Historien tilldrar sig i Provence, på den landsbygd där författaren Jean Giono (1895-1970) levde hela sitt liv. Det lustiga är titeln, på franska Colline, i engelsk översättning Hill. Alltså utan bestämd artikel, vilket var viktigt för författaren själv. Men den svenska översättningens titel är alltså Kulle-n, med bestämd artikel-n. Jag har tänkt på det en lång stund nu, och konstigt nog känns det svårare att ta bort artikeln på svenska. Varför?
Nyskapande, modernistisk text, där kullen själv, naturen, är huvudpersonen. Människorna kämpar som offer för sin omgivning. Och där beslutar de att finna en syndabock, det blir den gamle döende mannen Janet. Han tycks uttrycka förbannelser över byn efter något liknande ett slaganfall. Han blir allt svagare till kroppen, man skickar efter doktorn, som säger att inget finns att göra, mannens liv närmar sig slutet, och doktorn vill helst slippa komma tillbaka, det är för långt och besvärligt. Men ju svagare Janet blir, dess vildare blir hans förbannelser.
Man talar också om en svart katt, som ett ondskans tecken, när den visar sig. Brunnen sinar, barn insjuknar, skogsbrand utbryter och ödelägger grannbyar. Byn är mycket liten, den har 13 invånare, ett olyckstal. Byns ledande män beslutar att döda gamle Janet, som ändå inte har långt kvar. Därmed känner de sig ha återtagit makten över situationen. Över vidskepelsen. Inte heller katten är längre ond, utan en duktig råttjägare.
Ändå får jag en klump i halsen vid tanken på avlivandet av den gamle mannen. Människan som djur, löss i naturens päls - ska det verkligen kallas panteism? Boken räknas som den första av tre fristående böcker på tema 'Pan', panteism, den andliga dimensionen i allt.
Provence, som sagt. Jag hittar inga referenser till tid, mer än omnämnandet av tåg och ett ångtröskverk, så jag antar att vi befinner oss i sent 1800-tal, men det kan lika väl vara 1920-tal, med kullen som isolerad obygd. Och även om jag är tveksam inför den här formen av panteism, så lämnar boken mig absolut inte oberörd. Tvärtom.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar