Anna Branting - Lena Svanberg (1987)

Detta är en brevbiografi som stått i min bokhylla i många år, och alltid kommer att stå där. Den är helt enkelt en fantastisk inblick i ett kvinnoliv från mitten av 1800-talet och framåt första världskriget. Boken har även många fotografier av i synnerhet Anna själv, men även hennes närmaste, med alla bylsiga kläder och hår och mustascher som förankrar personerna i sin samtid, samtidigt som Annas egna brev till stor del är en frisk fläkt - beviset på att kvinnan är på väg in i en ny tid - det moderna genombrottet. En kvinnas liv i stort sett parallellt med Strindbergs liv - skriftställarnas gnetande stretande familjetillvaro.

Anna (1855-1950), född Jäderin, förlovade sig i hemlighet 1874, med en prästson och läkarstudent. Hon visar tydligt att hon vägrar anpassa sig efter gamla konventioner och hela tiden hävdade rätten att vara sig själv. När det spricker och hon gifter sig med en ung löjtnant, blir det dock uppenbart att ännu en ung man inte kan möta henne på lika villkor i denna öppenhjärtiga livsinställning. Han misshandlar fru och barn - försöker han få henne att anpassa sig?

Tills slut rymmer Anna 1882 med sina barn och lyckas 1883 skilja sig, med samma metod som Siri von Essen ett antal år tidigare, genom att 'förlöpa hemmet' och ta sig till Köpenhamn.  I onödan, kan man nästan säga, då hennes make inte långt senare dör i tuberkulos. Följden blir ett oförtjänt dåligt rykte - skilsmässa sågs inte med blida ögon, inte ens av hennes närmaste släkt. Tydligens kulle man hellre acceptera misshandel. Dottern Vera kom senare i livet att skriva om sina barndomsupplevelser.

Hjalmar Branting (1860-1925) stod dock över sånt, och gifte sig redan vid 23 års ålder med den 5 år äldre frånskilda tvåbarnsmamman. En livslång kärlek uppstod, den intima närhet hon måste ha sett som sitt rätta öde redan från början. Även om Hjalmars politiska arbete gjorde att han ofta var på resande fot, så gick inte en dag då de var ifrån varann, utan att Hjalmar skrev hem till Anna.

Anna blev brödskrivare, skrev teaterrecensioner och kåserier för att dra in det hon kunde till hushållskassan, som alltid var knaper, som för så många skriftställare. Hon kallade sig René i tidningarna och sägs ha varit kvick och frispråkig. Hon skrev även några romaner, men tycks aldrig ha kommit helt överens med romangenren, då de konventionella populära äktenskapshistorierna tråkade ut henne.  Jag har inte läst något av hennes texter, men hennes brev Lena Svanbergs biografi är en omistlig tidsbild.