The Age of Innocence - Edith Wharton (1920)

 Eftersom jag nyligen läste Main Street av Sinclair Lewis, som jag verkligen uppskattade på alla sätt, och fick veta att den boken inte fick 1921 års Pulitzerpris, som många rekommenderat boken till, utan förlorad till The Age of Innocence (Oskuldens tid), var jag extra intresserad av att se om jag håller med. Pulitzers Romanpris utdelades första gången 1918, Tredje gången priset utdelades gick det alltså till Edith Wharton.

Båda romanerna utgavs 1920, och Main Street behandlar sin samtid, 1910-talet och kändes modern, med an Age of Innocence, i stället var förlagd till 1870-talet, en svunnen tid med den sysslolösa överklassens meningslösa liv. Fasta konventioner, en total brist på kommunikation, eftersom alla regler gör att verkliga känslor och behov måste förtigas. Rädslan att bli utesluten, gör att de flesta följer alla oskrivna regler. Därför pågår livet i tysthet, utifrån förutfattade meningar.  

Varför vann Whartons roman Pulitzerpriset i stället för 'Main Street' av Sinclair Lewis? Kanske för att den är så elegant skriven, med roande satir, flyter skickligt, med många snabbt skissade porträtt, och underfundig klarsyn. Båda romanen berör mobbning, när grupper försöker utesluta dem som inte passar in i konventionerna. De misshagliga som inte följer reglerna.  

Vissa formuleringar här och där i Age of Innocence känns bekanta. Har jag läst boken någon gång för länge sedan? Eller har jag sett filmen? Jag hittade klipp på Youtube och känner inte heller där igen något. Alltså tyder det på att boken inte kändes viktig för mig när jag var ung. Jag tror inte på förälskelsen mellan Newland och Ellen, den dimper ner i Newland Archer. Kärlek vid första ögonkastet är svårt att motivera i text. Dessutom förefaller mig Newlands fästmö/fru May är närmast otäck i sina hemliga intriger. Jag föredrar 'Main Street', som rör hela samhällsstegen i en småstad, med betydligt större värme, i synnerhet i huvudpersonernas äktenskap - och hur det utvecklas trovärdigt.

Ändå dras jag lätt in i Whartons roman, satiren är fyndig och elegant. Och i sista kapitlet förflyttas vi hastigt 26 år framåt, till ca år 1900. Och Newlands son Dallas retas med sin far, säger att 1870-talet, det var ett 'sjukhem för döv-stumma' (elakt!). Nu plötsligt finns bilar, telefoner, elektricitet. Den konservative, hederlige, naive Newland som stannat i äktenskapet bland sina plikter, ser med både förundran och tacksamhet på hur hans tre barn förändrar allt, framtiden rör på sig. 

Newlands liv blev trots allt ett bra liv, när han fick tre barn att älska. Barnen gav mening åt livet, barnen lös upp den förgyllda bur som äktenskapet innebar på 1800-talet - om man hade pengar nog att ta hand om dem. Och år 1900 har barnen börjat bryta ner alla skrankor, så framtiden kommer att se annorlunda ut, än den drivhusträdgård han själv fått leva i. Vilket Newland nästan kan acceptera, via sina barn.

Perspektivet växer. Förälskelsen Ellen-Newland, var nog trots allt antagligen ensidigt Newlands egen, hans överlevnadsstrategi. Ellen gav ju aldrig efter, och när sonen vill sammanföra änklingeln Newland med Ellen 26 år senare, då håller sig Newland undan, för att slippa slå hål på sina drömmar. 

Äktenskap som uppoffring? Ja, livet är betydligt mer komplicerat än att bara finna sin drömförälskelse. Samvaron kräver ständiga kompromisser. Livet är en skola. Det visste Edith Wharton. 

Din tjänare hör : Jernbanan 1 - Sara Lidman (1977)

Sara Lidmans debut Tjärdalen hör till mina absoluta favoriter, lika mycket tycker jag om Hjortronlandet och Regnspiran, alla skrivna på 1950-talet. Men Jernbane-eposet har jag inte börjat läsa förrän nu, åren har gått och jag har nästan 'sparat' på det. Få se nu om det håller ...

Första delen, Din tjänare hör (1977), har samma 'luddighet' som jag minns från Hjortronlandet. Där var jag väldigt osäker om vilken tid vi befann oss i, men här vit jag säkert att det är 1800-tal, år 1877 nämns tidigt, även om texten hela tiden rör sig framåt och bakåt, med någon släkt anekdot från 1700-talet. Men det är en sorts evig utmark, en gränsmark till evigheten, där tiden tyckts stå stilla. Första två tredjedelarna av Din tjänare hör lägger landet för läsaren,den otyglade obygden, kärren som kräver hårt arbete att dika ut, stenblock svåra att få ur den obanade marken, allt beskrivs som via samtal, hörsägen, poetiskt, som en impressionistisk målning av suddiga färgklickar, som flyter samman först sedan man backat ut ur dess närhet. Samtal och minnen rör sig i tid och rum, lär os s känna traktens folk, en per kvadratkilometer. Folk som inte känner andra böcker än bibeln, och fått sina namn därur, och nästan ingen är skrivkunnig, för i skogen ligger Schwärje så långt borta. 

Men Didrik Mårtensson känner intuitivt att livet och världen har mer att ge, bara de har järnväg och kunde bindas samman med resten av landet. Mot slutet har länsman Holmgren fått upp ögonen för Didriks talanger att tala och skriva, och hur de med hjälp av klokhet, handelsbod och gästgiveri, skall göra sin socken intressant, nog för att få ekonmerna söderöver att vilja dra järnvägen åt deras håll, för där finns rikedomar - Skogen. 

Men det är Holmgrens vyer. Didrik vill inte fälla mer skog, inte dika ur fler kärr. Han hade hellre hittat 'guld', åtminstone malm. Han har förälskat sig i Anna-Stava, den fromma, som i sin finhet borde få det lika fint som länsmans hustru, så på något sätt bör han skaffa sig inkomster att bygga hus med tapeter...

Som sagt, en poetiskt målad impressionistisk tavla, få se om historien tar fart i nästa del?

Hjärtblad - Aino Trosell (2010)

Den förra roman jag läste av Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria, beskrev kvinnorna historia i hennes släkt under 1900-talet. I Hjärtblad har hon tagit ett steg bakåt och skildrar vandringskullornas liv under andra halvan av 1800-talet. Den utpräglat realistiska stilen, så långt från romantik man kan komma, känns igen även i denna. Stilen är närmast 'naturalistisk', vilket dessutom hade sin storhetstid just under den tidsperiod hon skildrar.

Huvudperson är Hulda, från Malung, en mycket driftig flicka, som vi får följa från missväxt och svält 1866-67. Hulda, som de flesta på den tiden, fick börja arbeta redan som barn. Huvuddelen av berättelsen rör sig under 1870-talet, Huldas arbetsliv under den tid vi idag skulle kalla 'tonår', men som då var ett hastigt påkommet vuxenliv. Ett mer eller mindre enahanda arbetsliv, som i sin naturalistiska stil kunde ha blivit långrandig med allt arbete och slit...

Om det inte vore för alla bihistorier, via karaktärernas strida ström av skvallerhistorier och andra mer eller mindre drastiska historier ur livet. Trosell infogar allt detta muntliga berättande på ett lysande sätt. Historier om död och olyckor och missär, och ett och anant skråck och skrömt, allt som människorna i bygden mött eller bara hört talas om.

Jag får en känsla av äkthet i dessa  berättelser, att Trosell måste ha inämtat just vad folk brukat berätta, på den tid radio och TV ännu inte existerade, och i en miljö där böcker var en lyx. Allt detta berättande, verkligt eller sagor, eller många gånger medvetna skräckhistorier, bräddar romanen till ett djupare intresse. En närvaro i den tid som då var, livet i den stora tystnaden, fylld av endast arbete.
Jag kan tänka mig att Trosell har samlat på gamla hörsägen, eller läst gamla tidningsnotiser, eller hur hon nu skapat dem. Men äkta känns det.

Romanen skildrar härmed också samhällsutvecklingen, som alltså börjar i skogsjordbrukstrakter, och länge förblir sådan, med bara folkskolan som en kil in av kunskap. Hulda blir också så pass vän med skolläraren, utskrattad på grund av sin ofärdiga kropp, som låter henne låna romaner. Och hon läser och börjar drömma. Hon förälskar sig och tror i det längsta på sin kärlek, trots alla svårigheter att hålla liv i den på distans, så som deras arbetsliv tilldrog sig, med ständigt kovallande och vagabonderande.

Men så hamnar Hulda i Stockholm i ett välbeställt hushåll, och som den arbetsamma kulla hon är, van att ta i sedan barnsben, får hon jobba nästan dygnet runt med ett otal arbetsuppgifter under deras vintersäsong i staden. Att hon sedan efter bara något år mirakulöst avancerar till husfru, redan innan hon lämnat tonåren, känns inte längre lika realistiskt. Inte heller att hon snart också blir gift med 'Herrn' (efter en tid som älskarinna), sedan hans hustru, medelklasskvinnan som aldrig fått lära sig laga mat eller sköta några tyngre sysslor.

Denna stora omvälvningen i Huldas liv kommer 1879, samtidigt som Eldkvarn brann på Kungsholmen. Trosell har plötsligt lämnat den kullornas värld hon är så insatt i, coh velat vidga romanen, med en mer pramatisk skildring av den större samhällsutvecklingen, med 1880-talets feminism och socialdemokratiska framväxt. Men eftersom det inte är huvudtonvikten i romanen, fördjupas den inte heller tillräckligt, utan romanen känns plötsligt splittrad.

Hulda blir olycklig i staden, instängd i hemmet, under 1880-talet, utan meningsfullt arbete. En romantisk verklighetsfrånvänd historia blir den dock aldrig. Men kortfattat beskrivet.

Och en än mer kortfattad slutkläm, blir det när Hulda så lämnar Stockholm och maken (som redan funnit en ny älskarinna att roa sig med), för att börja arbeta inom Wilhelmina Skoghs framväxande hotell-imperium. Henne kan man läsa om på wikipedia, återigen något som bottnar i verkliga förhållanden, och vilket också låter Hulda återvända till Dalarna, låter henne kavla upp ärmarna och vara med att bygga upp det nya Sverige, med tåg och hotell och så småningom industrier.

Anna Branting - Lena Svanberg (1987)

Detta är en brevbiografi som stått i min bokhylla i många år, och alltid kommer att stå där. Den är helt enkelt en fantastisk inblick i ett kvinnoliv från mitten av 1800-talet och framåt första världskriget. Boken har även många fotografier av i synnerhet Anna själv, men även hennes närmaste, med alla bylsiga kläder och hår och mustascher som förankrar personerna i sin samtid, samtidigt som Annas egna brev till stor del är en frisk fläkt - beviset på att kvinnan är på väg in i en ny tid - det moderna genombrottet. En kvinnas liv i stort sett parallellt med Strindbergs liv - skriftställarnas gnetande stretande familjetillvaro.

Anna (1855-1950), född Jäderin, förlovade sig i hemlighet 1874, med en prästson och läkarstudent. Hon visar tydligt att hon vägrar anpassa sig efter gamla konventioner och hela tiden hävdade rätten att vara sig själv. När det spricker och hon gifter sig med en ung löjtnant, blir det dock uppenbart att ännu en ung man inte kan möta henne på lika villkor i denna öppenhjärtiga livsinställning. Han misshandlar fru och barn - försöker han få henne att anpassa sig?

Tills slut rymmer Anna 1882 med sina barn och lyckas 1883 skilja sig, med samma metod som Siri von Essen ett antal år tidigare, genom att 'förlöpa hemmet' och ta sig till Köpenhamn.  I onödan, kan man nästan säga, då hennes make inte långt senare dör i tuberkulos. Följden blir ett oförtjänt dåligt rykte - skilsmässa sågs inte med blida ögon, inte ens av hennes närmaste släkt. Tydligens kulle man hellre acceptera misshandel. Dottern Vera kom senare i livet att skriva om sina barndomsupplevelser.

Hjalmar Branting (1860-1925) stod dock över sånt, och gifte sig redan vid 23 års ålder med den 5 år äldre frånskilda tvåbarnsmamman. En livslång kärlek uppstod, den intima närhet hon måste ha sett som sitt rätta öde redan från början. Även om Hjalmars politiska arbete gjorde att han ofta var på resande fot, så gick inte en dag då de var ifrån varann, utan att Hjalmar skrev hem till Anna.

Anna blev brödskrivare, skrev teaterrecensioner och kåserier för att dra in det hon kunde till hushållskassan, som alltid var knaper, som för så många skriftställare. Hon kallade sig René i tidningarna och sägs ha varit kvick och frispråkig. Hon skrev även några romaner, men tycks aldrig ha kommit helt överens med romangenren, då de konventionella populära äktenskapshistorierna tråkade ut henne.  Jag har inte läst något av hennes texter, men hennes brev Lena Svanbergs biografi är en omistlig tidsbild.

The Europeans - Henry James (1878)

Har läst en lättsam kortroman av Henry James, en sorts 'comedy of manners', vet ingen bra svensk översättning för det begreppet, men det passar Henry James mycket uppmärksamma blick, att lyfta fram människors beteenden i ljuset, låta oss betrakta och fnysa lite roat.

The Europeans utgavs tre år före hans tegelsten, Portrait of a Lady, som även den var en psykologisk betraktelse, utan att komma med pekfingrar eller omdömen. The Europeans känns väldigt mycket som en pjäs, där jag tillsammans med författaren kikar in på tittskåpsscenen. Scenbilderna är några få rum inomhus, där karaktärerna möts.

Vi betraktar karaktärerna, inte naturen eller omgivningen. Vi lyssnar till deras samtal med varandra, samtal som avslöjar deras kontrasterande karaktärer. Motsatser möts och står lite frågande inför varandra. Berättaren, Henry James, känns här som en regissör, som ser allt, och vill visa fram vissa drag, men vi går inte in i skådespelarnas tankar. Vi ser deras ageranden och utifrån det kan vi få en bild av deras inre. Och dessa skiljer sig åt.

Ett syskonpar från europeisk överklass besöker några släktingar i Amerika. Dessa släktingar har aldrig tidigare träffats, utan bara hört talas om varandra, med allt vad det innebär av fördomar. Europeerna möter i Amerika en mer strikt puritanism än vad de är vana vid. Och amerikanerna tolkar allt europeiskt som frivolt, nöjeslystet, något man 'inte kan lita på'. Den gladlynte europeiska brodern vill lätta upp stämningen, få sina amerikanska släktingar att inse att det inte är syndigt att njuta av livet. Lättsamt, men tankvärt.

Henry James skrev samma år två långnoveller på samma tema, att kontrastera europeiskt och och amerikanskt: An International Episode (1878). I del 1 reser ett par engelsmän från överklassen till Amerika. De chockeras redan första dagen av juli-värmen, tror sig inte om att stå ut, men blir väl bemötta och omhändertagna av en amerikansk familj, som tar med de ut på sitt svalare sommarnöje.
I del två reser de amerikanska kvinnorna till England, Den äldre har varit där förut och har inga illusioner om att deras gästfrihet ska återgäldas. Twisten i historien, gör först att den gifta kvinnans fördomar kommer på skam, men i nästa twist besannas.

Ännu en ganska lång novell från samma år, Daisy Miller : a Study, börjar i lättsam ton, men rör sig dock helt bort från den satiriska komiken, mot en mer smärtsam alienation. I denna historia står kontrasten mellan nyalända amerikaner, versus de som varit så länge i Europa att de tappat bort den friare amerikanska andan. Endast den europeiska moralen är 'fin nog'. En mer öppen livsstil misstänkliggörs som omoraliskt hämningslös.

Det pratas om de unga amerikanska flickornas 'flirtighet', naturligt i USA, men helt otänkbart i Europa. Jag funderar på om det amerikanska 'dating'-systemet kan betraktas som etablerat redan 1870-talet? Huvudpersonen Winterbourne, den unge mans om försöker förstå sig på Daisy, säger: "Flirting is a purely American custom, it does not existe here", dvs i Europa.

Det känns också som om fröet till feminismen, den nya friare kvinnan, kan ha funnit en tidig återgivare här ...

Det känns som om Henry James i Daisy Miller : a Study är på väg mot en ett djupare psykologiskt allvar, kanske en försmak på vad som komma skulle med Portrait of a Lady.

Siri - Lena Einhorn (2011)

Lena Einhorn är lysande. I Siri berättar hon om Siri von Essen, gift med August Strindberg 1877-1893. Boken börjar 1890 när skilsmässoförhandlingarna inleds, och gör sedan nedslag tillbaka till deras första möte 1875 och sedan stegvis framåt alltefter utvecklingen av deras relations.

Det finns också ett efterspel, om hur den föräldralösa 15 år yngre Marie David blir indragen i Strindbergs svartsjuka hatkampanj. Det är oerhört hjärtskärande, hur hon hjälper Siri ekonomiskt, samtidigt som Strindberg själv underlåter att betala något underhåll till sina tre barn. Marie David bryts ner psykiskt och dör i alltför unga år.

Från de händelser hon beskriver kring 1885, känner jag igen repliker från Fadren, just så som jag själv kände att inspirationen kom från Strindbergs egna äktenskapliga kriser.

Siri och August var ett modernt ungt kärlekspar, när modernismen bröt in, med Strindberg som frontfigur. Hon skilde sig från greve Wrangel för att få bli skådespelare, en skandal på sin tid. Ändå blev hon firad skådespelare, som fick fina recensioner, trots att hon saknade utbildning. Hon måste ha haft en medfödd talang. Men scenkarriären blev kort, då hon på kort tid födde flera barn åt August.
Men hennes talang gav henne dock en viss inkomst efter skilsmässan, då hon gick teaterelever, vilka minns henne som oerhört inspirerande.

Deras drömmar, att leva ett modern jämlikt liv, där både man och hustru fick ägna sig åt kreativa konster, fungerade inte i praktiken. Föräldraskapet tog sin tribut, och Strindbergs sjukliga svartsjuka var den stora stötestenen. Men att Siri var Augusts musa och inspiratör är lätt att förstå, även om det med tiden fick en alltmer förvriden negativ slagsida.

Båda två dog 1912, August bara några veckor efter Siri.

Röda rummet - August Strindberg (1879)

Läste om Strindbergs debutroman och stora genombrott. Än idag är den levande och läsvärd. Språktet är friskt flytande, enkelt men exakt, något helt nytt för sin tid. Man brukar säga att Röda rummet inleder den realism som dominerade svenskt 1880-talet. Förutom den berömda inledningen med utsikten över Stockholm uppifrån Mosebacke, finns inga skönskrivningar. Boken från första till sista sidan full med syrliga cynismer - som jag kan fnittra åt än idag. Det är roligt när någon med medveten udd pekar på mänskliga brister, alltifrånd et personliga, till ohederliga företagare till ineffektiva setatliga verk. 

Det är ju inte en roman med intrig i vanlig mening, utan mer ett kritiskt panorama. I bokens inledning står idealisten Arvid Falk en majdag och ser ut över Stockholms liv och rörelse, vi anar ljusare tider. Men de invånare i huvudstad som visas upp genom romanens 29 kapitel, smular sönder vår tro på människan och framtiden. Realismen stegar in och låter all romantisk syn på konst och snille gå upp i rök.

Att samhället står vid randen av ett gammalt system som behöver omorganiseras, blir tydligt av kritiken mot statliga ämbetsverk. Medelklassen tycks ännu inte ha funnit sin plats och funktion, utan lever mest i en lånekarusell där man parasiterar på varann, ett pyramidspel som endast de som ligger steget före kan dra fördel av. Att ha en 'tjänst' på ett ämbetsverk garanterar varken arbete eller lön. Satiren visar upp dem som en 'herrklubb' dit mannen går för att läsa sin tidning eller intaga sin frukost. En livsstil som kan passa en välbeställd överklass, men inte mättar några kurrande magar.

Jag tror dock inte att man kan göra så lätt för sig att man kallar Arvid Falk för Strindbergs alter ego. Redan efter 18 månader har Arvid Falk gett upp sina litterära drömmar, vid insikten att litteratörens arbete är ett slaveri som hela tiden tummar på etiken. Han blir ämbetsman och gifter sig. Visst, Strindberg hade kämpat en stor del av 1870-talet kring rätt eller fel idealitet i sin pjäs Mäster Olof. Inför svårigheten att bli accepterad av etablissemanget, vände han på klacken och skrev Röda Rummet.

I romanen kunde Strindberg dela upp alla sina egna erfarenheter och känslor på många karaktärer. Jag ser Olle Montanus som en stark kandidat för Strindbergs pockande skugga. Kroppsarbetaren som gett upp det otacksamma slitet, och som självlärd filosof känner att han skulle kunna göra större nytta inom politiken, i striden mot orättvisorna. Men inte heller hans ideal har något rum i den tidens samhälle och han tar hellre livet av sig än ger upp. Han dränker sig, och ser det som ett värdigare slut. I fickan ligger hans sista ord, en anklagelseskrift, en lista över fel i samhället.

Och det är väl precis det Strindberg försöker göra med Röda rummet. Visserligen är han nygift med Siri von Essen och försöker hålla sig ren och snygg, och har ideal om ett jämlikt äktenskap. Men de drabbas nästan omgående av konkurs, och där nere på ruinens brant kan han solidarisera sig med den fattigaste arbetare, trots sin tjänst på Kungliga biblioteket. Strindberg måste jobba ihop varje krona han så gärna vill slösa bort. Så han sätter sig att skriva öppet om hur konstnärer, litteratörer o arbetare sliter ont, medan ohederlighet lönar sig. Kritiken må bära eller brista, blir det inte han sociala självmord, så kanske han kan tjäna ihop en slant ... och så blev det ju.

Little Big Man - Thomas Berger (1964)

När jag var barn var den största film-snackisen Little Big Man med Dustin Hoffman i huvudrollen. Jag fick nog inte se den när den var helt ny, men den gick länge och jag minns att där fanns både humor och dramatik. Men jag hade ingen aning om att det var en bok. Jag är så glad att Karneval förlag satsade på en svensk återutgivning 2010.

Detta är en stor läsupplevelse, en roman med stor insiktfullhet, från gräsrotsnivå. Det som skildras är den amerikanska västern åren 1852-1876, med huvudpersonen Jack Crabbs skiftande livsöden, som gör att han delar både den indianska och den vita kulturens skiftande öden, och i synnerhet de nomadiserande prärieindianernas, där han bland cheyennerna får namnet Little Big Man, och deras sista kraftansträngning att besegra general Custer vid Little Big Horn.

Ändå är detta inte främst en krigs- och stridsskildring, utan en Jag-berättelse av Jack Crabb, som tycks berätta sitt livs historia bakom ett klart och tydligt poker-face, som bara nästan döljer en cynisk glimt-i-ögat.
En mycket personlig röst (som bitvis verkligen har Dustin Hoffmans lite torra röst). Hur än frustrerat hatisk han kan bli på mänsklig dumhet oavsett kultur, så ebbar den i allmänhet ut. Jack hyser en mänsklig motvilja mot våld och tycks hela tiden hamna på förlorarens sida, hos cheyennerna när Custer slår dem 1868, och sedan vid Custers sida när denne går under vid Little Big Horn. Det är kända händelser ur vilda västerns historia, och där finns kända indianer, liksom revolvermän som Wyatt Earp och Wild Bill Hickok. Men den stora behållning är känslan att få krypa in under huden på människorna och känna av stämningen. Den man inte kan få i någon historiebok med enbart fakta.

Trots att Jack Crabb tycks opolitisk och aldrig verkligen väljer 'sida'. Inget folk, oavsett kultur, är enbart god eller ond, och indianerna absolut inte skildras som några 'ädla vildar', så är det ändå indianerna som visar upp den mest oförstört mänskliga sidan. De Vita tycks hela tiden blåögt sträva efter en 'Vision'. En gammal indianhövding förklarar att de vitas rätlinjiga, fyrkantiga liv, med sällsamma trosläror som kräver allt eller intet, "gör dem högst envisa" (s.466). Medan de Röda för mig stiger fram som 'Reality', vilket den gamle indianen hänför till livets cirkelgång, där kampen är nöjet, där balansen är att de båda sidorna vinner varannan gång, delar på vinster och förluster. Då först uppskattar de varandra.

Nyckelmeningen för mig, är beskrivningen av indianernas blick, s. 428, som tycks säga:
"att det inte är mycket ens en vänligt sinnad indian kan göra åt vita människor"

Ett dockhem - Henrik Ibsen (1879)

Kunde ju inte hoppa över Ett dockhem, nu när jag har den i svensk översättning. Har tidigare alltid läst den på norska. En alltid lika levande text, flytande dialog, och denna gång inga masscener som inte kommer fram vid läsning.

Denna omläsning tänkte jag i synnerhet på hur runda samtliga karkatärer är. Ingen person är enkel eller bara 'bra' eller 'dålig'. Alla har sitt eget livs komplikationer. Pjäsen är rik och framåtskådande, med tanke på tillkomståret.

Samfundets stötter - Henrik Ibsen (1877)

Tar en munsbit Ibsen då och då i Östergrens utmärkta svenska översättning. Titeln Samhällets stöttor  skapar av någon anledning större motstånd i min mun på svenska än på norska.

Ibsens första 'helt' realistiska samtidsdrama, två år före Ett dockhem. En granskningen av tidens borgerliga elit, där särskilt männen tagit sig upp via en etisk och ekonomisk dubbelmoral, där de framstår som samhällets stöttor med en fasad av oförvitlig respektabilitet, som dock visar sig pålad i ett träsk av svek och skumraskaffärer. Den finala slutledningen blir att männen vore ingenting utan sina kvinnors stöd. Huvudpersonen Konsul Bernick säger: "slut er bara tätt omkring mig, ni trofasta, sanningskära kvinnor [...] det är ni kvinnor som är samhällets stöttor." Men fröken Hessel får slutrepliken: "Nej du; sanningens och frihetens anda - det är samhällets stöttor."

Kontentan blir att kvinnor representerar sanningen som befriar. I alla fall några av dem, som fröken Lona och Marta. Undermeningen blir att så länge kvinnor slipper gå i männen ledband, och kan göra sin egen stämma hörd, då kommer samhället att blir sannare och friare. Men männen måste erkänna att de inte klarar sig helt utan kvinnor.

Det är alltid roligt att läsa Ibsen för att dialogen flödar så lätt och naturligt. Det krävs ingen iscensättning för att man ska hänga med. Utom möjligen slutscenen, som bör myllra av folk som talar i mun på varann, försoningsfesten som skulle sluta med fanfarer, men istället tappar luft i eftertakens kranka blekhet.

Dramaturgiskt följer Ibsen den antika tragedin, där allt svek redan har skett - i denna pjäs för 15 år sedan - och vad vi får bevittna är nuet då alla konsekvenser avslöjas, när allt fullföljs, då alla knutar skall lösas. Men här blir det inte längre en tragedi, alla förväntar sig en samhällsomstörtande tragedi om alla lögner avslöjas - men så blir det inte. Det blev inga fanfarer, men trots allt segrade sanningen och därmed renas huvudpersonerna, även om festdeltagarna känner sig lurade på sin fest. Även jag som läsare kan då känna mig lite lurad, som om aktionfilmen inte får sin väntade avslutande biljakt.

PS. Intressant tidsbild är den negativa synen på 'amerikaner', värsta avskummet tycks i alla fall europas borgerliga elit anse. Och tvehågsenheten inför maskiner. Maskiner kan göra folk arbetslösa, men värst är naturligtvis att inte utbilda de som ska använda maskinerna, utan låta den ekonomiska vinningen styra allt.

Skådespelerskan - Anne Charlotte Leffler (1873)

Anne Charlotte Leffler är född samma år som Strindberg, 1849, och skrev sin debutpjäs vid ungefär samma tid, Skådespelerskan : dramatisk teckning i två akter. Med den stora skillnad att Lefflers pjäs genast sattes upp på Dramaten 1873 och gjorde stor succé. Föreställningen lär ha spelats fem gånger längre än vad Dramatens pjäser normalt spelades.

Leffler kom att parallelt med Ibsen bli en av Åttiotalismens stora, de som i sina pjäser ville rikta ljuset mot samtida problem, vilket kritikern Georg Brandes propagerat för i sina föreläsningar från 1871, i tryck från 1872. Men redan innan dess hade Ibsen eldat upp en livlig debatt med Brand (1866) om prästen som helt kompromisslöst brinner för sitt kall och predikar att man skall vara sig själv helt och fullt och kämpa för sin sak. Vilket kom att bli ett ledljus för många, inte minst en ny generation kvinnliga författare.

Det moderna industrisamhället växer i mitten av 1800-talet fram med stormsteg och gör kvinnan allt mer 'överflödig och arbetslös'. Den produktion som tidigare pågått i familjesfärens självhushållning, togs steg för steg över av industrin. 'Anständiga' kvinnor höll sig hemma, och där fanns inte längre samma arbetstillfällen som i det tidigare bondesamhället. Männen hade fullt upp med att ta sig fram i den nya ekonomin och dröjde ofta längre med att fundera över äktenskap. Hustru och barn, som tidigare varit en ekonomisk tillgång, kom allt mer att ses som betungande utgifter. 

Anne Charlotte Lefflers debutdrama handlar om Ester Larson som växt upp föräldralös och försörjt sig först på cirkus och sedan som skådespelerska. Cirkus och teater, en grå frizon där modiga kvinnor kunde få tillträde, men anses då inte längre ingå i det 'anständiga samhället'. Ester är en firad skådespelerska som lätt charmar till sig alla män. Helge, en ung man av välbeställd familj, förälskar sig i Ester och är mäkta stolt när hon besvarar hans känslor. När han tar med henne hem till sin familj under julen flirtar hon med alla för att vinna tillträde till gemenskapen, men det går inte hem hos Helges mor och äldre syster. De gör vad de kan för att 'avslöja' Ester, att hon har låg moral och aldrig kommer att foga sig efter sin blivande make.

Ester kan inte inse att hon måste ge upp sitt yrke. Hon trodde att kärleken skulle övervinna allt, men inser att det är en illusion och väljer då sitt 'kall', konsten, framför äktenskap och trygghet. Visserligen ger Helge på slutet upp sina krav för att inte förlora Ester, men det är för sent. Den illusionen går hon inte på en gång till.

Ester är faktiskt så kokett att det först går att sympatisera med modern som tolkar allt som falskhet. Ända tills man inser hur vilsen Ester är. För att överleva har hon alltid tvingats spela de roller som omgivningen kräver av henne. När hon nu frågar Helge 'vilken roll' hon ska spela för att passa in, svarar han att hon bara ska vara sig själv. Med andra ord en omöjlighet. Vid denna tid fanns inget utrymme för kvinnlig självständighet och att "spela osjälvständig" skulle göra våld på det egna jaget. Samtidigt som hon rent psykologiskt inte vet 'vem' hon är djupt i sitt inre. Hon spelar roller för att hon är uppfostrad till det. Ester blir därigenom symbol för att Kvinnan alltid tvingades spela den roll som omgivningen önskade.  

Leffler hade själv gift sig ung med en äldre man. Full av verksamhetslusta tvingades hon skriva detta sitt debutdrama i hemlighet, eftersom maken inte ville ha en 'offenlig' hustru. Succén gjorde dock att sanningen bakom hemligheten avslöjades. Fortsatta succéer under 1880-talet (Den mest diskuterade var Sanna kvinnor, från 1883) ledde slutligen till skilsmässa 1889.

Jämför jag Skådespelerskan med Mäster Olof kan båda pjäserna sägas spegla sina författares högst personliga inre konflikter, men medan Strindberg envisades med att under många år gräva ner sig i 1500-talet, låg Leffler steget före genom att placera sig i sin samtid och öppet låta kvinnan välja bort mannen och gå sin egen väg.

Mäster Olof - August Strindberg (1872)

Strindbergsår i år - varför man nu vill fira att någon dött? Känns ju lättare att fira någons födelse, t ex Dickens 200 år i år. 21 år yngre än Ibsen, föddes Strindberg 1849, och växte upp under just de årtionden då Ibsen lärde sig hantverket och publiken var som mest intresserad av just de sceniska konsterna, teater och opera, historiska dramer lika väl som listiga intriger. Så det är inte konstigt att också Strindberg vände sig mot teatern, även om hans grund som journalist även ledde honom till samhällskritisk prosa och mycket annat.

1872 hade Strindberg skrivit klart sitt första skådespel, Mäster Olof, men refuserades av såväl Dramaten som Svenska Akademien, som antagligen ansåg att den saknade de moraliska ideal man omhuldade. Men han gav sig inte, utan ägnade större delen av 1870-talet åt att skriva om verket i sex olika versioner. Målet var att bryta med gängse genrekoder, som vers och deklamation, till förmån för en vardaglig samtalston och att infoga även det lilla livet mitt i de stora historiska skeendena. Ändå var en av versionerna en nedtonad version på knittelvers. Vad gör man inte för att få bli insläppts på parnassen? Tryckt blev den, 1878, men inte spelad. 1881 tryckte dock Bonniers en prosaversion efter första versionen, varpå det slutligen fick sin scenpremiär på prosa den 30 december 1881, men då på Nya teatern.

1870-71 hade fransk-tyska kriget, lett bland annat till kejsar Napoleon III:s fall och bildandet av Pariskommunen 1871. Över hela Europa hade en rädsla för socialismen vaknat ...

Dramat handlar alltså om reformatorn Olaus Petri, som anses ha studerat hos Martin Luther, och därför blir ett tveeggat redskap, som används av såväl Gustav Vasa, som vill minska prästerskapets makt, och för Gert Bokpräntare som vill stjälpa kungen. Visst kan detta vara en omskrivning för oron i Europas, och nog är dramat ett tydligt ungdomsverk som gestaltar Strindbergs egen kluvenhet. Ungdomen vill bana nya vägar och kasta av sig alla ok, men känner sig samtidigt osäker och suktar efter stöd, något att hålla sig till, och därför riskerar att bli ett redskap för andra än sig själv. Kollektiv revolution vs. gryende individualism?  Sveriges industriella arbetsmarknad låg väl 150 år efter Englands och Robinson Crusoe ...

Det som roade mig var en scen i Akt 3 mellan Olof och hans nyblivna hustru Kristina, som har vissa anakronistiska funderingar kring könsskillnader. Kristina vill höra vad Olof sitter och läser och översätter, men han invänder att hon inte skulle 'förstå', texten "är för omateriell". Ja, extremt abstrakt, skulle jag vilja säga. Kristina blir bestört vid tanken att hon och Olof inte kan bli jämlika, och hur olyckliga detta skall göra dem, att hon likt en "slavinna", måste lära sig tyda alla hans önskningar, men aldrig kan dela hans intellektuella tankar. Olof menar då att det är samma sak för honom, han kan aldrig lära sig Kristinas sysslor, att allt handlar om att "lära sig", visst skulle Kristina kunna lära sig vad som står i böckerna, men Olof skulle aldrig kunna lära sig Kristinas arbete. "Jag är inte skapad så och jag vill inte", hävdar Olof.

Olof erkänner att allt handlar om tillgången på kunskap, men för mannens del också om ovilja. Han vägrar syssla med vardagen, han vill stanna i sin intellektuella sfär. Kristina vill inte "hållas i okunnighet", men Olof är rädd att förlora hennes "aktning" om de kommer på jämställd fot. "Tro mig, du skulle förlora det som nu gör dig större än jag; styrkan att kuva din vilja, och då blir du mindre än jag och då skulle jag ej akta dig! Förstå mig: vår glädje är att överskatta varandra, låt oss behålla den villfarelsen!"

I början av av Akt 4 förklarar Kristina att Olof satt henne "på pidestal". Där uppe blir hon maktlös, och får i sin tur titta upp på sin make "som på en Gud". På pidestalen hamnar den goda hustru som kuvar sin egen vilja, vilket en man tydligen aldrig behöver göra. Det blir den unge Strindbergs argument för att behålla könsmaktsordningen. Endast okunniga kan de överskatta varandra, och därigenom behålla aktningen. Ack ett så abstrakt önsketänknade. Nog är det lättare att uppskatta den man kan dela intressen med och stå på jämlik fot med. I synnerhet när enda skillnaden skulle handla om att "kuva sin vilja" eller inte.

Att sådant vardagligt gnabb får avhandlas på scenen är naturligtvis en ny sorts psykologisk realism på den svenska teaterscenen. Ibsens språk i Peer Gynt uppfattade jag dock som än mer lättflytande, och dessutom fanns där även humor, och det är alltid positivt.

NP 1905 - Henryk Sienkiewicz

"på grund av hans storartade förtjänster som episk författare" var motiveringen för 1905 års nobelpristagare Henryk Sienkiewicz, 1846-1916. Jag har nämnt honom tidigare, polsk författare tidvis bosatt i USA. Mest känd för sina realistiska historiska romaner i tegelstensformat, i vilka man kan tolka in förtryck i samtiden. Mest känd är Quo Vadis (1896) som tilldrar sig på kejsar Neros tid i Rom och skildrar brytningstiden mellan Antiken och Kristendomen, underförstått syftande på det samtida ryska förtrycket i Polen. Boken har filmatiserats flera gånger. Romanen skildrar de första kristna i Rom, som efter den stora branden 67 e Kr, blev syndabockar och förföljdes av Nero.

Men han skrev också för barn och ungdom. När jag ville läsa något mer av honom önskade jag ett mindre verk och fann en liten roman på 160 sidor, Hanna, (Hania, 1876), som jag skulle vilja kalla ungdomsroman, trots att jag fann boken på vuxenavdelningen, svensk upplaga från 1917, men översattes till svenska redan 1896. Boken har väl betraktats till hans populärare verk, och har därför inte fått någon större uppmärksamhet.

En mycket lättflytande text. Temat rör några ungdomars kärleksvåndor, med vissa psykologiska insikter om hur sårbarhet och stolthet leder till förnekelser, som därigenom skapar än större komplikationer. Men så enkelt som att endast vara ärlig om sina känslor är det naturligtvis inte. Vi befinner oss på 1800-talet, och en tråd i intrigen gäller motsättningen "demokrater" vs "aristokrater". Jag-berättaren Henrik är av aristokratisk familj, hans vän Selim är dessutom georgisk muslim, med vackra mörka ögon och ett ständigt förföriskt glatt humör. Vännerna blir dock rivaler om Hanna, som egentligen är dotterdotter till en betjänt, och därför inte lämplig äktenskapspartner för någon av ynglingarna. Ungdomarna ser dock i början på världen med nya demokratiska ögon, och även Henriks föräldrar är 'storsinta' och ger Hanna både utbildning och 'familjestatus' sedan farfar betjänten gått bort och den föräldralösa flickan blir helt familjelös.

Historien börjar konventionellt och jag tror mig förstå hur det ska sluta - att Henrik ska få sin Hanna till slut - men jag bedrar mig. Och jag vill citera några för mig viktiga rader, efter att Selim vunnit Hannas kärlek. (s.122)

"Av egenkärlek, av högfärd blygdes du för att erkänna, att du älskade henne. Din kärlek spirade upp i mörkret, min i det fulla dagsljuset. Du älskade henne hemligt, jag älskade henne öppet. Du förgiftade hennes liv, jag sökte göra henne lycklig. Vem är den skyldige?"

Detta upplever jag som en ny synvinkel. Det eviga hemlighetsmakeriet straffar sig självt. Hanna rymmer med Selim. Men därefter blir berättelsen åter konventionell. Kvinnosynen är hela tiden konventionell. Hanna är den oskyldiga duvan som pojkarna slåss om som 'hökar'. Hon är bytet, det är inte hennes fel att hon blir förförd nog att rymma. Hon får inte välja sin kärlek själv, hon måste räddas och föras tillbaka - skyddas.

Ändå kommer det en knorr på slutet. Rymningen sker under oväder, Hanna blir genomblåt och drabbas av influensa. Henrik jagar dem och duellerar med Selim, båda får svåra blessyrer. Den försvagade Hanna drabbas dock av smittkoppor som går i trakten, vilket vanställer hennes "idealiskt sköna anlete" (ah! är detta åter en användning av Nobels uttryck?). Såväl Henrik som Selim grips av avsmak inför hennes koppärriga sårskorpor. Ändå vill Henrik lyda sin heder och äkta henne, men blir dock löst från denna heder via sin mor som menar att det är Selim som måste lyda hederns lag - det var hans om rövade bort Hanna, trots att de inte fick minsta natt i ensamhet.

Hanna själv vägrar dock gifta sig. Hon känner att ingen av dem längre hyser äkta kärlek för henne. Hon skaffar sig ett nytt kall i livet och blir 'barmhärtighetssyster', en sorts katolsk nunna. När Henrik några år senare återser henne, finner han dock att koppärren försvunnit. Hanna har återfått sina "änglalika drag" ... "vackrare än någonsin" har hennes skönhet blivit av "överjordiskt slag".

Kvinnobilden är här av betydligt unknare slag än någonsin Paul Heyses betydligt fränare tjejer. Sienkiewicz var bara 30 år när han skrev den, antagligen precis innan han reste till USA första gången, och antagligen möttes av en ny tid...

Dramatisk april-maj, inkl. 1800-tals-dramatik

Kursstress har gjort att mina inlägg uteblivit i två månader. Förutom att vi varit på bröllop, tango, varpå jag blev dunderförkyld i två veckor och vännens förlossning krånglade till sig, så vi blev hundvakt för en 80 kilos Rottweiler i en dryg vecka. Inte heller visade det sig så enkelt att installera solelement som komplement som alla sa. Och manualer - when everything else fails, read the fucking manuel! - var tydligen något som bara vi amatörer läst ...

På kursen har det handlat om 1800-tal. Allt från mjukstart med lyrik - via drama - till de stora tjocka 1800-talsromanerna. En saftig bit att tugga sig igenom.

Lyriken gick från Baudelaire över symbolisterna Rimbaud och Verlaine, till Amerikas nyskapande Walt Whitman och Emily Dickinson. Även Sverige hade sina giganter vid denna tid, i synnerhet Fröding och Karlfeldt i mina ögon, men även Rydberg och Heidenstam är intressanta, även om tidssbrist gjorde den biten en aning ytlig. Positiv upptäckt för mig blev Rilke. En gigant jag aldrig hade läst. Tyska är inte mitt område, men jag blev klart intresserad. Tänker söka efter bra svenska översättningar. Sympatiserar med hans syn på skapandet som framkom och har därför skaffat mig en liten bok med hans brev till en ung man som själv ville bli poet. Rilkes råd är insiktfulla och medkännande. (Letters to a Young Poet; skrivna 1903-1908). Intressant är också att Rilke förälskat sig i Ryssland, naturen, utrymmet - till skillnad från sin tid i Paris, där han skrämdes av larmet och trängseln.

Dramatiken började med något för mig okänt - Büchners Woyzeck. En mycket egensinnig modernistisk stil, skriven redan på 1830-talet, men inte publicerad under författarens korta livstid, utan först sent 1800-tal, men fick då desto mer uppmärksamhet för sin nyskapande stil. En stil som passade betydlig bättre in i den då nyvaknade experimentlustan.

Ibsens Ett Dockhem är naturligtvis obligatorisk läsning. Jag har sett den i olika versioner och läst den flera gånger tidigare, men den förlorar aldrig sin fräschhet. Samhällskritiken. Läste den nu som alltid på norska, men blir lite sugen på Klas Östergrens översättningar som nyligen kommit i tryck.

Strindbergs pjäser tillhör också det omistliga. Dialogen i Fröken Julie är rapp och lättflytande. Synd bara att slutet är så nattståndet, patriarkalt, klasshierarkiskt. Ett Drömspel är desto mer förnyande. Inte bara för Sverige, utan för hela världsdramatiken vid den tiden. Strindberg var enormt mångsidig, om än fast i sin patriarkala samtid på många sätt. Strindbergs språkbehandling är alltid en lisa för själen - Om än inte hans kvinnosyn.

Vår fördjupning ägnades i första hand Tjechov, i synnerhet Körsbärsträdgården (1904). Tjechov har en alldeles egen stil, som jag upplever som symbolisk, även om han själv kallade det realism. Han menade att människor agerar betydligt mer irrationella i sina dialoger, än vad vi får uppleva i traditionella pjäsers noggrannt utmejslade intriger, vilka Tjechov alltså inte upplevde som realism. Hans pjäser spelas också ofta som tragedier, trots att han själv benämnde dem komedier. Mest komiskt är personteckningen, alla karaktärers idiosynkrasier, svagheter, svårigheter att komma till skott. Mycket kan bli farsartade slapsticks.  Jag kan känna ett starkt släktskap mellan Molièrs karaktärskomedier i detta.

En intressant jämförelse var dialogformen hos ovannämnda tre dramatiker. Ibsens kritik av det patriarkala omyndigförklarandet av kvinnor är så tydlig, där Torvalds repliker klappar trebarnsmodern Nora på huvudet som om hon vore en oförståndig liten flicka. Dialogen hos Strindberg är det ständiga könskriget. Rapp och taggig. Medan Tjechovs karaktärer hela tiden pratar förbi varandra, där uppstår aldrig något verkligt utbyte. Alla är inne i sin egen värld och har svårt att förstå sig på andra människor. Vilket naturligtvis är lika tragiskt som komiskt.

Mot slutet dök den extremt surrealistiske Alfred Jarry upp, med sin Kung Ubu (Ubu Roi, 1896). En enda lång djupdyckning i våld, smuts, avföring. Påverkad av Kasper och annan dockteater, själlöst våldsamt, med avsaknad av all medkänsla. Mer svidande samhällskritik än så kan det knappast bli.

NP 1909 - Selma Lagerlöf

1909 års Nobelpris i litteratur gick till Selma Lagerlöf, 1858-1940, såväl den första kvinnan som den första svensk att få priset. Motivering:  "på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning"

Länge var hon en av de internationellt mest kända svenska författarna. Inte minst via Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - vilket kan kännas lite underligt, att en läsebok i svensk geografi för folkskolan blev en kolossal framgång i hela världen och än idag utkommer i nya upplagor världen över. Den ena nobelpristagaren efter den andra minns Nils Holgersson från sin barndom.

Hon antog utmaningen för att den var svår. Idé till lösning fick hon genom att läsa en annan nobelpristagare, Kipling, dvs att låta huvudpersonen vara en odåga till pojke, men med förmågan att tala med djur. Hos Lagerlöf ligger det trolldom bakom, en tomtes förbannelse som pojken får som straff, att förvandlas till pyssling och bli en del av den djurvärld han hittills plågat. Nu blir han minst och svagast, men djuren hjälper honom och lär honom mer om etik och moral än tomten kunnat ana. Så mycket att förtrollningen hävs.

Jag läste aldrig Nils Holgersson som barn, även om det ända till 1960-talet fanns lärare som använde den som högläsning, men hittade nyligen ett fint begagnat exemplar hos Myrorna och har läst den med behållning.

Selma har inte alltid uppskattats. Hennes höga litterära målsättningar, med symboler, bihandlingar, uppbyggnader med en hel avslutad historia inom varje kapitel som sedan bildar den totala helheten, var  uppgifter hon ålade sig själv - men gick länge många läsare förbi. Varför antog min mor, som aldrig läst Selma, att hon skrev torrt och långtråkigt? Negativt prat i hennes generation, varför? Inget jag läst av Selma Lagerlöf stämmer med den bilden. 

Ta debuten, Gösta Berlings saga, en fullständigt förförande passion. Jag fortsatte med Kejsaren av Portugallien. Jerusalem. Löwensköldska ringen. Charlotte Löwensköld. Anna Svärd. Alla känslomässigt gripande. Tidigt inser man hennes förkärlek för spökhistorier. Jag kan undra om det var just spökerierna som under 1900-talets torra skepticism fick eftervärlden att titta snett? Men den trångsyntheten har inte bestått. Litteraturvetaren Vivi Edström har skrivit en introduktion till Selma och hennes verk som fördjupar förståelsen.

2008 är det 150 år sedan Selma Lagerlöf föddes och 2009 blir det 100 år sedan hon fick nobelpriset. Trots hennes texters intrikata uppbyggnad, hör hon även till de folkligt lättlästa nobelpristagarna. Sent omsider upptäckte jag hennes Mårbackasvit - minnen från barndomen - som ger intressanta tidsbilder. Rekommenderas varmt. - Mårbacka (1922) - Ett Barns memoarer (1930) - Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (1a uppl. 1932).

I Mårbacka, om Selmas barndomshem, skymtar hon som ett av de yngsta barnen, drabbad av barnförlamning. Hon blir visserligen bättre, men haltar resten av livet. Boken är huvudsakligen en beskrivning av miljön, människor och gårdar i hennes hemtrakter i Värmland. En mycket intressant tidsbild, från ca 1858-1866, samt tillbakablickar i släkten. Ett Barns memoarer fortsätter i samma stil ca 1866-1872, nu med Selma själv i skolåldern och därför mer närvarande, om än aldrig i centrum. I skola går inte Selma, hon och systrarna fick en ung kvinnlig släkting som guvernant - så sysselsattes mindre bemedlade kvinnor som inte funnit lämpligt giftermål, för att tjäna ihop till brödfödan genom att undervisa andra flickor.

Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf beskriver hennes vistelse i Stockholm januari-maj 1873. Hennes andra vistelse i huvudstaden, för att få regelbunden sjukgymnastik varje dag. Första gången var hon 9 år. Nu är hon 14 år och skriver dagbok för första gången. Selma kliver fram mycket levande. Med tonåringens hudnära känslor. Osäkerheten, som inte blir mindre av att omgivningen tycker att hon är dum och hopplös, tråkigt tyst. I all 'välmening' förklarar man för henne att hon skulle bli betydligt mer omtyckt om hon kunde vara pratsamt gladare. Vilket naturligtvis inte lättar upp tunghäftan. Nej, hjälpt blev hon av att möta främmande människor, utan förutfattade meningar, som ser den intressanta flicka hon är.

Dagboken blev Selmas sist utgivna bok. Jag upplever den som mycket äkta, som om utarbetad efter en autentisk dagbok. Men så ligger det inte till. Selma var en mycket skicklig stilist, som medvetet bygger upp denna känsla hos läsaren, förklarar Vivi Edström. Många blev lurade - och det var meningen! Själv tänkte jag på språket, t ex en aning ogrammatiska detaljer, 'barnspråk' ... eller kanske dialektalt? Slutavsnittet föreföll mig lite påklistrat. Stockholmsvistelsen är nästan slut. Hon har läst igenom sin egen dagbok och inser att det är mycket hon utelämnat. Plötsligt berättar hon mycket kortfattat om allt hon gjort i staden: teater, släktbesök, promenader till sevärdheter. Saker som tidigare inte varit viktiga nog att ödsla tid på att skriva ner. Men som nu känns fel att utelämna. Selma har medvetet ställt upp det så, med ungdomens nyckfullhet. 14-årigen som först bara skriver ner det som ligger närmast hennes egna känslor.

Apropå språket, finner jag en detalj alldeles bedårande. För mig blir det sinnebilden av 14-åringen 1873. Eller var det vanligt språk på 1870-talet? Jag tänker på de dubbla konjunktionerna: ... när som ... Idag skriver vi aldrig som efter när, som inleder en bisats. '... när (som) vi kom in efter promenaden.' Är detta den unga Selmas eget sätt att tala (eller dialektalt för Värmland?).

Ett litet citat om faster Lovisa i slutet av boken: "Det var inte nog med att hon var vacker, utan jag kände, att hon förde med sig så mycket kärt. Det är väl dumt att säga det, men jag tyckte, att hon förde med sig hela Mårbacka. Hon hade så mjuka kinder och så snälla ögon och så små, feta händer. Hon kunde inte vara kommen från något annat ställe i världen. Det syntes, att hon var från Mårbacka. Hon var ju så snäll, att hon aldrig kunde bli ond, och hon gjorde sig aldrig bekymmer för något svårt eller allvarsamt, utan bara för småsaker. Och hon visste ingenting om elakhet eller hårdhet eller om allt det farliga och grymma, som man kunde råka ut för i en stor stad som Stockholm. Hon var bara ett Mårbackabarn och ingenting annat, ett gammalt, snällt Mårbackabarn. Och ett Mårbackabarn var ju jag också, fastän jag inte på långt när var så snäll som faster."

Just så uppväcker Selma den positiva bilden av Mårbacka, drömmen om hemmet, som familjen förlorat, men som hon själv arbetade på att köpa tillbaka och bygga upp igen. Och lyckades med tack vare sina författarinkomster. Här kommer den in i Stockholmslägenheten som en varm vårvind, och Selma längtar genast hem igen. Så som hon gjorde i verkligheten många år, innan hon uppnådde sitt mål.

Alla böcker av Selma Lagerlöf rekommenderas!
En bok för Allas Nobeller, innehåller hennes barndomsminne: Julklappsboken. Ett helt bedårande julminne, om hur familjen retade henne genom att ge henne mängder av sygrejor - hon avskydde att sy - och fick vänta alldeles till hon nästan hade gett upp hoppet, innan hon fick det hon önskade sig mest av allt - en bok. Och trots att boken är på franska, och hon ännu inte kan läsa franska, så är hon så otroligt lyckligt. För i boken finns det bilder som hon granskar timme ut och timme in. Boken väcker så mycket nyfikenhet, att hon skyndar att lära sig franska.

Men så här i efterhand, med tanke på Mårbacka sviten, kanske är även detta mer fiktion än fakta? Vem vet ...