Stensborg - Sven Lidman (1910)

 År 1908 gifte sig Sven Lidman (1882-1960) med Carin, dotter till finansmannen Ernest Thiel, vid den tiden en av Sveriges rikaste män. Samma år gifte sig Hjalmar Bergman med Stina. Båda paren befann sig 1909 i Rom och umgicks emellanåt. Och de två unga författarna Lidman och Bergman skrev där - på var sitt håll naturligtvis - i rasande fart sina genombrottsverk, båda på temat den svenska knapadelns upplösning, båda utgivna 1910. Kom det sig av en allmän tidsanda? Eller förekom ämnet i deras samtal? 

Hjalmar Bergmans språkliga fyrverkeri Hans nåds testamente, om en rad olika karaktärer i en utdöende herrgårdsmiljö, läste jag om för en dryg månad sedan, och skrev om här, att han lämnat svårmodet i sina ungdomsverks bakom sig, till förmån för en mer produktiv humor.  

Lidman som debuterat som poet 1904 i tidens symbolisk och dekadenta anda, hade nu helt tappat lust till den genren och drabbats av skrivkramp, och beslöt att övergå till realistisk prosa, för att tjäna samhället. Detta inleddes alltså 1910 med Stensborg. Den skiljer sig, trots de gemensamma grundtemat, stort från Bergmans roman, genom att vara mycket lågmält, och är främst en meditativ betraktelse centrerad på sin huvudperson Johan Silfverståål. Lidman kom dock att fortsatta med ytterligare fyra böcker, utgivna 1910-1913, om släkten Silfverståål, och dessa lär myllra av karaktärer.  

Jag har bara läst den första, Stensborg, vilken Svenska Akademin 1995 gav ut i serien Svenska Klassiker, antagligen i förhoppningen om att den inte ska glömmas bort. Och jag håller med om att den är klart läsvärd. Jag tar till mig det lågmält troskyldiga, oroas i början av den uppenbart hotande krisen. Ändå får boken ett tillfredsställande slut.   

Johan Silfverståål har i unga år ärvt herrgården Stensborg i Östergötland, som egentligen inte är stor nog att föda mer än en storbonde, men en förfader hade 1799 av "godsägarfåfänga" gjort om den till fideikommiss för att skänka släkten lite adelsglans. Men att hålla glansen uppe har lett till ständiga ekonomiska bekymmer. Johan har dessutom försörjningsbördan åt en yngre bror som studerar juridik, vilket skapar skulder, inte minst för att han vill hålla jämnsteg med sina mer  välbärgade studiekamrater. Johan har förlamats av traditionernas krav att hålla uppe den 'fina fasaden', han har blivit träl under tillfälligheter. 

Lidmans sätt att beskriva bondgården, och ägarnas försök att få den att likna en större herrgård än den verkligen är, gör att boken för mig känns så svensk. Det lilla fattiga Sverige, bondelandet med mer stolthet än rikedomar, där rik adel är begränsad klick, verkliga slott mycket få, och så väsensskilt från vad man kan se nere i Europa och i Storbritannien.  

Det lågmälda kommer av att Johan känner sig oerhört ensam, utan föräldrar måste han klara sig själv i den snabbt framväxande industrisamhället, med folkrika storstäder, så olika den landsbygd han är van vid. Samhället har fått en ny elit, intellektuella och bankmän/finansiärer dominerar. När Sverige övergår från naturaekonomi till pengaekonomi, är pengar en bristvara för de flesta. Alltfler lån och växlar kommer i omlopp, och med det alltfler förfalskade växlar. Detta innan personnumret uppfanns för att hålla koll på den växande mängden 'obekanta' som dök upp inte minst i storstäder där de kunde försvinna incognito.  

Johans bror Henrik bygger på sin karriär genom att förlovar sig med dottern i en rik finansfamilj som är roade av hans anrika adelsnamn, som en fjäder i hatten. Men detta gör Johans ekonomiska  bekymmer akuta. Bunden vid sin torva dagdrömmer han om gentila lösningar, som att låna ett kapital att fördubbla på casino i Monte Carlo. Med andra ord en oroande livslögn, som bara kan leda till att han förlorar allt. Johan förfalskar en växel, och i sina dagdrömmar har han goda intentioner att återlösa lånet i god tid. En plan dömd att misslyckas. 

I Monte Carlo växer också hans förakt för klassamhället, den överdriven lyx, fåfänga, ytligheter och oärlighet. Dagdrömmarnas såpbubblor brister. Han längtar hem och återvänder med en nyvaknad arbetsiver. Han börjar rusta upp sin gård, inser att han är företagsam nog att förbättra det som försummats. Johan inser att det är inaktiviteten som varit hans problem. Nu gifter han sig med pigan Klara, som föder hans barn och arbetar med honom på gården. 

Men han överlämnar sig också till rättvisan, med gott humör. Ärlighet blir hans ledstjärna. Fängelsestraffet tar han med jämnmod, att det dessutom gör att reglerna tar ifrån honom fideikommisset, bekommer honom inte. Han väljer det ärligare namnet Johan Stål, för att leva som bonde. Och allt slutar väl, för bror Henrik och hans rika fru är inte intresserade av en bondgård. De säljer den och då inträder ett konsortium av nära bekanta, som sett att Johan är den dugligaste att ta hand som gården, så åt dem får han även i framtiden ta hand om Stensborg, och leva där med sin nya familj. 

Som bonde är ensamheten skön, att få arbeta på sin egen torva är den livets mening han äntligen hittat hem till. Rörelse och aktivitet är vad livet är uppbyggt av. En enkel men hoppfull historia, och framför allt  känns den svensk.  

Min utgåva har ett förord av Knut Ahnlund som sammanfattar Sven Lidmans liv, och hur man kan läsa in hans livsfilosofi i romanen Stensborg. Hur han själv, tidigt faderlös, trots att han som barn beskyddats av en stoisk farbror, när denne dog, övergav hans asketiska livsfilosofi för att bli en njutningens Casanova och fåfäng lyriker, som tanklöst förhärligade sin uppenbara talang. I den litterära världen kände han sig alltmer ensam, som om han var en förfalskare av tvetydiga livsideal. Nu skulle prosan  bli hans väg tillbaka till ett ärligt liv, som en insats för samhället.      

Så tolkad är Stensborg en moralitet enligt hans nya livsideal. En symbolisk syndabekännelse. Att ha besegrat sin inre dekadentpoet. Johan bär sin skam med lätthet, han har redan återfunnit sin själsliga balans, vilket låter honom behålla sin stolthet, nu baserad - inte på ett adelsnamn - utan på sitt eget arbete, sin iver, en ärlig känsla.

Äta kakan och ha den kvar - Kristin Emilsson (2014)

Sommar, torrt och hett! Inte så vanligt i Sverige, i synnerhet inte redan i maj och början av Juni. Men så har det varit i flera veckor, och i helgen hela 30 grader. Då är det skönt med lättläst feelgood för hängmattan.

Och då hittade jag Kristin Emilsson, och hennes böcker om Amanda, 39 år, gift med Erik. De har kallats feel-good. I början verkade texten bygga på standardintrigen om hur olycklig den framgångsrika medelklassen egentligen är - snobbarna. I förhållande till sin framgångsrika man och hans vänner känner sig Amanda underlägsen. Äta kakan och ha den kvar (2014) börjar dessutom med att hon förlorar jobbet och inte vågar erkänna detta hemma, utan börjar leva dubbelliv.

Intrigen visar sig smartare än väntat, stereotyper och klichéer finns där men utvecklas till något mer. Vi fastnar inte i den glassiga världen, utan får landa i en miljö av gräsrötter där det är lätt att känna igen sig. Texten inenhåller också igenkännande humor som jag kan mysa åt på ett hjärtevarmt sätt. Ingen är perfekt, och ingen är ond. Vi befinner oss i en möjlig svensk vardag - om än med en snårig intrig som kan kittla.

Boken är lättläst med korta kapitel som passar perfekt både som sträckläsning i hängmattan, likaväl som korta pass på Tunnelbanan. Och när jag ändå var igång, hoppade jag vidare till del två, Den som väntar (2015). Den är lite kortare, och kanske inte lika intressant i början, men tog sig rejält framåt mitten. Inga komplicerade symboler att reda ut, men kan rekommenderas, som vardagsrealism.

Nu såg jag dessutom att Emilsson i januari 2018, kommit med ytterligare en fristående fortsättning, om just Amanda och Erik, som trots att de skilde sig i slutet av bok två, har livslånga band genom sina gemensamma barn. Allt du önskar (2018), heter den. Jag blir genast sugen på att läsa den också, i synnerhet som en blogg-recension säger att den bakar in 'frågor om feminism, genus och jämställdhet' och behandlar detta 'ur både kvinnans och mannens synvinkel på ett trovärdigt sätt'.

Det låter bra. Jag vill gärna se hur Kristin Emilsson genomför det. Jag upplevde redan i de första två böckerna att författaren har talang nog att fördjupa sina teman och undvika fallgropar. För hur än svag jag kan vara för snåriga symboliska verk, så har jag alltid varit lika svag för vardagsrealism där jag kan sätta in mig själv och  mina erfarenheter av livet.

Hedda Gabler - Henrik Ibsen (1890)

Så var det dags för ännu en Ibsenpjäs, en kvinnlig titelroll, som räknas till de stora dramatiska rollerna, som spelats många gånger, filmatiserats och tolkats på helt olika sätt.

När jag själv bara läser texten (översatt av Klas Östergren), kan jag bara se henne som en manipulativ intrigmakerska. Inte nödvändigtvis 'ond', men helt klart uttråkad, som en välbeställd gift kvinna från medelklassen. Utan livsuppgift. Som känt sig tvingad  till äktenskap, som enda möjlighet till försörjning.

Själv är jag mest intresserad av att Ibsen tycks ha byggt hela intrigen kring en mängd triangeldrama, där varje typ av relation i detta drama speglas av tre personer, två mot en vad gäller likhet/olikhet. Hedda lider av att hennes make, som doktorerat i Kulturhistoria under deras 'bröllopsresa', är vad hon kallar 'fackidiot'. Även domare Brack visar sig vara mer 'fackidiot' än visionär. Han önskar dock vara ett tredje ben i deras äktenskap, säger att han är en sällskapsmänniska, som önskar bli en betrodd vän, en hjälpande hand. Men under den hjälpsamheten ligger ett maktbegär, han är lika manipulativ som Hedda - på sitt eget vis.

Hedda vill ha sällskap, en vän som kommer på ständiga besök, en livsnjutare som kan lätta upp den äktenskapliga tristessen. Helst en 'manlig kamrat', en nära vän. Tre män snurrar runt Hedda. Maken, Domare Brack, men också Ejlert Lövborg, som även han tidigare varit hennes förtrogna - nästan 'vågat' öppenhjärtig kring intima ämnen - allt sånt som 'kvinnor' skulle hållas i okunnighet om på 1800-talet.

Fru Thea Elvsted är lika olyckligt gift som Hedda, kanske olyckligare? Även hon sökte en innerlig kamratskap med Lövborg. Arbetet att hjälpa honom färdigställa hans visionära 'Kulturhistoria', som var ämnad att överglänsa Tesman, blir som ett 'barn' dem emellan, en skapelse, för att balansera maken Elvsted.

Jörgen Tesman och hans faster, Fröken Juliane Tesman, försöker placera in Hedda i rollen som nöjd hemmafru och blivande moder. Något Hedda själv värjer sig mot. Hon kan inte se sig själv som pysslande mor och husmor. Å andra sidan tycks inte Tesman själv heller kunna tänka i de banorna, han är helt insnöad på sitt eget arbete, sitt boksamlande, etc, för att tänka på sig själv som far till barn av kött och blod. Trots att Hedda är gift sedan ett halvår tillbaka redan när pjäsen börjar, och fått sin makes efternamn, så har pjäsen det namn hon föddes till - Hedda Gabler. Hon är fortfarande pappas flicka, snarare än sin makes hustru. Det är faderns pistoler hon spelar roulett med.

Heddas intriger handlar om hennes maktlösa försök att påverka någon i sin omgivning, under tyngden av hennes egen ofrihet under äktenskapet, och tant Tesman, liksom domare Bracks 'hjälpsamhet'.

Tre dödsfall inträffar, först makens andra faster, sjuklig sedan åratal - en ren befrielse. Sedan leder Heddas intriger till att den nyktre alkoholisten Lövborg 'trillar dit', varpå 'idealisten' Hedda ger honom en av sin fars pistoler, i förhoppning om att han skall söka döden på ett 'vackert sätt' - en modig kula för egen panna. Även en kula genom hjärtat skulle ha varit passande. Men istället blev han skadskjuten genom sina genitalier, osäkert om genom ett eget vådaskott, eller om någon tog vapnet från honom och hämnades så nesligt.

Det är då Hedda själv tar livet av sig. Allt känns alltför skrattretande fult, för att hon skall stå ut att leva vidare. I synnerhet inte om det är ett foster som växer i henne och utvidgar hennes midjemått ... nej det är något hon ståndaktigt förtränger. Och värst är nog att Brack, som hon hoppats på som 'vän' nu i stället, genom insikten att det är Hedda som gav sin fars ena pistol till Lövborg, och uppmanat till självmord - alltså tillskansat sig MAKT över henne.

Trots alla trianglar ovan, så har dramat inte tre akter som i det klassiska dramat - utan fyra, som blev så vanligt med 1800-talets moderna genombrott. Ett utpräglat psykologiskt drama, som kan tolkas på många sätt. Men att hållhakar kväver - det är det ingen tvivel om.

Och i slutändan - efter att Hedda bränt upp Lövborgs beramade bokmanus - blir det Thea Elvsted, Lövborgs väninna, som inspirerat Lövborg till hans rehabilitering, nykterhet, och nyskapande bokverk, som uppväckt Heddas avundsjuka, ja, Thea blir den som inspirerar Tesman, när de tillsammans försöker återskapa Lövborgs uppbrända verk.

Heddas handlingar omintetgörs, hon blir mer överflödig än någonsin. Hon skjuter sig en kula för pannan. Den arbetsamma samarbetande makan är den kvinna som har möjlighet att överleva det nya moderna livet.

Nice Work - David Lodge (1988)

Jag absolut älskar denna bok! David Lodge är en fantastisk författare.

Romanen Nice Work tilldrar sig, liksom flera av Lodge romaner, i den fiktiva staden Rummidge, som han själv säger löst baserad på Birmingham, och ger ett genomsnitt av det Engelska samhället, med allt från akademiker till industriarbetare. Romanen är både realistisk och satirisk, på ett varmt medkännande och underhållande sätt.

Romanen tilldrar sig 1986, sju år efter Margareth Thatchers tillträde som Premiärminister, och den därmed inträdande 'Yuppie'-eran, när Europeisk efterkrigsekonomi för alltid svängde bort från drömmen om jämlikhet mot drömmen om snabba pengar. Universiteten måste skära ner och bli ekonomiskt vinstdrivande. En industriledare och en akademiker specialiserad på Engelska 1800-tals-romaner, möts och tvingas lära sig förstå varandra. Men tvingas också inse svårigheterna i att försöka passa in äpplen och bananer i samma form.

Kan kanske vara svårt att förstå hur underhållande Lodge kan beskriva detta möte. Men det är lysande genomfört. Måste läsas för att förstås. I synnerhet om man som jag är intresserad av litteratur, och brottats med de på 1980-talet 'nya' litterära teorierna, från Jacque Lacan till Semiotik, så får man sig flera klargörande diskussioner i ämnet, på ett mycket lättsmält sätt.

Och som alltid intresserar jag mig för tidsbilder, och tidsandan på 1980-talet, gestaltas helt lysande, och visar också tydligt på upprinnelsen till vår egen tid. Samtidigt återknyter Lodge till Den engelska 1800-talsrealismen, med paralleller till upprörda röster från Distraeli till Brontë, Gaskell och Dickens Hard Times. och gör det på ett föregivet kritiskt sätt genom en av sina huvudpersoner, trots att han själv använder samma klassiska litterära konventioner, alltifrån suveränt tecknade roman-karaktärer, till det 'oväntade arvet' som en lycklig 'slut-lösning'. Allt med en modern twist.

Läsexempel Ord, Bild ...

Om jag tänker på vad jag läst det sista halvåret, ligger Strindbergs storhet i just konkretionen, som levandegör det mesta jag läst av honom. Poeten Heidenstam är naturligtvis bildskapare, men ofta i en kontext som känns avlägsen min egen. Jag har nyligen börjat smaka på Hans Alienus (1892), ett av Heidenstams tidiga prosaverk (om än med insprängda diktstrofer) så är det fyllt av ett symboliskt bildspråk, som främst rör Hans emotionella inre, och därför lämnar mig utanför kontexten.

Den första hårdkokta deckaren, i Dashiell Hammets debut, Red Harvest (1929), är inte namngiven och även om det är ur hans ögon vi ser på stadens kriminella sjaskighet, så förlorar han på sin namnlöshet och jag upplever inte honom som lika aktivt deltagande som Nick Charles med hustru och hund i The Thin Man (1934) som ger ett outplånligt konkret intryck i alla sina personliga egenheter.

Henrik Pontoppidans Isbjörnen (1887) är också en vinnande historia kring en konkret karaktär, vilken dock bäddade för min besvikelse när jäg därefter läste den två år äldre kortromanen Ung älskog (1885), som för mig blir mer av ett osäkert ungdomsverk. Eller bara mer ihoposvängt på en höft, hans 'smaa romaner' gav ju levebröd medan han jobbade på storverket Lykke-Per (en tegelsten jag nu läser på danska, varför det kommer att ta sin tid). Ung älskog har en jag-berättare som börjar med att beskriva miljön, med suggestiva bilder av skogen och badnymfer, men som hastigt nyktrar till med orden att [jag] "... säger bara, att den klarar sig bäst här i världen, som icke ser för mycket".

Berättaren deltar bara i utkanten av historien, men hans röst lyser igenom starkt, att han har ingen brådska, och ingen vidare behov av att strukturera. Han skriver ner de minnen han har, utan att närmare tolka, han lägger fram livet, genom en rad olika personer i samma bygd. Och medan han hoppar mellan personerna undrar jag mest hela tiden varför han hastigt lämnar berättelsen om vissa personer och hoppar över till andra, jag som inte är närmare bekant med någon av dem. Men jag tänker att så här satt folk i stugorna och berättade för varann förr i värlen, innan TV och radio tystade vårt eget berättarbehov. Även läsning bedrevs ju då främst som högläsning inför familj och vänner. Joseph Conrad använde ju kring sekelskiftet 1900 en berättarteknik där en jag-person återberättar vad kapten Marlow berättat inom deras lilla vänkrets.  

Inte förrän framemot de sista sidorna anar jag sens moralen. Olika människoöden exemplifierar olika livsinställningar, den passionerade som drömmer om lycka vs. de mer jordnära som genom idogt arbete upplever sin tillfredsställelse. En bild jag analytiskt plockar fram efter avslutad läsning. Men jag upplever inte att Pontoppidans text tar ställning för eller emot. Unga människor har gått under i kärlekspassion. Gamla föräldrar har arrangerat äktenskap, vissa blir olyckliga, men andra uppnår vardagens tillfredsställelse, med sin nöd och lust. Berättarens historia är lång och vindlande, ofta mångordig utan att bli klarare. Men så avslutar han alltihop med att missmodigt tiga. Han kan inte ta ställning för eller emot. Alla liv består av såväl lycka som sorg.

Pontoppidans Villebråd (1890) känns betydligt tätare strukturerad, och även här är berättandet något som sker muntligt inför en ej närmare beskriven krets. Första ordet introducerar 'Kandidaten', första meningen beskriver att han 'vägrat delta i jakten', varpå han förklarar varför. Resten är 'Jag' som återberättar egna jakt-erfarenheter som ung. Ett nästan febrigt ungdomligt sökande efter livskänslan, via fiske, via jakt, via kroppens lust. Men når ingen tillfredsställelse. Närkontakt med otämjd natur är en betydligt råare upplevelse än vad den oerfarne förväntat sig.

Fettpärlan - Guy de Maupassant (1880)

Maupassant (1850-1893), fransk novell-mästare, slog igenom med just långnovellen Fettpärlan. Läste ett antal av hans lite kortare noveller en gång i tiden när jag pluggade franska. Hör till realisterna, närapå naturalist i sin granskning av människors svagheter. I Fettpärlan, som också är öknamn på den kvinnliga huvudpersonen, får vi följa åtta personer i färd med att lämna sin hemstad som ockuperats av den preussiska armén. Beundransvärd är Maupassants förmåga att med några få ord göra varje person levande och unika i sin skröplighet. Varje kort replik karakteriserar talaren på pricken.

I vagnen sitter ett antal representanter för samhällets olika nischer: den nyrike uppkomlingen och listige skojaren som blivit vingrossist, adeln representerad i en fastighetsägande greve och en industriman i bomullsbranschen - alla tre med fruar - symboliserar sin rikedom och makt. Dessutom deltar två nunnor som representanter för det andliga skrået, en agitator för demokratin ('respektabelt folks skräck') och sist, men inte minst, den vällustigt feta prostituerade kvinnan 'Fettpärlan'.

Det är med stor sorg jag inser hur utnyttjad hon blir på alla sätt och vis, allt efter omgivningens behov. Realismen, eller naturalismen, medger tydligen inte någon intrig som låter den utnyttjade vinna några poänger. Och det upplever jag så tungt och dystert. Hur än klassiskt skicklig novellist Maupassant är, så skulle jag behöva något mer upplyftande.

NP 1944 - Johannes V Jensen

Dansken Johannes V. Jensen (1873-1950) fick nobelpris 1944, men eftersom andra världskriget ännu pågick (inga litteraturpristagare utsågs 1940-43) blev det ingen fest, men hoppet om framtiden tycks ha återvänt detta år, även om priset fick hämtas först 1945. Prismotivering:

"för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi,
förenad med vittfamnande och djärv, nyskapande stilkonst"

Av Jensen har jag endast läst 16 av hans Himmerlandshistorier, i urval av Atlantis 1984, varav de flesta tillkom mellan åren 1898-1910. Men i näst sista berättelsen refererar Jensen till sin fars död 1923, så några måste ha tillkommit innan den samlade utgåvan med 31 berättelser utgavs 1933. Jensen föddes i det nordjylländska landskapet Himmerland, och det är denna bondebygd som är grunden för alla enskilda porträtt i dessa korta noveller. Jensen föddes in i en tid då Darwins utvecklingslära var det nya stora samtalsämnet och arkeologerna gjorde stora framsteg och upptäckter. Det var också härifrån och längre ner längs Nordsjökusten som man ansåg att germanerna höll till innan de tog sig över till England under forntiden. Jensen blev så fascinerad att han skrev en bokserie kring detta. 

Jensen fick lämna hembygden för storstaden för att studera medicin, men behövde pengar, började skriva och debuterade 1896 med en roman som ska handla om hur handlingsförlamade bondestudenter möter storstadslivets krav, den stora omställningen från urtida bondebygd till modernt upptrissat storstadsliv. För mig framträder Himmerlandshistorierna som ett försök att föreviga detta gångna, men under Jensens ungdom ännu fullt levande urtida bondeliv. Och det är absolut ingen bonderomantik, utan oftast ren kraftfull realism. Människan stiger fram likt djuren, ibland som offer, ibland herrar, och använder de metoder de kan för att överleva.

Livet var strävsamt och ofta hårt, som för blyga Kirsten, som visserligen fick gifta sig med bygdens eftertraktade smed, men till sist sedan både han och alla tre barnen dött före henne, förlorade förståndet. Hon hade fått "se för mycket" sa folk. Innan dess får hon berätta historien om "Den tyste Mogens", hur våldsamt det kan gå till när man inte klarar av att uttrycka sina känslor med ord. Det är tydligt att hon upplever sin tid som en brytningstid, hon skiljer på hur det var i hennes ungdom, när bönder 'skulle vara syndare', för vad skulle annars "nåden" (i den kristna dogmen) vara till för nytta. Men nu börjar även bönder bli 'kelna', tar till sig 'fint folks' manér, de som kan tala för sig, underförstått studerat stadsfolk. Medan umgänget i hennes ungdom var 'grovt, enkelt folk' för som hon säger "det fanns ingen för att beskydda oss utom vi själva." Och vad gäller kärlek gjorde de sig inte så mycket huvudbry, "det bar raskt ikull med oss". Ingen falsk polityr med andra ord. Jensens realism ligger till stor del i det folkligt drastiska.

Kirstens eget liv avverkas i novellen "Trettiotre år" som också är en betraktelse över tidens gång. Folk föds, sliter och dör. Endast luffarna, tiggarna, som tycks leva på alkohol, förändras aldrig, hos dem står tiden stilla. Men de åstadkommer heller ingenting och är lika skröpliga livet igenom. Medan de som sliter både blommar upp och tacklar av. En darwinsk utveckling?

"Wombwell" är den enda berättelse där den yttre världen tränger sig på, den kommer via ett engelskt 'menageri', dvs en sorts cirkus som förevisar vilda djur. I den får bygdens doktor, som brukar stoltsera i 'stadskläder' och förakta de enkla bönder vars hälsa han skulle ta hand om, sig en törn. Han vill visa upp sina kunskaper i engelska och försöker prata med cirkusdirektören, som i sin tur inte bevärdigar honom en blick ens, varför han får känna på samma förakt som han visar sina bönder. Doktorns son Einar lyckas betydligt bättre med sin engelska, han får åka på kuskbocken på en av cirkusvagnarna. Han tillhör den generation som är på väg bort från lantbygden. Liksom det föräldralösa fattighusbarnet Lille-Niels. För den senare var detta en lyckodag, då omgivningen uppmärksammar honom på kuskbocken, att han har 'gott gry' förutom sitt osvikligt goda humör, vilket blir början på hans framtid ute i världen.

Min absoluta favorit i Atlantis volym är dock "Ane och kon", om en gammal kvinna och hennes ko. Aldrig har jag läst en sådan fantastisk, ingående och levade bild av en ko. Via kon inser man vilken omsorg den fattig kvinnan lägger ner på sin ko, inte mindre än om kon varit hennes barn. Så omhuldad har kon varit att hon minsann inte känner rädsla ens inför slaktare. Några exempel:
"Den var ju lite skarp i akterparitet och längs ryggbenen, men annars var det solitt alltihop."

Inte välståndets fetma och frodighet alltså, men välhållen på alla sätt. Att slaktaren klämmer på kons rygg är ett närmande som "den drog sig lite undan ifrån utan att bli stött." Men när han snärtar åt mulen "vibrerar [kon] förnärmat med ögonlocken".

Jag blir helt salig över denna inkännande beskrivning av en ko. Och inte tänker gumman sälja sin ko, nej, hon vill ju bara att kon - som är så ensam (som hon själv antagligen) - skall få roa sig lite på marknaden.

Röda rummet - August Strindberg (1879)

Läste om Strindbergs debutroman och stora genombrott. Än idag är den levande och läsvärd. Språktet är friskt flytande, enkelt men exakt, något helt nytt för sin tid. Man brukar säga att Röda rummet inleder den realism som dominerade svenskt 1880-talet. Förutom den berömda inledningen med utsikten över Stockholm uppifrån Mosebacke, finns inga skönskrivningar. Boken från första till sista sidan full med syrliga cynismer - som jag kan fnittra åt än idag. Det är roligt när någon med medveten udd pekar på mänskliga brister, alltifrånd et personliga, till ohederliga företagare till ineffektiva setatliga verk. 

Det är ju inte en roman med intrig i vanlig mening, utan mer ett kritiskt panorama. I bokens inledning står idealisten Arvid Falk en majdag och ser ut över Stockholms liv och rörelse, vi anar ljusare tider. Men de invånare i huvudstad som visas upp genom romanens 29 kapitel, smular sönder vår tro på människan och framtiden. Realismen stegar in och låter all romantisk syn på konst och snille gå upp i rök.

Att samhället står vid randen av ett gammalt system som behöver omorganiseras, blir tydligt av kritiken mot statliga ämbetsverk. Medelklassen tycks ännu inte ha funnit sin plats och funktion, utan lever mest i en lånekarusell där man parasiterar på varann, ett pyramidspel som endast de som ligger steget före kan dra fördel av. Att ha en 'tjänst' på ett ämbetsverk garanterar varken arbete eller lön. Satiren visar upp dem som en 'herrklubb' dit mannen går för att läsa sin tidning eller intaga sin frukost. En livsstil som kan passa en välbeställd överklass, men inte mättar några kurrande magar.

Jag tror dock inte att man kan göra så lätt för sig att man kallar Arvid Falk för Strindbergs alter ego. Redan efter 18 månader har Arvid Falk gett upp sina litterära drömmar, vid insikten att litteratörens arbete är ett slaveri som hela tiden tummar på etiken. Han blir ämbetsman och gifter sig. Visst, Strindberg hade kämpat en stor del av 1870-talet kring rätt eller fel idealitet i sin pjäs Mäster Olof. Inför svårigheten att bli accepterad av etablissemanget, vände han på klacken och skrev Röda Rummet.

I romanen kunde Strindberg dela upp alla sina egna erfarenheter och känslor på många karaktärer. Jag ser Olle Montanus som en stark kandidat för Strindbergs pockande skugga. Kroppsarbetaren som gett upp det otacksamma slitet, och som självlärd filosof känner att han skulle kunna göra större nytta inom politiken, i striden mot orättvisorna. Men inte heller hans ideal har något rum i den tidens samhälle och han tar hellre livet av sig än ger upp. Han dränker sig, och ser det som ett värdigare slut. I fickan ligger hans sista ord, en anklagelseskrift, en lista över fel i samhället.

Och det är väl precis det Strindberg försöker göra med Röda rummet. Visserligen är han nygift med Siri von Essen och försöker hålla sig ren och snygg, och har ideal om ett jämlikt äktenskap. Men de drabbas nästan omgående av konkurs, och där nere på ruinens brant kan han solidarisera sig med den fattigaste arbetare, trots sin tjänst på Kungliga biblioteket. Strindberg måste jobba ihop varje krona han så gärna vill slösa bort. Så han sätter sig att skriva öppet om hur konstnärer, litteratörer o arbetare sliter ont, medan ohederlighet lönar sig. Kritiken må bära eller brista, blir det inte han sociala självmord, så kanske han kan tjäna ihop en slant ... och så blev det ju.

Ett dockhem - Henrik Ibsen (1879)

Kunde ju inte hoppa över Ett dockhem, nu när jag har den i svensk översättning. Har tidigare alltid läst den på norska. En alltid lika levande text, flytande dialog, och denna gång inga masscener som inte kommer fram vid läsning.

Denna omläsning tänkte jag i synnerhet på hur runda samtliga karkatärer är. Ingen person är enkel eller bara 'bra' eller 'dålig'. Alla har sitt eget livs komplikationer. Pjäsen är rik och framåtskådande, med tanke på tillkomståret.

Samfundets stötter - Henrik Ibsen (1877)

Tar en munsbit Ibsen då och då i Östergrens utmärkta svenska översättning. Titeln Samhällets stöttor  skapar av någon anledning större motstånd i min mun på svenska än på norska.

Ibsens första 'helt' realistiska samtidsdrama, två år före Ett dockhem. En granskningen av tidens borgerliga elit, där särskilt männen tagit sig upp via en etisk och ekonomisk dubbelmoral, där de framstår som samhällets stöttor med en fasad av oförvitlig respektabilitet, som dock visar sig pålad i ett träsk av svek och skumraskaffärer. Den finala slutledningen blir att männen vore ingenting utan sina kvinnors stöd. Huvudpersonen Konsul Bernick säger: "slut er bara tätt omkring mig, ni trofasta, sanningskära kvinnor [...] det är ni kvinnor som är samhällets stöttor." Men fröken Hessel får slutrepliken: "Nej du; sanningens och frihetens anda - det är samhällets stöttor."

Kontentan blir att kvinnor representerar sanningen som befriar. I alla fall några av dem, som fröken Lona och Marta. Undermeningen blir att så länge kvinnor slipper gå i männen ledband, och kan göra sin egen stämma hörd, då kommer samhället att blir sannare och friare. Men männen måste erkänna att de inte klarar sig helt utan kvinnor.

Det är alltid roligt att läsa Ibsen för att dialogen flödar så lätt och naturligt. Det krävs ingen iscensättning för att man ska hänga med. Utom möjligen slutscenen, som bör myllra av folk som talar i mun på varann, försoningsfesten som skulle sluta med fanfarer, men istället tappar luft i eftertakens kranka blekhet.

Dramaturgiskt följer Ibsen den antika tragedin, där allt svek redan har skett - i denna pjäs för 15 år sedan - och vad vi får bevittna är nuet då alla konsekvenser avslöjas, när allt fullföljs, då alla knutar skall lösas. Men här blir det inte längre en tragedi, alla förväntar sig en samhällsomstörtande tragedi om alla lögner avslöjas - men så blir det inte. Det blev inga fanfarer, men trots allt segrade sanningen och därmed renas huvudpersonerna, även om festdeltagarna känner sig lurade på sin fest. Även jag som läsare kan då känna mig lite lurad, som om aktionfilmen inte får sin väntade avslutande biljakt.

PS. Intressant tidsbild är den negativa synen på 'amerikaner', värsta avskummet tycks i alla fall europas borgerliga elit anse. Och tvehågsenheten inför maskiner. Maskiner kan göra folk arbetslösa, men värst är naturligtvis att inte utbilda de som ska använda maskinerna, utan låta den ekonomiska vinningen styra allt.

Mäster Olof - August Strindberg (1872)

Strindbergsår i år - varför man nu vill fira att någon dött? Känns ju lättare att fira någons födelse, t ex Dickens 200 år i år. 21 år yngre än Ibsen, föddes Strindberg 1849, och växte upp under just de årtionden då Ibsen lärde sig hantverket och publiken var som mest intresserad av just de sceniska konsterna, teater och opera, historiska dramer lika väl som listiga intriger. Så det är inte konstigt att också Strindberg vände sig mot teatern, även om hans grund som journalist även ledde honom till samhällskritisk prosa och mycket annat.

1872 hade Strindberg skrivit klart sitt första skådespel, Mäster Olof, men refuserades av såväl Dramaten som Svenska Akademien, som antagligen ansåg att den saknade de moraliska ideal man omhuldade. Men han gav sig inte, utan ägnade större delen av 1870-talet åt att skriva om verket i sex olika versioner. Målet var att bryta med gängse genrekoder, som vers och deklamation, till förmån för en vardaglig samtalston och att infoga även det lilla livet mitt i de stora historiska skeendena. Ändå var en av versionerna en nedtonad version på knittelvers. Vad gör man inte för att få bli insläppts på parnassen? Tryckt blev den, 1878, men inte spelad. 1881 tryckte dock Bonniers en prosaversion efter första versionen, varpå det slutligen fick sin scenpremiär på prosa den 30 december 1881, men då på Nya teatern.

1870-71 hade fransk-tyska kriget, lett bland annat till kejsar Napoleon III:s fall och bildandet av Pariskommunen 1871. Över hela Europa hade en rädsla för socialismen vaknat ...

Dramat handlar alltså om reformatorn Olaus Petri, som anses ha studerat hos Martin Luther, och därför blir ett tveeggat redskap, som används av såväl Gustav Vasa, som vill minska prästerskapets makt, och för Gert Bokpräntare som vill stjälpa kungen. Visst kan detta vara en omskrivning för oron i Europas, och nog är dramat ett tydligt ungdomsverk som gestaltar Strindbergs egen kluvenhet. Ungdomen vill bana nya vägar och kasta av sig alla ok, men känner sig samtidigt osäker och suktar efter stöd, något att hålla sig till, och därför riskerar att bli ett redskap för andra än sig själv. Kollektiv revolution vs. gryende individualism?  Sveriges industriella arbetsmarknad låg väl 150 år efter Englands och Robinson Crusoe ...

Det som roade mig var en scen i Akt 3 mellan Olof och hans nyblivna hustru Kristina, som har vissa anakronistiska funderingar kring könsskillnader. Kristina vill höra vad Olof sitter och läser och översätter, men han invänder att hon inte skulle 'förstå', texten "är för omateriell". Ja, extremt abstrakt, skulle jag vilja säga. Kristina blir bestört vid tanken att hon och Olof inte kan bli jämlika, och hur olyckliga detta skall göra dem, att hon likt en "slavinna", måste lära sig tyda alla hans önskningar, men aldrig kan dela hans intellektuella tankar. Olof menar då att det är samma sak för honom, han kan aldrig lära sig Kristinas sysslor, att allt handlar om att "lära sig", visst skulle Kristina kunna lära sig vad som står i böckerna, men Olof skulle aldrig kunna lära sig Kristinas arbete. "Jag är inte skapad så och jag vill inte", hävdar Olof.

Olof erkänner att allt handlar om tillgången på kunskap, men för mannens del också om ovilja. Han vägrar syssla med vardagen, han vill stanna i sin intellektuella sfär. Kristina vill inte "hållas i okunnighet", men Olof är rädd att förlora hennes "aktning" om de kommer på jämställd fot. "Tro mig, du skulle förlora det som nu gör dig större än jag; styrkan att kuva din vilja, och då blir du mindre än jag och då skulle jag ej akta dig! Förstå mig: vår glädje är att överskatta varandra, låt oss behålla den villfarelsen!"

I början av av Akt 4 förklarar Kristina att Olof satt henne "på pidestal". Där uppe blir hon maktlös, och får i sin tur titta upp på sin make "som på en Gud". På pidestalen hamnar den goda hustru som kuvar sin egen vilja, vilket en man tydligen aldrig behöver göra. Det blir den unge Strindbergs argument för att behålla könsmaktsordningen. Endast okunniga kan de överskatta varandra, och därigenom behålla aktningen. Ack ett så abstrakt önsketänknade. Nog är det lättare att uppskatta den man kan dela intressen med och stå på jämlik fot med. I synnerhet när enda skillnaden skulle handla om att "kuva sin vilja" eller inte.

Att sådant vardagligt gnabb får avhandlas på scenen är naturligtvis en ny sorts psykologisk realism på den svenska teaterscenen. Ibsens språk i Peer Gynt uppfattade jag dock som än mer lättflytande, och dessutom fanns där även humor, och det är alltid positivt.

Fattigt folk - Fjodor Dostojevskij (1846)

Fattigt folk är Dostojevskijs debutroman. Brevroman, en vanlig genre ända sedan romanens skapelse på 1700-talet. Ett sätt att lösgöra sig från den allvetande berättaren, sätter individen i främsta rummet, vilket måste ha hört till Dostojevskijs inneboende drivkrafter, han som fördjupar sig i enskilda människors psyken. Tydligen höll han på att översätta Balzac och inspirerades att låta fattiga människor på samhällets botten få huvudrollen.

Själv finner jag brevromaner något för trånga och otympliga. Även Jane Austens första roman, om än inte tryckt förrän långt efter hennes död, Lady Susan, var en brevroman. Tack och lov övergav hon genren och skapade sina mästerliga romaner fulla av underbart levande dialoger.

Vad som roar mig mest med Dostojevskijs Fattigt folk är kommentarerna till hans samtida författare, den allenarådande beundran av Pusjkin, och den mer upprörda avskyn inför Gogols Kappan. Inte desto mindre har Makar själv (manlig huvudperson), liknande problem med att få råd med nya stövlar - kanske är det därför han blir så upprörd över Gogols Kappan, där mannen hinner dö utan att få upprättelse. Fattig tjänstemännens hårda torftiga liv stiger fram lika mycket hos Dostojevskij som hos Gogol. Men medan Gogol fabulerar mer, håller sig Dostojevskij till den nya realismen.

Michael Kohlhaas - Heinrich von Kleist (1808)

En märklig historia som jag älskade redan vid min första läsning i tonåren. Den kändes så 'realistisk' och lättflytande, och samtidigt fasansfull i de Kafka-aktiga orättvisor Kohlhaas drabbas av. Jag våndades lite inför tanken att läsa om den och återuppleva allt våld.

Men det är lustigt hur upplevelser ändras med åldern. De långa avsnitten, sida upp och sida ner, utan styckesindelning, gör att jag inte längre finner texten riktigt lika lättflytande. Jag saknar pauser. Jag blir inte heller lika ungdomligt uppbragd över orättvisorna. Kohlhaas är minst lika våldsam tillbaka i sin hämnd. Boken försigår på 1500-talet, men skrevs medan Napoleonkrigen fortfarande pågick. Den krigiska revolutionstiden gjorde säkert att ingen förvånades över blodigheter.

En häxas 'förutsägelser' spelar roll i intrigen, kanske en liten påverkan av romantiken som satt in och gärna avlägsnar sig från realismen.

Det går an - CJL Almqvist (1839)

Efter enhel del funderade beslöt jag att skriva min terminsuppsats om ett av svensk realisms pionjärverk: Det går an (1839). Många har sagt 'den första svenska realistiska romanen'. Men det var nog innan Fredrika Bremer dammades av. Inte desto mindre, Det går an är fräsch, ett levadne mästerverk. Minns att jag tyckte om den redan som ung. Så det fick bli den, trots att Jane Austens Stolthet och fördom frestade mer. Men eftersom jag ville gå på djupet ville jag har en mer hanterbar text.

Närläsning - skulle jag ägna mig åt. Det är lustiga med närläsning är att man alltid finner mängder med detaljer att notera, som man tidigare bara svischat förbi. Vet ju att Jane Austen är full av underbar ironisk humor som är svår att konkurrera med. Men det finns humor i Det går an också, men också mycket annat intressant. Berättarvinklar, syften, de otroligt väl genomförda metaforerna. Huvudpersonerna är Albert och Sara, två människor inom samhällets 'mellanlager', liksom en fönsterruta, ett mellanting, mellan den lilla inre världen och den stora yttre. Sara är glasmästardotter, upplärd i yrket. Och har otroligt radikala idéer för sin tid - samvetsäktenskap. Naturligtvis för att hon ser det som den enda vägen till kvinnlig jämliket. I äktenskapet blir kvinnan bara beroende, omyndigförklarad, förlorar rätten att försörja sig, osv.

Saras sinne, idéer, är likt glasrutan, släpper in Ljus men skyddar samtidigt från den yttre världens fördomsfulla kyla.

Almqvist håller sina metaforer huvudsakligen kring glas, kristall, diamanter att skära i glaset ... osv. Det är elegant gjort. Det finns även ett Stolthet och Fördoms tema, precis som hos Austen. Alberts manliga stolthet som blir stött i kanten när Sara vill vara så självständig och betala sin halva av allt. Å andra sidan Saras yrkesstolthet, det som gett henne det för en kvinna så ovanligt starka självförtroendet, men också så jordbunden att hon inte tilltalas av titlar, utan fördömer på förhand de som stoltserar i uniform: "Krås och kragar, tomma magar", os hon uttrycker det. Samtidigt som Albert hör till de som strävat uppåt, skulle önska att bli officer, och därför ser ner på jordnära hantverkare.

Bägge är stolta, båda hyser fördomar. Båda får ändra sig. I synnerhet Albert. Vi läsare skall identifiera sos med Albert och ändra ståndpunkt i samma takt med honom. Men 130 sidor är lite kort för en sådan helomvändning. Det tog nog minst 130-150 år innan samhället omvandlades så pass att det blev helt accepterat med samvetsäktenskap. Men ännu har vi inte löst hur vi gemensamt tar hand om barnen, i lika mått. Det hade inte Almqvist heller. Tyvärr.