Foucaults pendel - Umberto Eco (1988)

Umberto Eco (1932-2016) blev världskändis genom sin första roman, Rosens namn (1980), där han med hjälp av en populär pusseldeckarmall, stoppade in sitt kulturfilosofiska vetande (se mitt inlägg januari 2012). I isolerad klostermiljö på 1300-talet mördas den ena munken efter den andra, lika mystiskt som Agatha Christies isolerade ö-besökare i Tio små negerpojkar. Till detta kloster kommer munken William av Baskerville, och tyder alla tecken lika mästerligt som en Serlock Holmes.

Ecos andra roman, Foucaults pendel (1988) består a 120 kapitel uppdelade i tio avdelningar benämnda enligt den judiska Kabbalan, en andlig kunskapsväg, en gång alkemisternas andliga metod. Problemet är att kunskapssökandet lätt urartar. I romanen säger huvudpersonen Casaubon ibland att han måste tänka och agera som Sam Spade, Dashiell Hammetts skapelse, den första hårdkokta detektiven (förekom i en roman och några noveller). Eco klev alltså ett steg framåt i kriminallitteraturens historien, bort från mästerdetektivens pusslande i att finna den skyldige inom en begränsad miljö där alla tycks ha motiv att döda, frågan är 'vem' som gjorde det. Den hårdkokta deckaren trasslar i stället in sig i ett nät av konspirationer och hemliga grupperingar.

Casaubon i Foucaults pendel försöker ihop med några förlagskollegor finna den gemensamma nämnaren bland en mängd hemliga sällskap. Överallt växer teorierna ut till globala nät, som löper genom den mänskliga historien. I denna eviga jakt på världsherravälde skapas såväl syndabockar som självuppfyllande profetior. Det tycks vara en medfödd mänsklig egenskap att oroa sig för svek och hemliga motståndare - så pass att man vill försvara sig genom att skapa sina egna hemliga sällskap.

Så i stället för roande klurigheter för geniknölarna, skapas thrillern kring dolda mysterier och konspirationsteorier. Ecos roman inleds med gåtor kring medeltida Tempelherrar. I det sammanhanget kan man notera att Dashiell Hammetts klassiska kriminalroman Malteserfalken (1929), med Sam Spade i huvudrollen, alltså redan i titeln anknyter till korstågstidens Tempelriddare genom den för dem utmärkande symbolen 'Malteserkorset'. Redan i början av romanen blir Sam Spades kollega mördad, och såväl dennes hustru som polisen börjar misstänka Sam själv. Polisen som anklagar honom visar sig också bära ett märke i kavajen från ett hemligt sällskap. Genast väcks läsarens misstänksamhet. Var polisens mål verkligen att sätta dit Sam Spade, eller var det är hans eget hemlighetsmakeri som gjorde dem misstänksamma. En ond cirkel, eller en hermeneutisk tolkningsspiral?

I Foucaults pendel försvinner en person och polisen kopplas in och bestämmer sig för att inte lita på de förlästa förlagsmännen. I alla fall känner de sig misstänkta och skuggade av polisen. Frön till misstänksamhet har såtts. Och medlemmar i hemliga sällskap ska man akta sig för.

Umberto Ecos roman är en närmast övermäktig faktasamling av alla slag, från egyptisk alkemi till 1900-talets nazism, som väver sig fram och ihop. Umberto Eco var professor i semiotik (tecken/symboler) i Bologna 1975-2007, kulturfilosof och litteratur-teoretiker. Han menade att den mänskliga hjärnan ständigt knyter ihop och skapar mening av allt vi läser, ser och hör, oavsett om något objektivt sammanhang finns eller inte. Han kallade litterära texter för 'öppna fält', och att ju öppnare texten är desto mer uppskattas den av läsaren eftersom det ger läsaren desto större möjligheter till eget skapande av egna bilder av innehållet. Ecos romaner illustrerar just detta.

En enkel pusseldeckare som följer en smal tråd, överlever max en genomläsning. Texter med bredare och djupare betydelsefält kan läsas om och om igen. Även en smal deckargåta kan naturligtvis breddas med hjälp av annat intressant innehåll (olika läsares intressen skiljer sig naturligtvis; relationer, kulturhistoria, politik, osv). Jag som historienörd kan uppleva Ecos romaner som veritabla guldgruvor, sprängfyllda med kunskaper och fakta. Ändå blir jag emellanåt kluven inför överflödet, riskerar övermättnad. Jag önskar inte läsa om en tegelsten som Foucaults pendel. Jag är definitivt glad att jag läst den, och å ena sidan är den så pass flyhänt skriven att de bitar som väckt mitt intresse hellre leder mig att söka vidare i faktaböcker på området. Å andra sidan har Eco också redan övertygat mig om att någon slutgiltig sanning kommer jag inte att finna, så då kan jag lika bra låta bli att slösa tid på det. Det är inget dumt slutresultat alls!    

Övermäktigt faktaspäckat, men ändå fullt med 'juveler', lysande idéer, konspirationer, ibland får de mig att le, ibland skapar fanatismen en tyngd över bröstet - alltifrån jihad till nazism. När boken skrevs låg 1970-talets terrordåd i mångas tankar. Nu när jag läste den sprängdes flygplats och tunnelbana i Bryssel (22 mars), och IS-terror pågår i Syrien och Turkiet. Eco berättar om medeltida instruktioner för hur man uppfostrar självmordsbombare. En metod som verkar återanvändas än idag.

Trots att fakta kan vara verkliga fakta, är kartan, konspirationen, godtyckligt sammansatt av olika människors hjärnor. De absolut mest uppfriskande avsnitten i Ecos roman står Casaubons kvinna Lia för, mor till hans barn. Hon tar ner honom på jorden, varnar honom från att gå ner sig i konspirations-
träsket. Hon menar att människan alltid utgår från sin egen kropp, alltså visar kroppen hur vi ska tolka numerologi, högt och lågt. Mysterier, helighet och hemligheter är sprungna ur vår tillvaro i kroppen. Och alldeles särskilt uppenbart för henne när hon är gravid. Hennes resonemang ger mig både 'aha'-upplevelser och igenkänningsfaktor.

Casaubon kommer slutligen fram till att alla någon gång i livet får uppleva 'meningen', oftast som ett ogripbart ordlöst tillstånd, fullkomningen, som i brist på språk sällan blir någon insikt, utan bara sporrar oss att leta vidare livet igenom ... i tron att vi ännu inte nått fram till den, gåtans lösning.

Umberto Eco somnade in i februari i år, så fler romaner lär inte komma, men jag har några till kvar att läsa.

(Obs! En av alla konspirationsteorier som Eco tar upp, är den som även Dan Brown lånade 15 år senare till sin Da Vinci koden, 2003, dvs The Holy Blood and the Holy Grail av Baigent, Leigh, Lincoln. Men Umberto Ecos verk är så mycket större och bredare och rikare.)