Saint Joan - George Bernard Shaw (1924)

Och nu har jag slutligen läst 'Saint Joan' (Jeanne d'Arc). Många menar att den här pjäsen är största anledningen till att Shaw fick Nobelpriset i litteratur året efter, 1925. Och det är mycket möjligt, även om jag tycker att allt jag läst (sett) av honom är intressant nog för priset, och ofta rör sig kring samma teman - social jämlikhet inklusive kvinnors. Jeanne d'Arc, Jungfrun av Orleans, blev kanoniserad till helgon 1920, alltså knappt 500 år efter att hon brändes på bål som kättare 1431. Detta faktum gjorde att Shaw genast ville fästa 'människan Joan (Jeanne)', den ivriga tonåringen, på papper, för att förekomma  den skönmålning som brukar uppstå kring helgonlegender. 

Boken innehåller inte bara pjäsen, utan den föregås av en Shaws förord, som är en över 50 sidor lång essä om och kring Jeanne d'Arc. På den mest lättsamma prosa, jämför han henne där med allt från Socrates till Napoleon och tonåringar i allmänhet, det är både tänkvärt, roligt och finurligt på Shaws alldeles eget sätt. Det är mycket intressant och läsvärt. 

Att Shaw kallar pjäsen 'A Chronicle Play' (Krönikspel) beror naturligtvis på att det är historiska händelser som är grunden. Intrigen är redan känd eller saknas, om man så vill. Han beräknar den själv till 3,5 timmar på scenen, och menar att den innehåller: "The romance of her rise, the tragedy of her execution, and the commedy of the attempts of posterity to make amends for that execution". 

Och visst är det så. Jag tror inte att min uppskattning bara beror på mitt intresse för historia. Allt är levande och trovärdigt, och som alltid hos Shaw, filosofiskt intressant, genom att han belyser många upptänkliga synvinklar. Ironin finns hela tiden nära, under eller över ytan och roar mig, blandat med tidens helt sanslösa politiska värderingar, såväl kyrkliga som samhälleliga. 

Det finns mycket som är värt att tänka över. Shaw var uppenbart väl inläst på ämnet Jeanne. Inte minst intressant är att se Jeanne som inledningen både till 'Protestantismen', en av de tidigaste att se en personlig gud som viktigare än påven och kyrkliga överheter. Men också som inledningen till 'Nationalismen', och därmed den medeltida feodalismens undergång. Jeannes 'korståg' genom Frankrike, inleddes med att hon krävde att den svage kung 'Charles VII' skulle krönas.

Hon kan alltså sägas vara storhetsvansinnig kättare, genom att påstå att hon påtog sig Påvens uppgift, att kröna kungen. Och fick så kyrkan emot sig. Och Feodalherrarna var emot att kungens makt stärktes. Här ses hundraårskriget mellan England och Frankrike - som vände till Frankrikes fördel genom Jeanne och närmar sig slutet - som början till konsolideringen av rikena England och Frankrike till större enheter, tidigare att folk identifierat sig med de feodala län som de ingick i. Alltså har övergången från feodala län till nationalstater inletts. Vet inte om historiker redan tidigare poängterat detta. Oavsett, så är det mycket tänkvärt!

Och som en sista brasklapp, helgonförklaringen av Jeanne 1920, kom alltså bara något år efter första världskriget. I slutet av pjäsen, när många av karaktärernas själar - såväl döda, som sovande - möter Jeannes själ. Detta slut är benämnt 'Epilog', och här visar alla sig ångerköpta och är glada att Jeanne återupprättats, att man redan 1451 (om jag fattat rätt) ogiltigförklarat domen över henne, att hon friats, trots att hon bränts till aska 25 år tidigare. Legenden säger dock att 'hennes hjärta' aldrig brann, utan fick slängas i floden Loire. 

Jeanne själ undrar, när hon får höra både att domen över henne annullerats, vad det kan hjälpa när hon redan är bränd till aska? Men när hon dessutom århundraden senare kanoniserats, blivit Helgon, undrar hon om det betyder att hon kan få återuppstå?  -- Då backar alla omkring henne förskräckt. Den krigiska verkligheten ligger för nära. Ingen vill ha den krigisk jungfru tillbaka, eller?

Trots att många redan lurar på hämnd, inför det till synes olösliga krigsslutet... Och nationalismen växer sig hela tiden allt starkare... 

NP 1936 - Eugene O'Neill

 "för hans av kraft, ärlighet och stark känsla samt självständig, tragisk uppfattning präglade dramatik"

Eugene O'Neill (1888-1953) fick nobelpriset för sin dramatik 1936, vid en tid när priset gärna gick till verk med bred publik. Pjäser kunde filmas och bli ett billigt nöje för många i det tidiga 1900-talet. Eugenes far var skådespelare, ofta ute på turné, så Eugene fick länge på internatskola. Så det var inte hemifrån han fick sitt teaterintresse. Efter skolan flackade han runt, tog påhugg, grävde guld på Honduras, men övergick snart sjömanslivet, älskade det, men lades 1912 in på sanatorium lungsjuk. Där väcktes hans intresse för dramatik, så att han skaffade sig en dramatikerutbildning 1914-1915. Han tog till sig europeisk realism och skrev genast egna pjäser. Först enaktare, ofta i havsmiljö. O'Neill sägs ha tagit det realistiska dramat till USA tog upp samhällsfrågor, experimenterade, uttryckte psykologiska djup expressionistiskt. O'Neill fick Pulitzerpriset fyra gånger, det första 1920, det fjärde postumt. 

Jag beslöt läsa tre tidiga pjäser (1920-22) nyskapande. Alla har nära till havet och rör människor i samhällets utkant. Först slås jag av hur O'Neill skrev alla repliker med en egen stavning som ska uttrycka enkla människors dialekt och jargong. Autenticitet var viktigt. Att det inte är standardstavning, gör det lite svårare att förstå i skrift, än om man hör det uttalas på scen. Viktigast var att hans tragedier skulle utspelas på gräsrotsnivå i stället för högre upp där teatern tidigare hört hemma. 

The Emperor Jones (1920) är slående expressionistisk, en tragedi i åtta scener, där sju av scenerna huvudsakligen är en monolog av Jones själv, en stor afroamerikansk Pullman-betjänt, som efter två dråp, flytt till en karibisk ö, där han självsäkert utropat sig till enväldig kejsare över urbefolkningen. Första scenen ger oss dessa förutsättningar i dialog mellan Jones och en lismande vit handelsman som påpekar att undersåtarna han utnyttjat nu övergett honom och ruvar på hämnd. 

Följande sju scener möter Jones sina egna inre demoner, gärningar och samvete, på allt djupare psykiska nivåer, bakåt till sina förfäders erfarenheter av slaveri. Jones strävar från scen till scen genom öns snåriga växtlighet mot havet för att försöka fly. I varje scen har han förlorat något av sina insignier, Först det blänkande bältet, sedan sina sporrar, sedan blir kejsaruniformen allt trasigare, tills det bara återstår ett höftskynke. Jag associerar genast till den den sumeriska myt där gudinnan Inanna nedstiger i underjorden, en årstidsmyt, eller livscykel. På vägen ner passerar hon sju portar och för varje port måste hon ta av sig ett plagg eller ett smycke, tills hon står naken i underjorden. I modern psykologi vägen in till vårt mörker, vår inre skugga. Jones kommer inte undan. 

Dramat är inte långt, men mäktigt. Först kanske man reagerar negativt, osäkerheten inför överdrifter, att det inte kan vara politiskt korrekt med så utpräglat svart-dialekt, eller att en svart man mördar och regredierar - primitivism var stort på 1920-talet. Men allt beror på hur man tolkar. Dramat är inte långt, men mäktigt, för det finns många möjliga tolkningar av idéinnehållet. Allmänmänskligt, psykologiskt. Individen bryts ner, från överdrivet självförtroende till förlamning och nederlag. Det är sinnestillstånd som gestaltas. En individs psykologi. 

Trots att det huvudsakligen är Brutus Jones som talar i pjäsen, är han omgiven av tysta statistroller, det är vålnader ur hans förflutna. Jag hittade en film från 1933, finns på Youtube, som bygger ut pjäsen, med hela förhistorien utvecklad, med fullt av svarta skådespelare, allt görs realistiskt trovärdigt. Och sedan hängs pjäsen på som det psykologiska slutet, där man utnyttjar trickfilmning för att göra alla vålnader spöklikt genomskinliga. Det blev riktigt bra, men en helt annorlunda upplevelse. Huvudperson är Paul Robeson, svart sångare som spelat in flera musikaler, och även fick sjunga några stumpar även i den här filmen. Tydligen är Billie Holiday också med i några scener. 

Nästa drama jag läst, Anna Christie (1921), fick ett tidigt Pulitzerpris. Pjäsen i fyra akter handlar om Anna och hennes svenska far, sjömannen Old Chris. Medan han har hållit sig på havet hela livet, har han dotter, tidigt moderslös, fått växa upp hos släktingar i Minnesota, under hårda förhållanden, utnyttjad på mer än ett sätt. Båda befinner sig på en lastpråm när de räddar en irländsk sjöman, Mat Burke. Precis som i Emperor Jones, är replikerna mer ljudligt stavade än begripligt, för att spegla det svenska respektive irländska invandraruttalet, den brutna engelskan. För mig som svensk roar det, för jag förstår svenskars svårigheter att uttala vissa ljud. Men ibland är det svårt att gissa rätt. 'Lilla Anna', säger den olyckliga fadern ibland, på ren svenska. Men Anna förstår inte längre svenska. 

Det är socialrealism på samhällets botten, med karaktärer som söker efter sin egen identitet. I första hand är frågeställningen mannens bild av kvinnan. Varför döma en kvinna som tvingats leva på sin kropp för att överleva? Varför är det mer förkastligt än att sjämännen besöker horhus i varje hamn världen runt? Annas erfarenhet är att män är likadana överallt, ingen lyssnar på henne, behandlar henne mer som en 'möbel', vem ska 'äga' henne. Old Chris övergav tidigt familjen och använder havet, 'the She-devil', som syndabock. Havet lockar alla män från sina familjer, och slutar med att dränka dem. Hans dotter måste hindras från att drabbas av samma öde som hennes mor - Old Chris skyller på havet, och blundar för sina egna handlingar. 

Så fadern och sjömannen Matt blir först rivaler, ser Madonnan i vackra Anna. När hennes år på horhus avslöjas, måste både Chris och Matt bearbeta sina fördomar, vilket huvudsakligen sker med hjälp av alkohol. Alla måste komma till försoning. Psykologisk sensmoral - det hjälper inte att skylla ifrån sig. På någon nivå blir Moderhavet ändå räddaren i nöden. Efter avslöjandet flyr båda männen från pråmen som vaggat dem alla. Båda råkar ta hyra på samma båt, som ska ända till Sydafrika, båda som flykt, även om fadern vill skicka hem sin lön till dottern. Men båda återkommer för att förklara sig och försonas. Pjäsen slutar dock med ett frågetecken som skulle kunna vara olycksbådande. Vad händer om hondjävulen Havet sväljer båten? I så fall skulle Anna, som alla kvinnor i släkten, kunna förlora både far och fästman på samma gång...

Anna Christie blev stumfilm nästan genast (finns på Youtube). Så snart ljudfilmstekniken kom beslöt man genast göra en remake av O'Neills prisvinnande pjäsen - vilket blev Greta Garbos första talfilm! Jag hade inte en aning om att den hade ett så prestigefyllt manus. Hon fick dessutom göra samma film även i tysk version, med alla roller utbytta till tyska skådisar, förutom Gretas roll som Anna. Den tyska finns på Youtube, inte det engelska originalet. Den tyska är dock intehelt trogen pjästexten, det finns smärre ändringar som gör den något ljusare. Garbo lär ha gillat den bättre, även om kritikerna inte gjorde det. antar att man inte får peta i O'Neills text, för att inte några dimensioner.  

Tredje dramat jag läst nu, The Hairy Ape (1922), kombinerar element av klasskamp och surrealistisk tragedi. Utforskar avhumaniseringen av besättning på ett transatlantiskt linjefartyg. Suggestiv expressionism. Scenanvisningarna poängterar att uppsättningen inte ska vara naturalistisk. Allt bygger på en krock mellan klichéer, alltifrån outbildad arbetare, till lika okunnig men blasé överklass. Destruktiva klassmotsättningar, där individen krossas av det vårdslösa i samhället. Trots att klassmotsättningarna är övertydliga, så har texten många filosofiska lager. 

Huvudpersonen Yank, intar ständigt en tänkande pose, som i Rhodins staty 'Tänkaren'. Men hur än mycket han tänker, kan han inte lösa knuten. Som helhet är pjäsen en tragedi, i 8 scener, där Yank sjunker allt lägre, från att ha varit stolt över sitt arbete som eldare på ett ångfartyg, smutsig av koldamm, utsatt för helvetets hetta, så kände han sin betydelse - han var energin som höll samhället igång. Tills en dag en nyfiken överklassflicka kommer ner till ugnarna där de måste skyffla kolen allt fortare. Hon överraskar Yank när han svär åt slavdrivarna och hotar att mörda dem. Då byts hennes nyfikenhet till rädsla och hon skriker 'Filthy beast!' (smutsiga odjur). Det chockar honom då han tror sig se ett spöke i den vitklädda bleka flickan. Yanks kollegor späder på och menar att hon säkert trott att  han var 'en hårig apa', även om hon inte sa exakt så. Svart av kol var han, och våldsam, så visst blev hon rädd.  

Det sårade Yanks självkänsla, särskilt kollegornas klassprat. Han vet inte längre var han hör hemma, han har förlorat sin självklraa funktion. Till slut går han till Zoo och försöker prata med en gorilla, han sympatiserar med gorillan, men när han släpper ut gorillan ur buren, kramar den ihjäl honom. Var det vänskap eller rashat? Återigen klassisk primitivism. Yank som varit stolt över sin överlägsna styrka, har mött sin överman. 

Idag vet vi att Gorillor alls inte är våldsamma, bara för att de är stora. På ytan verkar historien brutalt enkel, men även här finns det många möjliga filosofiska lager. Själva 'tänkandet' var i alla fall inte Yanks väg till att förstå och finna någon lösning till samhället och livet. 

Eugene O'Neill utforskar alltså hela tiden sociala och filosofiska teman. Psykologi och analys låg i tiden. När jag ser att O'Neill skrev en trilogi 1931, Klaga månde Elektra, med grekiska dramacykeln Orestien, av Aischylos, som förebild, blir jag nyfiken på att läsa även den. Dessutom styrker det mig än mer i tron att O'Neill kände till myten om Inanna eller liknande när han skrev 'Kejsare Jones'.

Den pjästitel jag alltid förbinder med O'Neill är "Lång dags färd mot natt", som han skrev redan 1939-41, och var så pass nära självbiografiskt till innehållet att han vägrade ge ut den under livstiden. Han stipulerade att 25 år skulle gå, men man väntade bara tre år innan den spelades för första gången, 1956. Och gav honom det fjärde postuma Pulitzerpriset. Det är en lysande text, lång, tät familjedialog, föräldrar och två söner och en piga, som främst rör alkohl- och drogproblem, en mix av livslögner och anklagelser, som hela tiden riskerar att vkäva den kärlek som trots allt finns mellan familjemedlemmarna. 

Jag minns att jag såg den på film med Katharine Hepburn i rollen som mamma Mary, svart-vit film från 1962. På Youtube finns även en modern version från 2017, med den brittiske skådespelaren Alfred Molina i rollen som pappan James Tyron, som är lysande. Den långa texte kräver lysande skådespelare, därför blev jag mycket glatt överraskad när jag på Youtube även fann en Broadway inspelning från 1987 med den Brittiske regissören  Jonathan Miller som övertalat Jack Lemmon som skådespelarpappan. Alldeles lysande, det bästa jag någonsin sett. Bethel Leslie spelar en betydligt hårdare mor än vad Hepburn gjort, och dessutom var en ung Peter Gallagher den lungsjuke yngre sonen, och Kevin Spacey den avundsjuke äldre sonen. Väl värt att ses om. Tydligen gillade inte alla  amerikanska kritiker att de talar i mun på varandra, men det är ju i allmänhet så när man grälar, och det snabbade upp den i övrigt tre timmar långa pjäsen. 

NP 1934 - Luigi Pirandello

Luigi Pirandello (1867-1936), har länge varit en av mina favoriter bland nobelpristagarna i litteratur. Han fick priset 1934, med motiveringen

"för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst"

Men jag tycker lika mycket om allt annat jag läst av honom. Förutom sin dramatik, skrev han även dikter, en rad romaner och en stor mängd noveller. De är ofta korta, alltid dynamiska, där läsaren roas av tragikomiska händelser. Ja, absurditeter och paradoxer tycks ha funnits med hela författarskapet igenom, och det gör Pirandello till en mycket modern författare trots att det är hundra år sedan han stod på toppen av sin bana. För mig känns han tidlöst modern.

Texterna sysslar ofta med ett sökande efter identitet, karaktärernas inre psyke, och självbedrägerier, hur dessa både kan leda till galenskap, likaväl som ett sätt att överleva i en galen värld. Hans dikter och essäer har jag ännu inte snubblat över, men noveller har jag läst i spridda skurar ur olika samlingar, men långt ifrån alla, eftersom han skrev en överväldigande mängd.  Novelle per un anno (Short Stories for a Year) lär ha utgivits i 14 volymer på 1920-30-talen.  

Pirandello föddes in i en välbärgad familj på Sicilien, där de tidiga novellerna ofta rör sig i den lantliga miljön, med eldiga passioner, som inte får några lyckliga slut. Förväntningar går om intet. I vissa historier kryper obehaget fram, väckt av människors rädslor, människor bedrar sig själva. I engelsk översättning har jag läst "With Other Eyes "(1901), där Vittore Brivios andra hustru Anna, hatar minnet av hans första hustru, tills hon inser att det är maken som tvingade första hustrun till självmord. Alltså en psykologisk skräckhistoria.  I "A Voice" (1904) efterlämnar Marchesa Borghi en son, stilig men blind, samt en sällskapsdam med vacker röst. När sonen så står ensam i världen planerar dessa att gifta sig, Han är förälskat i hennes röst och Hon vill ta hand om honom, men när han då opererar sitt synfel för att även på se sin kärlek, flyr Hon, för att slippa se hans besvikelse. Andra seende finner henne vacker, men själv kan hon inte se sig själv så, och flyr därför undan sin egen möjlighet till ett lyckligt liv. Detta bara ett par exempel.

På svenska har jag hittat 'Flugan' (1904) i en äldre novellsamling, en märklig skräcknovell där Zarú plötsligt drabbas av böldpest, när han lagt sig att sova i ett stall, hellre än att skala mandlar för 'låg kvinnolön'. Medan han sover biter honom en pestsmittad fluga, och kvinnorna och hans förlovade bror Neli arbetar nästan hela natten för att bli klara. Alla blir rädda när de hittar Zarú med hög feber, blåsvart av bölder. Neli berättar om broderns sjuka för barberaren, som då skräms och råkar rispa Neli med rakkniven. En tillkallad läkare försöker förklara hur pesten kan spridas med insekter, men di blir byborna rädda och lämnar den sjuke att dö ensam, och vårdar hellre Nelis lilla rispa. För vem kan veta vilken av alla flugor omkring dem som kan smitta? Vad är sens moralen? Vad är vidskepelse?

"The Oil Jar" (1909), måste vara en av de mest kända novellerna, filmatiserad flera gånger. Jag har sett ett par versioner. Om en manshög lerkruka som spruckit i två delar, och ska lagas uppstår ett gräl och dumheten segrar, för att två grälsjuka gubbar vägrar lite på varann, så båda förlorar. I synnerhet den rika Don Lollò som beställt krukan som sprack, och inte litar på att Uncle Dima har ett klister som duger på egen hand. Läs den. Dråplig.

Bland paradoxerna, finns novellen "It's not to be taken seriously" (1910), där mannen som älskar att förälska sig, gifter sig med en fattiglapp som han kan sända bort, för att försäkra sig om att kunna fortsätta sitt fria ungkarlsliv, och ändå vara skyddad mot att tvingas in i ett äktenskap (han är redan gift). I "Think It Over, Giacomino!" (1910) får en gammal professor ett oväntat arv efter en bror utan familj. Professorn vill då att detta arv ska gå vidare och delas mellan hans femtio år yngre hustru, och hans favoritelev, en vacker ung man i hustruns ålder, med tanken att de ska gifta sig när han själv dör. En illusion, som blir en plåga för den unge mannen, som genast förlovar sig med en annan, för att slippa vänta på lärarens död. Alla måste skapa sitt eget liv. De äldre ska inte styra över de yngre.   

Översatt till svenska finns även novellen "Signora Frola och hennes måg signor Ponza" (1917), publicerad i En Bok för Allas novellsamling Nobeller. En typisk Pirandello-text, om hur relativ sanningen är och hur svårt vi har att förstå våra medmänniskors tankevärld. Novellen kan omöjligt reda ut vem som är galen och vems om bara låtsas, eller om båda bara låtsas. Och hur ska en utomstående kunna avgöra vad som är verkligt eller illusion? Eller, kanske allt är illusion?

Min absoluta favorit av Pirandellos texter, som jag dessutom läst flera gånger i original, är hans roman, Il fu Mattia Pascal (1904, på svenska 'Salig Mattia Pascal'). Det är en idéroman som precis som novellerna bygger på paradoxer, och väver ofta in komiska detaljer, men som alltid bottnar i allvarliga funderingar om människolivet. I romanen blir drömmen om den total friheten ett 'fängelse'. För i romanen, och i samhället, är frihet en illusion.  

Det här är en idéroman om identitet, att vara eller inte vara. Det är textens berättare som gett titeln - il fu, betyder ungefär den avlidne, dvs 'salig' - för att man av misstag tror att han drunknat, för när Mattia tröttnat på sin fru och gnatiga svärmor och utan ett ord eller spår ger sig iväg hemifrån, antar folk att han är den man som just drunknat vid kvarnen som Mattias far en gång ägt. Mattia har däremot rest till sin bror, lånat lite pengar och vandrat iväg mot Monte Carlo, och lyckas via nybörjartur vinna en hel del pengar på casino. När Mattia därefter läser om sin egen död i tidningen, tänker han 'Frihet!' Jag behöver inte återvända till fru och svärmor! Nu kan jag göra vad jag vill! Han kan leva incognito. Men så lätt blir det inte. 

Mattia reser runt under falskt namn, Adriano Meis, och förvandlas mer och mer till en skugga av sig själv. Utanför lagen beskärs hans livsrum alltmer. Han kan inte ens köpa sig en hundvalp till sällskap, saknar bankkonto, blir bestulen på pengar han försvarar löst i en byrå. Vad är en människa utanför samhällets ramar? Efter två år ger han upp och återvänder hem, en skugga som inte kan försvara sig med hjälp av samhällets regler, utan att avslöja sin verkliga identitet, visar det sig att hans fru gift om sig och fått barn. När han håller den lilla baby-flickan i famnen släcks hans hämndbegär, för att alla glömt honom så fort. Mattis medlidande väcks. Han kan inte ta ifrån barnet dess föräldrar. Han hade själv ett par tvillingflickor, som tyvärr dog i späd ålder, flickorna han älskade mer än deras mor. Deras död bidrog också till att han längtade bort från svärmor och hemby, vilket blev till en flykt undan livet. 

I romanen, som utspelar sig kring år 1900, är kvinnor fortfarande en handelsvara. Under sitt alias Adriano Meis lär han knäna den blyga Adriana, som känner sig förföljd av sin svåger. Systern dog innan hon han bli mor, vilket gör att svågern måste betala tillbaka hemgiften, men skulle slippa detta om  han kan gifta sig med den yngre systern, Adriana. Men Adriana har inga känslor för svågern, annat än obehag, för han är en ohederlig småfifflare. Det är han som stulit pengar av Mattia/Adriano, genom att dyrka upp hans låsta skåp, och har en epileptisk bror som medbrottsling, genom att låtsas sinnessvag.

Andra tidsmarkörer från romanens samtid är att den då populära teosofin omnämns, diskuteras, och att en del ägnar sig åt ande-seanser. Det är under en sådan som Adrianas svåger med sin bror lyckas stjäla pengar av Mattia/Adriano, och försöker påverka olika relationer/känslor, bl a att avstyra de nyvakna känslorna mellan Adriano och Adriana. Mattia/Adriano låtsas att pengarna inte försvunnit, eftersom det stulna beloppet motsvarar hemgiften, kan stölden befria Adriana från svågern. Hon förstår dock inte detta, hon hade hoppats avslöja stölden, och därigenom svågerns falskhet. Nu har även Adriano svikit henne, anser han, Och då begår Mattia, som Adriano, återigen ett 'låtsat självmord', för att kunna rymma fältet, hotad från flera håll, flera skurkar, rättslös utanför samhället. 

Vad är en människa? Rättslösa utanför samhällets organisation. Trots att Både Adriano och Mattia dödförklarats (av misstag) fortsätter Mattia Pascal slutligen att leva i hembyn, utanför lagen. För viktigast är att man har en familj. Han får husrum av en gammal släkting, och dessutom har han trots allt en son, fem år när boken slutar. Men sonen var utomäktenskaplig, och har därför inte fått Mattias Pascals efternamn, utan lever med sin mor och hennes make. Mattia kan i alla fall glädjas åt att sonen lever i välmåga, i samma by som han själv, om än inom ett annat äktenskap, 

Romanen innehåller så mycket intressanta detaljer, och klurigheter, att den är lika levande läsvärd idag som år 1904. Den innehåller mycket mer än vad jag skissat här ovan. Så jag rekommenderar alla att läsa den. Den är tidig och ytligt sett i traditionell romanstil. 

En annan roman jag läst, är dock kortare och i en helt annat stil, Kamera mannen Serafino Gubbios anteckningar, som gick som följetong 1915, kom som bok 1916, (rev. 1925). Serafino Gubbio har tillnamnet 'Kameran går' (Si Gira) från sitt yrke, han vevar kameran. Det här är alltså en historia från stumfilmens dagar, och kritiserar den nya förment 'objektiva' filmkonsten. Det mekaniserade, känslokalla. Vilket är en metafor för det nya mekaniserade samhället i stort. Alltså åter igen en idéroman, upplagd som en 'antiroman'. Kameramannen håller i pennan, och försöker vara kallt objektiv, likt kameran, den mekaniska uppfinningen som människan vill bli road av. Men det är svårt. I synnerhet som en vacker levande tiger skall offras på filmens altare, för att tjäna filmbolaget en förmögenhet på det 'verklighetstrogna'. 

Texten känns mycket modern, men är samtidigt skeptisk till futurismen som var högsta mode vid den här tiden. Pirandello såg i futurismen ett hot mot människors känslor och intelligens. På ett stiliserat sätt, genom en förment objektiv kameralins, ser vi skådespelare som aldrig lyckas kommunicera, blir offer för sina passioner, medan kameramannen försöker tolka vad som händer, har hänt, och ska hända. Ibland har han rätt, ibland misstar han sig. Alla har lager på lager med masker, som döljer och hämmar. 

På samma gång blir detta en metatext, kameramannen kan ses som författarens förhållande till sina karaktärer, hur objektiv kan han vara? Vad händer med hjärtat? Också detta är ett tema som återupprepas. Redan i novellen "A Character's tragedy" (1911), handlar om en författare som hemsöks av sina karaktärer, de vill bestämma själva hur deras öden framställd. Och så kommer en tragisk gestalt och vill ha sin historia omskriven. Han vill bli heroisk, och inte alls vara så som en tidigare författare skapat honom. Återigen en metatext, hur författares tankar brottas med sina texter. Att jag tar upp denna novell först nu, beror på att jag häromdagen läste en av Pirandellos främsta pjäser, med en liknande bas, en pjäs som förnyade scenkonsten och ledde till att Pirandello fick Nobelpriset. 

Jag talar om Sex Roller söker en författare (1921). Återigen ett idé-drama, och före sin tid. Det kom att inspirera senare moderna författares, anti-illusionsdramer. Pirandelli skriver alltid mångdimensionellt, och skapar så en paradoxal rundgång.  

I denna pjäs kommer sex 'ROLLER' till en teater med pågående repetitioner för en rad skådespelare. 'Rollerna' är oföränderliga, knutna till sin egen illusion. Men deras författare gav upp försöket att färdigställa en pjäs om dem, därför söker de nu någon som kan skriva ner deras livsdrama, så att en teater kan få framföra det. Skådespelarna är föränderliga 'människor', som tolkar texten på sitt sätt, och Rollerna protesterar, för de kan inte känna igen sig. Den författare som skapat dessa 'Roller', gav upp försöket att skapa ett färdigt skådespel.

Upplägget gör pjäsen till ett meta-drama, en text om hur dramatik skapas, med kommentarer om skillnader mellan t ex utläggningarna i en roman, mot vad hur detta känslodrama kan begränsas till dialog på teaterscenen, delvis p g a mediet, delvis p g a vad samhällsnormerna accepterar eller inte. Allt leder till kommunikationssvårigheter. Både för att alla människor är unika, precis som en regissör och en skådespelare tolkar texten alla lite olik, tolkar också läsaren eller publiken texten lite olika. Därför pratar vi ofta förbi varandra.  

Paradoxen handlar om verklighet vs illusion. Teaterscenen måste göra illusionen verklighetstrogen. För 'Rollerna' är illusionen det som ger dem liv. Utan illusionen finns de inte till. Detta har främst en psykologisk dimension. Att våra egon består av många olika inlärda roller för olika situationer, är för oss idag en psykologisk självklarhet, som jag antar var mycket nytt när pjäsen skrevs 1921. Eller var  Pirandello först med de tankebanorna? Det skulle inte förvåna mig, eftersom alla texter jag läst av honom är fulla av försök att se in i människors psyke. 

Skådespelarna har också sin yrkesstolthet och har ett lagarbete som de enskilda Rollerna inte kan acceptera. Litteratur är illusion, inte verklighet. Ändå kan litteratur vara mer generellt sant än verkligheten. Den förvandlar minne till konst. Och åskådaren förvandlar konsten efter sitt eget tycke och smak, sin egen erfarenhet, sin egen fantasi. Och Pirandello sprutar ur sig idéer vi kan grunna på och tolka vidare. 

Peter Pan - J M Barrie (1902-1911)

Jag fick Disneys film 'Peter Pan' (1953) som serietidning långt innan jag såg filmen, men serien läste jag om och om igen. När jag nu har läst romanen om Peter Pan inser jag att Disney följde texten bra så nära. Mycket beror säkert på att James Matthew Barrie (1860-1937) skrev den som pjäs, vilket i princip är ett färdigt manus. Den hade premiär 27 december 1904, med omedelbar framgång, gick för slutsålda hus, så 1911 skrev Barrie ner samma historia som roman, för att kunna sprida den till en större läsekrets än pjäsen. Texten är också skriven med en tydlig berättare, Barrie berättar om den Peter Pan som redan är välkänd, pojken som inte ville bli vuxen, den som alla barn känner till. 

 Och sedan dess har den spridits över hela världen och blivit en av grundmyterna i det moderna samhället. Vi vill inte bli vuxna, i synnerhet inte pojkar. För i Peter Pan är det Wendy som får stå för kvinnligheten, moderskapets symbol. Tingeling (Tinker Bell) är avundsjuk och lynnig, men kortlivad  och efemär. Tiger Lily, indianhövdingens dotter, är den stolta, juvelen att rädda från onde kapten Hook.  Wendy är den eviga stora modern, trots att hon bara är en liten flicka. Kärnan till henne fanns i James Barries mor, som blev moderlös redan vid åtta års ålder, och då genast fick bli en lillgammal fostermor åt sin lillebror och skötte framgent hushållet. Så det var den viktorianska kvinnobild Barrie växte upp med. 

Neverland är fantansins rike, utanför tid och rum. Peter Pan är  glad, oskyldig och hjärtlös ('gay, innocent and heartless', och så länge barn är så glada och fria, överlever älvorna (the fairies). Att vara fri från all skuld kan uppfattas som 'hjärtlös'. Peter lever helt i nuet, så han närmast saknar minne, tänker inte tillbaka, helt upptagen av sig själv och sina fantasier och äventyr i nuet. Kärnan till historien är hur Barrie och hans mor försökte hantera sorgen efter den bror som dog på sin 14-årsdag (när Barrie var 6 år), för dem fick han fick leva vidare evigt oförändrad, en själ i landet utan tid och rum. Vilket är Peter Pans kärna.

1898 började Barrie skriva på en vuxen-novell som 1902 trycktes under titeln "The Little White Bird", om en baby som flyger ut genom fönstret, bort från sin mor, till Kensington Gardens. Ännu ett sätt att hantera sorgen efter försvunna/avlidna barn. I slutet av 1800-talet lär 15% av alla barn ha dött före fem års ålder. Efter detta skrevs alltså pjäsen och fick premiär 1904, och därefter skrev han ett antal förhistorier, novellsamlingeln Peter Pan in Kensington Gardens (1906) om spädbarnet Peter som flög iväg och kom att leva ett sorts liv i äventyrens limbo. Barn sägs födas som fåglar, och kan leva ett mittemellanliv, varken barn eller fågel, men är vän med såväl älvor som fåglar i Kensington Gardens. Dessa historier är full av märkliga historier som antagligen roar främst små barn, korta historier fulla av fantasi.

Novellerna är betydligt  oskyldigare än pjäsen, som är för större barn och till stora delar visar upp Peters 'hjärtlösa egoism' som en sorts självklarhet. Romanen efter pjäsen, fick namnet Peter and Wendy (1911) är genial genom att visa upp barnets fantasivärld, i just hela sin hjärtlöshet, så som barn använder fantasin för att hantera de vuxnas hjärtlöshet, våld och krig, blir i barnets värld både självklart och obegripligt, indianer och sjörövare slåss och säger, 'nu är du död'. De följer spelets regler, förloraren får 'spela död'. Sen går Peter snabbt vidare till nästan lek, nästa äventyr, som om ingenting hänt. En självklarhet, det gör ju de vuxna också, fastän många vuxna läsare idag ofta kan ta vid sig negativt av detta. 

När Barrie skriver ner sin pjäs i romanform blir det också en metatext om skapande, då han blir tydlig som berättare, öppet talar om vad han, eller snarare 'vi', berättare och publik/läsare, gemensamt tänker utsätta karaktärerna för. Wendy, John och Michael, de utflugna barnen, tänker återvända hem, men då beslutar berättaren att låta Peter visa sin hjärtlösa avundsjuka och stänga fönstret så att barnen inte kan komma hem till sin mor igen. Han är sårad i sitt innersta, för att hans egen mor hade stängt fönstret, till och med satt galler för fönstret, när han själv ville återvända från sitt äventyr, för då hade hans egen mor redan fått ett nytt barn hon ville skydda. Det kan han aldrig förlåta, därför glömmer han sitt förflutna. Men han är också en osalig ande i limbo, som inte fick komma tillbaka, eftersom han förlorade livet...

Helt klart tillhör Peter Pan sekelskiftet 1900, det viktorianska samhället i Barries barndom lever kvar, världen var mannens. Kvinnor/Flickor är bara där som mödrar, att serva, medan pojkarna leker och inte vill bli vuxna, söker de ändå hela tiden efter en mor, inte kärlek. I sin egoistiska upptagenhet har de för långt till sin egen inre kvinna, för att kunna älska, allt de söker är den omvårdnad de själva inte förmår ge sig själva. 

"Peter and Wendy" är alltså både drastisk och rolig, och tänkvärd på många sätt. Det är uppenbart att den bar på en tidlös myt som kommer att leva kvar länge. 

Tre Systrar & Körsbärsträdgården - Anton Tjechov (1901 + 1904)

 "Tre Systrar" (1901) i fyra akter är märklig genom att det förflyter ett par år mellan varje akt. Så pjäsen visar livets flykt, hos mer eller mindre sysslolösa militärer och fyra kvinnor i den utbildade medelklassen. Tjeckov ser ironiskt på livet, personerna lyssnar sällan på varandra, de rör sig i sina egna tankar, hoppas och önskar, tror på förändring, men det mesta fortsätter i samma cirklar - oavsett att åren går. De sysslolösa börjar tänka att 'arbete' måste vara meningen med livet, men när de väl får arbete, tröttar de ut sig, inget är som drömmen.

Allt är en stämningsbilder. I synnerhet "Körsbärsträdgården" (1904) - en stämningsbild över Ryssland inte långt innan revolutionerna rullar igång. Tänker på Hjalmar Söderbergs som skapade ironiska stämningsbilder från Stockholm vid samma tid. Tänker också på Rilke som förälskade sig i den Ryska naturen och var rädd för det larmande Paris. Men nu hugger de ner trädgården, alla de vackra körsbärsblommen går om intet ...

Wise Children - Angela Carter (1991)

Wise Children blev Angela Carters sista roman, redan drabbat av cancer skriver hon denna  pratglads fabuleringsexplotion. Berättare är Dora (Floradora) Chance, som lever med sin tvillingsyster Nora (Leonora), "enäggstvillingar men inte siamesiska" som hon själv uttrycker saken. De delar bostad, men inte rum, utan bevarar varandras privatliv. Men i yrkeslivet är det en fördel för dem att vara enäggstvillingar, flera gånger upprepar hon att var och en för sig är de alldagliga, men tillsammans väcker de uppmärksamhet. 

Det finns fler tvillingpar i historien, som ett släktdrag. Carter är inspirerrad av William Shakespeare som har en förkärlek för tvillingar och förväxlingskomedi. Och hon tar alla chanser att driva med 'nationalskalden', 'nationalskatten'.

Historien börjar och slutar på tvillingarnas biologiske fars 100-årsdag, en tidigare berömd Shakespear-skådis. Men boken är fördelad på fem kapitel kring olika dramatiska händelser, liksom såväl tragedier som komedier på Shakespears teater. Dora är evigt pratglad och fladdrar fram och tillbaka i minnet i sitt liv och sin teaterfamiljs liv. Dora och Nora började som dansare. Alltså blir hela historien en bild av 1900-talets teater från vaudeville till Shakespeare, humoristiskt och fränt berättat. Via Broadway, London, tills Hollywood började filmatisera klassikerna. 

Huvudtema är de problematiska relationerna mellan biologiska föräldrar och deras barn. I historien har detta dragits så till sin spets att biologiska fäder alltid är frånvarande, att föräldraskapet är föremål för både tragedi och förväxlingskomedi. En bred familjesaga som också speglar scenkonsten, livet som teater, drama och komedi. 

"Comedy is tragedy that happens to other people." (s.213)

"I may never have known my father in the sense of an intimate acquaintance, but I knew who he was. I was a wise child, wasn't I?" (s.196) Därav titeln. Men när Dora skriver ner sina minnen är hon 75 år, ser sig i spegeln och skrattar ironiskt att nu är de 'wizened' (skrumpna)!

Språkliga kullerbyttor och fulla av citat och anspelningar på Shakespeare, där jag som inte kan Shakespeare utantill, antagligen missar en hel del. Det går antagligen att hitta många lager och tolkningar som även gör texten till en text om texten.  

Ett drömspel - August Strindberg (1902)

"Det är synd om människorna", säger Indras dotter gång på gång. 

Likt en kvinnlig Jesus, utsänd av världens skapare, vandrar hon runt på Jorden, där människorna överallt lever i livslögner. Människorna är som marionetter, underställda skaparen, liksom gestalterna under författaren. 

Jordelivets brister, de som Strindberg häcklat i alla sina satirer, finns här och tynger människorna. Men Indras dotter kan nu blocka fram medkänslan.

Strindberg skrev den när han var nygift med Harriet Bosse, och de redan grälat och höll på att glida ifrån varandra första gången. Han ser Harriet som Indras dotter, skriver den och andra roller för att fresta och locka henne tillbaka.  

Detta är också vid Maeterlincks storhetstid (skulle få nobelpris 1907), Strindberg, som alltid vaken för nya strömningar, hade studerat och hakat på den nya modernistiska vågen. 

Detta är också tiden för nya andliga strömningar, inte minst teosofin med länkar till den österländska andligheten, som Indra i Indien. Man säger att Strindberg återvände till kristendomen genom Infernokrisen. På mig låter det snarare som den mognande mannens kontakt med sin inre andliga verklighet, även om han fortfarande var blind för sina egna kvinnliga egenskaper, eller blundar för det för att han är rädd för sina svagheter, och fortfarande letar efter den i form av en hustru, och sen blir besviken och då fördömer dem som onda häxor.

Men i Ett drömspel finns ett lugnande stråk:

"Det är vi, vi, vågorna / som vagga vindarne / till vila." 

Till Damaskus (del 1) - August Strindberg (1898)

1898 kom Strindberg med glädje tillbaka till dramatiken. Efter många år i Europa och ännu en skilsmässa efter sitt andra korta äktenskap med Frida Uhl, flyttade han till Paris, där han skrev Inferno, inspirerad av Dante, och samlade sin Ockulta dagbok. 1890-talet såg en allt starkare framväxt av andliga vindar, t ex teosofin.

Tillbaka i Sverige, först bosatt i Skåne, skriver han sin pjäs Till Damaskus, med förnyad skaparlusta. Här börjar också Strindbergs kreativt nya dramatik, en modernisering förbi hans tidigare realism. 

Titeln anspelar på Saulus omvändelse i Nya Testamentet. Huvudpersonen, Den Okände, inser att han varit en 'ryslig lymmel' (dålig människa vägrar han att kalla sig). Karaktärerna har inga namn, utan enbart allegoriska beteckningar. Det är ett andligt sökande som utspelas, i det som tycks vara realistiska scener blandas drömscenarier, dvs inre psykiska/andliga upplevelser som omvandlar karaktären. 

Ofta tycks 'Den Okände' möta sig själv, att karaktärer som 'Tiggaren' och andra är som dubbelgångare, en inre aspekt av honom själv. Pjäsen börjar och slutar på samma ställe, däremellan är en andlig resa, från en offermentalitet där han känner sig förföljd av satan själv, till att i slutet inse att det är hans egna mörka tankar som blivit självuppfyllande. Alltså beslutar han att börja tänka positivt, för att skapa ett positivare liv.

I pjäsen nämns också den 'hålväg' som Strindberg bodde närheten av, när han vistades hos Frida Uhls morföräldrar av och till åren 1893-96, den hålväg som fick Strindberg att tänka på nedgången till Dantes Inferno. I Till Damaskus ramlar han visserligen ner och skadar höften, men verkar denna gång klara sig undan helvetet och mer röra sig i Skärselden, och klara sig därifrån.

Strindberg hann dock skriva flera historiska dramer som gick för utsålda hus, innan Till Damaskus fick sin premiär på Dramaten år 1900 - med Harriet Bosse i rollen som 'Damen'.  Harriet Bosse som blev Strindbergs tredje fru, då bara i början av 20-årsåldern.

Lille Eyolf - Henrik Ibsen (1894)

Ibsen skrev denna korta pjäs om ett äktenskap i kris 1894, och som så ofta fick den urpremiär i Berlin, januari året efter. Titelkaraktären, Lille Eyolf, är paret Allmers handikappade son. Pjäsen är ett ormbo av känslomässiga förvecklingar, där en rad skuldfrågor stöts och blöts. Psykologiserande kring spänningar i olika relationer, där svek väcker skuld som kväver passionen.

Eyolf föll i golvet som spädbarn, i ett obevakad ögonblick, och blev därav kroniskt handikappad. Likt Dickens Tiny Tim, tvingas han använda krycka och blir hänvisad till ett stilla hemliv. Föräldrarna känner djup skuld, eftersom de var upptagna av varandra när sonen föll. Dåligt samvete dödar deras känslor för såväl varandra som inför sonen.

I slutet av Akt 1 faller Eyolf åter, denna gång i fjorden, och drunknar, vilket blir en katalysator som gör äktenskapskrisen akut. Skilsmässa hotar. Andra komplikationer är Asta, Eyolfs faster, som han alltid tytts sig till känslomässigt. Asta och Alfred har levt som halvsyskon, hänvisade till varandra sedan föräldrarna tidigt dog ifrån dem. Men nu visar det sig att det biologiska släktskapet var en lögn.

Det känslomässiga vakuum som alla inblandade hamnat i, har lett till snedvriden symbios, där ena parten söker vända sig bort, och får den andra parten att kräva total villkorlig uppmärksamhet. Alla känslor styrs av villkor och beroenden, och saknar ömsesidighet.

Intrycket blir onekligen obehagligt, och symbolerna tynger som bly. En biroll har 'Råttjungfrun' en gammal kvinna som med hjälp av sin hund lockar råttor att dränka sig - mot betalning från de familjer hon hjälper. Paret Allmers avvisar henne dock, säger sig inte behöva hennes tjänster. I stället blir det sonen som drunknar. Fjorden tycks stilla på ytan, men på djupet finns starka underströmmar som genast dragit Eyolf utåt, bort.

Kärleken gick i baklås, blev omöjlig. Den skuldtyngde fadern Alfred försöker skriva en bok om 'ansvar', just det han själv känner sig ha brustit i. Så arbetet leder bara till skrivkramp. Hustrun, Eyolfs mor Rita, ser makens arbete, ja även hans intresse i sonen som ett hinder för deras äktenskap - vilket visar hur omöjlig relationen blivit.

Alfred tänkte göra bot genom att sluta skriva, och helt ägna sig åt sonens utbildning, alltså leva genom sonen, se till att sonen blir det han själv velat bli. Alltså ännu en omöjlig relation, som skapar tvång, och i realiteten bara skulle ha blivit ännu ett hinder för sonens möjligheter till ett eget liv och egna intressen. Men innan dess hann altså Eyolf drunkna.

Allt verkar så omöljigt, att skilsmässa verkar vara enda lösningen. Men då vänder plötsligt pjäsen helt om. Ateisten Albert drömmer att han ber till Gud, ber om en mening med livet. För att sonen inte skall ha dött förgäves, bestämmer sig paret för att stödja fattiga och föräldralösa barn i samhället. Och det ska bli deras gemensamma projekt, alltså skapar de ett nytt partnerskap, där de blir jämlika partners, utan kvävande symbios.

Vilket trots allt käns som något av ett hoppfullt slut, ovanligt hos Ibsen. De 'återuppstår', sedan deras grubblerier gått varvet runt, från det meningslösa i sonens död, fram till detta gemensamma arbete. De vill ge fattiga utstötta barn allt de inte förmådde ge sin egen son i kärlek och omvårdnad.

Byggmästare Solness - Henrik Ibsen (1892)

Ibsens drama Byggmästare Solness utgavs december 1892, samtidigt på såväl norska som engelska, tyska och franska. Världspremiären skedde i Berlin januari 1893. Men den blev ingen scenisk framgång, utan lades snabbt ner. Ibsen som huvudsakligen vistats ute i Europa åren 1864-1891, hade nu återvänt till Norge.

Ibsen hade bytt stil, lämnat sin tidigare utåtriktade samhällskritik bakom sig för ett mer inåtvänt psykologiserande. Psykologi och symbolism låg i tiden, även om många menar att det också handlar om att Henrik Ibsen (1828-1906), nu 64 år och tillbaka i fosterlandet, börjat grunna på målet med sin egen livsgärning.

Titelpersonen Byggmästar Solness är en medelålders erkänd byggmästare, som börjat tvivla på sitt eget livsverk. Han som alltid trott på sina egna inneboende krafter, och inte skytt några medel för att nå sina egna mål, något av en nietzscheansk övermänniska, börjar få dåligt samvete och tvivlar på meningen, och i synnerhet de uppoffringar som hustrun tvingats till av hans egen framfart.

Solness känner av sin ålder och är rädd att bli omsprungen av yngre förmågor, till exempel Ragnar, son till hans egen läromästare, Knut Brovik, begåvad arkitekt som Solness dock kunnat utnyttja, eftersom denne saknat Solness skrupefrihet. Sonen Ragnar, vars självförtroende Solness gör vad han kan för att hämma, vill öppna eget och det skrämmer Solness till att nedvärdera Ragnars begåvning. Solness fruktar och förtrycker de yngre, i ett desperat försök att behålla dem hos sig, för att ta del av deras vitalitet.

Unga Hilde Wangel (som var yngsta dotter hos familjen Wangel i Frun från havet) är fortfarande uppnosig och nu även förföriskt manipulativ. Tio år tidigare, då Hilde var 12-13 år, träffade hon Solness och fascinerades. Det blir aldrig klart om hon då blev utsatt för hans manipulationer, och tog efter honom, eller om den bild hon nu bär på är hennes egna fantasier. Men trots åldersskillnaden tycks de dela visioner och egenartad psykologi. Solness och Hilde, båda strävar efter 'det omöjliga', övermänniskoideal. De söker spänning, nästan 'outhärdlig' spänning.

Solness existentiella dilemma, som kan jämställas med varje konstnärs kreativa dilemma, och här symboliseras av byggnader. Solness började med visionära ambitioner, byggde höga kyrktorn att ringa ut över världen. Men sedan ändrar han sig och börjar bygga familjevillor, för att befrämja familjelycka hos andra, men menar att han bara kunde uppnå detta genom att avstå från sin egen familjs lycka.

Nog är det möjligt att se Peer Gynt som ett storslaget kyrktorn, och sedan de samhällskritiska pjäserna som en mer jordnära villor. Att Solness fru ärvt det hus de bodde i som unga nyblivna föräldrar, medan han själv hoppades att det skulle brinna ner, så de skulle få möjlighet att börja om och bygga nytt, också för andra, genom att stycka den stora tomten - är också mycket symboliskt för flammande retoriska pjäs-byggen. Att huset sedan brinner ner av andra skäl, minskar inte Solness skuldkänslor - trots att han skapar en samling familjevillor åt andra unga familjer. Deras nyfödda tvillingsöner dog efter branden och hustrun hämtade sig aldrig från sina förluster.

Solness ser det som ett straff han dragit på sig själv: "För att kunna bygga hem åt andra måste jag avstå - för alltid avstå från ett eget hem. Jag menar ett hem åt en barnaskara." Att avstå den egna lyckan blir i Solness ögon priset på hans 'konstnärskap'. Kände Ibsen det så på gamla dar? När han satt ensam i Norge, medan hans hustru försökte lindra sin gikt i Italien.

Hustrun Aline verkar dock sakna sitt ärvda hus, mer än tvillingarna. Deras död är en 'högre skickelse' som hon inte vågar ifrågasätta. Eller blev hon sinnessjuk av hela tragedin? Samtidigt är det Solness som oroar sig, dels för sitt eget förstånd, dels för att hustrun ska misstänka honom för att vara sinnessjuk. Ja, det blir som ett triangeldrama av misstänkt sinnessjukdom.

Hilde menar att Solness samvete är för 'skröpligt'. De behöver 'robusta' samveten, som de härjande vikingarna hade tusen år tidigare. De enas om att för att våga det man helst vill behövs 'ett riktigt rymligt samvete'. Hilde och Solness hustru Aline låtsas vara vänner, men kommer egentligen inte överens. Alines har dödat sin egen livskraft genom att alltid hemfalla åt pliktkänslan. Hon gör aldrig vad hon själv vill, bara vad plikten kräver. Det skapar en kvävande tyngd, som får alla att må dåligt.

När Hilde lirkar med Solness, och får honom att motsträvigt välsigna Ragnars önskan om att starta ett eget byggföretag (Hildes goda gärning?), då får det mig att tänka på Strindbergs Fadren, hur hans gamla amma lirkar på honom tvångströjan när han tycks ha förlorat förståndet.

Hilde driver slutligen Solness i döden, omedvetet? För att hon får honom att våga mer än han vågar. Att trots svindel klättra högst upp på tornet till det nybyggda huset. Själv är hon inte förankrad på jorden, utan liknas vid en 'skogsfågel som inte vill sitta i bur' (ännu en av Ibsens fågelsymboler). Och tillsammans hade de börjat drömma om att 'bygga luftslott - med stengrund'.

Hur motsägelsefullt är inte det?  Och världsfrånvänt...

The Importance of being Earnest - Oscar Wilde (1895)

Oscar Wilde (1854-1900) ägnade sina sista produktiva år, första halvan av 1890-talet, åt teater. The Importance of being Earnest är väl hans mest kända pjäs, och hans sista triumf. En klassisk komedi som fått många att skratta. Jag har sett den i flera versioner och läste den också som ung. Mitt intryck blev dock lite annorlunda denna gång, när jag läste en samling med alla hans fem 90-talspjäser.

1892 hade Lady Windermere's Fan premiär, och blev genast en stor framgång, även rent ekonomiskt för Wilde. Allmänheten verkar ha köat för att få se och höra Oscar Wildes omtalade kvickheter. De fyra 'komedierna' har alla en dandy-roll som excellerar i paradoxala motsägelser, epigram, som säkert kittlade den senviktorianska publikens skrattmuskler.

I övrigt är det förväxlingar som vrider till intrigen. Den som anses vara moraliskt förkastlig, visar sig ha större medkänsla och förmåga att rädda skinnet på omgivningen. Rolig är också the Duchess of Berwick, en äldre dam som ändrar åsikt från mening till mening, från ytterlighet till ytterlighet. Samtidigt som hon hela tiden behåller sitt goda humör. Wilde driver alltså med människorna i den snäva aristokratiska miljön och deras socialmoraliska seder och dubbelmoral.

Ett år senare, 1893, kom A Woman of No Importance, som må ha en hel del kvickheter och epigram värdiga en dandy, men jag uppfattar den betydligt mer melodramatisk, på gränsen till 'tragedi'. Den har nämligen ett betydligt strängare moraliskt tema - hur män och kvinnor behandlas olika vid samma typ av 'synder'.

Ett tidstypiskt tema är också jämförelser mellan amerikaner och engelsmän, det naturliga jämfört med mondän engelsk aristokrati. Enligt dandyn är de självständiga amerikanska kvinnorna uppfriskande men naturligtvis puritanska i överkant. Hela samhällsbiten är paradoxal, är amerikaner mer jämlika? Kvinnorna tycks mer självständiga, men ökat politiskt inflytande är något man ännu är tveksam mot. Kvinnors moraliska inflytande ansågs dock överallt viktigt för att balansera männens 'naturliga' syndfullhet. Samtidigt som kvinnor som halkat från 'moralkoden' straffas hårt, medan männens dito mest verkar skämtas bort.

Dandyn i den här pjäsen är Lord Illingworth, som "doesn't value the moral qualities in women as much as he should". Hans egna cynismer får mig mer att fnysa, än le. Paret Pontefract, lady Caroline och Sir John, är snarare patetiska än roliga. Det jag ler mest åt är Archdeacon Daubenys 'positiva' svar kring sin hustru hälsa, hon som aldrig kommer hemifrån för att hon är såväl giktbruten, döv, blind och antagligen senil, men där han alltid uttrycker att hon har andra positiva aspekter av livet att roa sig med. Antagligen är hennes brist på närminne en välsignelse.

Mrs Arbuthnot, är titelns 'kvinna utan betydelse'. Hennes namn är påhittat för att dölja att hon är ogift mor. Namnet känns överhuvudtaget påhittat, jag tolkar det som Are-but-nothing, att vara nästan ingenting. Hon ser mycket strängt på sitt öde, och tävlar i puritansk livssyn. Sedan fadern till hennes son, vägrat gifta sig med henne, påverkad av sin mors sociala ambitioner, vägrar hon ta någon hjälp från det hållet. Sonen Gerald inser i slutet att han egentligen 'inte har något namn', utan måste skapa sig sitt eget öde. Lord Illingworth, som han trodde skulle vara hans välgörare som arbetsgivare, visar sig vara hans oansvarige far, så honom lämnar han bakom sig, trots att denne nu på äldre dar gärna hade sett sig ha en son att omhulda.

Nästa framgång var An Ideal Husband, premiär 3 januari 1895, men skriven redan i slutet 1893, alltså i nära samband med de två ovan nämnda sociala komedierna. Här har Lord Goring nyckelroll som cynisk dandy. Pjäsen har ett visst politiskt tema, genom att Sir Robert Chiltern, som anses vara rikets mest moraliskt högtstående offentliga person, samtidigt visar sig ha begått ett ekonomiskt insiderbrott för att ta sig till den toppen.

Temat är dubbelmoralen, med fläckfria ideal, som döljer gråskalor av smuts. Hustruns, Lady Chiltern, ideal är så oöverstigliga att hon är nära att överge sin make för detta avslöjande, just när hans karriär verkar helt urholkas av detta. Hon vänder sig till deras vän Lord Goring, en fashionabel dandy-filosof med tveksamt rykte, och hamnar där själv i en tveksam dager, vilket får henne att mjukna i sina ideal.

Vissa har menat att Lord Goring för Oscar Wildes egen talan, att hans vädja om förlåtelse för tidigare synder handlar även om Wilde själv, som just när han uppnått höjden av sin litterära bana, också riskerar hamna i en skandal kring sin homosexuella relation med en ung aristokrat.

Wilde hade också redan 1891 skrivit en tragedi, Salomé, på franska!, vilket ter sig som en sorts förklädnad av de egna känslostormarna. Den var inspirerad av den franske diktaren Stéphane Malarmés version av Bibelns myt kring Salome som krävde Johannes döpares huvud på ett fat, när Herodes vill belöna henne för att hon roat hans gäster med att dansa. Men redan när man började repetera stycket 1892, kom besked att den inte skulle få spelas offentligt i England, pga en gammal regel om att Bibelns historier inte fick spelas på scen, men troligen hade pjäsens erotiska innehåll läckt ut och skapat oro.

I stället gjorde Wilde succé med sina komedier, från 1892, vilka jag upplever som mer eller mindre ansträngda i sin uppsluppenhet. Han tvättar sitt rykte, plagg för platt, samtidigt som han gisslar dubbelmoralen. Men texten till Salomé gavs ut i Frankrike 1893, och översattes till Engelska redan 1894, och fick dekadenta illustrationer av Aubrey Beardsley. Den fick aldrig spelas i England under Wildes livstid, men spelades i Paris Sarah Bernhardt redan 1894. Den spelades också på tyska i Berlin 1902, och tonsättaren Richard Strauss såg dess lyriska potential och lät den utgöra grunden för sin tyska opera, med urpremiär 1905, som ingår i den internationella repertoaren än idag.

Dramat är ett mycket mörkt, symboliskt och dekadent drama, kring makt som korrumperar, blandat med sexuella toner. Hur den gamle Herodes Antipas dreglar över sin vackra styvdotter och önskar se henne dansa de sju slöjornas dans. Hur Salomé likt en dekadent Medusa, vill suga livet ur Johannes döparen, mer för sina egna lustars skull, än för sin mors hämndbegär.

WB Yeats gav tydligen dramat dålig kritik: tom, pretantiös, blodig, bizarr, morbid, motbjudande. Att allt heligt vänts upp och ner. Men så här på avstånd, i vår egen morbida bio-värld, tycker jag att Salomé känns mer sann som Wilde-tragedi, än The Importance of being Earnest, som Wilde-komedi. Detta trots att den senare räknas som hans 'främsta verk'.

The Importance of being Earnest (uppförd 14 februari 1895 ) känns som hans sista publikfriande  anpassning till samhällets krav. Som en 'well-made play', standardformatet i mitten-slutet av 1800-talet. Den typ av elaborerade intriger som GB Shaw avskydde och motarbetade. Den följde en lika standardiserad form som en Eurovision-låt. Vi sjunger genast glatt med, för att den triggar alla de rätta känslomässiga standardknapparna. Allt flyter galant, men tillför sällan något nytt särpräglat konstnärligt. Den innehåller farsartade förvecklingar och borttappade spädbarn och förväxlade identiteter, och vid det lyckliga slutet återfår de föräldralösa sina rättmätiga högreståndsarv.

Visst är Algernon en dandy, men annars återstår inte mycket av de dekadenta poserna. Inför den totala sociala katastrofen ger Wilde upp och miste sin särart. Han har också gett pjäsen undertiteln A Trivial Comedy for Serious People. En oskyldig komedi. Och publiken var i extas. Två Wilde-komedier samma vinter. Men då väcktes åtal. Wilde fängslades, komedierna lades ner.

Hans fall blev därför stort. Lord Queensberry, fadern till hans älskare Lord Alfred, rasade över sina söners öde, där den äldste nyss avlidit av ett vådaskott. Han letade då efter en syndabock att hämnas på. Det blev Oscar Wilde. Processen mot honom kan bara jämföras med Dreyfus-affären i Frankrike, som genomslagskraft, men utan upprättelse. Efter två år i fängelse, 1895-97, var Wilde en bruten man och dog i exil i Paris år 1900.

NP 1925 - GB Shaw

George Bernard Shaw (1856-1950), fick Nobelpriset i litteratur 1925, med motiveringen:

"för hans både av idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet"

När jag tänker på Shaw är det naturligtvis främst filmatiseringarna av några av hans pjäser, som dök upp på TV när jag var barn. Främst musikalen My Fair Lady, där Julie Andrews lär ha gjort en enastående insats på scen i England, men då var för okänd i USA för att få göra samma insats på filmduken. Musikalen bygger alltså på Shaws pjäs Pygmalion (1912), som satiriserar hur sociala skillnader yttrade sig i språkbruk, alltså hur människor segregeras efter sin utbildning och sitt sätt att tala, hur vi dömer varandra utifrån det yttre, hellre än att se bakom denna yta och finna människors inre förmågor. Ett tema som har sitt värde än idag.

Shaw själv skulle inte ha accepterat musikalens romantiska slut, där språkprofessor Higgins och blomsterflickan i sista akten får varann, i ett 'lyckligt' slut. Det motsäger hans filosofi, att en kvinnan skulle foga sig efter mannen, i synnerhet inte en språkprofessor som anser att han själv har 'skapat' den nya eleganta Eliza, som talar standardengelska, istället för cockney accent. Shaw skrev till ett förtydligande slut i Pygmalion, där Eliza gifter sig med en av bipersonerna.

Shaw började som teaterkritiker på 1880-talet och inspirerades av Ibsens dramer, som ville problematisera samhällsproblem. Vilket är tydligt när Shaw började skriva teater på 1890-talet, inte minst 'den nya kvinna', skapad av kvinnorörelsen i slutet av 1800-talet, kom att stötas och blötas.

Jag har just läst fyra av Shaws tidiga pjäser, Mrs Warren's Profession (1893),  Arms and Man (1894), Candida (1894) och Man and Superman (1902), som alla försöker vända uppochner på stelbenta konventioner. Förutom de rappa replikskiftena, så bygger Shaws satiriska humor främst på ombytta roller. Vi ska skratta åt att kvinnor beter sig som män och tvärtom, och därmed tänka efter och ifrågasätta. Så här drygt hundra år senare, är det mesta redan omkastat, många gamla konventioner är nedbrutna. På det sättet tillhör pjäserna en äldre era, även om det aldrig skadar att bli påmind om det, och se ifall vi fortfarande skrattar. Skratt utlöses oftast av att vi närmar oss en 'känslig gräns', mellan vad som är socialt tillåtet eller inte. På det sättet blir humor en barometer för var vi befinner oss på skalan. De omkastade könsrollerna är i alla fall än idag på agendan, inte minst tydligt genom hbtq och pride.

I Mrs Warren's Profession (1893) är dottern Vivie ett ytterst pragmatiskt mattegeni med universitets- examen, som får träffa sin mor för första gången. Pjäsen uppfördes inte förrän 1902 och rörde det för tiden oroande ämnet prostitution. Vivie får veta att modern aldrig varit gift, utan försörjt dem och dotterns skolutbildning, som prostituerad och bordell-ägare. I stället för att chockeras över detta, beundrar hon moderns födgeni. Vivie ser själv fram emot att få göra karriär inom matematik.. Hennes romans med unge prästsonen Frank Gardner, en slapp ung man som gärna blir försörjd av den idoga Vivie, kompliceras dock av att prästen hör till moderns stamkunder,  så det är möjligt, om än inte säkert att Frank och Vivie är halvsyskon. Samförståndet med modern upphör dock helt när Vivie inser att modern fortsatt med bordellverksamheten fastän hon numera är rik och inte behöver. Vivie krossar då modern hjärta genom att säga upp all kontakt med henne och börjar försörja sig själv med kontorsarbete i London, och bryter också med Frank och svär på att aldrig gifta sig.

Arms and the Man (uppförd 1894) var Shaws första framgång, och driver med den romantiska synen på krig och hjältar. I ett krig mellan serber och bulgarer 1885, gömmer sig schweizarem Bluntschli, legosoldat hos serberna, i bulgariska adelsflickan Rainas sovrum. Han är hungrig, hon ger honom  chokladpraliner och smeknamnet 'chocolate cream soldier'. Den idealistiska Raina intygar att den bulgariska adelns gästfrihet och moralkod gör att han kan känna sig trygg hos dem. Hon chockas dock av Bluntschlis pragmatism och cynism, som mer går ut på att överleva, än att ägna sig åt hjältedåd. Rainas far är major och hennes fästman Sergio ett idealistiskt brushuvud, som kastar sig ut i dumdristiska fältslag. Raina och hennes mor ger dock Bluntschli en av majorens rockar att smyga iväg i. Efter krigsslutet återvänder han med rocken, vid det laget har Raina och Sergio tröttnat på sina romantisk-idealistiska kärlekscharader. Sergio gifter sig hellre ha den jordnära smarta tjänsteflickan Louka, som vill uppåt i världen, och Raina har fastnat för sin Schweizare. Bluntschli friar när han inser att hon inte är så ung som hennes romantiska prat hade tytt på. Själv visar han sig vara en obotlig romantiker på kärlekens område, trots sin pragmatiska livsinställning i övrigt. När Rainas föräldrar vill protestera att dottern står över legosoldaten (trots att deras bibliotek inte innehåller mer än en handfull 25-öres romaner), så visar det sig att Bluntschli just ärvt åtskilliga lyxhotel efter sin far, vilket gör honom till betydligt rikare än hela bulgariska adeln. Och i fortsättningen kommer att ha personal som arbetar åt honom.

Candida (1894), en charmiga prästfrun, 33 år, har visserligen flirtat med den unge poeten Eugene, som fylld av idealistisk kärlek, vill frigöra Candida från hennes tillsynes självupptagne make, prästen Morell, och lösa henne från det ovärdiga smutsiga vardagslivets sysslor. Här har det alltså uppstått en rivalitet mellan en poetisk idealist och en kristen socialist, ständigt upptagen av sin församling, som beundrad föreläsare. Nu tvingas hustrun välja i kampen mellan rivalerna. Prästen, som aldrig tvivlat på sitt äktenskap, utan tagit hustrun för given, ansett sig oumbärlig för hennes beskydd, skakas i grunden när han inser att, hustrun visserligen väljer honom, maken, men gör det för att hon ser honom som den svagare, den som aldrig mött motgångar, och därför behöver hennes fortsatta stöd. 

Om de tre pjäserna ovan varit lättviktiga 'komedier', så är Man and Superman (1903) så betraktar jag denna text, fyra betydligt längre akter, snarare som ett filosofiskt läsdrama, som dessutom avslutas med ca 40 sidor lång text kallad "The Revolutionist's Handbook and Pocket Companion" som uppges vara skriven av huvudpersonen John Tanner, MIRC (= Member of the idle Rich Class). Självklart är det satir. Temat är Don Juan, och var ett önskemål han fått från Arthur Bingham Walkley. Utgåvan jag läst inleds dessutom med ett 30 sidor långt brev till denne Walkley där han förklarar sin tolkning, som avviker så mycket från andra Don Juan tolkare. Texten är otymplig, inte minst för att tredje akten innehåller en lång utvikning, där vi lämnar de nutida karaktärerna, varianter på Don Juan, Dona Ana och hennes far (statyn hos Mozart), och besöker helvetet där Juan, Ana, Djävulen och Statyn, samtalar. I synnerhet Don Juan breder ut sig i långa filosofiska utvikningar. Så det är inte konstigt att man vid premiären 1905 strök detta närapå sega avsnitt, och kvar fick en någorlunda lättviktig komedi. I sin helhet är har tiden lämnat texten långt bakom sig.

Shaw smälter samman tidens idéer från Darwinism (fortplantning med evolutionens urval) och Nietzsches övermänniskoideal (Superman) till att visa på att romantiska ideal aldrig kan vara grundvalen för äktenskapet. Det är en institution för fortplantning och omvårdnad, vilket mannen, Don Juan, försöker fly från. Men eftersom Naturen gör kvinnan till en fortplantningsmaskin, är det hon som jagar männen (Shaws könsrollsparadox). Och eftersom vi strävar efter att utvecklas till 'Superman', så krävs ett fritt urval av partners, inte inavel inom begränsade samhällsklasser.

De tre komiska akterna innehåller viktorianska konventioner som jagad hjälpte, hemligt bröllop i trots mot en dominant far, en försmådd hjälte som offrar sig för sin rival, och en skurkar som står i vägen för det lyckliga slutet. Shaw använder allt detta, men på ett helt eget, ofta farsartat, sätt, ingenting blir vad den viktorianska publiken väntade sig.

Shaws humor förlöjligar det konventionellt stelbenta, som tappat kontakten med sunt förnuft. Den lätta dialogen tuktar oss på en lång rad allvarligt menade områden. Den satiriska udden gör att man inte kan ta varje uttalande ord för ord. Dialogen ska öppnas, vi ska protestera, och tänka vidare.
Ofta leker Shaw med tes och antites, som slutar i syntes.

Man and Superman innehåller också cockney-accent, på ett sätt som förebådar Pygmalion. Både de outbildade, som tappat alla H, och den nya generationen, mekanisterna som lärt sig köra och reparera 'bilar', de nya uppkomlingarna som försöker komma upp i medelklassen och därför uttalar fler H än som ursprungligen ska vara där. Här känner man hur samhällsklasserna ställer sig allt brantare mot varandra. Striden mellan lillebror Irland och storebror England dyker också upp. Shaw var Irländaren som kom till England redan som 20-åring och sedan stannade och gjorde karriär.

Violet representerar bihistorien om den unga faderlösa kvinnan, som gifter sig i hemlighet med sonen till en utvandrad irländare, som nu tillhör de rikaste amerikaner - men helt utan tillräcklig polityr. Irland struntar han numera i. Hans mål är först och främst att hämnas på England genom att köpa upp de finaste slotten. Därför ska sonen Hector inte nöja sig med mindre än en adelsdam. Sonen avsäger sig faderns pengar av ren stolthet. Han arbetar säg hellre upp på egen hand. Violet vet dock bättre och lyckas tukta fadern, hon vet att de gamla slotten oftast är i mycket dåligt skick och inte värt de pengar de kostar. Hon vill inte slita och släpa i fattigdom i onödan.

Men innan vi kommit så långt, redan i första akten, när äktenskapet fortfarande är hemligt, och hon chockerar omgivningen genom att vara 'gravid ogift', då ville Tanner (anarkisten, och moderne Don Juan Tenorio) stödja hennes mod, att bli utomäktenskaplig mor. Att hon blir arg för att alla genast misstänker 'det värsta', något hon aldrig skulle ha 'hemfallit' åt - bevisar alltså att hon hela tiden följt den äldsta mest konventionella av livsstilar. Än idag vet vi behovet av vida sociala skyddsnät för de föräldrar som tvingas ta hand om barn på egen hand. Det är inte så lätt och självklart som man tror.

Saint Joan (1924), om Jeanne d'Arc, bidrog säkert till nobelpriset 1925, men den har jag varken läst eller sett, trots filmatiseringen 1957.  Jag kommer dock att läsa den inom en snar framtid.

Ensam - Alfhild Agrell (1886)

Snubblat över en skicklig kvinnlig dramatiker från 1880-talet. Alfhild Agrell (1849-1923) årsbarn med Anne Charlotte Leffler och August Strindberg. Men enligt förordet var hon mer spelad och hyllad än någon kollega på sin tid. Och dessutom spelades nästan alla hennes pjäser på Dramaten, den mest prestigefyllda teatern i Stockholm, målet för alla strävande dramatiker på den tiden.

Ensam hade premiär på Dramaten den 3 februari 1886, och var helt utsåld. Sin tids snackis. Alla var nyfikna och ingen blev besviken. Ensams urpremiär var en succé, som grep tag i publiken. Kritikerna applåderade. Dialogen är ledigt skriven, med snabba replikväxlingar som känns moderna och trovärdiga. Intrigen är väl sammanhållen, laddad med den ena vändningen efter den andra på väg mot upplösningen. Jag läser nyfiket och förstår att publiken satt på helspänn 1886.

Agrell var som så många Åttiotalister, inspirerad av Georg Brandes idéer, om att sätta problem under debatt. Hon tog tag i dubbelmoralen och ifrågasatte kvinnors villkor. Ensam handlar om ogifta Thora och hennes dotter Yngva, vars far hemlighöll att han var gift, tills Thoras graviditet var ett faktum.
En ogift mor stämplades som 'fallen kvinna' och barnet som 'oäkting', obarmhärtigt skandaliserade för resten av livet. Men Thoras kämpaglöd har aldrig sviktat. Hon flydde till en relativ anonymitet i Stockholm, och har klarat sitt och och dotterns uppehälle och nu efter 18 år har hon lyckats skapa en ganska trivsam tillvaro åt sig.

Om det inte vore för att omgivningen aldrig låter Yngva glömma sitt oäkta ursprung. De har dock en nära vän i den frimodige Dr Sandén som vill hjälpa Thora och Yngva. På besök hos doktor Sandéns syster blir Yngva förälskad i en ung löjtnant. Skammen får henne att förtiga sitt faderslösa ursprung, men när Allan friar måste hemligheten avslöjas. Thora våndas och ber vännen Sandén skonsamt omtala sanningen och tala för Yngva. Men Allans principfaste fosterfar, vägrar se Yngva som möjlig sonhustru.

Dock visar det sig att Allans fosterfar är bror till Yngvas far och själv medskyldig till att Thora 18 år tidigare inte i tid fick veta sanningen om broderns äktenskap. Thora vädjar till honom, att godkänna äktenskapet, som för att gottgöra Yngvas grymma öde. Först är han obeveklig, men eftersom brodern hunnit bli änkling, ändrar han sig och ställer som villkor att Thora och brodern gifter sig, vilket alltså sent omsider skulle göra Yngva legitim. Allans fosterfar lockar också sin bror med höjt underhåll.

Men Thora är en kvinna med stolt sanningspatos, hon vägrar gifta sig på sådana premisser. Hon har alltid vägrat ljuga om vad som hänt, utan kräver bara sina mänskliga rättigheter, varken mer eller mindre. Hon blir därigenom en helt modern människa, tänker så som vi tänker idag. Till skillnad från  Allans fosterfar, som håller fast vid dubbelmoralen och vill köpa sig till konvenansen.

Thora är hederlig och rak, och vet att hon som ung blev dåraktigt förälskad i en ohederlig bedragare, om än charmig. Men gjort är gjort. Att hon skulle ingå äktenskap, och alltså därmed ställas under en makes förmynderskap (så som det var på den tiden), och just den man som svek  henne för så länge sedan, och fortfarande efter 18 år är en lika oförbätterlig spelare och drinkare, som lever på sin brors pengar, är ju en rent horribel tanke, men som alla i pjäsen - i synnerhet männen - blir förvånade över att hon tackar nej till.

Dubbelmoralen var basen för samhället. Det man mest chockerades över 1886, var att Thora därigenom svek sin egen dotters lycka. En mor skulle 'offra allt' för sitt barn. Man ville inte se att ett sådant offer bara bibehöll orättvisor och dubbelmoral. Agrell insåg att den måste brytas. Och det var den debatten pjäsen satte igång. Konflikten mellan mor och dotter sågs av samtiden som ett fulländat sorgespel.

Slutet i pjäsen blir också något helt nytt. Ett brott mellan generationerna, till förmån för en förnyad etik. Den unge mannen Allan, väljer trots allt kärleken. Han bryter med sin fosterfar, avsäger sig arvet, och Yngva bryter upp från sin mor, så att hon och Allan kan bege sig ut i anonymitet och skapa sitt eget liv, slita ihop till brödfödan på egen hand. Thora blir visserligen ensam kvar, men med bibehållet människovärde och vetskapen att dottern och hennes blivande make har mod och kraft att gå sina egna vägar.

Med Ensam,1886, stod Agrell på höjden av sin finlitterära karrirär, hennes prestige som dramatiker på modet var orubbad. Hon hade framgångsrikt utmanat sina kollegor och spelades för fulla hus på Kungliga Dramaten, med opinionsbildande inflytande. Men det var en brytningstid i både samhället och litteraturen. Vinden vänder och motståndarna börjar kritisera Agrell hårt. Hon hade gestaltat ett genuspolitiskt strängstoff, och drabbades nu av en hård backlash. Trots att Ensam blev en dundrande succé, sattes inga fler av hennes pjäser upp på Dramaten. Trots sin dramaturgiska kompetenes och orädda repliker - eller antagligen just därför - förvisades Agrell snabbt till den litterära marginalen, motarbetad.

Dramatikern Agrell var tystad., men gav inte upp. Hon fortsatte skriva under pseudonym i nya genrer, texter som applåderades i pressen, ända tills det avslöjades att Agrell hållit i pennan. Efter sin död glömdes hon bort, hamnade aldrig i litteraturhistoriska verk. Förrän nu på 2000-talet.

Alfhild Agrell var dotter till en konditor i Härnösand. Sin litterära talang och förmåga att skapa debatt, var oerhört talangfull för att vara självlärd. Men den framgångssagan var för sensationell för att inte motarbetas. Hon upplevdes som kontroversiell, ju mer framgångsrik, desto mer motarbetades hon. Men hon tystnade inte. Även om Dramaten inte längre satte upp Ensam och andra pjäser, så spelades de i utlandet, och kom ut i tryck på både tyska och ryska.

För även om motståndarnas kampanjer påstod att Agrell var manshatare, eller imitatör, osv. Så är sanningen att hon hon skrev om allmänmänskliga problem, på ett nyanserat sätt med många olika vinklar att grubbla över. Hon ville pröva de existentiella val vi kan utsättas för, och spegla dem i en kvinnas val. Och hon lät kvinnan, i sin utsatta position, stå fast vid sina egna moraliska värderingar. Det gör dramat levande än idag.

Hedda Gabler - Henrik Ibsen (1890)

Så var det dags för ännu en Ibsenpjäs, en kvinnlig titelroll, som räknas till de stora dramatiska rollerna, som spelats många gånger, filmatiserats och tolkats på helt olika sätt.

När jag själv bara läser texten (översatt av Klas Östergren), kan jag bara se henne som en manipulativ intrigmakerska. Inte nödvändigtvis 'ond', men helt klart uttråkad, som en välbeställd gift kvinna från medelklassen. Utan livsuppgift. Som känt sig tvingad  till äktenskap, som enda möjlighet till försörjning.

Själv är jag mest intresserad av att Ibsen tycks ha byggt hela intrigen kring en mängd triangeldrama, där varje typ av relation i detta drama speglas av tre personer, två mot en vad gäller likhet/olikhet. Hedda lider av att hennes make, som doktorerat i Kulturhistoria under deras 'bröllopsresa', är vad hon kallar 'fackidiot'. Även domare Brack visar sig vara mer 'fackidiot' än visionär. Han önskar dock vara ett tredje ben i deras äktenskap, säger att han är en sällskapsmänniska, som önskar bli en betrodd vän, en hjälpande hand. Men under den hjälpsamheten ligger ett maktbegär, han är lika manipulativ som Hedda - på sitt eget vis.

Hedda vill ha sällskap, en vän som kommer på ständiga besök, en livsnjutare som kan lätta upp den äktenskapliga tristessen. Helst en 'manlig kamrat', en nära vän. Tre män snurrar runt Hedda. Maken, Domare Brack, men också Ejlert Lövborg, som även han tidigare varit hennes förtrogna - nästan 'vågat' öppenhjärtig kring intima ämnen - allt sånt som 'kvinnor' skulle hållas i okunnighet om på 1800-talet.

Fru Thea Elvsted är lika olyckligt gift som Hedda, kanske olyckligare? Även hon sökte en innerlig kamratskap med Lövborg. Arbetet att hjälpa honom färdigställa hans visionära 'Kulturhistoria', som var ämnad att överglänsa Tesman, blir som ett 'barn' dem emellan, en skapelse, för att balansera maken Elvsted.

Jörgen Tesman och hans faster, Fröken Juliane Tesman, försöker placera in Hedda i rollen som nöjd hemmafru och blivande moder. Något Hedda själv värjer sig mot. Hon kan inte se sig själv som pysslande mor och husmor. Å andra sidan tycks inte Tesman själv heller kunna tänka i de banorna, han är helt insnöad på sitt eget arbete, sitt boksamlande, etc, för att tänka på sig själv som far till barn av kött och blod. Trots att Hedda är gift sedan ett halvår tillbaka redan när pjäsen börjar, och fått sin makes efternamn, så har pjäsen det namn hon föddes till - Hedda Gabler. Hon är fortfarande pappas flicka, snarare än sin makes hustru. Det är faderns pistoler hon spelar roulett med.

Heddas intriger handlar om hennes maktlösa försök att påverka någon i sin omgivning, under tyngden av hennes egen ofrihet under äktenskapet, och tant Tesman, liksom domare Bracks 'hjälpsamhet'.

Tre dödsfall inträffar, först makens andra faster, sjuklig sedan åratal - en ren befrielse. Sedan leder Heddas intriger till att den nyktre alkoholisten Lövborg 'trillar dit', varpå 'idealisten' Hedda ger honom en av sin fars pistoler, i förhoppning om att han skall söka döden på ett 'vackert sätt' - en modig kula för egen panna. Även en kula genom hjärtat skulle ha varit passande. Men istället blev han skadskjuten genom sina genitalier, osäkert om genom ett eget vådaskott, eller om någon tog vapnet från honom och hämnades så nesligt.

Det är då Hedda själv tar livet av sig. Allt känns alltför skrattretande fult, för att hon skall stå ut att leva vidare. I synnerhet inte om det är ett foster som växer i henne och utvidgar hennes midjemått ... nej det är något hon ståndaktigt förtränger. Och värst är nog att Brack, som hon hoppats på som 'vän' nu i stället, genom insikten att det är Hedda som gav sin fars ena pistol till Lövborg, och uppmanat till självmord - alltså tillskansat sig MAKT över henne.

Trots alla trianglar ovan, så har dramat inte tre akter som i det klassiska dramat - utan fyra, som blev så vanligt med 1800-talets moderna genombrott. Ett utpräglat psykologiskt drama, som kan tolkas på många sätt. Men att hållhakar kväver - det är det ingen tvivel om.

Och i slutändan - efter att Hedda bränt upp Lövborgs beramade bokmanus - blir det Thea Elvsted, Lövborgs väninna, som inspirerat Lövborg till hans rehabilitering, nykterhet, och nyskapande bokverk, som uppväckt Heddas avundsjuka, ja, Thea blir den som inspirerar Tesman, när de tillsammans försöker återskapa Lövborgs uppbrända verk.

Heddas handlingar omintetgörs, hon blir mer överflödig än någonsin. Hon skjuter sig en kula för pannan. Den arbetsamma samarbetande makan är den kvinna som har möjlighet att överleva det nya moderna livet.

Familjelycka : komedi i tre akter - Anne Charlotte Leffler (1891)

Lefflers drama Sanna Kvinnor (1883) blev ett av 1880-talets mest spelade och diskuterade. Ett paradexempel på tidens tydliggörande av kvinnors bristande rättigheter. En lag från 1874 hade gett kvinnor rätt att förvalta egen lön och egendom - vilket fortfarande tio år senare inte möttes med blida ögon. TV-versionen på 1970-talet gjorde att jag fick upp ögonen för 1880-talets kvinnliga genombrott. Jag såg också filmatiseringen på 1990-talet. Viktigast av allt är Lefflers förmåga till fräsch trovärdig dialog. Ett verkligt modernt genombrott.

Jag har tidigare skrivit om Lefflers pjäsdebut 1873. Och nu har jag läst hennes komedi Familjelycka, (1891), som hade premiär bara ett år före hennes förtidiga död pga brusten blindtarm. En borgerlig familj med tre döttrar och en son, samt deras mormor munhuggs livligt och medryckande. Döttrarna drölmmer om utbildning, självständighet och kärlek med män de själva valt. Så de gör vad de kan för att ta sig förbi sina föräldrars konservativa hinder. Faderns auktoritet undergrävs genom att de går bakom ryggen på föräldrarna för att få igenom sin vilja.

Humorn ligger inte bara i gnabbet, utan främst i att föräldrarna också frisserar verkligheten och döljer obehagliga sanningar, för att anpassa livet till tidens konventioner. Döttrar skall hållas i okunnighet (t ex att många män har utomäkteneskapliga barn - i hemlighet). De inser inte att deras döttrar vet mer om det mesta, än föräldrarna vill. Döttrarna tillhör en ny generation som inte tänker låta sig duperas. De söker en ny familjenorm där man och hustru respekterar varandra på lika villkor. Dottern Hilma har till och med hittat en ung man som inte döljer att han, ogift, har en dotter - och dessutom ämnar ta hand om dottern själv, inte hemlighålla och sända bort.

Det är allmängiltig komik, som när föräldrar och barn kommer i konflikt, och inte känner isg förstådda av varandra. I Lefflers pjäs känner även mormodern sig missförstådd och åsidosatt. Generation efter generation, samma sak.

Naturlig dialog och utmanande idéer gjrode att Lefflers pjäser spelades flitigt och översattes till flera språk redan av hennes samtid. Och fler med henne. Kvinnornas oerhörda genomslagskraft under hela 1880-talet, ledde till Baklach redan under 1890-talet, maskuliniteten hade hamnat i kris och männen slog tillbaka genom att nedvärdera kvinnornas texter, en effektiv härskarteknik, som sorterade bort kvinnorna ur litteraturhistorien, länge, ända till nästan våg av kvinnorörelse - på 1970-talet.

Jag har nu även läst Lefflers novell, resp. kortroman Kvinnlighet och erotik I resp II. Texterna har samma namn och huvudperson liksom vissa bipersoner. Novellen utgavs 1883 och fick alltså en fortsättning som kortroman 1890. Här har jag svårare att känna igen mig, svårare att förstå den unga kvinnans 'kamp', här har samhällsklimat och könsroller ändrats betydligt. 

Alie, en föräldralös ung kvinna, tackar nej till giftermål, för att hon inte vill bli en black om foten för mannen hon älskar. Hon vill bli åtrådd och älskad - på lika villkor. I novellen är föremålet, den manlige Rikard, mer intresserad av hennes vänskap än hennes passion - alltså kan han överse med att hon är för fattig. Men det räcker inte för Alie. I synnerhet som hans moder blir besviken, trots att Alie är hennes bästa vän och inneboende.

Nästa friare, i kortromanen, är en feminin aristokrat, som själv vill bli älskad passionerat, men inte tror att passionen överlever bröllopsnatten. Här är Alie återigen för fattig, men saknar också de rätta aristokratiska anorna. Många krångliga turer pågår, där de båda vill överge varann och gå vidare, men inte klarar det - och slutligen övervinner Alie hans motstånd. Alie får spela den aktiva rollen hela tiden, och mannen den passiva.

Båda dessa konflikter känns 'fel' för mig - även om delar av dem är tänkvärda. Men för mig känns det inte tillräckligt allmängiltigt tidlöst för att hålla mitt intresse uppe. Men det är en möjlig bild av kampen mot 1880-talets konventioner.

Frun från havet - Henrik Ibsen (1888)

Frun från havet är en pjäs av Ibsen som jag varken sett eller läst tidigare. Det första som slog mig var att den känns modern, och då menar jag inte 1880-talets modernitet, utan att den har allmängiltiga anslag som skulle kunna förläggas i vår tid.

Första konflikten är mellan halvvuxna döttrar och en ung styvmor. Kanske inget nytt, men aktuellt i dag när familjer ofta byter form, oftare blir storfamiljer med flera mödrar och fäder och bonusbarn.

Sen finns det en 'främmande man', som känns som en stalker. Ellidas make Wangel vill skydda henne, men själv känner hon att detta skrämmande även lockar. Hon vill inte bli skyddad, hon vill vara fri nog att ta egna beslut om sitt eget liv, inte gömma sig bakom någon annan.

Huvudtemat är varje människas rätt till fri vilja; oavsett vilka beslut som skall fattas i livet. Vigsel är inte nödvändigt, det egna samvetet, överenskommelsen mellan två individer, är det som bör styra. Samvetsäktenskap, dvs sambo-relationer, som idag även funnit stöd i senare lagstiftning (även om det gått trögt där, och full jämlikhet ännu inte råder).

Men även andra frågor diskuteras, som relaterar till jämlikhet - Ska en kvinna leva för sig själv, eller genom sin man. Kan både hustrun oh maken vara kreativa konstnärer på lika villkor? Som talesättet är idag: "Bakom varje man finns en framgångsrik kvinna."

Tyngdpunkten ligger på individens frihet - något vi brottas med än idag. För trots att vi försöker skapa ett samhälle där alla ska få valfrihet på alla områden, alltifrån husläkare till fondbolag för tilläggspensionen, så har människan visat sig vara väldigt liten och sårbar när vi slåss och tävlar, snarare än samarbetar och stödjer varann.

Man kan tro att Ellida ska välja passionen, framför att fortsätta sitt resonemangsäktenskap. Dock visar det sig att resonemangsäktenskap inte utesluter passion. Allt bygger på båda parters fria vilja.
Den delaktighet Ellida saknat, kan hon bara skapa själv, genom att vara helt fri vid sina egna vägskäl. När Wangel vågar släppa henne, återvänder hon. Och då fungerar även plastmoderskaper på en helt ny nivå.

En parallell-historia rör äldsta dottern, Bolette, inte så mycket yngre än sin styvmor. När hennes f.d. informator plötsligt förälskar sig i henne, blir hon först förskräckt. Att gifta sig med sin lärare känns först otänkbart. Ändå resonerar hon sig fram till, att eftersom hennes kunskapstörst gör att hon drömmer om att få resa världen runt och studera alla möjliga upptänkliga fakta, så kan hon tänka sig att dela sitt liv med denne medelålders lärare.

Frågan är hur frivilligt hennes val är? Fadern stödjer inte hennes önskan att studera, alltså tar hon en annan utväg. Är det ett passionslöst resonemangsäktenskap? Har hon varit helt fri att välja? eller slussas hon in i en obekväm fålla?  Även för Bolette, finns en konstnär som önskar henne som musa, utan att lägga ner sin själ i deras relation

Sens moral: "I frihet acklimatiserar sig människan."

Fröken Julie - August Strindberg (1888)

Strindbergs främsta naturalistiska drama, Fröken Julie (1888), utspelar sig i ett herrgårdskök, där handlingen är koncentrerad till pjäsens speltid. Allt i en akt utan scenbyten, flyter dialogen smidigt från flirt och förförelsen, till okvädingsord, från dagdrömmar till krass verklighet, när en adelsfröken låter sig förföras av en betjänt. Från könsrollsdebatten i Fadren (1887) där hustrun spelar ut makens argument mot honom själv, omgestaltas striden i Fröken Julie till klasskamp, där betjänten försöker använda den sjunkande grevedottern som stege på sin livsväg uppåt.

Även om det är ett psykologiskt spel som pågår, och trots att åtskilliga duktiga regissörer och skådespelare gjort minnesvärda versioner, så känns den gestaltade problematiken som ett dammigt förgånget. Härom året regisserade Helena Bergström en version som sändes i uppdelade avsnitt på webben, som gick att se som en skolvariant att diskutera kring. Inspelningen hade gjorts i autentisk herrgårdsmiljö och blev på det viset ett stycke kulturhistoria - snarare än modernt allmängiltigt. Ett litterärt arv att känna till.

I alla fall hoppas man ju att jämlikheten ska ha kommit så långt att dubbelmoralen inte skall finnas kvar i någon form lik den i Fröken Julie.  Det allra dammigaste är ju slutet, den tidstypiska, från det sena 1800-talet, då det var ont om alternativ för kvinnans självständighet - och alltid tycktes leda till 'självmord' som enda möjlig utväg. Samhället kunde inte ändras, en kvinna som inte passade in, måste ta bakvägen ut ...

Strindbergs äktenskap med Siri von Essen är på upphällningen. Han måste ha använt deras gräl som inspirationskälla, hennes adliga ursprung, hans egen kamp för att återta mannens överlägsenhet. Hans argument är dammiga. Konstnärsparets jämlikhetsdrömmar har definitivt smulats sönder och en uppslitande skilsmässa står för dörren.

Det finns en tredje person i dramat, pigan Kristin, realisten, motpolen till såväl Jean som Julie. Hon fantiserar inte, utan är alltigenom jordnära.

En intressant passus i pjäsen är när Julie säger att hur än mycket hon älskat sin far, så var det han som uppfostrat henne till att förakta sitt eget kön. Att eftersom hon aldrig fått tänka själv utan fått varje tanke från sin far och trolovade, så kan hon inte heller ta på sig skulden för hur hennes liv gestaltat sig. En nyktert argument, som trots allt pekar på att kvinnor behöver samma möjligheter som sina bröder, för att samhället skall kunna utvecklas. Och den biten är sann än idag. Att många kvinnor än idag fastnar i den manliga synen på sig själv, och därigenom förminskas.

Fadren - August Strindberg (1887)

Dramatik var Strindbergs  huvudområde ända från starten 1870, och det område där han kom att få störst inflytande. Men han skrev många historiska dramer och sagospel, innan genombrottet kom med Fadren : ett sorgespel i tre akter, Strindbergs första 'naturalistiska drama', även om Fröken Julie
(1888) mer fullständigt genomför programmet - ren och enkel realism, psykologisk trovärdighet, enhetlig plats och tidsram, kring ett samtida realistiskt ämnesval med naturlig dialog.

På 1880-talet inleddes i Paris en rörelse som ville reformera Teaterkonsten, bort från stelbenta konventioner. Strindberg deltog aktivt i detta. Fadren (1887) blev då också hans internationella genombrott. Strindberg översatte själv sitt drama och skickade det till Émile Zola för ett omdöme, varpå den även utgavs på franska 1888. Zolas hade inlett naturalismen med sin roman Thérèse Raquin (1867), och när han även dramatiserade denna roman 1873 lanserades det naturalistiska dramat.

Centralt tema i Fadren är kampen mellan könen, i äktenskapet och vem som skall bestämma över barnen. Ett centralt tema för hela 1880-talets nyvaknade jämlikhetsdebatt. Och ett närmast olösligt problem på sin tid. När Strindberg och Siri von Essen blev ett par 1877, var det som eldsjälar, att båda skulle få utveckla sina konstnärsdrömmar. Siri bröt mot sin tids konventioner och följde sin dröm att bli skådespelare och Strindberg stödde henne. Men nu tio år senare är de föräldrar till flera barn och inget är längre så enkelt som de trott.

Även om Fadren följer det naturalistiska dramats grundstruktur, där den samtida problematiken gestaltas i realtid, i det rum vi tillåts kika in i, så är dramat som utspelas en inre vånda hos huvudpersonen. Fadren är ett psykologiskt drama, där huvudpersonen - Ryttmästaren - mannen i uniform, brottas med osäkerhet om sin mansroll och fadersroll.

Att läsa en pjäs ger mig frihet att tolka replikerna, då ingen yttre berättare lägger sig i min upplevelse. På teatern styr regissör och skådespelare, genom sin tolkning. Skillnader i betoning, blickar, kroppsspråk med mera styr tolkningarna i olika riktningar. Ju fler möjliga tolkningar, ju mer mångbottnat, desto evigare drama.

Det är möjligt att döma Laura, Ryttmästarn hustru, till lömsk intrigmakerska, säga att hon utnyttjar makens labila läggning, och sår misstankar om att han inte är far till sin egen dotter. Göder den osäkerhet som undergräver hans psykiska hälsa. Å andra sidan upprepar hon bara vad han själv säger, vänder ha. Det är Ryttmästarn som läser allt han kommer över och finner mängder av olycksbröder som alla menar att en man aldrig kan vara säker på om han är far till sina barn.

Det är Ryttmästarns huvudtema, hans manliga osäkerhet. En mor vet alltid om hon fött sitt barn, men en far vet aldrig om han avlat det. Laura svär först att han är far till hennes barn, men inget hjälper. Han kräver visshet, men saknar tillit och självkänsla. Alltså konstaterar Laura att "det ingen kan veta, det vet väl inte du " (Akt 1, scen 9).

Den uniform Ryttmästarn gått klädd i hela livet, är den yta av säkerhet han försökt dölja sin sårbarhet i. Den manliga tvångströjan. Hans hustru ser igenom skölden. När den slutligen rämnar, anser omgivningen honom själssjuk och ersätter den med en verklig tvångströja, för att föra honom till mentalsjukhus.

Frågan är väl ifall Ryttmästarn verkligen 'blivit galen', likt Ofelia som söker sig till döden, eller om han likt Hamlet bara 'spelar galen' för att avslöja sin omgivning. Strindberg känns mycket inspirerad av Shakespeare. Hamlet, Shylock, Richard III - alla starka psykologiska dramer, män som slåss mot tvivel och övermakt. Ryttmästarn: "Ja, jag gråter, fastän jag är man. Men har icke en man ögon? [---] Varför skulle icke en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?" (Akt 2, scen 5)

Strindberg försöker sig på en psykologisk tolkning till Ryttmästarns 'svaghet', menar att han var ett oönskat barn i ett olyckligt äktenskap och därför 'föddes utan vilja', och därför söker en mor i varje kvinna. Hans amma tycks se det som en självklarhet, som det gamla talesättet att mänskligheten består av mödrar och söner. Han vill slippa vara mannen av stål.

Strindberg skrev Fadren på några veckor i början av Februari, när han befann sig i Bismarcks Tyskland, militarismens huvudborg. Zola inspirerade till litterära experiment. Efter Tjänstekvinnans son tycks han sätta in sig själv och hustrun i olika 'rollspel' - Vad skulle hända om ...?
Vilket leder till stor dramatik.

Det var vid den här tiden Strindberg skrev sin En dåres försvarstal, på franska. Den skandalomsusade bok han vägrade ge ut på svenska. Den har jag ännu inte läst. Nu läser jag Lena Einhorns roman Siri (2011), som handlar om relationen mellan Siri och August, både hur det började och hur det slutade.

Rosmersholm - Henrik Ibsen (1886)

Med Vildanden (1884) svängde Ibsen av från realismen mot symbolismen. Och än mer fördjupas psykologin i nästa pjäs, Rosmersholm (1886), ett mörkt drama han skrev efter ett besök i Norge 1885. Ibsen hade huvudsakligen levt och arbetat utomlands, främst i Tyskland, ända sedan 1864. Tydligen blev återkomsten till Norgen en besvikelse.

Inflationen i sjävmord fortsätter. Just nu tycks allt jag läser från 1800-talet rör sig kring självmord. Redan 1867 skrev Zolas i Thérèse Raquin, om skuldkänslor inom en parrelation som gör det omöjligt för dem att leva samman och leva vidare. Ibsen är i Rosmersholm inne på samma linje. Men här är skuldbilden mer komplex, finns på såväl medvetna som omedvetna nivåer.

1880-talet sjuder politiskt, nya grupper kräver makten att bestämma över sina liv. Ibsens Rosmersholm utspelas på en herrgård, ett gammalt säte för makteliten. Prästen Rosmer är senaste arvtagaren, men vill nu göra sig av med fädernas tro. I Vildanden drömde idealisten om att få förädla människors sinnelag. Rosmer gick ett steg längre, när han och vännen Rebekka möts i samtal så djupa att de förändrar varandra på djupet. Rebekka är den föräldralösa gräsroten som ihärdigt strävat uppåt, medan Rosmer kommer till insikt om att han vill kliva ner från parnassen, ner till gräsrötterna, och ta till sig vänsterns nya idéer. Men då uppstår motstånd från såväl höger som vänster.

Rektor Kroll, konservativ agitator och Rosmers svåger, förfäras av beskedet att Rosmer övergett såväl högerpolitik som barnatro. Om Rosmer inte kan tjänstgöra som konservativ symbol måste han genast bekämpas med smutskastning. Även vänsterpolitikern slår ifrån sig. En avfallen präst är kyrkans fiende, och då rakt ingen hjälp. För att värva röster åt vänstern krävs oförvitliga medborgare som inte skrämmer nya väljare med radikala idéer. Man tonar bort sina ideal i hopp om del i makten. Ett politiskt spel för gallerierna. Intrigerna ställs i främsta ledet. Sanningen anpassas efter de egna syftena, oavsett vilken politisk sida man tillhör.  

Rosmersholm sattes upp på Dramaten så sent som 2014. Jag såg den inte, och undrar om regissören fångades av just dessa politiska intriger som ett intressant tema även i vår tid.

Prästen Rosmer önskade dock aldrig agitera. Han ville bara leva sitt liv i all enkelhet enligt sina ideal. När han inte längre tror på en gudomlig makt som ser och dömer, måste han och Rebekka själva ta ansvar för sina handlingar - och alltså döma sig själva för sina avsteg.

Nej, vänta nu här. Avsäger han sig sina fäders dömande Gud, för att genast sätta sin egen inre kritiker i högsätet? Ja, så till den grad att de två huvudkaraktärerna tar livet av sig, uppfyllda av skuldkänslor. Men Rebekka tycks plötsligt mer hänförd över detta nya 'martyrskap', än sina tidigare ideal. Det gör mig beklämd. Rebekka, en gång stark och självständig, vänder som på en femtioöring och går i döden. Det gör dramat unket för mig. I synnerhet att inget sägs öppet och ärligt, att intrigerna får regera ostört.

Eller blev hon upphunnen av 'fädrens synder'? Vaga antydningar väcker misstankar om incest. Ska hon verkligen ta på sig skulden för halvkvädna halvsanningar, när ingen avslöjat vem hennes biologiske far är? Kan det väcka en sådan ångest? Så där på ett ögonblick?

Rosmer har lidit, uppgiven, alltsedan sin hustrus självmord 18 månader tidigare, passiviserad av smärta och skuldkänslor. Att Rebekka bor kvar hos honom efter hustruns död, eldar på förtalet i omgivningens ryktesspridning. Rosmer erbjuder det giftermål, som både höger- och vänsterkrafterna nu kräver. Men Rebekka kan inte acceptera den eftergiften. Hon känner att den ändå aldrig kan tvätta bort smutskastningen. Det resonemanget kan jag köpa.

Men det som sägs öppet, att Rebekka erkänner sig skyldig till hustruns död, att hon påverkat henne fram mot självmordet - ja då växer det där unkna 1800-talet fram igen. Menar Ibsen verkligen att jag ska se Rebekka, fritänkaren, som en falsk intrigmakare, som duperat sina närmaste vänner? Efter åratal av målmedveten kamp för ett modernare samhällsklimat, skulle hon plötsligt ha svängt bort från alla ideal för att glatt ta livet av sig?

Det har jag svårt att köpa. Att ingen sanning är helig, att låta förljugenheten regera. Eller skall jag tolka det som om hon är en sorts anarkistisk självmordsbombare? Ibsen lär ha hyllats som anarkist i Frankrike vid denna tid ... Att vid självmordet går båda under - både Rebecka, symbol för kvinnors frigörelse, och Rosmer, symbol för en kraftlös manlig överklass.

Ibsen ger inga svar. Karaktärerna ljuger både för varandra och sig själva. Vi är fria att tolka själva. Men ingenstans hittar jag något hoppfullt halmstrå ...

Tillägg 2017-08-02: Läste just i Victoria Benedictssons Stora boken, dagboksanteckningar från 24 november 1886, att hon just läst Rosmersholm, och att den grep henne djupt. Hon känner igen sig, alltså känslorna. Det var ju hennes samtid. Först protesterar hon dock mot de vita hästarna och andra sådana symboler som Ibsen drog till med i dramat, och som hon kände som "överflödigt och till skada". Det håller jag med om, nämnde de inte ens i min betraktelse ovan. Men hon kunde identifiera sig i Rebekka. -- Men det känns plågsamt att veta att Victoria, också, tog sitt eget liv, mindre än två år senare.