Leo Tolstoj (noveller 1853-1912)

Tolstoj var som vi vet en gudabenådad berättare,  med storverk som Anna Karenina och Krig och Fred. Man sugs in i historierna, människoöden i mängd passerar revy, och alltid lika levande gestaltat. Men han skrev även kortare texter. Nu har jag just läst en novellsamling på engelska, "The Death of Ivan Ilyich and other stories", med texter av olika längd, samlade på temat 'döden', och vill poängtera Tolstojs 'besatthet' av döden. Alla historier är skickligt gestaltade - och väcker en hel del obehag i läsandet. Novellerna spänner från krigserfarenheter 1853, fram till 1905 - det misslyckade revolutionsåret - så samhällskritiken växer fram motståndslöst.  

Pengar och makt korrumperar. I titelnovellen, "The Death of Ivan Ilyich" från 1882, står om Ivan Ilyich far att han tillhörde de statstjänstemän vars karriär gör att de inte kan 'sparkas' på grund av status och trogen tjänst, "... so they end up being given wholly false and fictitious jobs to do for which they receive salaries that are anything but fictitious (...) and this enables them to live on to a ripe old age."

Till skillnad från bönder och enkelt folk, som slet för småpengar och dog i unga år. Samlingen inleds med några tidiga noveller, "The Raid" (1853), "The Woodfelling" (1855) och "Three Deaths" (1859), som utifrån Tolstojs erfarenheter av de krig som pågick i det exanderande Ryssland, kritiserar såväl den materialistiska godsägarklassen, som den naiva tron på hjältedåd, som bara leder till förtidig död. De som överlever är de som ser kriget som ett rent jobb. ett känslomässigt avtrubbande yrke. Krig och erövring som en obegriplig materiell sjukdom. "Three Deaths" är en kort betraktelse över hur tre personer av olika samhällsklass möter döden på olika sätt, med mer eller mindre acceptans. 

"Polikushka" (1869) är en lång hjärtskärande historia, om en fattig alkoholiserade 'hästdoktorn' (kvacksalvare) vars arbetsgivare, en mindre vetande överklassdam inte vill att han skall sändas ut som soldat. Historien innehåller ett väldigt schackrande över vilka som ska tvingas sändas till kriget, som ständigt pågår, man vill skicka 'uslingar' att bli av med, inte familjefäder i små hushåll, men snikenhet är ett problem, pengar korrumperar, det går att köpa sig fri, men få vill ställa upp. Polikushka får chansen att göra sin matmor en tjänst, hämta hem hennes pengar. Både Polikushka själv och vi läsare får en lång och orolig färd, som slutar i elände så klart. Och det gör ont i magen. 

Ivan Ilyich  i titelnovellen, trodde sig leva rättfärdigt, lyckönskar sig till sitt välpolerade liv, men inser inte att hans materiella ytlighet, utan värme och kärlek, gör hans liv meningslöst, en kopia av alla andra i hans samhällsklass. Men den välpolerade ytan får alltfler skavanker i brist på själslig intimitet. Så i honom börjar en böld växa, som blir allt större och smärtsammare, ju mer han  fokuserar på den. Livets meningslöshet, utan äkta kärlek och omtanke. Ivan som domare har försökt döma brott efter bokstavsregler och tyckt om sitt välordnade arbete, som gott som på räls. Men nu, i mitten av sitt liv, 41 år gammal, står han slutligen själv anklagad av sjukdomen, hans inre tomhet som biter sig allt aggressivare fast, och dömer honom till döden. Han vill förneka döden, men våndas in i det sista. Detta är den obehagligaste av historierna.

Samlingen avslutas med två noveller från tidigt 1900-tal, den korta 'After the Ball' (1903), som verkligen visar på dubbelmoralen inom en och samma person, den grånade patriarken som dansar en sentimental vals med sin undersköna dotter, och sedan går till tjänst i gryningen och ser till att låta piska en 'desertör' till döds. Här hårdnar verkligen samhällskritiken. Avskyn inför detta får berättaren att helt tappa sina känslor för den sköna dottern.

Och sist långnovellen 'The Forged Coupon', med sina kaosartade ringar på vattnet, från det 'lilla enkla bedrägeriet', skolpojken som med en '1:a' ökar checkens värde från 2 rubler till 12, och hur detta påverkar den ene efter den andra, som luras och vill freda sitt eget skinn, vilket leder till allt grövre brott. Novellen, skriven 1905, tycks visa oss en allmänt korrumperad samhällsmoral, redo at bädda för ryska revolutionen. 1905 var också året för det första försöket till revolution, när ryssarna gick man ur huse för att vädja till 'lillefar' tsaren, vädjade om bröd till de svältande, men motades bort med våld och blev desillusionerade. Kanske låg denna text alltför nära i tiden, och att det är därför den inte trycktes förrän 1912, två år efter Tolstojs död.

I novellen är det en nådeansökan som sänds till tsaren, nåd till massmördaren som omvänts till Kristus icke-våld. Tsaren lider som alla andra av en inre strid mellan sin plikt som förlåtande medmänniska, och sin officiella plikt som tsar, och det är inte Kristus som vinner. Del två av denna novell visar tydligt på Tolstojs tro på andlig omvändelse, som lösning. Att han hoppades på att den skulle sprida sig som ringar på vattnet, lika väl som brotten och eländet hade spritt sig. Hur än rätt han hade, så riskerar denna lösning att stå lite för nära 'falsk rättfärdighet', att fortsätta tro på dualiteten rätt/fel, och ändå inte riktigt tagit till sig medmänsklig kärlek på djupet. Vilket gör att novellen kan läsas som en moral-kaka. 

Det är svåra filosofiska frågor det här. Om man inte kan släppa hjärnans eviga dividerande, och bara ta till sig medmänskligheten, med likhet för alla.

Little Big Man - Thomas Berger (1964)

När jag var barn var den största film-snackisen Little Big Man med Dustin Hoffman i huvudrollen. Jag fick nog inte se den när den var helt ny, men den gick länge och jag minns att där fanns både humor och dramatik. Men jag hade ingen aning om att det var en bok. Jag är så glad att Karneval förlag satsade på en svensk återutgivning 2010.

Detta är en stor läsupplevelse, en roman med stor insiktfullhet, från gräsrotsnivå. Det som skildras är den amerikanska västern åren 1852-1876, med huvudpersonen Jack Crabbs skiftande livsöden, som gör att han delar både den indianska och den vita kulturens skiftande öden, och i synnerhet de nomadiserande prärieindianernas, där han bland cheyennerna får namnet Little Big Man, och deras sista kraftansträngning att besegra general Custer vid Little Big Horn.

Ändå är detta inte främst en krigs- och stridsskildring, utan en Jag-berättelse av Jack Crabb, som tycks berätta sitt livs historia bakom ett klart och tydligt poker-face, som bara nästan döljer en cynisk glimt-i-ögat.
En mycket personlig röst (som bitvis verkligen har Dustin Hoffmans lite torra röst). Hur än frustrerat hatisk han kan bli på mänsklig dumhet oavsett kultur, så ebbar den i allmänhet ut. Jack hyser en mänsklig motvilja mot våld och tycks hela tiden hamna på förlorarens sida, hos cheyennerna när Custer slår dem 1868, och sedan vid Custers sida när denne går under vid Little Big Horn. Det är kända händelser ur vilda västerns historia, och där finns kända indianer, liksom revolvermän som Wyatt Earp och Wild Bill Hickok. Men den stora behållning är känslan att få krypa in under huden på människorna och känna av stämningen. Den man inte kan få i någon historiebok med enbart fakta.

Trots att Jack Crabb tycks opolitisk och aldrig verkligen väljer 'sida'. Inget folk, oavsett kultur, är enbart god eller ond, och indianerna absolut inte skildras som några 'ädla vildar', så är det ändå indianerna som visar upp den mest oförstört mänskliga sidan. De Vita tycks hela tiden blåögt sträva efter en 'Vision'. En gammal indianhövding förklarar att de vitas rätlinjiga, fyrkantiga liv, med sällsamma trosläror som kräver allt eller intet, "gör dem högst envisa" (s.466). Medan de Röda för mig stiger fram som 'Reality', vilket den gamle indianen hänför till livets cirkelgång, där kampen är nöjet, där balansen är att de båda sidorna vinner varannan gång, delar på vinster och förluster. Då först uppskattar de varandra.

Nyckelmeningen för mig, är beskrivningen av indianernas blick, s. 428, som tycks säga:
"att det inte är mycket ens en vänligt sinnad indian kan göra åt vita människor"