NP 1924 - Wladyslaw Stanislaw Reymont

1924 års Nobelpris i litteratur gick till den polske författaren Reymont (1867-1925), för hans

"stora nationalepos Bönderna"

Alltså ett av de fåtal pris som gått till ett specifikt verk, snarare än hela författarskapet. Det verkar vanligast tidigt i Nobelprisets historia, kanske för att man då såg mer till Nobels önskan i testamentet att främst färska prestationer skulle belönas.

Jag har inte läst Bönderna (1903-06). en tetralogi om böndernas liv uppdelad efter de fyra årstiderna. Säkert mycket läsvärd, men än har jag inte försökt fjärrlåna någon av delarna, den finns på några universitetsbibliotek. Ämnet lockade den läsande publiken inte minst i början av 1900-talet, när det svenska såväl som det polska bondelandet snabbt omvandlades mot dagens urbana industri. Förutom en mängd autodidakta arbetarberättelser, skrevs också mer eller mindre nostalgiska skildringar av bondesamhällets som riskerade försvinna.

Nu har jag i stället läst Reymonts debutroman i engelsk översättning, The Comédienne (1896; nyutg 2011). Reymont suktade hela sin uppväxt efter konst och litteratur, men förväntades av sin strikt katolska familj blir skräddare. Men så snart han fått sitt gesällbrev 1885, rymde han hemifrån och följde med ett resande teatersällskap, och därefter arbetade vid Warsawas 'parkteatrar'. De umbäranden han fick utstå inspirerade till debutromanen om medelklassflickan Janina, som rymmer för att slippa bli bortgift mot sin vilja. Hon tänker sig ett självständigt liv, som skådespelare. Hon idealiserar konsten, men tas ner på jorden den hårda vägen.

Reymonts stil är realistisk, med naturalistiska inslag. Han förtiger inget om de fattiga skådespelarnas usla livsvillkor. Romanen är kulturhistoriskt intressant och har ett nyskrivet förord av Marianna Rychlowska (2011, Onesuch Press) som förklarar en del om hur teatervärlden i slutet av 1800-talet. Flertalet skådespelare livnärde sig med nöd och näppe vid tidens 'parkteatrar', utomhus vaudeviller intill caféer och restauranger, som för en billig penning försökte roa den ständigt ökande mängden rotlösa stadsimmigranter. Repertoaren bestod av allt från Shakespeare ner till rena farser. Populärast var operetter med kända sånger och kör/dansare. Nybörjare tycks ha ingått i kören närmast som obetalda lärlingar och lyssnade antagligen in repertoaren den vägen, för repetitioner lade man sällan tid på. Mycket skådespeleri förlitade sig på klichéer.

Reymonts roman visar att i synnerhet de kvinnliga aktörernas position var mycket osäker. De förväntades 'sälja sig' för sin överlevnad. Även denna roman blir därmed ett inlägg i det sena 1800-talets debatt kring kvinnlig underordning. Om hon inte trälar i jordbruket, är piga på annat sätt eller kan arbeta som sömmerska, är kvinnans enda utväg att sälja sin kropp - inom eller utom äktenskapet. Medelklassens kvinnor har dock alltmer belästa, och trängtar efter konstnärlig kreativitet. Men i kampen för livsuppehället uppstår ständiga intriger och slagsmål om de få roller och de få kopek som står dem till buds. Att bli älskarinna åt någon sponsor tycks vara enda utvägen.

Janina vägrar acceptera detta och håller på att hon har rätt till lön nog för att livnära sig själv, men hånas då avundsjukt för sina 'ambitioner'. Men hon ensam kan inte bryta systemet. Och när hon slutligen blir gravid tappar hon helt sugen. Deprimerad, svälter hon och tar slutligen livet av sig. Som i så många historier från det sena 1800-talet erbjuds ingen annan lösning för medelklassens 'bildade' kvinnor som inte vill gifta sig.

Förordet förklarar det dubbeltydiga i romanens polska titel. Komendiantka är inte i första hand en 'komedi-skådespelerska', utan betecknar den lägst stående skådespelerskan, som 'anständigt folk' såg ner på. Ett skällsord. En oantastlig kvinna gifter sig, om inte är hon som kön genetiskt predestinerad till fresterska, en för män farlig bedragerska. Det hjälper inte att hon läst in sig på alla Shakespears dramer. Ingen tror på att hon kan vara uppriktigt hängiven konsten.

Berättelsen översvämmas av falskhet och intriger. Men näst sista kapitlet avviker med betraktelser över livet, som tycks förebåda Bönderna. Det är när sanningen börjat gå upp för den deprimerade, svältande Janina, hon är "dying from inner exhaustion [...] from the hunger of her soul". Hon minns sin barndoms landsbygd och vandrar ut ur staden för att vila i naturen och låta sin själ helas av frisk luft och grönska. Hennes livskraft återvänder. Då möter hon en gammal man som också njuter av lugnet i naturen. Under deras samtal visar han upp en närmast buddhistisk världsfrånvändhet.

För honom är teatern, liksom mycket av samhället, en ren chimär. Han råder henne att sluta strida, och gå sin egen väg: "Do our peasants interest themselves in the theater or in the world affairs? [... No,] it doesn't make the slightest difference to them whether Newton or Shakespeare ever lived or not. And they are just as well off with their ignorance."

Tidningar och teatrar visar bara att människor älskar, hatar och slåss likadant idag som de alltid gjort. Mannen vill slippa se hur människors samveten mals till damm. "To desire nothing for ourselves, care for nothing, and be indifferent that is what we ought to aim at."

Men Janina kan inte acceptera denna världsfrånvändhet, som hon upplever som iskall likgiltighet. Då föredrar hon det vanliga livets plågor. Men mannen har redan sätt henne njuta av solen i gräset. "The best remedy for our mental sufferings is to expand our hearts, to become one with nature." Han uppmanar henne att visa medlidande, att förlåta.

"In a moment of clairvoyant vision she had seen that both the good and the bad suffered equally, that all were struggling, all were clamoring for salvation and protesting against life."

Janina som först tycktes återfinna sig själv i naturen, grips åter av ångest. Och i ett försök att förlåta sina 'mobbare', tappar hon all självkänsla, och mister all lust till skådespeleriet. Så det slutar med att hon tar sitt eget (och sitt ofödda barns) liv.

Apropå kulturhistoria noterar jag att en av skådespelarna där Janina hamnat heter Stanislavskij. Karaktären omnämns bara perifert, och kanske är namnet bara en tillfällighet? Den historiske skådespelaren med samma namn var ryss. Å andra sidan var Polen vid denna tid inte en suverän stat, utan delat mellan Ryssland och Tyskland. Och Stanislavskij var nästan jämnårig med Reymont. Men den fiktive Stanislavskij beslutar plötsligt, i slutet av romanen, att starta ett eget teatersällskap, ett sorts kooperativ, som skall vidareutbilda skådespelarna till äkta konstnärlighet. Han erbjuder den då arbetslösa Janina, att gå med i truppen, men vid det laget är hon så desillusionerad (och gravid) att hon slutgiltigt tappat all tilltro till sitt teaterliv.  

Konstantin Stanislavskij, (1863-1938), rysk skådespelare och regissör, som börjat som amatörskådespelare, men med en ovanligt seriös strävan efter äkthet. Han utvecklade metoder för artistisk självanalys, menade att rollen skulle 'upplevas', istället för att bara markeras via ytliga ytliga klichéer. Hans skrifter används än idag inom skådespelarutbildningar, t ex En skådespelares arbete med sig själv : i inlevelsens skapande process. 

Stanislavskijs influerades av avant-gardistiska strömningar, som naturalism och symbolism. Hans läror spreds och blev med tiden lika viktig för utvecklingen av realistisk teater i USA, som för socialrealismen i Sovjet. Så jag tror att teaterentusiasten Reymont kände till honom redan då det begav sig och alltså medvetet skrev in honom i sin roman - som en blinkning.

Konstantin föddes i en av Rysslands rikaste släkter, men tog sig scennamnet 'Stanislavskij' 1884, då skådespelaryrket i hans samhällsklass var tabu, med sin extremt låga sociala status, lägre i Ryssland än i något annat europeiskt land. (Reymont rymde som sagt till teatern 1885, och hans namn är också en pseudonym). Ända fram till 1896, (året för Reymonts romandebut), då Stanislavskij fyllde 33 år, uppträdde denne endast som amatörskådespelare och arbetade hela tiden inom sin släkts företag. Ända fram till Ryska revolutionen 1917 kunde han ofta bekosta olika teaterexperiment med sina ärvda tillgångar.

Stanislavskijs far lät 1877 bygga en teater på sitt lantgods, där sonen roade sig med att delta, och 1881 byggde familjen en andra teater, då vid sin herrgård i Moskva där Stanislavskij levde 1863-1903. Denna blev ett kulturellt centrum för Moskva. Stanislavskij experimenterade med att leva sig in i roller och behålla dessa karaktärer även utanför scenen. 1883 spred han sin metod till sina medskåespelare och övergav tidigare inlärda teaterklichéer i sin strävan att skapa maximal trovärdighet.

Redan som 25-åring (1888) var Stanislavskij en välkänd amatörskådespelare. Det är svårt att tro att teatereleven Reymont inte skulle ha känt till honom. 1888, då Stanislavskijs familjeföretag gjort en ovanligt stor vinst använda han detta överskott till att bilda ett Samfund för konst och litteratur, för att ena amatörer och professionella, och lät inreda ett klubbhus med stor scen. För denna utarbetade Stanislavskij en lämplig läroplan för dramasektionen, bl a genom att studera undervisningen vid Comédie-Francaise i Paris. Skolan öppnade den 8 oktober 1888, och samfundet invigdes officiellt den 3 november, med bland annat Anton Tjechov närvarande.

1889 formulerade Stanislavskij sin motsats-metod, dvs "When you play a good man, try to find out where he is bad, and when you play a villain, try to find where he is good." Stanislavskij insisterade på att skådespelarna skulle lära sig sina repliker utantill, vilket krävde repetitioner. Innan dess var repetitioner nästan obefinliga och sufflörer oumbärliga.