969-70 som är romanens nutid. En uppgiven ödslighet, men också något sorts gröna-vågen-dröm, tillbaka till naturen, men en avskild "annan värld", som inte vill anpassa sig till Gustafssons arbetsliv.
"Dessa människor var inte resignerade, inte beredda att liknöjda acceptera sitt öde, men de var förlamade av en känsla att ingenstans i den skinande muren fanns den spricka där ett bräckjärns udd hade kunnat rymmas. // Jag tyckte mig se ett bortträngt, ett undre samhälle, befolkat av människor vilkas värden var hotade på samma oklara, på samma paralyserande och oåtkomliga sätt som mina egna värden kändes hotade." (s.153)
Mot slutet har ett kapitel fått titeln "Sprickorna i lögnens vall"
"Den brast aldrig, det var ett alltför mäktigt bygge, men där fanns någon spricka, omärklig för ögat, som inte hade funnits där nyss. Skulle den vidgas?" (s.197)
Dante hade Vergilius som guide. Herr Gustafsson möter en revolutionär filosofidocent från Berlin, en moderligt stark kvinna, Hanna von Wallenstein, vars famn han vill sjunka ner i. För mig tycks där även finns löften om Beatrices moderliga trygghet hos ett hägrande paradis. Men Gustafsson har svårt att tro på kärleken som en möjlighet i den värld han lever i.
Men mot slutet skuggas han även av en 'sefardisk dam', som han avslöjar som sin egen 'Anima', som CG Jung benämnde mannens egen inre kvinnliga sida. "Du är freden, kärleken, lyckan. Du är mänsklighetens bättre framtid, utopiernas mening. Att du visar dig för mig är ett gott tecken." (s.225) "Men lura mig inte är du snäll!" (s.226)
Men än har han inte full tillgång till sin Anima. Hon vinkar, de skiljs, Gustafsson sätter sig på planet till Berlin, trött, desillusionerad, med en känsla av att han måste summera och analysera 1960-talet, med sina försök till revolutioner i olika riktningar. Kan de vändas till något positivt?
Så träffar han som sagt kloka docent Hanna, och fortsätter till ett ödsligt torn i Italien, där han sätter sig att skriva romanen vi just läst. En cirkelkomposition, med flera hopp i tiden, för att minnena grupperar sig i olika tankar och känslor, som har svårt att formulera sig linjärt.
Hur än mycket författaren lånar ur sitt eget liv, så är det inte självbiografiskt i ordets mening, det är en av många skärvor till en samtidsanalys, ett försök att förstå.
För mig, så här 50 år senare, blir det en minnesbild av det förgångna, som känns bred och inkluderande, trots det modesta formatet. Mycket läsvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar