Rosmersholm - Henrik Ibsen (1886)

Med Vildanden (1884) svängde Ibsen av från realismen mot symbolismen. Och än mer fördjupas psykologin i nästa pjäs, Rosmersholm (1886), ett mörkt drama han skrev efter ett besök i Norge 1885. Ibsen hade huvudsakligen levt och arbetat utomlands, främst i Tyskland, ända sedan 1864. Tydligen blev återkomsten till Norgen en besvikelse.

Inflationen i sjävmord fortsätter. Just nu tycks allt jag läser från 1800-talet rör sig kring självmord. Redan 1867 skrev Zolas i Thérèse Raquin, om skuldkänslor inom en parrelation som gör det omöjligt för dem att leva samman och leva vidare. Ibsen är i Rosmersholm inne på samma linje. Men här är skuldbilden mer komplex, finns på såväl medvetna som omedvetna nivåer.

1880-talet sjuder politiskt, nya grupper kräver makten att bestämma över sina liv. Ibsens Rosmersholm utspelas på en herrgård, ett gammalt säte för makteliten. Prästen Rosmer är senaste arvtagaren, men vill nu göra sig av med fädernas tro. I Vildanden drömde idealisten om att få förädla människors sinnelag. Rosmer gick ett steg längre, när han och vännen Rebekka möts i samtal så djupa att de förändrar varandra på djupet. Rebekka är den föräldralösa gräsroten som ihärdigt strävat uppåt, medan Rosmer kommer till insikt om att han vill kliva ner från parnassen, ner till gräsrötterna, och ta till sig vänsterns nya idéer. Men då uppstår motstånd från såväl höger som vänster.

Rektor Kroll, konservativ agitator och Rosmers svåger, förfäras av beskedet att Rosmer övergett såväl högerpolitik som barnatro. Om Rosmer inte kan tjänstgöra som konservativ symbol måste han genast bekämpas med smutskastning. Även vänsterpolitikern slår ifrån sig. En avfallen präst är kyrkans fiende, och då rakt ingen hjälp. För att värva röster åt vänstern krävs oförvitliga medborgare som inte skrämmer nya väljare med radikala idéer. Man tonar bort sina ideal i hopp om del i makten. Ett politiskt spel för gallerierna. Intrigerna ställs i främsta ledet. Sanningen anpassas efter de egna syftena, oavsett vilken politisk sida man tillhör.  

Rosmersholm sattes upp på Dramaten så sent som 2014. Jag såg den inte, och undrar om regissören fångades av just dessa politiska intriger som ett intressant tema även i vår tid.

Prästen Rosmer önskade dock aldrig agitera. Han ville bara leva sitt liv i all enkelhet enligt sina ideal. När han inte längre tror på en gudomlig makt som ser och dömer, måste han och Rebekka själva ta ansvar för sina handlingar - och alltså döma sig själva för sina avsteg.

Nej, vänta nu här. Avsäger han sig sina fäders dömande Gud, för att genast sätta sin egen inre kritiker i högsätet? Ja, så till den grad att de två huvudkaraktärerna tar livet av sig, uppfyllda av skuldkänslor. Men Rebekka tycks plötsligt mer hänförd över detta nya 'martyrskap', än sina tidigare ideal. Det gör mig beklämd. Rebekka, en gång stark och självständig, vänder som på en femtioöring och går i döden. Det gör dramat unket för mig. I synnerhet att inget sägs öppet och ärligt, att intrigerna får regera ostört.

Eller blev hon upphunnen av 'fädrens synder'? Vaga antydningar väcker misstankar om incest. Ska hon verkligen ta på sig skulden för halvkvädna halvsanningar, när ingen avslöjat vem hennes biologiske far är? Kan det väcka en sådan ångest? Så där på ett ögonblick?

Rosmer har lidit, uppgiven, alltsedan sin hustrus självmord 18 månader tidigare, passiviserad av smärta och skuldkänslor. Att Rebekka bor kvar hos honom efter hustruns död, eldar på förtalet i omgivningens ryktesspridning. Rosmer erbjuder det giftermål, som både höger- och vänsterkrafterna nu kräver. Men Rebekka kan inte acceptera den eftergiften. Hon känner att den ändå aldrig kan tvätta bort smutskastningen. Det resonemanget kan jag köpa.

Men det som sägs öppet, att Rebekka erkänner sig skyldig till hustruns död, att hon påverkat henne fram mot självmordet - ja då växer det där unkna 1800-talet fram igen. Menar Ibsen verkligen att jag ska se Rebekka, fritänkaren, som en falsk intrigmakare, som duperat sina närmaste vänner? Efter åratal av målmedveten kamp för ett modernare samhällsklimat, skulle hon plötsligt ha svängt bort från alla ideal för att glatt ta livet av sig?

Det har jag svårt att köpa. Att ingen sanning är helig, att låta förljugenheten regera. Eller skall jag tolka det som om hon är en sorts anarkistisk självmordsbombare? Ibsen lär ha hyllats som anarkist i Frankrike vid denna tid ... Att vid självmordet går båda under - både Rebecka, symbol för kvinnors frigörelse, och Rosmer, symbol för en kraftlös manlig överklass.

Ibsen ger inga svar. Karaktärerna ljuger både för varandra och sig själva. Vi är fria att tolka själva. Men ingenstans hittar jag något hoppfullt halmstrå ...

Tillägg 2017-08-02: Läste just i Victoria Benedictssons Stora boken, dagboksanteckningar från 24 november 1886, att hon just läst Rosmersholm, och att den grep henne djupt. Hon känner igen sig, alltså känslorna. Det var ju hennes samtid. Först protesterar hon dock mot de vita hästarna och andra sådana symboler som Ibsen drog till med i dramat, och som hon kände som "överflödigt och till skada". Det håller jag med om, nämnde de inte ens i min betraktelse ovan. Men hon kunde identifiera sig i Rebekka. -- Men det känns plågsamt att veta att Victoria, också, tog sitt eget liv, mindre än två år senare.